Etikettarkiv: forskning

https://riksarkivet.se/infor-besok-stockholm

Arbete i arkiv är essentiellt för historiker

Av: Professor Johanna Ilmakunnas, Nordisk historia

För många historiker var övergång från arbetet på campus och i arbetsrum, seminarierum eller läsesalar till distansarbete i början av coronapandemin på våren 2020 förmodligen inte revolutionärt. Många av oss är vana vid att arbeta åtminstone periodvis inte bara hemma utan också i bibliotek och arkiv (naturligtvis även i caféer). Att arkiven och biblioteken stängdes hade betydliga konsekvenser för historikers arbete: Att kunna arbeta i arkiv i ens egen hemstad blev omöjligt och en arkivresa till ett arkiv i en annan stad – för att inte tala om en arkivresa utomlands, exempelvis till Sverige – kunde man endast drömma om. Därtill blev det svårt att få tag på forskningslitteratur som inte finns i elektronisk form eller finns elektroniskt tillgänglig endast i databaser tillgängliga i ett bibliotekets egna utrymmen. Restriktionerna som orsakats av pandemin har drabbat i synnerhet doktorander, men all forskning som kräver långsiktigt arkivarbete har lidit. Upplevelsen delas av kolleger runtom Europa. Under tiden har de allra striktaste restriktioner emellertid nedmonterats och många arkiv och bibliotek har kunnat öppna för forskare.

läs mer

En mer ödmjuk syn på det förflutna

Av: Christoffer Holm, doktorand i Allmän historia

Historisk naivitet är ett tankeväckande begrepp. Faktum är att jag själv aldrig hade hört begreppet innan jag läste den populärvetenskapliga boken Hardcore History av Dan Carlin. Begreppet framkom heller inte i boken, men då jag efteråt försökte sammanfatta den tematik jag nyss läst om, kom begreppet till mig. Då visste jag ännu inte hur vanligt det var, eller om det överhuvudtaget existerade. Trots det var jag ganska säker på att det skulle finnas en uppsjö debatter där det används, men tydligen hade jag ganska fel. En snabb sökning på Google gav begreppet enbart 2 600 träffar på engelska och knappt 100 på svenska, danska och norska tillsammans.

Begreppet kan därför knappast ses som vare sig etablerat eller vanligt, varken i den akademiska världen eller i folkmun, men är trots det både användbart och till och med högaktuellt just nu. Enligt mig kännetecknas historisk blåögdhet ofta av godtrogenhet, men också brist på ödmjukhet och insikt. Vi kan både uppskatta och använda oss av historisk kunskap, men misslyckas trots det med att ta dess lärdomar till oss. Läs mer

Lönar det sig att ge historien liv?

Av: Christoffer Holm, doktorand i Allmän historia

Historia har redan länge upplevt ett uppsving som populärunderhållning. Tidskrifterna som fokuserar på dramatiska episoder och färgstarka personer ur det förflutna har blivit allt fler, Hollywood gör mångmiljonsatsningar på historiska spänningsfyllda epoker medan museer och andra institutioner för fram historia på interaktiva sätt för en allt större publik. Läs mer

När blev alla ”forskare”?

När jag började min forskarkarriär fanns det en outtalad kodex som menade att forskare kunde man kalla sig när man beviljats doktorsgraden. Fram tills dess var man bara doktorand. Så var ryktet då. Om det stämde vet jag inte, men jag följde det, jag kallade mig för doktorand, inte forskare. Idag är det annorlunda. Jag är doktor och alla ”forskar”. Det räcker i princip med ha att slagit in ett sökord i Google för att vem som helst kan säga att ”jag har forskat lite i ämnet”. Därmed är det inte bara doktorer som är forskare, vem som helst som kan läsa kan påstå att den ”forskar”. Och det här är inte helt ofarligt. Det är högst problematiskt. Läs mer

Om Globalhistoriska laboratoriet och nästa flyktingkris

GlobLab/GHL eller Globalhistoriska laboratoriet etablerades för en vecka sedan. Laboratoriets kärna utgörs av de existerande forskargrupperna kring CINDAST– och EGL-projekten, InterSol– och RGE-projekten samt övriga forskare i allmän historia. Det som förenar våra olika forskningsteman är det rumsliga perspektivet eller studiet av ”det globala” eller ”globaliteten” i det lokala eller ”glokaliteten”.

