Månadsarkiv: september 2016

Afrika i världen – världen i Afrika, del 1

Slår du upp vilken som helst godtycklig världshistoriska framställning så torde du leta förgäves om ett kapitel om Afrika som en både givande och mottagande part. Det som du kommer att läsa om är att afrikanska slavar skeppades i miljoner till Amerikorna och Karibien under den tidigmoderna tiden, att den afrikanska kontinenten godtyckligt styckades upp i samband med den imperiala kapplöpningen i slutet av 1800-talet och att de postkoloniala afrikanska staterna och ekonomierna spelar en undanskymd roll i den postkoloniala globaliserade världen. Den afrikanska kontinenten utmålas som en perifer mottagare, synbarligen frånkopplad de globala strömmarna i den moderna och postmoderna världen. Afrika förknippas med ’the big five’, safari och bushen; nuförtiden även med AIDS och Ebola. Skulle jag visa dig bilder på postmoderna urbana agglomerationer och miljonstäder – Abidjan, Lagos eller Johannesburg skulle du kanske bli förvånad. Eller så inte. Kanske du sedan länge har vetat att det har funnits en avancerad jazzscen i Dakar, att det finns rastafarisamfund i Accra, att olika FN-organisationer har byråer i Addis Ababa?

Afrika i världen – en lång historia. I princip hela mänsklighetens, ifall du väljer ett ’big history’ (Fred Spier) eller ’superhistory’ (J.R. MCNeill) perspektiv. Våra förfäder kom ifrån Afrika, vi är alla sist och slutligen afrikaner. Ur ett långsiktsperspektiv kännetecknar migrationen, den frivilliga och den påtvingade, afrikanens historia. Som följd av den påtvingade migrationen uppstod den afrikanska diasporan. Du hittar slavarnas ättlingar runt om i den atlantiska världen. Karibien, USA eller Brasilien genomsyras av kreolisering och hybridisering, afrikanska kulturer som blandas och formar nytt, afrikanska och europeiska kulturer som blandas och formar nytt.

Världen i Afrika – en mycket kortare historia. Men Afrika fanns i den moderna världen samtidigt som resten av världen. Den moderna världen i Afrika, det är ångfartyget och ångloket men framför allt cykeln och lastbilen (Mama lorry), telegrafen och telefonen. Mobiltelefonen innebar en veritabel kommunikationsrevolution i Afrika: connecting people! Jag minns när jag gjorde arkivforskning i norra Nigeria på 1990-talet: risiga telefonförbindelser som erbjöds – när och ifall de fungerade – av ett statligt monopolbolag. Fältforskning i Ghana fem år senare: jag var den enda av mina kolleger som inte hade en mobil.

När blev Afrika en del av den moderna, globala världen? Var det 1904-1908 när den afrikanska kontinenten drabbades av böldpesten (den tredje globala pestpandemin; dock tycks epidemin inte ha spridit sig i det inre av kontinenten utan drabbade huvudsakligen hamnstäder)? Eller när den globala influensapandemin slog till 1918-1919 och miljontals afrikaner avled i olika följdsjukdomar? Senast under denna pandemi drabbades även de mest avlägsna byarna i det inre av kontinenten, något som inte hände under tidigare globala sjukdomspandemier (koleran spred sig visserligen till Östafrika under 1800-talet men inte till det atlantiska Afrika). Kanske det ändå var 1905 då Japan visade att samhällelig modernisering och tekniska framsteg inte var knuten till en bestämd hudfärg: Ethiopia Unbound (1911)!

Under 1800-talet tecknas konturerna till den afrikanska Atlanten, under 1900-talet fördjupas den. Den atlantiska världen kännetecknas av växelverkan – Europa/Amerika men lika mycket Afrika/Amerika och Afrika/Europa och vice versa. Afrikanska sjömän anställs och tar hyra ombord ångfartyg, afrikanerna liksom de asiatiska sjömännen är billiga, har föga rättigheter, uppfattas som konkurrenter till vita (europeiska) sjömän. De bosätter sig i hamnstäderna i Europa: Marseilles, Bordeaux, Cardiff, Liverpool. Efter första världskriget blir det upplopp i England: afrikanerna anklagas för att ta de brittiska sjömännens arbetsplatser. De afrikanska sjömännens rum i de europeiska hamnarna är osynligt, sjöfolkens fackförbund vill inte godkänna dem som medlemmar. Endast kommunisterna propagerar under mellankrigstiden för att sjöfacken skulle vara rasblinda.

