Kategoriarkiv: Historiografi

Ett ojämnt översiktsverk om aktuell historiefilosofi, del 2

Och här nedan följer del 2 av Kaukonens och Ehrstedts funderingar kring Historian teoria:

I detta blogginlägg granskas närmare de fyra artiklar i boken Historian teoria som enligt vår åsikt har mest praktisk relevans för vårt dagliga arbete som historiker och i synnerhet vårt skrivande. Artiklarna begreppsliggör och problematiserar utifrån sina respektive perspektiv frågor och teman som vi dagligen brottas med men som vi mer sällan medvetet tänker på eller ger uttryck för.

Retorik, mer än bara tjafs?

Inka Moilanen diskuterar i sitt bidrag ett bekant tema, nämligen frågan om historisk tolkning, utgående från dess inbördes förhållande med retorik. Moilanens approach grundar sig i den efterkrigstida så kallade ”nya retoriken” som förhåller sig analytiskt och kritiskt till retorikens verkningsmekanismer och som även intresserar sig för skriftlig verksamhet. När allt kommer omkring beror godtagbarheten av en historievetenskaplig presentation av att den är tillräckligt övertygande och enhetlig till sin karaktär. Därför är den viktigaste fasen i historisk forskning enligt Moilanen skrivandet i sig självt eftersom såväl språket som diskursen och till språket bundna värdeladdade ord är delar av kunskapsutveckling. Texter skrivna av historiker är uttryck för argumenterande retorik som med hjälp av språkliga verktyg kopplar samman historiskt narrativ med tolkande argument. Kontexter, metaforer, presentationernas konventionella struktur och direkta citat är några av de verktyg som används för att producera en trovärdig och enhetlig berättelse som i synnerhet kommer med kausala förklaringar om händelser i det förflutna. Här vill vi lyfta fram betydelsen av kontext och metaforer eftersom de representerar två mycket olika former av argumentation.

I periodisering av det förflutna i används metaforer som har att göra med t.ex. ljus, mörker, utveckling och evolution. Tänk till exempel på boktitlar som innehåller ord som uppgång, tillväxt, gryning, slut, förfall, uppkomst eller expansion. Metaforer som används i analysen av historiska fenomen och presentationen av dessa återspeglar även implicit värderingar om dessa fenomen. Med andra ord används metaforer både för att förklara och för att förstå historiska processer, samt för att leda läsaren till att gestalta den presentation som historikern har producerat utgående från det kunskapsunderlag och värdesystem som läsaren innehar.

Kontextualisering är ett bekant verktyg för alla historiker och betraktas med rätta som en nödvändighet. Men skapandet av specifika kontexter i forsknings- och argumenteringssyften fungerar inte bara som grund för presentationens inbördes enhetlighet utan också som kausal förklaring. En specifikt konstruerad kontext kan nämligen i sig självt framstå som en nödvändig och tillräcklig förklaring av det fenomen som analyseras. Kontextualisering kan länka samman saker trots att deras inbördes förhållande inte framgår av källmaterialet. Faran med cirkelbevis är tydlig. Som Moilanen skriver är det frågan om två mycket olika tillvägagångssätt: förklaras den information som källorna ger med hjälp av ”historisk kontext” eller finns det information i källmaterialet som bidrar med något nytt till den existerande kunskapen om historisk kontext.

Att lära sig leva med anakronismer

Historiker brukar instinktivt rygga för blotta tanken om anakronismer i sin egen produktion, men faktum kvarstår: anakronismer kan aldrig helt undvikas. Därför måste historiker finna medel som hjälper dem att identifiera och därmed undvika anakronismer till den grad det är möjligt. Hur skall man då gå tillväga i rent praktiska termer? Detta är utgångspunkten för Sami Syrjämäkis artikel.

Enligt Syrjämäki kommer man en bra bit på vägen genom att begreppsligt åtskilja olika typer av anakronismer, eftersom ”anakronism” i sig självt är ett alltför generellt begrepp. En objektiv tolkning är inte samma sak som en icke-anakronistisk tolkning och en icke-objektiv tolkning är inte lika med en anakronistisk tolkning. ”Objektivitet” är i detta sammanhang inte ett fungerande begrepp, eftersom historiker aldrig kan vara helt neutrala i ordets gängse betydelse; de gör val och avvägningar redan i och med att de väljer perspektiv och forskningsfrågor utgående från sina forskningsintressen och förhandskunskaper. Han fortsätter med konstaterandet att skenet kan bedra: en icke-anakronistisk tolkning inte nödvändigtvis är historiskt korrekt. Han menar att det kunde vara fruktbart att lägga större vikt vid motiveringarna för en historisk skildring än vid själva skildringen, eftersom en skildring kan utgå från fel premisser men vara händelsevis korrekt där en annan skildring verkar vara anakronistisk enbart på grund av något enkelt ordvals- eller slarvfel men i övrigt vara korrekt.

