Etikettarkiv: rumslighet

Om Globalhistoriska laboratoriet och nästa flyktingkris

GlobLab/GHL eller Globalhistoriska laboratoriet etablerades för en vecka sedan. Laboratoriets kärna utgörs av de existerande forskargrupperna kring CINDAST– och EGL-projekten, InterSol– och RGE-projekten samt övriga forskare i allmän historia. Det som förenar våra olika forskningsteman är det rumsliga perspektivet eller studiet av ”det globala” eller ”globaliteten” i det lokala eller ”glokaliteten”.

GlobLab vill vara en nod som sammanbinder aktörer, en plattform för tankeutbyte och kritiska diskussioner. GlobLab kommer att lansera en egen hemsida senare under hösten där vi kommer att utveckla vidare våra idéer och positioner samt presentera laboratoriets aktiviteter. Vi har kört igång två studiecirklar, en där vi läser ”klassiker” i rumslig analys och en annan där vi tar ställning till pågående forskning som anlägger ett rumsligt perspektiv på globalhistoria. Avsikten med de två studiecirklarna är att tjäna som vägkost för våra gemensamma forsknings- och skrivprojekt om teoretiska perspektiv på globala rumsligheter, vilka skall utmynna i en eller två antologier kring denna tematik. Den tredje pelaren i GlobLab är det globalhistoriska seminariet där vi kommer att diskutera såväl egna texter som olika gästföreläsares presentationer. Här bygger vi vidare på CINDAST- och EGL-projektets Atlantseminarium som i sin sista fas utvecklats till det Atlant- och globalhistoriska seminariet.

GlobLab initieras under en tidpunkt då ”det globala” obönhörligen har blivit en del av det lokala och formar våra liv och de samhällen vi lever i. För en historiker är det visserligen för tidigt att utropa Anno 2015 som den stora vändpunkten (för vem?) men den stora in- och omflyttningen av människor till och i Europa har väckt både politikers och forskare till insikt om att ”flyktingkrisen” (vems kris?) inte enbart är en följd av en politisk kollaps i en rad ’failed states’ i både Europas omedelbara (Syrien, Irak) och ’indirekta’ närhet (Somalia, Afghanistan). Krisens (eller borde vi tala om ’kriserna’?) komplexitet har påtalats av en rad kolumnister i finländska tidningar under de senaste veckorna, inte minst statskollapsen i Syrien som en indirekt följd av den pågående klimatförändringen.

Historikerna har varit återhållsamma med att integrera klimatet som en, om inte den mest betydelsefulla externa faktorn som påverkat människors, hushållens, byars, städers eller samhällens liv. Medan klimatet och miljön utgjorde för Fernand Braudel den centrala kuggen i la longue durée, varnade Emmanuel Le Roy Ladurie historikerna för att falla i den ekologiska determinismens fallgrop. Historikernas svårighet med att tackla klimatets roll har huvudsakligen berott på frågan om aktörskap: är klimatet en aktör eller är det människan som reagerar (re-act) på vädrets nycker?

Om vi vill det eller inte: klimat, väder och miljön är den centrala externa faktorn i mänsklighetens historia. Kommer regnet eller inte? Kommer frosten, när går isarna? Blåser vindarna, hotar stormen? Följderna om regnet uteblir, köldknäppen slår till, floden stiger över sina bäddar och orkanen sveper över öar och kusten: missväxt, skördebortfall, foderbrist. Och sedan: dyrtid, människor som lämnar sina boplatser. Vad händer om detta upprepar sig ett annat år? Vem drabbas? Wilhelm Abel skrev tidigt om 1300-talets agrarkris, nordiska historiker samlades på 1970-talet till det berömda ödegårdsprojektet, samhällsvetare och geografer, som Hans-Georg Bohle, Michael Watts och Piers Blaikie lyfte fram begreppet sårbarhet (vulnerability), Alex de Waal och andra lade blickpunkten på livsmedels- och hälsokrisernas orsaker och följder.

Historiker har varit sena med att ta klimatet på allvar men under det senaste decenniet har en omvärdering inträffat. John McNeill poängterade att ’Something’s New Under the Sun’: industrialiseringen, urbaniseringen och i deras farvatten miljöförstörelsen blev globala fenomen med global inverkan under 1900-talet. Christian Pfister skrev om klimatets direkta och indirekta följder och utvecklade klimathistorien som vetenskaplig genre. Ladurie omvärderade sin tidigare negativa ståndpunkt angående klimatets betydelse, Dipesh Chakrabarty gick från ’Provincializing Europe’ till att plädera för en klimathistorisk djupförstående och Geoffrey Parker (”the military revolution”) smällde till med en tegelsten som kombinerade det klimathistoriska perspektivet med det globalhistoriska när han undersökte 1600-talets ’globala kris’.

