Månadsarkiv: november 2016

Hybriditet, Guldkusten och euroafrikaner i sekelskiftet 1800–1900

Brittiska Guldkustens euroafrikaner är intressanta studieobjekt då man vill lokalisera det globala i det lokala. Deras historia hör också till en bortglömd historia eftersom den nationella historieskrivningen har fokuserat på Ghanas självständighet och velat glömma den koloniala tiden. Anmärkningsvärt är att euroafrikanerna under kritiska perioder i Guldkustens historia var etablerade politiska aktörer med interkontinentala nätverk och kunskap som de satte i rörelse på hemmafronten.

Continue reading

Om att leda seminarier och stöda studenter

Vi kan ha olika uppfattningar om vad som är universitetsstudiernas kärna. För en del är det inhämtandet av ny kunskap i form av olika delmoment, för andra att behandla den inhämtade kunskapen så att studenten i slutändan kan skriva en avhandling.

Att skriva en avhandling är en process som bygger på ett intimt samarbete mellan handledaren och skribenten. Skrivandet må ske ensamt i en kammare men tankar och texter ventileras tillsammans med övriga skribenter som deltar i ett seminarium. Seminariet utgör kärnan i skrivprocessen, det är där som textfragment diskuteras och ventileras inför gruppen och under ledning av seminarieledaren som ofta, men inte nödvändigtvis alltid, är skribentens handledare.

I seminariet har seminarieledaren en dubbel roll: hon eller han är såväl sakkunnig som stödperson till skribenten vars text behandlas. Under seminariet är det fråga om en dialog mellan handledaren-seminariedragaren och skribenten lika mycket som det bör vara fråga om en dialog mellan de övriga deltagarna i seminariet och skribenten.

Avhandlingsskrivandet är en lärdomsprocess där handledaren stöder och uppmuntrar skribenten. I bästa fall är den ömsesidig. Skribenten får råd, uppmuntran och anvisningar medan handledarens erfarenhet växer i takt med att hon eller han bygger upp ett konstruktivt förhållande till skribenten.

Utmaningen för handledaren är att alla skribenter är olika. De har olika bakgrund, bär med sig olika erfarenheter, föreslår teman som oftast inte hör till handledarens kärnområde och ställer varierande krav på handledningen. Handledaren sporras att hantera en dylik situation. Trösterikt för både handledaren och skribenten är att båda kommer att vara vinnare i slutändan av processen när den färdiga avhandlingen behandlas vid seminariet – handledaren har lärt sig att hantera en yngre människas sökanden och eventuella irrfärder, misstag eller tillkommakortanden; skribenten har vuxit som människa genom att hon eller han lärt sig att sammanställa en färdig text.

Ledstjärnan för seminarie- och handledaren är att ledsaga och vägleda skribenten. Det är ett uppdrag som kräver tålamod. Skribenter kan vara tystlåtna och inte höra av sig, de kan vara skygga och inte våga ta kontakt eller så kan de vara osäkra och kräva snabba svar på omöjliga frågor. Handledaren bör dock inta ett stoiskt lugn. Allt medan seminariet framskrider märker han eller hon hur både gruppen och de enskilda individerna fungerar och hur de arbetar.

Ofta kännetecknas seminariets initialskede av de enskilda skribenternas höga och ofta svårhanterliga avhandlingsteman. Eller så har de en idé men vet inte hur de skall greppa den eller med vilket material de skall arbeta. Handledarens uppgift blir att i dialog med skribenten få tematiken ned till en hanterbar nivå. Uppgiften skall vara möjlig att lösa inom ramen för den tid som står till förfogande för att skriva en avhandling. Likaväl måste uppgiften anpassas till skribentens förutsättningar att kunna genomföra uppgiften.