Hans tredje poäng gäller skillnaden mellan skildring och förklaring: går det att applicera sådana begrepp på det förflutna som inte ännu var i bruk vid tidsperioden i fråga? Vikten av denna åtskillnad är i aktuell i synnerhet då man försöker skildra en historisk aktörs intentioner. Syrjämäki citerar Mark Bevir som har understrukit det viktiga i att specificera och förklara vilken typ av betydelse – och betydelse för vem – vi behandlar då vi diskuterar betydelsen av historiska händelser. Alltför många historiker reagerar sannolikt med ”det här är ju självklart för oss professionella historiker” och låter därmed bli att reflektera över betydelsen av att det finns så stora skillnader mellan olika typer av anakronismer. Historikerna är inte automatiskt immuna mot fenomenet självbild utan självreflexion.

Kontrafaktiskt, min kära Watson?

Ilkka Lähteenmäki skriver i sin något spretiga artikel om den kontrafaktuella historieskrivningens historia och nuläge, där han mycket riktigt påpekar att kontrafaktualitet kan vara ett mycket bra heuristiskt verktyg i forskningsprocessen. Kontrafaktualitet som tillvägagångssätt har under de senaste tjugo åren förgrenat sig från ren underhållning även till historisk forskning och Lähteenmäki spårar denna utveckling på ett informativt om än lite katalogartat sätt. Genomgången av olika förklaringar gällande de historiska förutsättningarna för den kontrafaktuella historieskrivningens frammarsch är upplysande men handlar nästa uteslutande om utvecklingar inom historievetenskapen och datateknologin. Våra tankar gick omedelbart till den roll som olika kulturella och populärkulturella strömningar, exemplifierade av sådana verk som Philip K. Dicks roman The Man in the High Castle från år 1962 eller den klassiska serien ‘Days of Future Past’ i den amerikanska serietidningen X-Men från år 1981, kan ha spelat i etableringen av kontrafaktualitet inom historievetenskaperna och i den bredare publikens tankevärld.

Kontrafaktuell historieskrivning kan även fungera som en nyttig historisk metod. Det explicita och övervägda bruket av kontrafaktualitet i form av ett historiskt narrativ om händelser som aldrig ägde rum kan vara ett effektivt verktyg eftersom det, enligt Lähteenmäki, tvingar historikern att ifrågasätta sin visshet gällande kausala förhållanden i det förflutna. Kontrafaktualitet kan också användas med syftet att förklara en svunnen tid genom kartläggningen av de möjligheter och alternativ som var kända för samtida människor i en given tidsperiod men som aldrig blev av. Denna kartläggning kan fungera som ett sorts filter mot presentistiska perspektiv och tankesättet är intimt sammanflätat med historikern Jorma Kalelas tes “historia framlänges”; att historievetenskaplig forskning måste ta hänsyn även till de möjliga handlingar och processer som inte blev av. En inbyggd fara i kontrafaktuell historieskrivning är tendensen att koncentrera sig på enstaka beslut som diverse “stormän” fattade. Detta kan indirekt återupprätta trovärdigheten av sådana föreställningar som gör gällande att historiens gång styrs enbart av “stormän” och inga andra. Ett möjligt sätt att motarbeta denna risk är att betrakta icke-mänskliga entiteter som aktörer och gestalta deras historiska roll genom att spekulera kring hur det skulle ha sett ut om de inte hade funnits. Hur skulle till exempel Finlands och Åbo stads historia ha sett ut utan Aura å?

Historia utan historiker?