I och för sig: även i Finland tog den social- och samhällshistoriska forskningen klimatet på allvar i undersökningarna om 1860-talets missväxt- och hungersnödsår. För en Afrikahistoriker var studiet av dessa kriser givande och öppnade för globala jämförelser: hur reagerade folk på tiggare som sökte efter mat? Vad drev dem iväg, hur mottogs de? Vad gjorde myndigheterna, makthavarna? Motsatsen ’vi’/’de’ kodifierades såväl i de engelska poor och vagracy laws som bestämmelser i det svenska riket om förpliktelser och förhållningssätt till fattiga: våra fattiga har rätt att ta emot hjälp, utomstående inte. Nödår innebar att städer stängde sina portar för de främmande – inte bara i Europa utan även i Kano år 1908 då Hausaland drabbades av torka och människor begav sig på tiggarfärd. Beslutet hade tagits av Kanos emir, inte den brittiske residenten som kritiserade beslutet (men inte hade rätt att upphäva det).

GlobLab vill lyfta fram det rumsliga perspektivet; i denna blogg söker jag att anlägga det på dagens ’flyktingkris’. Finns det ett rumsligt minne? Vilka platser, orter, regioner drabbas av en klimat- eller miljökris? Hur länge? Beror årstidernas förväntade växlingar till att det torka, orkaner, översvämningar eller köldknäppar inte registreras i det kollektiva minnet = klimatvariationen är förväntad? Men vad om McNeill och andra har rätt att 1900-talet är en brytpunkt och att vi sedan 1800-talet befinner oss i antropocen, människans tidsålder? Ty en ekvation har förändrats under 1900-talet, även om dess konsekvenser är oklara: allt mera människor utsätts för externa stressfaktorer. Tidigare lösningsmodeller på kriser – såsom att stänga portarna – går inte längre att tillämpa. Förebyggande åtgärder krävs men är ytterst instabila: ett politiskt beslut att skära ned i utvecklingsbudgeten raserar fördämningarna (läs: enklaverna som etablerats av myndigheter för att fånga upp flyktingar, d.v.s. en modern/senmodern form av att tillämpa de stängda portarnas logik varvat med 1800-talets idé om nöd- och arbetsläger). Å andra sidan: insikten om att endast ett konstant förebyggande i form av att upprätthålla och höja dammarna längsmed den holländska och tyska Nordsjökusten kan förhindra omfattande översvämningar och katastrofer.

Nästa globala flyktingkris kan redan skönjas. Den brittiska hjälporganisationen Oxfam varnar i sin senaste rapport om att en ’super’ El Niño motsvarande den 1997/98 håller på att utvecklas. Berörs vi av det? Afrikas horn kommer med säkerhet att drabbas. Vad händer om regimen i Eritrea inte klarar av påfrestningen? Vilket blir utfallet i Somalia, vad händer i Kenya och Etiopien? Oxfam varnar för att den globala tillgången på ris kommer att minska, i främsta hand p.g.a. torka kommer att drabba de stora risexportörerna i Indien och Sydostasien. Priset kommer att stiga vilket kommer att bli problematiskt för länder där ris blivit baslivsmedlet under senare hälften av 1900-talet. Speciellt i Västafrika är situationen kritisk i och med att risimporten subventioneras av myndigheterna; i ett flertal länder tillhandahåller är den inhemska risproduktionen endast en bråkdel av den nationella efterfrågan. Vad följer sedan?

”Not everything can be about everything”

DC-Metro-mapDet är genom resor och möten man lär sig förstå historia. Nu i juni deltog jag i en workshop i Washington DC på German Historical Institute om ”den amerikanska södern” med en koppling till begreppet ”det globala söder” och det utbredda användandet av den rasistiska stereotypen ”Jim Crow”. Trots att workshopen var givande på alla sätt och vis så är inte denna text ämnad att gå djupare in på vad som diskuterades under två dagar av engagerade och grundliga diskussioner. Istället vill jag lyfta fram betydelsen av att se på historia ur olika synvinklar och perspektiv frikopplade från redan givna förutbestämda teoretiska ramverk (”not everything can be about everything”).