Att skriva en avhandling är en process. Från ett första tankeutkast, vid det högre seminariet en forskningsplan, går vägen via en eller två pro memorior eller halvfärdiga utkast till den färdiga avhandlingen som granskas vid ett slutseminarium. Processkrivandet har sina klara fördelar: skribenten lägger fram utkast till kapitel, handledaren och seminariet granskar och diskuterar texten. Svagheter och brister, till och med direkta tillkortakommanden ventileras. Seminarieledaren pekar på problemen och ger ändringsförslag; handledaren kan och bör ytterligare gå in och diskutera texten ifall den har problem av innehållsmässig eller teknisk art. Målsättningen med denna process är att skribenten lär sig att citera sina källor rätt, att bli medveten om problem med plagiering. Uppdagas dylika problem under processen är det handledarens uppgift att uppmärksamma och varna skribenten om att den färdiga, slutgiltiga versionen av avhandlingen kommer att ha allvarliga brister och riskerar att bli underkänd.

Det är dock en uppenbar skillnad mellan att identifiera problem och defekter under skrivprocessen och i slutprodukten. Under skrivprocessens gång är det sist och slutligen handledaren som bär ansvar på att skribenten blir medveten om problemen och bör ledsaga skribenten till att dylika problem löses innan den slutgiltiga versionen läggs fram för granskning. Ty det är först slutprodukten, den färdiga avhandlingen, som skribenten ensamt bär ansvar för.

Globala rum under mellankrigstiden: Interklubbarna

Den finska statspolisen (VALPO; fram till år 1936 Detektiva centralpolisen) mottog i september 1937 en utredning om Die Internationale der Seefahrer und Hafenarbeiter som sammanställts av de tyska säkerhetsmyndigheterna. Organisationen var inte någon okänd aktör. Både i Finland och i Sverige hade organisationen väckt säkerhetsmyndigheternas intresse redan under tidigt 1930-tal, inte minst i Finland efter att riksdagen genomdrivit de s.k. kommunistlagarna 1930 varigenom kommunisternas offentliga verksamhet förklarades illegal. Die Internationale der Seefahrer und Hafenarbeiter (ISH) eller Sjöfararnas och hamnarbetarnas international som den hette på svenska hade grundats 1930 och lanserades som transportarbetarnas kampinternational med ambitionen att etablera sig som en global radikal fackföreningstakorganisation. (Den var underställd Röda fackföreningsinternationalen eller RFI med säte i Moskva och upplöstes redan 1937, men det är en annan historia…)

Den centrala enheten i ISH:s verksamhet bland sjömännen var de så kallade Internationella Sjömansklubbarna eller Interklubbarna. Ett par av dessa hade redan grundats på 1920-talet som Transportarbetarnas Internationella Propaganda- och Aktionskommittés (TIPAK) hamnbyråer. Efter grundandet av ISH i oktober 1930 genomfördes en omfattande reorganisering av Interklubbarna. De flesta Interklubbarna existerade endast under korta perioder, endast ett fåtal av dem längre än tio år. Under ISH:s aktiva fas var omkring 47 Interklubbar samtidigt operativa och bildade ett globalt nätverk. Endast i Sovjetunionen och i Tyskland fanns det Interklubbar i alla betydelsefulla hamnstäder. Interklubben i Leningrad var den äldsta, den hade grundats redan 1922 och dess verksamhetsformer kom att bli förebilden för de övriga Interklubbarna. De sovjetiska Interklubbarna hade dock en klar nackdel: handeln till Sovjetunionen var inte omfattande, de sovjetiska hamnarna anlöptes endast i begränsad omfattning av icke-sovjetiska fartyg och kaptenerna som anlöpte sovjetiska hamnar gjorde sitt yttersta med att förhindra att manskapet skulle få besöka bolsjevikiska propagandacentraler. I och med grundandet av Interklubbar utanför Sovjetunionen ändrades dock situationen. Medan kommunisternas verksamhet var begränsad i de större sjötransportnationerna, såsom Storbritannien och USA, kom det tyska kommunistiska partiet att bli ett massparti och kommunisterna fick även ett starkt fotfäste bland de tyska sjötransportarbetarna. Till skillnad från Storbritannien eller Frankrike kunde kommunisterna verka legalt i Tyskland vilket är en förklaring till att Interklubben i Hamburg kom att bli den centrala noden i både TIPAK:s och ISH:s globala nätverk.

