1930-luvun ruotsalaisuuden päivän mellakat: Kielitaistelun ainoat väkivaltaiset etniset yhteenotot

Av: FD Janne Väistö

Suomen- ja ruotsin kielen asemasta käydyn kamppailun kiihkeimmät vuodet sijoittuvat 1930-luvulle. Eurooppalaisessa mittakaavassa 1930-luvun kielikiistassa – tai kansallisuuskiistassa, kuten sitä ruotsinkielisten puolelta usein nimitettiin – ei ollut mitään erityistä tai ainutlaatuista. Se voidaan sijoittaa osaksi ajan eurooppalaista poliittista kuohuntaa, joka oli usein saanut voimansa etnisyyden politisoitumisesta, kansallisuuskysymyksistä. Eurooppalaisten esimerkkien mukaisesti myös meillä Suomessa poliittinen tilanne oli hyvin levoton ja demokraattista järjestelmää haastettiin niin kommunistien kuin äärioikeiston puolelta. 1930-luvun alussa suomalainen äärioikeisto järjestäytyi lapuanliikkeen alle.

Läs mer

Det moderna barnet och de nya vetenskaperna

Av: PD Jutta Ahlbeck 

Barns fysiska och fysiologiska hälsa med småbarnsdödlighet, fattigdom och smittsamma sjukdomar var ett återkommande samhälleligt huvudbry, men mot slutet av 1800-talet började europeiska läkare, psykologer och pedagoger rikta sitt intresse även mot barns mentala, dvs. själsliga hälsa. Inte endast kroppen utan också barnets sinne, de själsliga förmågorna, var centrala för barnets normala utveckling och välmående. Tysken Wilhelm Preyer (Die Seele des Kindes, 1882), britten James Sully (Studies of Childhood, 1895) och amerikanen G. Stanley Hall (Adolescence, 1904) introducerade nya psykologiska teorier om barns själsliv. På det psykiatriska planet låg fokus på barns avvikande utveckling, dvs. mentala störningar, såsom Henry Maudsleys Insanity of Early Life (1867) och Hermann Emminghaus Die psychische Störungen des Kinderalters (1887).

Läs mer

Antifascism i det tjugoförsta århundradet

Av: FD Kasper Braskén

Jag hade äran att få medverka i konferensen ”Anti-Fascism in the 21st Century” vid Hofstra University, New York, 2–3 november. Det var ingen vanlig historikerkonferens, utan ett tillfälle som sammanförde både historiker, samhällsvetare, utbildare, lärare och aktivister från fältet. Konferensens syfte var inte enbart att presentera studier om antifascismens historia utan att diskutera och analysera strategier som antifascismen omfattat genom tiderna. Vilka praktiker, rörelser, och kulturer har skapats för att bekämpa fascismen och vilka av dessa är fortfarande relevanta idag? Vilken roll spelar minnespolitiken då fascism och antifascism legitimeras idag? Vad kan göras för att motarbeta fascistiska tendenser inom högerpopulistiska partier eller hindra utbredningen av högerextrema idéer på sociala medier?

Läs mer

Österbotten i Svenskfinland

Av: Nils Erik Villstrand, professor emeritus

Den som reser med ögon och öron öppna återvänder med något att berätta. Minister Pär Stenbäcks besök i Österbotten för en tid sedan inspirerade honom till en kolumn i Hbl som Radio Vega lyhört följde upp i ”Slaget efter tolv” den 19.10 där Stenbäck kunde diskutera den vidgade kunskapsklyftan mellan nord och syd i Svenskfinland, österbottningarnas allt tätare relation till grannen i väster och svenskösterbottningarnas (alltjämt svaga) kunskaper i finska med minister Ole Norrback och Paula Erkkilä, vd för Österbottens handelskammare. Det blev en mångsidig och saklig diskussion som är väl värd att hålla vid liv. Därför några synpunkter av en historiker med ett österbottniskt perspektiv på tillvaron.

