Månadsarkiv: november 2015

Med facit i handen

Märkt för livet: tatuering som historisk påminnelse

Märkt för livet: tatuering som historiskt facit

Vi läser och förstår historia som om vi redan hade facit i handen. Låt mig ta ett exempel: den 23 juni 1945 överlämnades ett strängt förtroligt dokument till byråchefen på det svenska utrikesdepartement i Stockholm, en handling som kortfattat skapade en uppfattning om antalet överlevande judar i Polen efter förintelsen. Den 7 juli skickades informationen vidare till Sveriges envoyéer i Moskva, Washington och den svenska utrikesministern Östen Undén. Vidare arkiverades dokumentet i utrikesdepartements handlingar för frågor rörande nationella minoriteters ställning i Polen. Dokumentet som utrikesdepartementet fick ta del av och hade att ta ställning till var författat av doktor Emil Sommerstein, ordföranden i Centralkommittén för Polens judar (1944-50), en skildring som kortfattat slog fast innan det andra världskrigets utbrott 1939 hade Polen haft 3,5 miljoner judar inom landets gränser. Det som följde i Sommersteins skildring talar för sig själv:

”Av dessa återstode för närvarande endast 90 000 i Polen. Det största antalet, omkring 15 000, funnes i Lodz. En del polska judar uppehölle sig i Ryssland, en del i Tyskland och ytterligare andra i Ungern, Rumänien osv. Lyckades försöken att få dessa polska judar tillbaka till Polen skulle man i bästa fall kunna få ett antal av omkring 300 000 judar”.

Nu när vi läser detta i slutet av 2015 förstår vi detta som en fruktansvärd berättelse, men vetskapen och kunskapen om den nazistiska terrorn och förintelseindustrin i Polen under det andra världskriget borde vara allmänt gods hos gemene man och kvinna i dessa dagar. Åtskilligt har skrivits och forskats fram i arkiven eller genom otaliga forskningsprojekt och intervjuer av överlevande, och säkerligen kommer mer att forskas fram och skrivas. Och återigen, vad har en berättelse såsom den Sommerstein hade att berätta 1945 att säga till oss 2015 när vi sitter med facit i handen?

Man säger ju att vi ska lära oss av historien. Nåväl, i dessa dagar har jag skarpt kommit att ifrågasätta detta. Flödet av information på nyhetskanaler och sociala medier har uppnått den graden och nivån att det är svårt att behandla allting och sätta in det i ett logiskt och källkritiskt sammanhang. Är det så att vi istället väljer att rationalisera och förenkla för att kunna göra det enklare att uttala sig om vad som har hänt och hur det har hänt? Jag misstänker att vi då helt och hållet missar poängen med att förstå varför saker sker och utspelas framför våra ögon. Just nu flyr folk för sina liv från och genom kontinenter på hav och land. Strömmarna känner inga nationella gränser eller ekonomiska krav, flykten från terror och krig strävar efter trygghet och ett bedrägligt lugn. Det är komplexa frågor där orsaker och verkan har fler förklaringar än en.

Vetskap och kännedom

Vetskap och kännedom

Påtvingad flykt och oro är inget nytt i vår värld. För tillfället påminns vi om hur världens ledare försökte lösa den judiska befolkningens situation i Tyskland under 1930-talet genom möten och förhandlingar. Vad jag tänker främst på här är den internationella Eviankonferensen i Frankrike 1938, en händelse och ett möte som skarpt illustrerar hur maktpolitik och nationella särintressen ersatte behovet av att lösa frågan om judeförföljelserna och erbjuda den judiska befolkningen en tillflyktsort antingen i Europa eller USA. Eviankonferensen misslyckades kapitalt och bekräftade istället att Europas judar inte kunde räkna med någon aktiv hjälp förutom moraliska ”sympatiförklaring” från den samlade konferensen. Vilka huvudargumentet fördes fram 1938 som talade emot en tolerant människosyn? Jo, ”om vi [säg land X] tar emot en massa judar så kommer det att skapas ’ett judeproblem’ i landet”. Argumentet var grundat i en genomskärning av hur samhällets primära funktioner – ekonomiska, sociala, kulturella och politiska aspekter – skulle påverkas av en plötslig och kraftig tillströmning av flyktingar. Enligt konferensens deltagare skulle detta skaka om varje nations fundament och rubba samhället totalt. Drygt sju år senare hade man facit i handen om vi återvänder till Polen: av 3,5 miljoner judar återstod endast 300 000 om man lyckades samla alla på en och samma plats.

