Månadsarkiv: oktober 2014

Kultur, Konsumtion och Klimat

”Finns det en lösning på klimatförändringsproblemen idag?” Den frågan fick jag häromveckan i samband med en föreläsningsserie i Högskolan Dalarna i Sverige. Jag får ofta den här frågan, och lika ofta är mitt svar ”nej”, uppföljt av en lång serie förklaring över de problem och utmaningar vi verkligen står inför. Jag är kanske inte så negativ som jag låter, jag ser istället att den tekniska utvecklingen kan göra mycket för att minska koldioxidutsläppen, speciellt på bilfronten. Men vi har också indirekta utmaningar relaterade till klimatförändringen, såsom klimatflyktingar, brist på rent vatten, minskad skörd och naturkatastrofernas ”ojämna” inverkan på olika delar av världen. Det här är enorma utmaningar. I grunden ligger ett kausalitetsproblem där klimatförändringen leder till olika typer av multipla stressituationer som påverkar nationer, regioner och människor olika. Hur dessa kan hanteras beror oftast på den ekonomiska situationen och den teknologiska utvecklingen.

På ett högre plan har man inom EU övervägt vissa klimatsmartare länders roll och deras ansvar till de östligare delarna av Europa där klimatsmart tänkande inte kommit lika långt. Skall till exempel EU ge mera anslag till Polen för att hjälpa dem nå alla etablerade klimatmål, eller borde länder som Tyskland, Finland och Sverige fortfarande bara ta ansvar för sig själv? Bygger man på det här dilemmat så kan man fråga sig vad Europas ansvar är gällande utnyttjandet av resurser i Afrika. Har vi ett ansvar och hur skall dialogen med Kina, som redan har närmare 1 miljon arbetare i Afrika, utvecklas?

Bryter man ned den nuvarande samhällsstrukturen så ligger klimatmakten hos några få, det vill säga den politiska eliten och styrelsemedlemmarna eller de verkställande direktörerna i allt från multinationella till stora och medelstora företag. De är de som kan bestämma hur de vill utveckla den globala ekonomin och tackla t.ex. koldioxidutsläpp och återanvändningen av material. Den vanliga människan har föga inflytande här.

Mitt negativa svar hänger också ihop med den västerländska livsstilen – den som sprider sig som en global löpeld. Faktumet att en så övervägande del av samhällets struktur och av det vi producerar går åt till att vidarebehålla och öka vår bekvämlighet. Allt fler arbetar med att sälja tjänster och varor som strävar efter att upprätthålla en bekväm, lätt och hög levnadsstandard. Det samma gäller för mycket av det som produceras. Fabrikerna tillverkar, tv:n, datorer, telefoner, program, sportkläder, leksaker, och möbler i all oändlighet. Till och med fartygsvarven bygger enorma kryssningsfartyg för lyxkryssningar som egentligen bara tillfredsställer människans behov att konsumera. Vidare, ur ett nationalekonomiskt perspektiv är recessionen dålig för vi konsumerar mindre (läs: för lite). Sett ur ett klimatperspektiv är recessionen bra för vi konsumerar mindre (läs: fortfarande för mycket).

Orsaken till att jag svarade ”nej” på frågan är därför att den samhällsstruktur, livsstil och marknadsekonomi som vi byggt upp just nu cirkulerar kring vårt behov av självförverkligande. Och vill vi verkligen komma åt och motarbeta klimatförändringen och bibehålla temperaturökningen under två grader, vilket är målet, så borde vi också komma åt att förändra hur vi tänker kring klimat och kultur. Och det är här jag ser att utmaningen är som störst. Även om inflyttningen till städerna ökar, så ökar inte den kollektiva känslan och tanken (förutom på landsbygden där den kollektiva kampen mot vindmöllorna ofta är stark). Istället skiftar fokus allt mera till och mot individen. Men det går inte att kräva, kväva och ändra vilja hos den enskilda individen. Vi har alla en egen vilja och det är samhällsutvecklingen som allt mera betonar den rätt vi har till oss själva. Vi är rationella och vi försöker göra det som ger oss mest till minst kostnad, då ställs ofta miljötänkandet lägre ner på listan över prioriteringar.

Skulle jag svara ”ja” på frågan så känns det som lösningen kunde vara en slags kollektiv agrar socialism med fokus på det lokala (inte det globala). Då kunde alla ta ansvar, men så länge inget förändras är klimatförändringen inget annat än politik och företagsekonomi. Anser jag då att vi borde genomföra en kulturrevolution och göra en omvälvande omstrukturering av samhälle, ideologi och politik? Nej. En diktatur vore kanske det bästa för klimatet, men det är heller ingen utväg. Således måste vi istället tänka till. Hur kan klimat och kultur samexistera idag? Vad kan vi göra för att bli större än frågan ”Finns det någon lösning” och bara veta att det finns ett svar och det är dit vi rör oss? Men finns det en lösning och motvikt till den konsumeringsiver som nu sprider sig över världen? Jag är nämligen rätt så säker på att få ofrivilligt vill ge upp sin rätt att förverkliga sig själv.

OM ATT GÅ TILLBAKA TILL KÄLLORNA – Eller hur även skrivare kan ha en dålig dag

av Ulf Sundberg

Att man skall gå tillbaka till källorna är ett axiom och nästan så självklart att man inte kan blogga om det. För en tid sedan hade jag dock en upplevelse som mycket tydligt illustrerade vikten av en förnyad källbetraktelse. Allt började med att jag kände ett behov av att titta på den försvarsbudget som klubbades igenom på 1828–1830 års riksdag. Just den här budgeten innehöll stora pengar för extra materielanskaffningar, inte helt olikt ett JAS-projekt. Försvarsanslaget väckte vissa protester men Karl XIV Johan kunde få sin proposition ograverad genom riksdagen.

När riksdagen fattat beslut reglerade Karl XIV Johan en hel del detaljer i ett kungligt brev av den 19 februari 1831. Brevet är en viktig källa för dem som vill fördjupa sig i de aktuella frågorna. Efter att ha brottats med brevet ett tag och jämfört innehållet med andra kända fakta och tidigare forskning stod det klart att brevet innehåller en felskrivning. I ett stycke har rubriken blivit fel. Den talar om 12-pundiga kanoner och i texten står det 24-pundiga kanoner. Den som isolerat tittar på stycket har svårt att avgöra vad som är rätt eller fel. En strykning i texten på föregående sida bidrar till intrycket att skrivaren inte hade en bra dag.

Tidigare forskning har vid minst ett tillfälle gått i fällan och skapat en felaktig verklighetsbild. Jag valde detta som bloggämne eftersom felskrivningar i kungliga brev torde tillhöra ovanligheterna och att brevet av den 19 februari 1831 därför får ett visst ”feltrycksvärde”. Upplevelsen bidrog också starkt till att bekräfta vad jag redan vet, det är bra att gå till källorna.

PS Det kungliga brevet finns på Riksarkivet i Stockholm och på Krigsarkivet i Stockholm. Det senare exemplaret finns under: Krigskollegium, Artilleridepartementet (3), Kungliga brev 1831, där felet finns överst på sidan 564.