Litteraturvetaren Kuisma Korhonens artikel om det kulturella minnet och forskningen kring det är en mycket välkommen påminnelse om minnets och historiens vardagliga sociala, politiska och kulturella villkor. Att minnas är alltid en aktivt skapande handling: varje gång man minns en viss sak konstrueras minnets innehåll på nytt och nya meningar produceras. Eftersom spår och rester från det förflutna blir en del av det kulturella minnet först genom kommunikation är kulturellt minne inte endast diskursivt, utan också performativt. För att överleva måste minnet upprepas genom att det görs tillgängligt för nya publiker i diverse former.

Till historikers stora förundran och förtret är det oftast inte deras alster som har störst betydelse för hur människor gestaltar det förflutna. Däremot spelar de perspektiv på historia som till exempel romaner, tv-serier och datorspel ger uttryck för en stor roll. Trots att dessa tolkningar ur en historievetenskaplig synvinkel ofta kan vara missvisande eller helt felaktiga har de lyckats med att förse människor med menings- och betydelsefulla uppfattningar om det förflutna. De erbjuder ett ramverk och en möjlighet för människor att komma i kontakt med och begreppsliggöra den temporala aspekten av sin tillvaro.

Det är därför föga överraskande att forskningen kring kulturellt minne lägger stor vikt vid de sätt på vilka olika samhällen och kollektiv minns det förflutna och den betydelse som dessa olika sätt har för deras medlemmars kultur och identitet. Forskningen av kulturellt minne kan enligt Korhonen ses som ett kompletterande projekt till vetenskaplig historieskrivning och vice versa. Korhonens presentation bär slående likheter till bland annat Jorma Kalelas tankar om historievetenskaperna som endast ett historieproducerande och -bärande sätt bland flera andra. I stället för att fnysa åt folkliga eller populära uppfattningar om historia måste historiker bli mindre självupptagna och ta dessa framställningar på allvar. Det betyder naturligtvis inte att alla historier är lika goda eller att frågan om historisk sanning inte längre skulle spela en framträdande roll. I synnerhet i sådana fall där specifika kulturella sedvanor skapar sådana historiebilder som på ett avgörande sätt avviker från hur vetenskaplig historieskrivning ser på något sammanhang i det förflutna bör historiker skrida till åtgärd. Men i stället för att enkelspårigt och auktoritärt rätta felaktiga uppfattningar skulle det löna sig för historiker att fråga sig vad det är som har lett till så stora skillnader i synen på ett visst fenomen och vilken betydelse dessa skillnader har för dem som lägger fram en alternativ tolkning.

Ett ojämnt översiktsverk om aktuell historiefilosofi, del 1

Doktoranderna Emil Kaukonen och Johan Ehrstedt vid historieämnet har läst, funderat och slutligen bloggat om antologin Historian teoria: lingvistisestä käänteestä mahdolliseen historiaan, Kari Väyrynen & Jarmo Pulkkinen (red.) (Vastapaino, 2016)

Blogginlägget är tudelat och nedan följer del 1.

Historian teoria, en antologi som utgivits av Vastapaino som en uppföljare och ett systerverk till Historianfilosofia (2015) av samma redaktörer, är ett försök till att ge en finskspråkig sammanfattning av det senaste årtiondets debatter och utvecklingar inom det historieteoretiska fältet. Det mesta som är att förvänta i ett dylikt verk finns med, inklusive artiklar om historisk narrativism, konstruktivism och materialism, men även några mer överraskande artiklar har infogats i helheten. Som en snabb genomgång av ämnet för studenter, forskare och intresserade lekmän fungerar boken väl, trots antologibidragens varierande stil och kvalitet.