De Internationella Sjömansklubbarna var mångfacetterade och komplexa enheter. De utgjorde lokala, öppna och synliga noder i ett globalt och transnationellt offentligt nätverk. Listorna på Interklubbarna och deras adresser publicerades i de olika tidskrifterna och publikationerna som gavs ut av ISH:s nationella sektioner och var därmed tillgängliga för såväl sjömännen som myndigheterna. Utsmyckningen av klubbhusens exteriörer vittnade om att det var fråga om radikala, röda rum, såsom var fallet i Hamburg eller Esbjerg. Även interiörerna vittnade om samma inriktning: planscher och affischer med radikala och politiska slagord och budskap, upprop undertecknade av kommunistiska oppositionsenheter, samt porträtt av Lenin. Framme på borden låg radikala fackföreningstidskrifter på olika språk, i bok- och tidskriftshyllorna fanns ISH:s och RFI:s olika publikationer. Budskapet var klart politiskt och uppenbar för såväl användare som övervakare.

Interklubbarna skulle vara öppna rum och vara lätt tillgängliga för sjömän. Såväl hamnbyråerna som sjömansklubbarna skulle utgöra ’agitations- och propagandacentraler’ vars syfte var att sprida det kommunistiska budskapet bland sjömännen, organisera kommunistiska eller vänsterradikala sjömän i sjömansceller ombord på fartygen, motverka de kristliga sjömanshemmens, sjömansmissionernas och de reformistiska (socialdemokratiska) sjötransportarbetarfackledarna falska budskap och bistå sjömännen i deras strävan att förbättra sina arbets- och löneförhållanden. Målsättningen deklarerades öppet och klubbarnas radikala inriktning var känd för såväl målgruppen som myndigheterna: ”Sømand! Naar I kommer til en Havn, saa gaa til Sømandsklubbens Lokaler! Klassebevidste Sømand gar ikke til Havne-‘missionerne’, men træffer kammerater i de internationale klubber. […] Vil du have Læsestof med til søs, kom da op u klubben og faa en Pakke med, naar du skal ombord.” (Laternen 2:6, 1927.) I Australien sågs klubbarna med oblida ögon av myndigheterna och sjöfartsunionen som – med rätta – varnade att de inte var något annat än den RFI:s förtäckta agitationsnästen Därför kunde de endast inrättas på orter där kommunisterna kunde verka (relativt) fritt och legalt. Spänningen mellan kommunisternas aktivitet och myndigheterna inställning till denna satte dock gränser för klubbarnas verkningsmöjligheter. Vid tidpunkter av politisk och facklig kamp, framför allt under strejkaktioner, utsattes klubbarna för polisraider, såsom var fallet i Hamburg under den tyska sjöfartsstrejken i oktober 1931 eller i Göteborg under den svenska sjöfartsstrejken våren 1933.

Interklubbarnas verksamhet riktade sig till såväl utländska som inhemska sjömän. Därför skulle de vara strategiskt placerade, helst nära hamnen eller i hamn- och sjöarbetarnas kvarter så att sjömännen hade möjlighet att besöka klubbarna under sin fritid eller permission. Endast i ett fåtal fall hade den lokala gruppen råd med att köpa en lokal eller till och med ett hus, såsom var fallet i Hamburg. Vanligare var dock att klubben organiserades i hyreslokaler vilket var fallet i de skandinaviska länderna. Detta innebar att klubbens läge även dikterades av hyresläget i och med att de flesta Interklubbarna inte hade råd med att betala höga hyror för sina lokaler.