Läs mer

Från fältet: aktuell historieforskning vid Lunds universitet

Av: Emil Kaukonen, doktorand

Forskartillvaron stänger oss ofta inom fyra väggar, och nästan obemärkt blir vi inrutade i samma system, vanor och tankebanor som möter oss från måndag till fredag. Stabilitet och struktur är naturligtvis grundläggande förutsättningar för forskningsarbetet, men samtidigt finns det ett behov för nya impulser: att uppleva hur en annan institution fungerar, att samtala med både gamla och nya bekanta för att utbyta idéer, och helt enkelt att andas en annan akademisk luft.

Läs mer

Plikten att vårda sin hälsa: Hur föreställningar om sjukdom och hälsa bidrog till att forma livsstilen i adels- och borgarfamiljer i Finland och Sverige 1792–1877

Av: fil. mag Evelina Wilson

På detta nyssbörjade År som jag hoppas att min goda Mormor äfwen med hälsa och glädje fått begynna önskar jag att Den Högste täcktes höra mina innerliga böner och förunna min goda Mormor under loppet af hela detta år och många påföljande, en waracktig hälsa, lugn och all den glädje som min älskade Mormor sjelf kan önska sig.

Så här inledde Margareta Rabenius (1790–1819, f. af Schultén) en nyårshälsning sin mormor Margareta Finckenberg (1746–1833, f. Mjödh) den 14 januari 1818. Citatet är ett av otaliga exempel på fraser med vilka familjemedlemmar i sin korrespondens under 1700- och 1800-talet önskade varandra god hälsa – en av de viktigaste delarna i brev till nära och kära. Det är också en av de faktorer som visar på hur viktig hälsan och dess upprätthållande var för tidens ståndspersoner samt hur konkret och nära rädslan för sjukdomar ständigt var.

Läs mer

”Bakusvenskarna”: familjen Ekstedts öden i Baku

Av: Fredrik Petersson, FD

”Att Bakusvenskarna kunna vinna sitt uppehälle i Sverige, torde sålunda vara tämligen klart”

ansåg den svenska beskickningen i Moskva den 11 december 1937. Beskickningen hade tillsammans med Sveriges utrikesdepartement (UD) i Stockholm registrerat och följt Bakusvenskarnas liv och öden under 1930-talet, en grupp av individer med svenskt ursprung som levde i navet av den oljeproducerande regionen i Azerbajdzjan. Efter bolsjevikernas blodiga övertagande av Baku i april 1920 stannade dock en mindre grupp av utländska arbetare verksamma i oljeindustrin kvar i staden. Även om de svenska bröderna Nobel hade etablerat sig i Bakus stadsrum innebar bolsjevikernas närvaro ett definitivt slut på den svenska eran, men de som valde att stanna kvar kom att utgöra den svenska kolonin och kom att kategoriseras av den svenska beskickningen i Moskva som ”Bakusvenskarna”.

Svenskarnas närvaro i Baku under Nobeleran är ett välkänt faktum i den svenska nationella historieskrivningen. Här tänker jag främst på hur perioden innan bolsjevikernas maktövertagande har skildrats i bloggar eller artiklar publicerade i olika forum, eller för den delen, i monografier, till exempel Brita Åsbrinks skildring av Nobeltiden i Baku i Ludvig Nobel: ’Petroleum har en lysande framtid’. En historia om eldfängd olja och revolution i Baku (2010). Även andra grupper med svenskt ursprung som levde i det sovjetiska rummet har det forskats kring. Här tänker jag främst på Gammelsvenskby i Ukraina, ett samfund bestående av individer som än idag odlar de historiska banden till Sverige, vilket om något än en gång har aktualiserats i samband med Rysslands invasionskrig av Ukraina i skrivande stund. Varför är det betydelsefullt att diskutera Bakusvenskarnas öde under 1930-talet? Dokument placerade i Riksarkivet (Arninge, referens: ”Ersättning på grund av understöd åt svenska undersåtar” i Sovjetunionen under 1930-talet, SE/RA/230/230100/F1/F1g/19) utgör en del av de källor som Sveriges beskickning i Moskva samlade ihop för att förstå och kunna hantera den situation som Bakusvenskarna befann sig i ett kritiskt skede under det sovjetiska styret. Källorna speglar därmed någorlunda detaljerat hur livet utvecklade sig för den så kallade svenska kolonin i Baku. I det här fallet är fokus riktat mot familjen Ekstedts liv och öden i Baku mellan 1933–39.