Verket är indelat i två tematiska helheter, av vilka den första bär namnet ”Lingvistinen käänne analyyttisestä perinteestä jälkinarrativismiin” och kretsar kring den språkliga vändningen och den utmaning som 70-talets debatter kring narrativism och makt har ställt historieforskarna inför. Den andra delen, med rubriken ”Kohti uutta realismia? Realistisia tendenssejä uudemmassa historiantutkimuksessa”, är något mer framåtblickande: här ingår artiklar som lägger fokus på aktuella historieteoretiska inriktningar och de möjligheter och förutsättningar som kännetecknar dem. Det är uppenbart att uppdelandet av artiklarna inte har varit en helt enkel syssla för redaktörerna: en tudelning kunde även ha gjorts till exempel enligt en åtskillnad i texternas stil. Vissa artiklar har nämligen närmast karaktären av forskningsöverblickar, medan andra snarare är debatterande eller spekulativa texter. Till de förra hör till exempel Jarmo Pulkkinens artikel ’Analyyttinen traditio ja historianfilosofia’, Jouni-Matti Kuukkanens text ’Narrativistinen ja jälkinarrativistinen historiografian filosofia’ och Kalle Pihlainens bidrag ’Konstruktivistinen historiateoria fiktiivisyys-keskustelun jälkeen’, som alla tre beskriver historiefilosofiska debatter som först under 1900-talet och deras följdverkningar i nuläget. Även Heidi Kurvinens och Niina Timonsaaris ’Feministitutkijat historiatieteen haastajina’ och ’Ympäristohistorian historiankäsityksestä’ av Esa Ruuskanen och Kari Väyrynen är texter vars huvudsakliga syfte är att klargöra sina respektive historiefilosofiska forskningslägen. Kurvinen och Timonsaari förtjänar dock ett specialomnämnande för framlyftandet av reflexivitet och positionering i historikerns arbete och teorivalets avgörande roll för de frågor som forskaren ställer och de resultat som därmed kommer till.

Till skillnad från dessa överblicksmässiga artiklar rymmer antologin även bidrag där författarna gör anspråk på att utveckla nya teoretiska ramverk. Ett exempel på detta är professor emeritus Olavi K. Fälts ’Termodynamiikka, verkostoteoria ja kognitiivinen psykologia historiaa tulkitsemassa’, där Fält presenterar en sorts helhetsteori för historiska modeller och sammanhang utgående från termodynamikens andra lag om ökande entropi kopplat till nätverksteori och till teorier om tankemodeller hämtade från den kognitiva psykologins forskningsfält. Fälts artikel är kanske den mest ambitiösa av antologibidragen, även om det praktiska värdet av det allomfattande system som han lägger fram förblir oklart. En klarare avgränsad analys ges av Jukka Heiskanen, som presenterar en omvärdering av Karl Marx historiesyn i artikeln ’Karl Marxin materialistinen historiankäsitys. Kyllä vain: monilinjaisuutta ja indeterminismiä’. Heiskanens läsning av Marx texter erbjuder ett välkommet alternativ till den sedvanliga förståelsen av marxistisk historiefilosofi genom att betona de förändringar som skedde i Marx historiefilosofiska resonemang under hans livstid.

I antologin ingår även fyra stycken texter som vi presenterar i större detalj i följande blogginlägg, nämligen Inka Moilanens artikel ’Retoriikka ja historian tulkinta’, Sami Syrjämäkis text ’Anakronismit ja intellektuaalihistoria’, Ilkka Lähteenmäkis inlägg med titeln ’Kontrafaktuaalinen historia – mahdollisuus, ilmiö, harhaoppi?’ och slutligen Kuisma Korhonens bidrag ’Kulttuurinen muisti ja kirjallisuus’. Gemensamt för dessa fyra är att de behandlar delområden av historieteoretiskt tänkande och historisk analys som har direkta följder för praktisk historievetenskap. Av denna orsak har vi valt att lyfta fram dem i ett skilt inlägg för att kunna diskutera texternas värde som pedagogiska och analytiska verktyg. I korthet kan här konstateras att Moilanens, Syrjämäkis, Lähteenmäkis och Korhonens artiklar är praktiskt lagda texter där fyra omdebatterade historievetenskapliga ämnesområden – retorikens roll i historisk förklaring, anakronismer som mer än fallgropar, kontrafaktisk historieskrivning som en grundval i all historieskrivning snarare än ett lättsamt nöje och det kulturella minnets och ihågkommandets roll som en viktig parallell till historieskrivningen – presenteras på ett klart och analytiskt sätt.

Som en handbok i historieteori är Historian teoria beklagligt ojämn, men det finns en hel del att hämta för läsare inom fältet. Utan en förförståelse av historieteori och de behandlade begreppen skulle antologin framstå som en förvirrande samling mer eller mindre lösryckta texter: det handlar alltså i allra högsta grad om ett verk för den akademiska marknaden. Symptomatiskt för antologier av detta slag är att författarkåren till en större del består av akademiker från en och samma forskningsomgivning: i detta fall är 9 av 13 skribenter verksamma vid Uleåborgs universitet. För en läsare med ett specialintresse för historieteori och historiefilosofi lär artiklarna ha ett större värde men det finns säkerligen något att hämta där för alla historiker, såväl studenter som längre hunna forskare.