Afrikanska och afroamerikanska soldater strider på västfronten under Första världskriget. Skyttegravskriget och massmördandet avslöjar den västerländska moraliska överhöghetens ihålighet: de vita civiliserade kolonisatörerna beter sig lika barbariska gentemot sina gelikar som de tidigare hade anklagat den ’primitiva’ afrikanen för att vara. Hemförlovade soldater börjar ställa krav, i USA utbryter ’The Red Summer’ 1919. I Versailles ignoreras kraven på politiska rättigheter för afrikanerna i kolonierna. Under Andra världskriget stupar afrikanska soldater i Burma. Ånyo ignoreras kraven på politiska rättigheter. Men tiderna håller på att förändras. Kritiken mot kolonialismen tar fart, både i Afrika och i den afrikanska Atlanten.

Afrikanska studenter organiserar sig och bildar föreningar och sammanslutningar i London och Paris – på 1920- och 1930-talet. Att afrikaner har studerat i Europa, framför allt i England, är i och för sig inget nytt. Under 1800-talet framväxte en västerlandiserad västafrikansk bildningsklass i Sierra Leone, Guldkusten och Lagos som sände sina ättlingar – oftast söner – till Europa för att utbildas till läkare och jurister. Tidningspressen på Guldkusten och i Lagos florerade fr.o.m. 1850-talet, journalisterna blev snabbt en nagel i ögat på kolonialherrarna. Den fjärde statsmakten, redan då.

Afrika i världen och världen i Afrika: Abessinienkrisen 1934-1936. Eller egentligen den globala tystnaden. Förvisso: ‘Hands off Abyssinia’ eller ’Lämna Etiopien i fred’ kampanjer startades runt om i den atlantiska världen. Indignation över den italienska – fascistiska – aggressionen uttrycktes på alla fem kontinenter. Men regeringarnas tigande och politiska schackspel var rådande. Moskva var tyst; det japansk-etiopiska samförståndet (mellan två kejsardömen) visade sig vila på gungfly. Afrika var definitivt inte mera en del av världen. Lågvattenmärket och nadir i berättelsen om Afrika i världen. Liberia, den enda självständiga staten var Firestonebolagets privata domän.

Afrikanska intellektuella var i kontakt med afroamerikanska intellektuella och politiker, deltog i kongresser i Nordamerika och i Europa. Den panafrikanska rörelsen fick sitt ursprung i USA, på den afrikanska kontinenten uppstod olika samlingsrörelser – Aboriginal Rights Protection Society, African National Council (i Sydafrika), National Council of British West Africa. Panafrikanismen blev afrikansk genom Manchesterkongressen i september 1945, vid de tidigare kongresserna dominerade afroamerikanerna.

Panafrikanismens rum fanns runt om i den atlantiska världen – i New York och Chicago (Harlem Renaissance och The New Negro Movement), i Kingston (United Negro Improvement Association), i London och i Paris. Kortvarigt fanns det ett radikalt alternativ till panafrikanismen: kommunismen. Den afrikanska världens röda rum fanns i Hamburg och Moskva under 1930-talet.

Vad blev det av den afrikanska Atlanten efter 1945? George Padmore dog i Accra 1958, W.E.B. du Bois i samma stad 1961. Bob Marley uppträdde vid självständighetsfesten i Harare (f.d. Salisbury) 1980. Afrikanska studenter fortsatte att söka sig till universiteten i Europa och USA. Afrokaribier emigrerade till Storbritannien under 1950- och 1960-talet. Ekonomisk kris i mottagarlandet exponerade skillnader och skapade klyftor: de ena var slavars ättlingar, de andra fria afrikaner. Uppstod skillnadsskapande; delade historier, divergerande historiebruk. Not the same history, not the same past. Kom 1970- och framför allt 1980-talet: kontinentens förlorade årtionde och braindrain. De högutbildade lämnade Afrika, flyttade från Ghana och Nigeria till Europa och framför allt USA.

Ingen talar (ännu) om det afrikanska medelhavet eller den afrikanska indiska oceanen. Men de senaste årtiondens utveckling visar på två nya riktningar för den afrikanska emigrationen. Den ena tvingad – över Sahara och Medelhavet i riktning mot Europa. Den andra frivillig (fast när är en förflyttning frivillig?) – över den indiska oceanen till metropolerna i Sydostasien och framför allt Kina. Det håller på att uppstå en postmodern afrikansk diaspora i Asien.