Interklubben var sjömännens eget rum, organiserat av dem själva, inte av partiet, sjömansprästerna eller redarna. Därmed skulle de utgöra gränsöverskridande rum som riktade sig till såväl radikala som oorganiserade och arbetslösa sjömän. Klubbarna var även samlingsorter för stödverksamheten under strejkaktioner. Under den svenska sjöfartsstrejken i mars 1933 var Interklubben på Hornsgatan strejkledningens huvudkvarter i Stockholm; här sammankom även Internationella Arbetarhjälpens Solidaritetsutskott för att grunda kommittéer som skulle samla in kläder och understöd för de strejkande. Myndigheterna och borgerliga kretsar däremot utmålade klubbarna i främsta hand som subversiva agitationsrum dit sjömän lockades med ett till synes apolitiskt kulturellt och socialt program.

Efter nazisternas maktövertagande och förbudet mot kommunistisk verksamhet i Tyskland i februari/mars 1933 blev de skandinaviska Interklubbarna, framför allt de i Köpenhamn och Stockholm, transnationella motrum där politiska flyktingar från Tyskland sökte att uppvigla och engagera tyska och andra sjömän i kampen mot nazisterna och fascisterna. Oftast förde de en ‘semi-legal’ tillvaro under fingerade identiteter och förfalskade pass. Ur myndigheternas ögon sysslade de med illegal agitation, framför allt om det framstod att de hade kopplingar till Komintern och Moskva.

Två parallella berättelser utkristalliseras av Interklubbarnas verksamhet genom en rumslig läsning. Den ena är myndigheternas negativa och relativt passiva, den andra de radikala sjömännens och ISH:s positivt-aktiva. Myndigheterna sökte att övervaka dessa rum genom att sända tjallare och informanter till sammanträden eller låta polispatruller hålla ett vakande öga över vem som frekventerade klubbarna. ISH:s och de lokala radikala sjömännen ambitioner var å andra sidan att Interklubbarna skulle vara tillgängliga och öppna mötesplatser. Sjömännen uppmanades att besöka klubbarna, de skulle vara samlings- och vistelserum för såväl sjömän på genomresa som arbetslösa eller strandsatta dito. I tidskriften Majakas (3:4, 1932) kritiserades apolitiska och apatiska sjömän som slösar bort sin fritid – varför skulle kaptenen vara orolig med ett sådant manskap? Budskapet var tydligt: sjöman, följ med till Interklubben!

En bärande tongång i såväl i den radikala högerns och den moderata borgerlighetens som i socialdemokraternas och socialisternas framställningar i Sverige var att Interklubbarna var syndiga frizoner som lockade med spritorgier och övriga förlustelser. ”Pundflaskan gick ronden och kvinnorna dansa nakna,” basunerade  nazisternas tidning Svenska rikstidningen i mars 1934 i sin kampanj för att svartmåla Interklubben i Stockholm. Politiska diskussioner och dans stod på klubbens officiella program medan efterfesterna påstod man att urartade till ”orgier av skörlevnad och superier”. Mången godtrogen sjöman sades ha fallit för frestelsen att besöka klubben och fallit för den kommunistiska läran. Dessutom varnade man för att klubben blivit tillhåll för allehanda inhemska och – än värre – utländska subversiva element, speciellt ryska kommunister.

Polisens övergrepp, framför allt deras raider mot Interklubbarna framställdes i den kommunistiska pressen som myndigheternas och kapitalisternas strävan att motverka klasskampen. Raiden mot Interklubben i Stockholm den 2 februari 1934 sammankopplades med den undantagslagstiftning som den svenska riksdagen höll på att utarbeta: ”Meningen är att ge poliskosackerna fria händer att överfalla arbetarorganisationerna och deras lokaler, d.v.s. i de fall där dessa organisationer riktar sig mot kapitalismen och dess profithunger,” varnade Hamn- och Sjöproletären (2/1934) och konstaterade att de 70 ”poliskosackerna och ochranamän” som stormade klubben inte hittade något annat än ”medlemsmatrikeln som är tillgänglig för vem som helst, några flygblad och broschyrer, samt en pärm med besvarad post!” Av de berömda sprit- och vapengömmorna som den borgerliga pressen varit övertygade om att skulle upptäckas fanns det däremot intet spår.