Om att flyga och sväva med varma sommarvindar

Det är som att vara med sin kära: du har fått närhet, vi umgås intensivt, lyfter upp och svävar iväg. Drömmer om stordåd och framtiden är ljus. Professorn har blivit helknäpp? Igår var ett sådant dygn: Globalhistoriska laboratoriet hade ett arbetsläger – workshop – där vi diskuterade varandras utkast till vår kommande bok som kommer att placera ÅA som en av fixpunkterna i den globalhistoriska forskningen. Det är inte lite som vi vill göra: kliva upp på giganternas berg. Hybris, herr professor, hybris. Men om inte vi gör det, så vem?

 

Globalhistoria är en genre som under de senaste tjugo åren vuxit fram som en mycket livskraftig gren i historieforskningen. Den utmanar men vill inte rasera utan komplettera de gängse perspektiven. Den är tvärvetenskaplig, nutidsorienterad, problemkoncentrerad. Och söker svar på frågan: vilken metod, vilken teori? Prövar, gräver, skisserar, leker, förkastar, stöter och blöter. Självklart: detta gäller för all historisk forskning, så vad är nytt?

 

Globalhistoriska laboratoriet vid ÅA fick just detta i uppdrag: pröva, leka, skissera, drömma – tillsammans. Sagt och gjort: hur svara på frågan ’Locating the Global: Spaces, Networks and Interactions from the Sixteenth to the Twentyfirst Century’; inbjudan gick till laboratoriets deltagare. Var är svaret, var står laboratoriet?

 

Vår vision är följande: ta vilken som helst punkt, ort, plats, individ, händelse och placera, studera, fixera detta i ett större rum, flöde, skeenden. Input: call for abstracts, output: tio möjliga ingångar och oanade flera. 1) Glückstadt – 1600-talets danska Toleranzstadt vid Elbefloden: neglected space and unsuccessful place? Ingalunda: kanske var det just omvänt – för framgångsrik i den globala handeln, ett av andningshålen för sefardiska judar, reformerta holländare och andra förföljda med mångfacetterade kontaktnätverk? 2) Den svenska kopparns globala varukedja, blickpunkt andra hälften av 1700-talet, öppnad genom mellanhänderna i Stockholm. 3) Svårt beslut: kunskapsöverföring under 1700-talet eller alternativ medicin under 1900-talet. Det blev det senare. 4) Slavnarrativ och gränsdragningar i Marocko under 1700-talet – vi, de och överlöparna. 5) Igen ett svårt beslut: att lokalisera det flytande eller tänka det globala? Det blev det senare. 6) Att bli medveten om sig själv som ’den andre’ i ett tredje rum eller att inta en kritisk inställning till den västerländska ’civilisationen’: Euroafrikaners självpositionering efter sina vistelser i Europa. 7) Stockholm 1917 som antikolonialt rum eller förspelet till ’The Wilsonian Moment’ i Versailles 1919. 8) Nutidens stora fråga: hungerskris, försörjning, modernisering, utveckling, befolkningsökning och brist på odlingsmark, ursprungsbefolkning, minoriteter, staten och militären, med fokus på en liten ort i bergstrakterna i Bangladesh gränszon. 9) Global kunskap om väder och klimat eller nyttan av att läsa lokala tidningar. Och till sist: samtida parallella rum – muslimska lärda och den muslimska sfären sida vid sida den koloniala sfären i Västafrika eller frågan om en annan glokalisering än den hemeoniska panafrikanska, atlantiska berättelsen.

 

Tio och en halv timme senare lämnade vi arbetsmötet med siktet inställd på AD 2017: nu skall det skrivas, vi skall mötas igen, diskutera och kommentera våra texter, skriva om dem för att i slutändan sammanställa en gemensam antologi. Vi skall bli flera medskribenter, bör ha flera ingångar i boken. Vårt slutmål med vår strävan är endast en anhaltspunkt för laboratoriet: att positionera oss i det globalhistoriska rummet. Det lokala i det globala. Ett för mig energiingivande, sublimt projekt – och förhoppningsvis även för mina medflygare.

På tal om kokplattor

Varför sätter du inte handen på en varm kokplatta på spisen? Jo, du vet att du skulle bränna dig. Hur vet du det? Jo, tidigare erfarenhet. Du har kanske inte själv satt handen på plattan, men i något skede har någon gjort det och den personen brände sig. Den här lärdomen spred sig som en löpeld och på det här sättet använder du historien för att styra ditt framtida beteende.