Parallella historier och motnarrativ

 

Den "Afro-Asiatiska konferensen" i Bandung, Indonesien, april 1955. Den tredje världen markerar sin närvaro.

Den ”Afro-Asiatiska konferensen” i Bandung, Indonesien, april 1955. Den tredje världen markerar sin närvaro.

1900-talets anti-koloniala och anti-imperialistiska rörelser är en del av den motnarrativ som skildrar en parallell historieskrivning. Det är en historia med flera fixeringspunkter, nav och strömningar som antingen kan utläsas separat eller länkas samman i en större och mer komplex helhet. I april 1955 hölls den ”Afro-Asiatiska konferensen” i Bandung, Indonesien, en händelse som i efterhand har kommit att symbolisera hur den tredje världen positionerade sig i förhållande till den första (liberalism och kapitalism) och andra världen (socialism och kommunism) under efterkrigstiden. På plats i Bandung befann sig 29 ledare från Afrika och Asien, till exempel Indiens premiärminister Jawaharlal Nehru, Zhou Enlai från Kina och tillika landets premiärminister och Egyptens Gamal Abdel Nasser (som blev Egyptens president 1956), för att diskutera mål kring en slutlig avkolonisering av världen. Under konferensens öppningsanförande av Indonesiens president Achmed Sukarno slog han fast att ”[O]nly a few decades ago it was frequently necessary to travel to other countries and even other continents before the spokespersons of our people could confer”. Sukarnos påstående är i mångt och mycket centralt för hur anti-kolonialism och anti-imperialism som politiska rörelser utvecklades under 1900-talet, dvs. vi har att göra med rörelser och möten som gjordes möjliga genom resor från och över kontinenter, men också, det var rörelser som definierades utifrån den kontext som var rådande vid tidpunkten för Bandungkonferensen. Det globalhistoriska perspektivet vänder så att säga upp och ner på den förståelse vi har av 1900-talets så kallade ”subversiva organisationer” och söker efter att finna förklaringar till en global historia som löpte parallellt med en mer allmänt accepterad historieskrivning, till exempel det första och andra världskrigets inverkan på det globala samfundet, polariseringen av världen i ”goda” och ”onda” läger under det kalla kriget ända fram till kommunismens definitiva sammanbrott i Östeuropa 1989 och med Sovjetunionens kollaps 1991. Vidare har vi att göra med Francis Fukuyamas tes om ”historiens slut” (the end of history) eller Samuel P. Huntingtons argument om civilisationernas kamp (the clash of civilizations) samt EU:s strävan att bli en stark överstatlig organisation. Anti-kolonialism och anti-imperialism är berättelser som löper vid sidan om de linjer som nämns ovan, frågan och utmaningen är hur vi närmar oss dessa parallella historier.

I spegelsalen och i väntan på delegaterna under fredskonferensen i Versailles 1919.

I spegelsalen och i väntan på delegaterna under fredskonferensen i Versailles 1919.

1918 lanserade USA:s president Woodrow Wilson sina fjorton punkter i syfte att finna en väg och lösning på den pågående globala konflikten under det stora kriget (läs även ”det första världskriget”, en efterhandskonstruktion). I den femte punkten beskrevs det hur frågan om ”koloniala krav” skulle hanteras efter krigets slut genom”[A] free, open-minded, and absolutely impartial adjustment of all colonial claims…”. En idé och ett koncept som aldrig blev en verklighet, istället blev Wilsons punkt(er) politiskt bränsle som slängdes på en redan pyrande eld i kolonierna, och vilket under fredskonferensen i Versailles 1919 resulterade i desillusionerade delegater som hade rest från kolonierna och befann sig på plats för att föra fram sina krav på oberoende. Det skulle dröja fram till 1960 innan Förenta nationerna valde att deklarera ett stöd för koloniernas rätt till nationellt oberoende och självbestämmande, en tanke och nationell doktrin Wilson hade lanserat redan 1918. Enligt Förenta nationerna var dock skillnaden nu att ”[A]ll peoples have the right to self-determination; by virtue of that right they freely determine their political status and freely pursue their economic, social and cultural development”. I Bandung 1955 fördes det fram krav på att pressa Förenta nationerna att ta ställning i den koloniala frågan, vare sig det utövades påtryckningar från den första eller andra världen. Det dröjde ungefär fem år innan något konkret presenterades den 14 december 1960 i ”Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples”.

Kedjor som anti-kolonial och anti-imperialistisk symbol.

Kedjor som anti-kolonial och anti-imperialistisk symbol.