Som historiker och medmänniska anser jag att historia rör sig bakåt för att kunna läsas framåt och att det finns en poäng med att läsa historien baklänges. Främst för att kunna ifrågasätta historiens samtidighet och förstå varför vi redan sitter på facit. Vad kommer facit att bli när flyktingströmmen anno 2015 räknas samman om ett par år, eller är det så att vi alltid måste sitta med facit i handen innan något görs för att lösa människans förmåga att slå knut på sig själv? Jag trodde att fakta och facit om människans gränslösa nöd redan hade skrivits ett flertal gånger med tanke på de tragedier som har utspelats genom historien orsakade av religiös terror, etnisk rensning och flyktingströmmar.

Om studiecirkelns nytta

av Daniel Silén och Emil Kaukonen

 

Idén om att arrangera en studiecirkel kom från en diskussion som jag och en studiekompis hade i historieämnets korridor. Vi var missnöjda över att historiestuderanden inte för diskussioner om historia utanför föreläsningarna, utan studierna slutar efter förläsningarna eller görs som läskurser hemma. Jag upplever själv att kunskap som erhålls i universitetet inte enbart borde komma från föreläsningar och böcker, utan även från diskussion med andra studerande. Vi ville studera historia på ett annorlunda sätt och tog initiativet till att ordna en studiecirkel. En bonus var att vi fritt kunde välja var studiecirklarna skulle äga rum, vilket blev historieklassen i Bryggerirestaurangen Koulu.

Öl, gott sällskap och upprymd diskussion. I en slöja av nostalgi försvann mina tankar till 60-talet då studeranden hade åsikter och var inte rädda för att säga dem. Det var inte endast examen som motiverade deras studier, utan även ett brinnande intresse för ämnet. Till skillnad från 60-talets radikala fick vi däremot studiepoäng för våra diskussioner, men det krävde att vi i planeringsskedet tog kontakt med kursens examinator och presenterade en klar plan för tillvägagångssättet.

Det blev fyra intresserade studerande på fördjupad nivå som bildade studiecirkeln. Jag och min kompis hade lyckats locka med två andra vänner, och vi skulle avlägga kursen Nationalism för fem studiepoäng. Själva konceptet kunde fungera också med fem eller sex personer, men sju eller flera skulle antagligen vara för många. Idéerna till hur vi skulle ordna studiecirkeln kom delvis från existerande riktlinjer för studiecirklar som i stort sett legat oanvända, men huvudsakligen var det vi som bestämde hur arbetet skulle se ut. Konceptet som vi kom fram till var att en av deltagarna väljer en historievetenskaplig text om nationalism (helst från litteraturlistan för läskursen Nationalism). Då en text behandlas har alla naturligtvis läst den, men personen som valde texten har även skrivit ett reflekterande pro memoria på 4–5-sidor kring den. Samtliga deltagare ska även fungera som sekreterare en gång under kursen och sammanställa en renskriven sammanfattning av mötets diskussion. Vi presenterade vår studiecirkelidé till ämnets professor; hur vi delade in arbetsmängden och vad som skulle skickas till honom. Vi fick grönt ljus för hela idén och nu hade vi det roligaste framför oss.

Studiecirkeln var mycket lärorik och givande. När diskussionen hålls i en liten grupp är det lättare att säga något som kanske visar sig vara dumt eller ogenomtänkt, eftersom man är på jämn fot med de övriga deltagarna. Huvudsaken är att alla kan och måste ta plats då diskussionen organiseras på det här sättet. Deltagarna får pröva på vad andra tycker om ens åsikter och tolkningar av texten som diskuteras och samtidigt tvingas man åtminstone en gång till att leda diskussionen, vilket i sig självt är en mycket värdefull färdighet. Studiecirkeln gav definitivt mycket åt alla deltagare, speciellt färdigheter som inte kan erhållas i föreläsningar eller genom att avklara läskurser hemma: förmåga att ge och ta plats i längre diskussioner, att formulera argument spontant och att kunna styra en diskussion på ett konstruktivt sätt. Man behöver inte studera vid ett universitet för att läsa böcker hemma och svara på några frågor om dem senare. Studiecirkeln erbjuder mer än endast kunskapen som finns i böckerna man läser då studeranden blir tvungna att reflektera över vad som tas upp på mötena. Det går också att skräddarsy kursen utgående från vad som intresserar gruppen, vilket är avgörande för att motivationen för träffarna ska hållas på topp. Vare sig kursen behandlar 1900-talet, folkmord, historicism i media eller klimathistoria gäller det bara att presentera idén för sin professor och därmed också själv ta ansvar för sin utbildning.