Föreställ dig nu att du inte visste vad det skulle hända om du satt handen på kokplattan. Ingen har någonsin prövat. Istället har många människor bara sett på en kokplatta och sagt ”vi behöver veta mera”. Övrig kunskap om spisen har utvecklats enormt, men ingen har ännu lagt handen på kokplattan. Följaktligen har en internationell spisorganisation bestående av tusentals spis- och kokplattsexperter från hela världen uppmanat någon att lägga handen på spisen. Organisationen har de senaste åren eftersökt och uppmanat mera forskning om kokplattor. Det behövs för att utveckla nya spismodeller och kastruller. Miljontals människor behöver förstå spisplattans funktion för att kunna planera för ett säkrare liv i framtiden. Men, det hänger inget. Ingen lägger handen på kokplattan.

I slutet av 1970-talet försökte en amerikansk spisexpert sätta handen på kokplattan. Hon var nära, men sist och slutligen svepte hon bara handen över spisen och kokplattorna. När jag frågade henne varför hon inte rörde i plattan så svarade hon att ”ingen ville finansiera det, ingen brydde sig”. Vad konstigt tänkte jag. Hon berättade vidare att just då blev man ännu mer intresserad av att veta om hur locket på en kastrull påverkar kastrullens användbarhet. Således började hon studera kastrullock. Nu, 35 år senare, är hon expert på kastruller och kastrullock. Men eftersom ingen ännu satt handen på kokplattan så fortsätter forskare världen över att spekulera kring vad det händer ifall du gör det. Superdatorer används för att genom olika modeller testa vad som möjligtvis kunde hända, men resultaten är oklara och skiljer sig kraftigt från varandra.

Med tanke på att vi alla är beroende av spisen så är det ur ett socioekonomiskt perspektiv viktigt att förstå kokplattan. Ur ett politiskt perspektiv är det viktigt att förstå kokplattan därför att i framtiden påverkar den oss alla, men speciellt de som använder spisen och kokplattan varje dag. Om vi inte studerar den varma kokplattan så kan framtida sjukhuskostnader skjuta i höjden. Det kan kosta samhället miljarder.

Varför har ingen satt handen på plattan när det är så enkelt? En förklaring kunde vara att det är ett tråkigt ämne. Detaljstudier om kastruller, kastrullock och spisplåtar är mediesexiga ämnen som ger synlighet och finansiering. I dessa studier använder man sig av nya revolutionerande metoder, inte av en enkel handpåläggning.

Det var det om kokplattor. Det kunde gälla vad som helst, men jag skriver förstås om Västafrikas klimathistoria. Vad vi vet om tidigare klimat, vad som gjorts och hur man gör klimatforskning. Varför man gör klimatforskning. Det är min kokplatta. Allt har hänt och allt är på riktigt. IPCC är organisationen som gjort uppmaningen. Superdatorerna är de som gör globala klimatmodeller vars resultat är motsägelsefulla. Afrika sägs vara en kontinent som kraftigt kommer att påverkas av klimatförändringen, men ingen har satt handen på spisen. Varför inte? Är det verkligen så att ”ingen bryr sig”? Ibland känns det som så, men jag kan inte tro det.

Där står jag nu. Med handen ovanför kokplattan. Jag för den i en sakta svepande rörelse fram och tillbaka. Jag känner hettan och väntar. Kommer jag att bränna mig?

”Not everything can be about everything”

DC-Metro-mapDet är genom resor och möten man lär sig förstå historia. Nu i juni deltog jag i en workshop i Washington DC på German Historical Institute om ”den amerikanska södern” med en koppling till begreppet ”det globala söder” och det utbredda användandet av den rasistiska stereotypen ”Jim Crow”. Trots att workshopen var givande på alla sätt och vis så är inte denna text ämnad att gå djupare in på vad som diskuterades under två dagar av engagerade och grundliga diskussioner. Istället vill jag lyfta fram betydelsen av att se på historia ur olika synvinklar och perspektiv frikopplade från redan givna förutbestämda teoretiska ramverk (”not everything can be about everything”).

