Månadsarkiv: december 2014

1932 Revisited

Jag vet att man helst ska undvika en anglifiering av det svenska språket, men just här och nu är det passande att göra en referens till begreppet ”revisited”. Vad innebär ”revisited”? Att en person eller händelse besöks igen eller att en person eller händelse gör ett återbesök. Varför kopplas då årtalet 1932 tillsammans med ”revisited”? Jag kommer att återkomma till det, men låt mig först ta ett avstamp i ett citat hämtat ur historikern Eric D. Weitz bok Creating German Communism, 1890 – 1990. From Popular Protest to Socialist State (1997): ”The establishment of the dictatorship [1933] was also bound up with National Socialist racism. Political opposition challenged the cherished myth of a unified racial community. […] Hence, the regime moved quickly to establish its monopoly of power and destroy the ability of the opposition, […].” Slutligen skriver Weitz att 1933 hade folket i den tyska nationen att se fram emot “[A]rbitrary arrests, torture, internment in concentration camps, and murder.” Jag tror att Weitz konklusion väl illustrerar ett samhälle och en värld en majoritet av oss inte vill leva i.

När jag söker efter inspiration eller ställer mig frågande till vilken roll humanister, som i detta fall, en historiker spelar i dagens samhälle så är en central del att föra fram kunskap och upplysning om hur saker och ting har utvecklats genom historien. Om vi återvänder till 1932 och placerar oss i denna ”kronotop” (såsom den ryske litteraturvetaren Michail M. Bachtin formulerade i slutet på 1920-talet idén om hur man teoretiskt sammanför en given tid med rummets betydelse) befann sig Tyskland vid denna tidpunkt i den politiska och sociala skärselden. Frågan är: vad kan vi lära oss av detta? Ett år kan både vara långt och kort i tid och rum. Först och främst, det som utspelades mellan 1932 och 1933 i Tysklands historia visar hur fort ett samhälle kan raseras ur ett konstitutionellt perspektiv, men också, hur detta påverkade och förändrade humanitära och toleranta värderingar. Radikaliseringen mellan den yttersta vänstern (det tyska kommunistpartiet, KPD) och högern (det nationalsocialistiska partiet, NSDAP) paralyserade det tyska samhället så till den grad att politik och samhälle gick hand i hand och endast inväntade någon form av avgörande brytpunkt. Den 30 januari 1933 konfronterades den tyska Weimarrepubliken inför vägskälet i samband med Adolf Hitlers utnämning till rikskansler. Två dagar senare infördes skyddslagar som syftade till att avsevärt begränsa mötes- och tryckfriheten. Nazisterna hävdade att åtgärderna infördes för att, så att säga, ”beskydda det tyska folket” mot terrorism.

Låter inte detta en aningen bekant? Är det värt att göra ett återbesök i denna så kallade ”mörka dal” i 1900-talets historia för att kunna förstå vår samtid? Anledningen till varför talar för sig själv. Om vi ser till det politiska spelet som har utvecklats i Sverige sedan riksdagsvalet den 14 september i år, den misslyckade röd-gröna regeringen (S+MP) som till stor del kan förklaras med de utmaningar som följer ett minoritetsstyre, och slutligen, den socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven utlysning av extra val (det heter inte nyval) den 22 mars 2015 visar på en tid av tidigare okända politiska landskap i den moderna svenska historien. I en tid av globala utmaningar och oroshärdar, främst med tanke på det som utspelar sig i den östra delen av Ukraina och den blodiga skådeplatsen i gränslandet mellan och i Syrien och Irak, vilken betydelse lägger vi i vad som har utvecklats i Sverige under 2014? Den avgörande frågan är Sverigedemokraternas (SD) historiska utveckling i att vara ett utpräglat rasistiskt parti med tydliga rötter i den tvetydiga sörjan som blandar friskt mellan fascism och nazism till att nu rumstera i de politiska finrummen.

Efter riksdagsvalet 2010 hade SD drygt 5 %, nu sitter partiet på 13 % och är därmed en maktfaktor i svensk politik och riksdagen. I en tid av politisk pajkastning spelade SD ut sitt kort under budgetförhandlingarna och valde att fälla den sittande regeringens förslag, och i likhet med nazisternas manöverutrymme i Tyskland 1932, verkar syftet vara att skapa kaos och sprida förvirring hos gemene man och kvinna. Istället kan nu SD sitta på första parkett och se på när de politiska blocken beskyller varandra för vem som har släppt fram SD och varför det har kunnat bli som det har blivit i Sverige. Borde inte fokus ligga på att skärskåda och klä av ett parti som redan inte har några kläder på sig, det vill säga, SD har ju visat sitt rätta ansikte i och med att man tydligt visat att man endast är ett enfrågeparti. Det som nu utspelas dagligen i den svenska vänster- och högerpressen göder nu enbart bara SD:s självpåtagna ”offerkofta” i framställandet av sig själv som politisk martyr.