Trump mellan högerpopulism och fascism

av FD Kasper Braskén

trump hair

Allt sedan Donald Trump kungjorde att han ställer upp i det amerikanska presidentvalet i November 2016 har frågan ”är Trump en fascist” florerat i media. På Youtube kan man hitta ett antal sensationella klipp som hårt argumenterar för likheterna mellan Trump och Hitler eller som “bevisar” varför Trump är en “verklig” fascist.

Det vanligaste problemet med jämförelserna är att Trump inte helt passar in i formen. Han fyller inte alla krav i definitionen på vad en ‘äkta’ fascist borde stå för. Ofta försöker man utgå från Robert Paxton’s nio kriterium som bör uppfyllas av en rörelse för att vara fascistisk, men likheterna har följts av flera olikheter som lett till diffusa slutsatser. Varför är då frågan om fascism aktuellt igen? Varför anklagar flera politiker och kändisar att Trump är en fascist?

Fascism-forskningen var efter 1945 länge präglad av en stark antifascistisk utgångspunkt. Men som det visas t.ex. i en ny antologi om anti-fascismens historia, har det sedan 1980-talet uppkommit en växande alternativ historiesyn som strävar att revidera vår förståelse av fascismens historia. Denna revisionism har utgått från att anti-fascismen var lika förkastlig som fascismen, och likställt det fascistiska våldet med det antifascistiska motståndet under andra världskriget. Detta nya narrativ har försökt förvandla fascisterna från förövare till offer, i form av en anti-antifascistisk historiesyn. Från detta perspektiv var det ju fascismen som under mellankrigstiden återställde landets heder med hjälp av en stark ledare, man satsade på infrastruktur, och man besegrade interna och externa fiender. Fascismen skapade ordning, man kunde ta i hårdhandskarna mot den “asiatiska” bolsjevismen/kommunismen. I denna historiesyn likställs då anti-fascismen med kommunism och dess strävan att inleda ett blodigt inbördeskrig i form av den väpnade klasskampen. Som den italienska professorn Enzo Traverso konstaterar, öppnar denna anti-antifascism vägen för att rehabilitera fascistiska ledare och tankemönster.

Den nyvaknade beundran för Benito Mussolini inom den europeiska extremhögern är ett ytterligare exempel på hur fascismens historia aktivt revideras. Donald Trump hamnade i blåsväder tidigare i år då han retweetade ett Mussolini-citat. Senare i en intervju försvarade han sitt agerande med att konstatera att “Mussolini var Mussolini” och att även il Duce hade sina positiva sidor.

Den som nu förväntar sig att Trump ska anamma hakkorset, odla en liten mustasch, börja klä sig i militärkläder, ge anti-semitiska uttalanden eller använda fascist-hälsningar får troligen vänta förgäves. Denna tanke utgår från att fascismen är ett statiskt fenomen med oföränderliga referensramar och symbolspråk. Fascismen är dock inte ett statiskt fenomen, utan måste förstås som en process som tar olika uttrycksformer i olika länder och olika historiska epoker. De farligaste arvtagarna till fascismen i Europa och världen är inte neo-fascisterna, utan högerpopulismen, som åter introducerar element av fascismen och därmed gör den rumsren i nya kläder och omhuldad av välformulerade eufemismer. Rörelser som visar ett explicit fascistiskt program är dödfödda som populära partier. Det vet högerpopulisterna som inte försöker kopiera mellankrigstidens fascistiska program till punkt och pricka, utan som för vidare fascismens politiska och kulturella arv i olika skepnader på ett sätt som inga andra politiska partier gör.