Det vi kan enas om är att Washington DC är ett rum där historien läses på väggar, gator och byggnader. Det som kommer mig till minnes är Karl Schlögels inspirerande böcker om S:t Petersburg och Moskva före och under bolsjevikernas styre, litterära och akademiska verk som lyckas med konststycket varje historiker alltid eftersträvar (tror jag): att placera sig själv och förstå historiska händelser och processer. Det vill säga, genom att läsa tiden i rummet så fängslades jag av Washington DC som en skådeplats i då- och nutid, en politisk tummelplats som har hållit och fortfarande representerar en central roll i världen. Det är också en plats som kämpar med hur den ska förhålla sig till sin historia och hur detta förhållande existerar sida vid sida med både en längre och kortare historia. Medan den förra anspelar på den nordamerikanska urbefolkningens historia, fångar den senare upp framväxten av USA som en globalt ledande nation räknat efter George Washington och den amerikanska revolutionen 1776. Mycket har skrivits och mycket mer kommer fortsättningsvis att skrivas om bådas historia, antingen sida vid sida eller som sammanflätade historier.

Under workshopen i Washington DC hittade jag en bar (jag behåller namnet för mig själv), en mötesplats som för mig fungerade som en ”crash course” i nordamerikansk historia – bruket av och synen på ”American exceptionalism” – och diverse händelser i Washington DC:s historia, till exempel Martin Luther Kings ledande roll i den så kallade ”African-American Civil Rights Movement”, en social rörelse som uppmärksammade den svarta befolkningens situation i USA under 1960-talet. Ett sista exempel är stadens turbulenta historia i efterdyningarna av mordet på King i Memphis, Tennessee den 4 april 1968, en händelse som karaktäriserades av omfattande upplopp och förstörelse samt långtgående social stagnation i form av droger, fattigdom och våld. Frågan är om jag hade uppfattat det som jag diskuterade med ett antal personer på baren likadant om mitt första intryck hade kommit via det tryckta ordet. En del hade jag redan kunskap om, men tack vare den inlevelse som jag fick höra detta berättat för mig väcktes min nyfikenhet. Till exempel, berättelsen om uppkomsten av den militära begravningsplatsen Arlington National Cemetery strax utanför Washington DC under det amerikanska inbördeskriget och hur Abraham Lincoln valde att förvandla platsen till ett politiskt verktyg enbart för att skymfa sydstaternas general Robert E. Lee.

Fötterna gör det möjligt att skapa sig en uppfattning om historia. Ett promenadstråk som skär igenom stadens mitt är ”The National Mall”, en fysisk plats som väcker känslor. En plats för minne och makt som från ena änden – Capitol Hill – ända bort till Lincolns minnesplats är den nordamerikanska historiens vagga dekorerad av ärofulla historiska vinster. I periferin skymtar mindre ärofulla inslag, till exempel det arkitektoniska mästerverket Smithsonian National Museum of the American Indian eller minnesmonumenten över Korea- och Vietnamkriget, platser som på ett effektfullt och dramatiskt sätt griper tag i en (vilket också säkerligen är det primära syftet) och skapar eftertanke.

Det här var mitt första besök i Washington DC. Men hela tiden fångades jag av en känsla att jag läste inte läste historien utifrån det som vanligtvis betecknas som ”metodologisk nationalism”. Istället såg jag på historien och de inslag som hade färgat och dagligen påverkar USA:s huvudstad som en del av något större, en plats influerad av mönster och idéer som inte per definition är formade enbart av nationer. Tanken om den ”metodologiska nationalismen” och hur den alltjämt definierar och avgränsar hur vi skriver och uppfattar historia är något som i slutändan begränsar förståelsen av historia. Inget uppstår eller ramlar ner i huvudet på en av någon okänd anledning. Det finns alltid orsaker och utvecklingar som leder historien framåt, något som kan vara väl att reflektera i en tid där intoleransen dagligen vinner social terräng och billiga politiska poänger i en nationalistisk kontext. Historia skapas utifrån hur vi uppfattar och väljer att tolka det vi ser omkring oss. Som lästips kan jag därför rekommendera Matthias Middell och Lluís Rouras inledande kapitel i boken ”Transnational Challenges to National History Writing” (2013), en text som gräver djupare i det konfliktfyllda förhållandet mellan ”metodologisk nationalism” eller transnationell historieskrivning. Jag misstänker att jag snart kommer att återvända till detta tema snart igen, och slutligen, förhoppningsvis till Washington DC.