Historien om 1900-talets anti-kolonialism och anti-imperialism är präglad av både snabba och långsamma framåtskridanden. Det är också en sammanlänkad historia över nationella gränser och gör även skillnad mellan det som anses vara ”kolonialt” och ”imperialistiskt”, det vill säga, vad och var riktade anti-rörelserna sitt politiska fokus mot. Var det kolonierna eller imperierna? På kursen ”1900-talet ur ett globalhistoriskt perspektiv” är målet att uppmärksamma gemensamma och parallella skeden av detta dynamiska och mångfacetterade århundrade, och i detta spelar anti-kolonialism och anti-imperialism en viktig beståndsdel. Det visar också att saker och ting (individer – organisationer – fenomen – händelser) är i rörelse och är föremål för reviderade historieskrivningar och nya tolkningar. När det kommer till att visa på anti-kolonialism och anti-imperalism som politiska rörelser är det betydelsefullt att visa hur och varför 1900-talet även inkluderar en motnarrativ (counter-narrative) karaktäriserad av motstånd och politiska rörelser som mer och mer rörde sig mot politiskt medvetenhet i en kontext av global förändring. Där Bandung anses vara en kulmination på 1900-talets anti-kolonialism, är det tillika en händelse och en stund som hade återkopplingar bakåt i historien, vilket i sin tur än idag ges uppmärksamhet i nya globalhistoriska perspektiv.

Olja, Förenta staterna och globalhistoria

Jag minns väl hur jag för dryga 13 år sedan demonstrerade i centrala Helsingfors tillsammans med tusentals, kanske rentav tiotusentals, andra finländare mot George W. Bushs avsikter om att avsätta Saddam Hussein med militära medel om denne inte lämnade makten i Irak. Samtidigt marscherade miljontals människor runtom i europeiska och amerikanska storstäder mot den planerade invasionen. En röd tråd som löpte genom demonstrationerna var tanken om att det annalkande kriget handlade om olja. Förenta staterna ämnade invadera Irak och avsätta en ökänd diktator, och många befarade att detta gjordes för att trygga tillgången till billig olja.

Donald Trump har i sin kontroversiella presidentkampanj återigen lagt fokus på olja i amerikansk utrikespolitik. Trots att han generellt undviker att ge detaljer vad gäller utrikespolitik har Trump upprepade gånger hävdat att ISIS styrka är ett direkt resultat av deras tillgång till oljefält i Syrien och Irak. Hans förslag: bomba sönder oljefälten och sänd sedan in de stora amerikanska oljebolagen för att ta hand om oljan. Segraren förtjänar priset, hävdar den före detta reality-tv stjärnan. Olja har länge varit avgörande för Förenta staterna som global aktör, men det är egentligen först på 1970-talet som olja blev en del av amerikansk internationell diplomati. I sin nya bok Panic at the Pump: The Energy Crisis and the Transformation of American Politics in the 1970s (New York: Hill & Wang, 2016) klargör historikern Meg Jacobs för hur olja kom att förändra Förenta staterna och hur denna förändring kan förstås som globalhistoria.

Panic at the Pump

Meg Jacobs, Panic at the Pump: The Energy Crisis and the Transformation of American Politics in the 1970s (Hill & Wang, 2016)

När man idag talar om olja går associationerna ofta omedelbart till Mellanöstern, olja handlar om ökenlandskap, shejkar och ett flertal väpnade konflikter i det hörnet av världen. Någon tänker kanske också på norska oljereserver. Men vid början av 1900-talet var olja närmast synonymt med bolaget Standard Oil och namnet Rockefeller. Förenta staterna var länge den största producenten, och konsumenten, av olja och på denna grund byggdes det moderna USA upp, med allt vad det omfattar i fråga om B-52 bombare, helvita förorter och massiva fabriker. Det är mot denna bakgrund Jacobs uppmanar oss att förstå vad som har kallats ”energi Pearl Harbor”, OPECs beslut om oljeembargo 1973. Beslutet om embargon var i sig globalt, världens oljeproducerande länder dominerades av arabstaterna som inte såg med blida ögon på Förenta staternas betydande stöd av Israel under Yom Kippur-kriget. Detta stöd följde Richard Nixons och Henry Kissingers utrikespolitiska linje som handlade om att hitta en balans i förhållande till Sovjetunionen, Israel var den pålitligaste bundsförvanten i Mellanöstern. Om embargobeslutet och dess bakgrund var globalt var den omedelbara följden både väldigt lokal och global. Dels träffade krisen konsumenten på ett väldigt privat plan, det blev svårt att hålla huset uppvärmt och bilen rullande, dels var följderna globala. Förenta staterna såg med missnöje hur europeiska nationer sökte en egen överenskommelse med OPEC. Det globala och det lokala blir svårt att separera i en kris som 1970-talets oljekris, förhållandet till Mellanöstern, europeiska allierade och Sovjetunionen förändrades samtidigt som dessa förändringar och de lokala följderna kraftigt begränsade Nixons manövreringsutrymme i Watergate-krisen. Jacobs visar på ett övertygande sätt hur Nixon i sin kollaps drog amerikansk energipolitik med sig. I hopp om att undvika riksrättsåtal var Nixon tvungen att söka stöd bland de mest konservativa senatorerna snarare än att föra den konsensuspolitik som hans tidigare framgångar byggde på. Detta innebar att staten undvek att ta en aktiv roll för att trygga framtida energiproduktion och avvärja fortsatta kriser.