GlobLab vill vara en nod som sammanbinder aktörer, en plattform för tankeutbyte och kritiska diskussioner. GlobLab kommer att lansera en egen hemsida senare under hösten där vi kommer att utveckla vidare våra idéer och positioner samt presentera laboratoriets aktiviteter. Vi har kört igång två studiecirklar, en där vi läser ”klassiker” i rumslig analys och en annan där vi tar ställning till pågående forskning som anlägger ett rumsligt perspektiv på globalhistoria. Avsikten med de två studiecirklarna är att tjäna som vägkost för våra gemensamma forsknings- och skrivprojekt om teoretiska perspektiv på globala rumsligheter, vilka skall utmynna i en eller två antologier kring denna tematik. Den tredje pelaren i GlobLab är det globalhistoriska seminariet där vi kommer att diskutera såväl egna texter som olika gästföreläsares presentationer. Här bygger vi vidare på CINDAST- och EGL-projektets Atlantseminarium som i sin sista fas utvecklats till det Atlant- och globalhistoriska seminariet.

GlobLab initieras under en tidpunkt då ”det globala” obönhörligen har blivit en del av det lokala och formar våra liv och de samhällen vi lever i. För en historiker är det visserligen för tidigt att utropa Anno 2015 som den stora vändpunkten (för vem?) men den stora in- och omflyttningen av människor till och i Europa har väckt både politikers och forskare till insikt om att ”flyktingkrisen” (vems kris?) inte enbart är en följd av en politisk kollaps i en rad ’failed states’ i både Europas omedelbara (Syrien, Irak) och ’indirekta’ närhet (Somalia, Afghanistan). Krisens (eller borde vi tala om ’kriserna’?) komplexitet har påtalats av en rad kolumnister i finländska tidningar under de senaste veckorna, inte minst statskollapsen i Syrien som en indirekt följd av den pågående klimatförändringen.

Historikerna har varit återhållsamma med att integrera klimatet som en, om inte den mest betydelsefulla externa faktorn som påverkat människors, hushållens, byars, städers eller samhällens liv. Medan klimatet och miljön utgjorde för Fernand Braudel den centrala kuggen i la longue durée, varnade Emmanuel Le Roy Ladurie historikerna för att falla i den ekologiska determinismens fallgrop. Historikernas svårighet med att tackla klimatets roll har huvudsakligen berott på frågan om aktörskap: är klimatet en aktör eller är det människan som reagerar (re-act) på vädrets nycker?

Om vi vill det eller inte: klimat, väder och miljön är den centrala externa faktorn i mänsklighetens historia. Kommer regnet eller inte? Kommer frosten, när går isarna? Blåser vindarna, hotar stormen? Följderna om regnet uteblir, köldknäppen slår till, floden stiger över sina bäddar och orkanen sveper över öar och kusten: missväxt, skördebortfall, foderbrist. Och sedan: dyrtid, människor som lämnar sina boplatser. Vad händer om detta upprepar sig ett annat år? Vem drabbas? Wilhelm Abel skrev tidigt om 1300-talets agrarkris, nordiska historiker samlades på 1970-talet till det berömda ödegårdsprojektet, samhällsvetare och geografer, som Hans-Georg Bohle, Michael Watts och Piers Blaikie lyfte fram begreppet sårbarhet (vulnerability), Alex de Waal och andra lade blickpunkten på livsmedels- och hälsokrisernas orsaker och följder.