Läs mer

Skogsfinnarnas koloniala medbrottslighet?

Av: FD Mats Wickström

En färsk akademisk trend är att skriva in Finland och finländare i den västerländska kolonialismens och rasismens historia (se gärna Johan Ehrstedts inlägg i denna blogg för en kritisk diskussion). Projektet påminner om försöken på 2010-talet att fösa in Finlands historia i den europeiska Förintelsehistorien och EU:s metanarrativ, vilka inte fick något större genomslag. Inte minst på grund av att forskarna inte kunde påvisa några nya vägande empiriska rön om Finlands delaktighet i Förintelsen.

I den nyligen utgivna historieantologin Finnish Colonial Encounters: From Anti-Imperialism to Cultural Colonialism and Complicity (2021) är, som titeln antyder, frågan om skuld implicit närvarande även om dess innebörd för den förment banbrytande boken inte närmare diskuteras. Humanister brukar göra gällande att ord(val) har stor betydelse och Cambridge Dictionary definierar ”complicity” som ”involvement in a crime or some activity that is wrong”. Istället begagnar sig bokens redaktörer Raita Merivirta (forskardoktor vid allmän historia vid Åbo universitet), Leila Koivunen (professor i allmän historia vid Åbo universitet) och Timo Särkkä (universitetslektor i allmän historia vid Jyväskylä universitet) i sitt programmatiska inledningskapitel så gott som rakt av av begreppet ”colonial complicity”. Begreppet lanserades 2009 i den feministiska och postkolonialistiska forskningsantologin Complying with Colonialism: Gender, Race and Ethnicity in the Nordic Region. Historikerna Merivirta, Koivunen och Särkkä bjuder inte på någon egen tolkning av begreppet utan utgår från definitionen i Complying with Colonialism i sin egen definition: ”[….] participation in overseas colonialism by a country [min fetning, förklaras nedan] which ’has neither been historically situated as one of the colonial centres in Europe nor has it been an ‘innocent victim’ or mere outsider of the colonial projects’”.

Läs mer

Historien som vapen i Putins ideologi

Av: docent Johanna Wassholm

I början av 1990-talet befann sig Ryssland – förutom i ekonomiskt och politiskt kaos – i ett tillstånd av historisk vilsenhet. Den sovjetiska historiesynen – den stora berättelsen om folkets ständiga kamp mot feodala strukturer och aggressiva grannar på vägen mot det kommunistiska idealsamhället – hade kollapsat med det samhällssystem som skapat den.

Samtidigt fanns inget givet svar på frågan vilket historiskt narrativ som skulle bli den enande länken i framtidens postsovjetiska nationella identitet. Sökandet efter ett nytt förflutet både lockade och tvingade fram ett nytt intresse för och nya tolkningar av centrala teman i rysk historia som Romanovdynastin, den ortodoxa kyrkans betydelse och Stalins repressioner. På makthavarhåll var man medveten om att en uppfattning om ett gemensamt förflutet var en förutsättning för en stark kollektiv identitet, och parallellt med att landet mot slutet av 1990-talet så småningom kom på fötter började en ny offentlig historiekultur växa fram.

Läs mer

Historikerns framtid, nutid och förfluten tid

Av: Holger Weiss, professor i Allmän historia

Den 23 februari 2022 tog min kollega Maria Sjöberg mig på långvandring i Göteborg. Någonstans mellan Röda Sten Konsthall och Nya Varvet kom vi in på det då dagsaktuella världspolitiska läget. Hur ser man på situationen i Finland, undrade min kollega, vad tror du att kommer att hända som näst? Vi bollade fram och tillbaka olika scenarier och tolkningar, alla utgående ifrån att läget var spänt vid gränsen till Ukraina. I ingen de olika framtidsvisionerna ingick möjligheten av ett fullskaligt krig, otänkbart i den nutida sammansvetsade världen. Nästa dag rullade pansarvagnarna över gränsen.

Läs mer