Oljekrisen 1973 drabbade konsumenterna då bensinen tog slut på bensinstationer över landet.

Efter flera år av höga oljepriser och en stagnerande ekonomi slog en energikris till igen 1979 som följd av revolutionen i Iran. Storproducenten Iran meddelade att de inte ämnar sälja olja åt Förenta staterna efter att den avsatta Shahen mottagits för vård på ett sjukhus i New York. I Teheran hade radikala studenter stormat den amerikanska ambassaden och tagit personalen som gisslan. President Jimmy Carter översåg en såväl en lokal som global kris, vars orsak och potentiella lösning var globala. Carter försökte poängtera återhållsamhet och alternativa energilösningar, samtidigt utvecklades den utrikespolitiska Carter-doktrinen som fastslog att Förenta staternas energibehov i Mellanöstern kunde tryggas med militära medel. Den skiftande balansen i Mellanöstern kan ses som direkt bidragande orsak till Sovjetunionens invasion av Afghanistan i december 1979, till Reagan-administrationens fokus på militär upprustning och till den amerikanska dubbelrollen i Iran-Irak kriget.

Panic at the Pump 4

Kuwaitkriget utspelades uttryckligen över tillgången till olja.

Panic at the Pump slutar med Kuwaitkriget, Förenta staterna hade helhjärtat gått in för Carter-doktrinen och det stod klart att rimliga oljepriser nu garanterades med militära medel. Självförsörjningen och de alternativa energilösningar som Nixons rådgivare efterlyste i början av 1970-talet och Carter försökte övertyga nationen om mot slutet av årtiondet förblev en dröm under 1900-talet och har egentligen först kommit igång igen på 2000-talet. Samtidigt tummar inte Förenta staterna på sin rätt till billig bensin och fördelaktiga energipriser. Dessa krav må vara lokala, men de kan endast tillgodoses på en global spelplan.

Globalhistoria på svenska

Jorden sett ur Apollo 17:s perspektiv.

Jorden sett ur Apollo 17:s perspektiv.

Kursen ”1900-talet ur ett globalhistoriskt perspektiv” startade idag den 6 september 2016 vid historieämnet på Åbo Akademi. Utgångspunkterna och linjerna är tydliga med kursens mål och syfte: 1900-talets historia är ett minne. Frågan är hur vi förstår och tolkar 1900-talet som en historisk epok där världen i alltmer hög grad och frekvens blev sammankopplad och sammanlänkad på flera nivåer. Genom att lägga an ett globalhistoriskt perspektiv är tanken att spåra mönster och rörelser som har påverkat och format ett århundrade som inte befinner sig alltför långt borta i tid och fungerar som en linjär utveckling vilken gör sig ständigt påmind i vår omedelbara närhet på ett lokalt plan. Historikern Tony Judt hävdade i essän ”What Have We Learned, if Anything?”, publicerad i The New York Review of Books (maj 2008) att rent allmänt verkar det som om vetskapen och kunskapen om 1900-talet är något som vi tar relativt lätt på. Men vad är den djupare innebörden av Judts reflektion? Om något markeras 1900-talets historia på minnesplatser eller i utställningar på museum av olika varierande karaktär. Vidare har 1900-talet blivit en arena för nationell historieskrivning som alltför ofta tar sig uttryck via medel som syftar till att lyfta fram antingen det ärofyllda med moraliska pekpinnar eller på platser som påminner oss om förtryck och terror. 1900-talets historia har därmed reducerats till något som i det kollektiva minnet uppmärksammar krig, terror, förstörelse eller folkmord. Det handlar också om platser och rumslighet som både avsiktligt och oavsiktligt har format synen på 1900-talet, till exempel Auschwitz, Srebrenica, Rwanda, Budapest 1956, Prag 1968, Tet-offensiven samma år, 1937 i Sovjetunionen, Weimarrepublikens sammanbrott 1933, byggandet av Berlinmuren 1961 och dess fall 1989, sexdagarskriget i mellanöstern 1967 i vilket Israel definitivt markerade sin närvaro som existerande nation och maktfaktor i regionen, den blodiga utrensningen av Indonesiens vänsterrörelse 1965. Exemplen är många, frågan är hur vi närmar oss detta ur ett globalhistoriskt perspektiv.