Dags att lägga koppel på regeringen

Vår hund är en Nova Scotia Duck Trolling retriever. Han är snäll. Han heter Vincent. När vi går ut och gå med honom så låter vi honom gå fri även om vi ibland vet att det är fel. Finsk lag är, som jag ser det, extremt sträng gällande hundar som inte är fastkopplade.

När Vincent är lös går han aldrig längre bort än att han ser oss. Kallar vi på honom så kommer han. Vi litar på honom. Det är ömsesidigt. Men vi vet att han är en hund. Han har egna begär och drivs av dofter och instinkter. Ifall vi möter en annan hund, löpare, cyklist eller fotgängare så lockar vi honom till oss och sätter fast kopplet. Vi förstår att för mycket frihet kan göra honom oberäknelig.

Regeringen består av representanter vi valt. Vi har gett dem frihet att fatta beslut. Men nu har vi hamnat i en ohållbar situation där vi måste lägga fast kopplet. Likt en hund på fri fot håller regeringens hutlösa och verklighetsfrämmande krav på att begränsa den fria forskning som hittills utgjort stommen i de Finländska universiteten.

En funktionerande demokrati behöver den frihet som universitetet skapar. Krav på att forskningen skall ha en förutbestämd riktning och ett vinstinbringande mål inskränker inte bara universiteten i dess verksamhet utan även den större nyttan som annars tillfaller samhället. Universitetsvärlden åberopar friheten att välja, förstå och agera i din omgivning. Men när medborgarna släpper regeringen fri och låter den löpa amok finns det en risk att den framtida utvecklingen blir ohållbar.

Regeringens krav att dra in tusentals anställningar inom universiteten påverkar alla.

En fri press är inte den enda garanten för en funktionerande demokrati. Fria universitet som anpassar sig till samhällets framtida behov – vare sig det gäller ekonomi, teknik eller kultur – utgör också en av grunderna för den demokratiska välfärdsstatens överlevnad.

Ett förhållande fungerar inte om du inte ställer krav. Universitetsvärlden har ett förhållande till samhället. Det är inte alltid iögonfallande, men det utgör bakgrunden för det fria samhället.

Vad jag vill säga är att det är dags att koppla fast regeringen i samhället.

 

Den inhemska terrorismen

Finska skyddspolisen (Skypo) uppmärksammade nyligen på en presskonferens det ökade hotet för våldsamma hatbrott i Finland. Å ena sidan talar Skypo om radikalism bland asylsökande och deras reella kontakter med terroristorganisationer verksamma i Syrien och Irak. Å andra sidan handlar det om hotbilden som formas framför allt av den så kallade Finska Motståndsrörelsen, som på senaste tid har ”aktiverat sin verksamhet”. Inrikesminister Petteri Orpo (Samlingspartiet) bekräftade att orsaken till Skypos framträdande i offentligheten är den eskalerade konfrontationsrisken mellan finnar (”kantasuomalaiset”) och asylsökande.

Om man vägrar se asylsökandet i sig som en konfrontation riktad mot det finska folket, så framstår det rätt klart vem som utgör det verkliga hotet för landets inre säkerhet. Inrikesminister Orpo erkände även att det konkreta hotet för säkerheten utgörs de facto av finnars anfall och våldshandlingar mot asylsökande. Hur skall detta hot då förstås i sitt rätta sammanhang?

Hur skall vi förstå hatiska handlingar utförda av arga finska män mot asylsökande – och därmed framtida finska medborgare? När någon försökte bränna ner Röda Korsets flyktingmottagning i Tavastehus den 7 Oktober fördömdes angreppet enhälligt av både stadens ledning och finländska politiker, inklusive statsminister Sipilä som twittrade om saken. Tavastehus stads ledningsgrupp var däremot noggrann med att definiera aktionen som en enskild händelse. Inte ett uttryck för ett mönster. Inte en del av en större helhet. Ett enskilt fall.

Enligt Skypo’s chef Antti Pelttari är det frågan om hatbrott, men inte en sorts verksamhet som Skypo är beredd att kalla för terrorism. Författaren och journalisten Jenny Nordberg diskuterar i Svenska Dagbladet om hur hatbrott som utförs av arga vita män i USA sällan definieras för vad det är, utan att deras handlingar enbart klassas som mord eller hatbrott – men inte terrorism. Begreppet terrorism har i västerländsk kontext blivit ett uttryck reserverat för islamistisk extremism, där enskilda muslimers agerande förstås och förklaras utifrån ett radikalt muslimskt sammanhang. Den arga vita mannen är däremot ensam – eller kanske bara galen. En enskild individ. En ensam aktör.