Det transnationella perspektivet visar att Norden och Europa står inför en fascistisk utmaning. Genom SD:s försök till att odla och producera sin egen tolkning av den unika svensk identiteten vrids klockan tillbaka till någon form av perverterad syn på nationen, rotad i en förvanskning av upplysningstanken och den romantiska tidsåldern under 1800-talet. Om vi ser till Sverige så skulle detta, till exempel, innebära att kålroten kan ses som unikt svensk, medan kåldolmen åker ut per se eftersom kåldolmen är hämtad ur den turkiska mattraditionen (liknande exempel skulle göra denna text extremt lång och det är inte syftet). Kålrot i all ära, men kåldolmar har förgyllt den svenska matkulturen. Genom kontakter och utbyten över gränser så skapas en tid och miljö för ett samhälle att utvecklas i en positiv riktning, både kulturellt och ekonomiskt. Eftersom tendensen i Sverige pekar på en utveckling i linje med ett återbesök till 1932, så blir min vädjan till den enskilde individen att förstå hur snabbt det går när ett samhälle eroderas när värderingar förskjuts gradvis. I och med SD:s roll som vågmästare gäller det att lära sig hur vågen fungerar för att kunna använda vågen i det politiska spelet. Låt inte Sverige bli ytterligare ett exempel på ett historiskt misslyckande.

Slutligen hoppas jag på en fröjdefull jul och ett gott nytt år…

The Night They Drove Old Dixie Down

av Oscar Winberg

Richard Nixon lovade 1960 i ett försök att visa att han verkligen ämnade vara hela landets president att han skulle besöka samtliga delstater under sin presidentvalskampanj. Nixon förlorade som känt valet mot John F. Kennedy med närmast obetydligt liten marginal. Strategin utpekades som ödesdiger och föråldrad då Nixon under sista veckorna hade känt sig tvungen att besöka även sydstaterna, utan en egentlig förhoppning om att vinna dem, medan Kennedy satsade allt på de så kallade vågskålsstaterna. Nixons löfte måste ses mot bakgrunden att republikanska presidentkandidater allt sedan slutet av 1800-talet varit tvungna att utgå ifrån att den så kallade djupa södern är förlorad, inte ens den populära Eisenhower klarade av att vinna mer än en av dessa fem stater i sitt omval 1956. (Med djupa södern syftar jag på delstaterna South Carolina, Georgia, Alabama, Mississippi och Louisiana. Gällande sydstaterna utgår jag ifrån den så kallade Mason-Dixon-linjen och inkluderar sålunda också Florida, Texas, Arkansas, Oklahoma, Tennessee, Kentucky, North Carolina, Virginia, West Virginia och Maryland.) Nixon var också den enda republikanen som vunnit en endast av dessa stater sedan 1876, då staterna under den så kallade Rekonstruktionstiden som följde Inbördeskriget ännu övervakades av federala trupper. Efter att Rekonstruktionstiden tagit slut hade de flesta sydstater som ingick i den besegrade Konfederationen i praktiken varit en en-parti region, där demokraterna hade monopol på de politiska posterna.

Nixon anpassade inte endast sin tidtabell utan också sitt budskap i hopp om att rubba demokraternas kontroll över dessa 49 elektorsröster, det vill säga knappt en femtedel av de 270 röster som behövs för att vinna valet. De sprickor i Franklin D. Roosevelts demokratiska New Deal koalitionen från 1930-talet (fackföreningar, etniska minoriteter, de vita i sydstaterna och de intellektuella) som präglade presidentvalet 1948 och kunde ses under 1950-talet var dock inte stora nog för att Nixon skulle kunna bryta igenom.

För att spräcka demokraternas kontroll över södern helt och hållet behövdes till slut en demokratisk president från sydstaterna, Lyndon B. Johnson. Då Johnson sommaren 1964 skrev under betydande medborgarrättslagstiftning, som han själv varit så aktiv i att manövrera igenom senaten, konstaterade han samtidigt dystert att han nu skrivit över sydstaterna till republikanerna för de kommande decennierna. Johnson visste mycket väl hur viktig och komplex rasfrågan var i södern och insåg de politiska riskerna med att driva igenom lagstiftningen. Redan några månader senare fick han se hur rätt han hade: medan han vann presidentvalet på senhösten 1964 med rekordmarginal var de fem djupa södern staterna bland de sex delstaterna han förlorade. Hans motkandidat, senatorn Barry Goldwater från Arizona, var en av endast sex republikanska senatorer som röstat mot medborgarrättslagstiftningen. Den demokratiske senatorn Strom Thurmond, som kraftigt motsatte sig lagstiftningen, kom att bli symbolisk för de vita väljarna i södern då han inte endast öppet stödde Goldwater utan också officiellt bytte parti hösten 1964.