Globalhistoria handlar inte om ”allting överallt, hela tiden”. Det är istället tre linjer som formar det globalhistoriska perspektivet: 1. globalhistoria är sökandet efter specifika historiska problem som sträcker sig över tid, rum och specialitet; 2. sammanlänkning och transnationell historia. Historikern Akira Iriye anser att transnationell historia handlar om att spåra mönster och flöden som sträcker sig bortom, under, över och tvärsigenom det nationella, dvs. det relevanta är att se hur saker och ting är sammanlänkade över nationella gränser, vare sig de är verkliga och föreställda; 3. och slutligen, om globalisering och hur vi ser på globaliseringens innebörd och konsekvenser för det globala samfundet (läs världen). Globalisering är ett koncept som ständigt måste omprövas och ställas i relation till vad det egentligen betyder samt vad detta innebär ur ett globalhistoriskt perspektiv.

Att läsa globalhistoria på svenska är en utmaning. Det handlar dels om språkbruk, dels om hur vi närmar oss själva perspektivet som sådant. Kursen ”1900-talet ur ett globalhistoriskt perspektiv” strävar efter att ifrågasätta och bryta med tidigare tolkningar av 1900-talets historia. I en sådan strävan ingår det att utveckla tankar och idéer som vågar kritisera världen utifrån nationella ramverk eller det –centriska, i vilket det senare anspelar på det eurocentriska. Globalhistoria handlar om att urskilja andra noder, poler och centrum som är värda att ta i beaktande för att närma sig och förstå 1900-talets historia.

Under ett århundrade där världen var upptagen och centrerad kring det nationella står vi inför en utmaning att se på världen som alltmer lokaliserad och uppspjälkad i termer av lojalitet och fokus. Här kommer kronologi in i bilden och hur det påverkar vår syn på 1900-talets historia. Är 1905 starten på något omvälvande för anti-kolonialismen som politisk rörelse i samband Japans seger över Ryssland? Är Versailles 1919 en politisk markör som än idag påverkar hur världen ser ut? Hur kan 1989 och Berlinmurens fall tolkas som en symbol för ett globalt fenomen? Återigen, frågorna är många och ingångarna till 1900-talets historia är fler. Det globalhistoriska perspektivet kan därmed bidra till att göra det begripligt att förstå en värld som definieras via konstitutioner, rasliga och språkliga markörer, litteratur och tolkningar av det globala i det lokala, ekonomi, klimat, kommunikationer och nationalstaters syn på sig själva men också i relation till andra nationalstater. Men än mer viktigt, det globalhistoriska lyfter fram människans roll i världen genom idéer, migration och mobilitet.

1900-talet är en period i mänsklighetens historia som tydligt visar hur påverkbart det globala samfundet är av både långsamma och snabba förändringar i klimat och miljö, sjukdomar i form av pandemier, ideologiska kamper, religiösa uttryck, teknologisk utveckling, demografiska förändringar och geopolitiska realiteter. 1900-talet ur ett globalhistoriskt perspektiv handlar därför inte om makrohistoria eller världshistoria, det handlar om så mycket mer. Enligt den tyske globalhistorikern Jürgen Osterhammel är globalhistoria inte en enhetlig eller monolitisk diskurs utan strävar istället efter att finna flöden, linjer och mönster som förenas i ett globalhistoriskt ”tänk” utifrån ett metodologiskt hantverk och ett antal teoretiska ingångar. Globalhistoria på svenska blir därmed en utmaning främst med tanke på ett språkbruk som har ett ursprung i engelsk, tysk och fransk skolbildning på området. Här fyller kursen ”1900-talet ur ett globalhistoriskt perspektiv” en viktig funktion genom att det sätter ord på det globala i svenska termer. Det är också det som är det centrala här: hur det lokala (språk i detta fall)  överförs till det globala.