Tydligen sker det just nu en hel rad med ”enskilda händelser” i Finland och Europa. Som sorgliga exempel kan vi nämna liknande fall av brandattentat i Finland (Kouvola 24.9.2015), Estland, Sverige, och Tyskland. ”Ensamma män” som kastar molotov-cocktails för att de har lust att göra det. För att inte nämna den våldsamma attacken på de asylsökande i Lahtis natten 25.9.2015. Om man är villig att koppla ihop punkterna, att addera ett plus ett, så kan ingen mera påstå att det handlar om enskilda händelser. Det finns ett mönster. Det finns ett sammanhang. Det finns en större bild att se. Om man vill se den.

Att försöka bränna barn, tonåringar, familjer levande i sina tillfälliga härbärgen bara för att de är av utländskt ursprung och anlänt ’ovälkomna’ är ett uttryck för en ny politisk extremism i den finländska kontexten: uppvaknandet av den inhemska terrorismen.

Stipendieforskaren och universitetsfinansieringen

Minister Sanni Grahn-Laasonen skrev för en vecka sedan att de Finländska universiteten inte är kostnadseffektiva. Det lösryckta uttalandet gav upphov till många kritiska röster eftersom verkligheten är en annan. Med lite pengar åstadkommer vi mycket. University of Minnesota i USA har lika stor budget som Finlands alla 14 universitet tillsammans. Men såväl ministerns uttalande som alla andra inlägg förbisåg stipendieforskarna. Orsaken kan vara att trots all forskning vi gör, så är vi inte en del av universitetet.

För somliga kan det komma som en överraskning – speciellt med tanke på hur ofta universitetens finansiering och forskning diskuterats de senaste månaderna – att en betydande del av den forskning som görs i de Finländska universiteten görs med hjälp av forskningsstipendier utdelade av stiftelser och fonder som inte är bundna till universiteten. Just nu när detta skrivs sitter vid ämnet historia åtta stipendieforskare (exkluderande alla som arbetar hemifrån). Vi är dubbelt fler än de anställda.

Universiteten i Finland (läs: en del av forskningen i Finland) är beroende av välvilliga stiftelser och fonder som delar ut pengar till olika typer av forskning. Det betyder också att dessa fonder och stiftelser delvis bestämmer vilken typ av forskning det bedrivs vid universiteten.

Flest stipendieforskare hittar man bland de humanistiska ämnena. Och man kan sammanfatta oss som kända, men icke nämnda. Vi är en grå massa. Stipendieforskare är inte anställda och således räknas vi inte till universitetspersonalen. Därför får vi inte automatiskt delta i personalens friluftsdagar eller ta del av deras förmåner och vi har (förstås) ingen arbetshälsovård. Kort sagt, vi exkluderas mer än vi inkluderas – men i många fall utgör vi stommen av den forskning ett ämne kan uppvisa.

På pappret är stipendiaterna däremot en viktig del av universitetens finansiering. Det här hänger ihop med att 13 procent av universitetens finansiering bestäms av antalet publikationer som varje enskild forskare gör. Staten betalar universiteten mellan 4000 och 12000 euro beroende på i vilken tidskrift eller i vilket förlag publikationen ges ut. Således inbringar jag cirka 30 000 euro till universitetskassan nästa år. Det är mer pengar än mina två arbetsstipendium för i år. Det känns på något sätt lite avigt.

I de humanistiska ämnena är antalet stipendieforskare högt, vilket betyder att stipendiaternas publiceringstakt är en viktig del av universitetens finansiering. Till exempel så har ämnet historia har en hög publikationstakt (en av de högsta av alla humanistiska ämnen) och med tanke på att majoriteten av historikerna är stipendieforskare, så blir det klart att vi är viktiga för universitetet, men speciellt för fakulteten och ämnet.

Universitetsvärlden befinner sig just nu i ett mångfacetterat paradigmskifte. Universiteten måste sälja (brända) sig själv (eller sin forskning) för att få finansiering. Den nya finansieringsmodeller har således gett stipendieforskarna en ny och mer betydelsefull roll och den kunde med all fördel beaktas av universiteten.

Allt det här placerar fonderna och stiftelserna i nytt ljus. De projekt de finansierar påverkar (kanske) indirekt universitetens finansiering samt deras image. En utmaning är att antalet forskningsansökningar till stiftelserna och fonderna har ökat markant. De största fonderna får årligen in över 6000 ansökningar, men enbart nio procent kan tilldelas finansiering. Tävlingen om forskningsfinansiering är alltså hård. Faktumet är att i den här tävlingen vinner de universitet som satsar på sina stipendieforskare. Det finns alltså mycket att vinna på om det lades ned mera tid, energi och pengar på stipendieforskarna. Kanske något att tänka på för den nya styrelsen som snart börjar sitt arbete vid Åbo Akademi.