Det vi kan enas om är att Washington DC är ett rum där historien läses på väggar, gator och byggnader. Det som kommer mig till minnes är Karl Schlögels inspirerande böcker om S:t Petersburg och Moskva före och under bolsjevikernas styre, litterära och akademiska verk som lyckas med konststycket varje historiker alltid eftersträvar (tror jag): att placera sig själv och förstå historiska händelser och processer. Det vill säga, genom att läsa tiden i rummet så fängslades jag av Washington DC som en skådeplats i då- och nutid, en politisk tummelplats som har hållit och fortfarande representerar en central roll i världen. Det är också en plats som kämpar med hur den ska förhålla sig till sin historia och hur detta förhållande existerar sida vid sida med både en längre och kortare historia. Medan den förra anspelar på den nordamerikanska urbefolkningens historia, fångar den senare upp framväxten av USA som en globalt ledande nation räknat efter George Washington och den amerikanska revolutionen 1776. Mycket har skrivits och mycket mer kommer fortsättningsvis att skrivas om bådas historia, antingen sida vid sida eller som sammanflätade historier.

Under workshopen i Washington DC hittade jag en bar (jag behåller namnet för mig själv), en mötesplats som för mig fungerade som en ”crash course” i nordamerikansk historia – bruket av och synen på ”American exceptionalism” – och diverse händelser i Washington DC:s historia, till exempel Martin Luther Kings ledande roll i den så kallade ”African-American Civil Rights Movement”, en social rörelse som uppmärksammade den svarta befolkningens situation i USA under 1960-talet. Ett sista exempel är stadens turbulenta historia i efterdyningarna av mordet på King i Memphis, Tennessee den 4 april 1968, en händelse som karaktäriserades av omfattande upplopp och förstörelse samt långtgående social stagnation i form av droger, fattigdom och våld. Frågan är om jag hade uppfattat det som jag diskuterade med ett antal personer på baren likadant om mitt första intryck hade kommit via det tryckta ordet. En del hade jag redan kunskap om, men tack vare den inlevelse som jag fick höra detta berättat för mig väcktes min nyfikenhet. Till exempel, berättelsen om uppkomsten av den militära begravningsplatsen Arlington National Cemetery strax utanför Washington DC under det amerikanska inbördeskriget och hur Abraham Lincoln valde att förvandla platsen till ett politiskt verktyg enbart för att skymfa sydstaternas general Robert E. Lee.

Fötterna gör det möjligt att skapa sig en uppfattning om historia. Ett promenadstråk som skär igenom stadens mitt är ”The National Mall”, en fysisk plats som väcker känslor. En plats för minne och makt som från ena änden – Capitol Hill – ända bort till Lincolns minnesplats är den nordamerikanska historiens vagga dekorerad av ärofulla historiska vinster. I periferin skymtar mindre ärofulla inslag, till exempel det arkitektoniska mästerverket Smithsonian National Museum of the American Indian eller minnesmonumenten över Korea- och Vietnamkriget, platser som på ett effektfullt och dramatiskt sätt griper tag i en (vilket också säkerligen är det primära syftet) och skapar eftertanke.

Det här var mitt första besök i Washington DC. Men hela tiden fångades jag av en känsla att jag läste inte läste historien utifrån det som vanligtvis betecknas som ”metodologisk nationalism”. Istället såg jag på historien och de inslag som hade färgat och dagligen påverkar USA:s huvudstad som en del av något större, en plats influerad av mönster och idéer som inte per definition är formade enbart av nationer. Tanken om den ”metodologiska nationalismen” och hur den alltjämt definierar och avgränsar hur vi skriver och uppfattar historia är något som i slutändan begränsar förståelsen av historia. Inget uppstår eller ramlar ner i huvudet på en av någon okänd anledning. Det finns alltid orsaker och utvecklingar som leder historien framåt, något som kan vara väl att reflektera i en tid där intoleransen dagligen vinner social terräng och billiga politiska poänger i en nationalistisk kontext. Historia skapas utifrån hur vi uppfattar och väljer att tolka det vi ser omkring oss. Som lästips kan jag därför rekommendera Matthias Middell och Lluís Rouras inledande kapitel i boken ”Transnational Challenges to National History Writing” (2013), en text som gräver djupare i det konfliktfyllda förhållandet mellan ”metodologisk nationalism” eller transnationell historieskrivning. Jag misstänker att jag snart kommer att återvända till detta tema snart igen, och slutligen, förhoppningsvis till Washington DC.