Historiker har varit sena med att ta klimatet på allvar men under det senaste decenniet har en omvärdering inträffat. John McNeill poängterade att ’Something’s New Under the Sun’: industrialiseringen, urbaniseringen och i deras farvatten miljöförstörelsen blev globala fenomen med global inverkan under 1900-talet. Christian Pfister skrev om klimatets direkta och indirekta följder och utvecklade klimathistorien som vetenskaplig genre. Ladurie omvärderade sin tidigare negativa ståndpunkt angående klimatets betydelse, Dipesh Chakrabarty gick från ’Provincializing Europe’ till att plädera för en klimathistorisk djupförstående och Geoffrey Parker (”the military revolution”) smällde till med en tegelsten som kombinerade det klimathistoriska perspektivet med det globalhistoriska när han undersökte 1600-talets ’globala kris’.

I och för sig: även i Finland tog den social- och samhällshistoriska forskningen klimatet på allvar i undersökningarna om 1860-talets missväxt- och hungersnödsår. För en Afrikahistoriker var studiet av dessa kriser givande och öppnade för globala jämförelser: hur reagerade folk på tiggare som sökte efter mat? Vad drev dem iväg, hur mottogs de? Vad gjorde myndigheterna, makthavarna? Motsatsen ’vi’/’de’ kodifierades såväl i de engelska poor och vagracy laws som bestämmelser i det svenska riket om förpliktelser och förhållningssätt till fattiga: våra fattiga har rätt att ta emot hjälp, utomstående inte. Nödår innebar att städer stängde sina portar för de främmande – inte bara i Europa utan även i Kano år 1908 då Hausaland drabbades av torka och människor begav sig på tiggarfärd. Beslutet hade tagits av Kanos emir, inte den brittiske residenten som kritiserade beslutet (men inte hade rätt att upphäva det).

GlobLab vill lyfta fram det rumsliga perspektivet; i denna blogg söker jag att anlägga det på dagens ’flyktingkris’. Finns det ett rumsligt minne? Vilka platser, orter, regioner drabbas av en klimat- eller miljökris? Hur länge? Beror årstidernas förväntade växlingar till att det torka, orkaner, översvämningar eller köldknäppar inte registreras i det kollektiva minnet = klimatvariationen är förväntad? Men vad om McNeill och andra har rätt att 1900-talet är en brytpunkt och att vi sedan 1800-talet befinner oss i antropocen, människans tidsålder? Ty en ekvation har förändrats under 1900-talet, även om dess konsekvenser är oklara: allt mera människor utsätts för externa stressfaktorer. Tidigare lösningsmodeller på kriser – såsom att stänga portarna – går inte längre att tillämpa. Förebyggande åtgärder krävs men är ytterst instabila: ett politiskt beslut att skära ned i utvecklingsbudgeten raserar fördämningarna (läs: enklaverna som etablerats av myndigheter för att fånga upp flyktingar, d.v.s. en modern/senmodern form av att tillämpa de stängda portarnas logik varvat med 1800-talets idé om nöd- och arbetsläger). Å andra sidan: insikten om att endast ett konstant förebyggande i form av att upprätthålla och höja dammarna längsmed den holländska och tyska Nordsjökusten kan förhindra omfattande översvämningar och katastrofer.

Nästa globala flyktingkris kan redan skönjas. Den brittiska hjälporganisationen Oxfam varnar i sin senaste rapport om att en ’super’ El Niño motsvarande den 1997/98 håller på att utvecklas. Berörs vi av det? Afrikas horn kommer med säkerhet att drabbas. Vad händer om regimen i Eritrea inte klarar av påfrestningen? Vilket blir utfallet i Somalia, vad händer i Kenya och Etiopien? Oxfam varnar för att den globala tillgången på ris kommer att minska, i främsta hand p.g.a. torka kommer att drabba de stora risexportörerna i Indien och Sydostasien. Priset kommer att stiga vilket kommer att bli problematiskt för länder där ris blivit baslivsmedlet under senare hälften av 1900-talet. Speciellt i Västafrika är situationen kritisk i och med att risimporten subventioneras av myndigheterna; i ett flertal länder tillhandahåller är den inhemska risproduktionen endast en bråkdel av den nationella efterfrågan. Vad följer sedan?