Johnsons profetia kom att vara långvarig, Barack Obama lyckades varken 2008 eller 2012 nå 40 % av rösterna i Alabama trots att han nationellt samlade 52,9 % respektive 51,1 % av rösterna. Sedan Johnsons förlust i djupa södern är det i själva verket endast Jimmy Carter som lyckats vinna en majoritet av dessa fem delstater. Ingen demokratisk presidentkandidat sedan Kennedy som inte härstammar från södern har vunnit en enda av dessa delstater. Al Gore klarade inte ens av att vinna sin egen hemstat Tennessee i presidentvalet 2000.

Medan dessa trender är tydligast i presidentval präglar de politiken också på lägre nivåer. Tidigare i december förlorade Mary Landrieu sitt omval som senator från Louisiana. Detta innebär att det inte längre finns en enda demokratisk senator från den djupa södern (eller från övriga sydstater som Texas, Arkansas, North Carolina eller Tennessee). Så sent som för 54 år sedan hade demokraterna regelrätt monopol på dessa poster. Denna kontext är viktig att förstå då vi närmar oss början på en ny presidentvalskampanj inför valet 2016. Den djupa södern har på 50 år gått från en region med de facto en-parti styre till en region med de facto en-parti styre, det är bara partiet som bytts. Ifall demokraterna inte väljer att bryta med modern kampanjstrategi och följa Nixons fotspår kommer de att börja valkampanjen i ett underläge på 48 elektorsröster.

Svensk historias ”Tio-i-topp”

av Ulf Sundberg

Topplistor kanske inte ger hela eller ens den större delen av sanningen, men jag tycker ändå att de kan vara av ett visst intresse. Av någon anledning slogs jag av tanken att upprätta ett förslag till ”tio-i-topp”-lista över händelser i den svenska historien. Produkten följer nedan.

  1. Invandringen för cirka 14 000 år sedan

Om en del människor inte hade slagit sig ned i Sverige skulle vi helt enkelt inte ha någon människohistoria att skriva om.

  1. Enandet av Sverige

Om detta genomfördes av Erik Segersäll i slutet av 900-talet eller om enandet genomfördes tidigare eller senare kommer förmodligen att diskuteras länge. Händelsen kommer under alla omständigheter som punkt två på listan. Om nationen Sverige inte hade uppstått skulle historien ha gått i andra hjulspår. Här inkluderas det faktum att Sverige och Finland blev samma land.

  1. Den av Gustav Vasa ledda frihetskampen 1521–1523

Efter Kalmarunionen 1397 var det inte självklart vart det svenska riksbygget var på väg. Gustav Vasa avgjorde saken.

  1. Westfaliska freden 1648

Protestantismens överlevnad, med allt som den medförde, var säkrad. Sverige spelade en viktig roll på den europeiska arenan, för första och enda gången.

  1. Stora nordiska kriget och stormaktens fall 1700–1721

Gustav Vasa hade lagt kursen för den svenska expansionismen, varför själva stormaktsbygget inte kommer med på denna lista. Stormaktens undergång markerade dock en trendbrytning.

  1. Förlusten av Finland 1809

Sverige blev sig aldrig mera likt.

Så här långt har listan handlat om de yttre ramarna för nationens existens. Dess fortsättning är inåtblickande.

  1. Övergången från jägar-/samlarsamhället till jordbruk runt 1500 f. Kr.

Övergången till jordbruk lade grunden till all senare utveckling.

  1. De demokratiska framstegen från 1800-talets mitt

Under Oskar I:s och Karl XV:s tid mjukades kungamakten upp vilket kulminerade i tvåkammarriksdagen år 1866 och drygt 50 år senare följdes av allmän rösträtt.

  1. Industrialiseringen under andra halvan av 1800-talet

Industrialiseringen medgav ett tidigare aldrig skådat välstånd.

  1. EU-medlemskapet 1995

Sverige var åter med i en överstatlig gemenskap.

Det är inte lätt att göra en tiopunktslista. Det som jag mest saknar i listan är kristendomens införande och träldomens avskaffande, där jag kanske saknar träldomens avskaffande mest. Till kommande blogginlägg skall jag försöka göra tio-i-topplistor för Europa och för världen.