Målsättningen för den extremhöger som Trump representerar tillsammans med sådana som Marine Le Pen eller Silvio Berlusconi är att frigöra sig från fascismens stigma genom att revidera modern historia och att påvisa att fascism inte är lika dåligt som ryktet antyder. Fascism-forskaren Robert Paxton argumenterade nyligen i en intervju att trots att Trump inte direkt kan kallas en fascist, så använder han sig av fascistiska teman och idéer på ett oroväckande sätt. Någon skulle kalla det proto-fascism, eller fascismens första stadie. Paxton gör den viktiga poängen att fascismen som rörelse utvecklas i olika stadier. Den totalitära fascistiska regimen föregicks av olika utvecklingsstadier. Få kunde i början av 1920-talet förutspå att fascismen skulle leda Europa till ruinens brant, världskrig och Förintelsen, och det var inte heller dessa slutresultat som möjliggjorde den starka politiska mobiliseringen kring den fascistiska rörelsen. Vem skulle ha gett makten till Hitler eller Mussolini om de vetat slutresultatet?

Samtidigt kan man inte undgå att Trump har ett brett understöd i USA. Här finns det även en socialhistorisk parallell till fascismens uppkomst och popularitet under mellankrigstiden. Det gäller främst arbetarklassens och den lägre medelklassens ekonomiska förfall. Redan under tidigt 1920-tal identifierade man att fascismens starkaste stöttepelare kom från den hårt drabbade lägre medelklassen och arbetarklassen; de var de som utgjorde rörelsens massbasis; det var deras drömmar och förhoppningar om en bättre framtid som hade krossats av de ekonomiska kriserna. Den välfärd som de hade fått smaka på gick om intet, och utan ett skyddnät som hindrade det ekonomiska förfallet, blev längtan efter ordning och ekonomisk trygghet en stark politiskt mobiliserande kraft.

Retoriken som talar till dessa “vita offer” framförs just av Trump. Trump talar om att hämta tillbaka jobben som har gått förlorade pga den nyliberala globaliseringen och de ofördelaktiga frihandelsavtalen, och för en förbättring av den sociala säkerheten. Kolumnisten Thomas Frank menar i the Guardian att det är detta fenomen vi skall analysera för att förstå Trumps popularitet bland den vita amerikanska arbetarklassen. Även mellankrigstidens fascister vann stort stöd just pga deras ekonomiska program som framförallt lovade att rädda folket från misären. Den astronomiska arbetslösheten i Tyskland under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet vändes totalt i Hitlers Tredje Rike. Men till vilket pris? Vad kommer Trump att gör med makten om han når Vita Huset? Den relevanta frågan är inte om Trump är en verklig fascist eller inte, utan om han skulle utöva en fascistisk politik vid makten. Ett ytterligare frågetecken är vad Trumps vänner inom extremhögern kommer att göra. Till denna skara hör även Ku Klux Klan, neo-fascistiska förband och olika “white power” rörelser. Trots att det inte Trumps egna trupper är det klart att de kommer att försöka påverka valresultatet.

Trumps idéer om att återbygga den amerikanska ekonomin kan inte separeras från Trumps invandringsfientlighet och rasism. Om jobben skall tillbaka till USA så måste han även se till att ingen annan “tar” dem än den vita arbetarklassen; murar skall byggas och folk skall deporteras. Men som Thomas Frank även lyfter fram, så är det orättvist att idiotförklara den amerikanska arbetarklassen för att de ger sitt stöd till Trump (vilket många inom etablissemanget gjort), eller beskriva arbetare som genomgående rasistiska för att de älskar Trump. Det som däremot är verkligen oroväckande är hur det moraliska försvaret av det egna grundläggande välbefinnandet, den egna gruppens ekonomiska säkerhet och framgång övertrumfar det moraliska försvaret av grundläggande principer om jämlikhet utöver den egna samhällsgruppen. Som kolumnisten Francis Wilkinson framhäver leder Trumps politik till en moralisk relativism som öppnar upp vägen till en dystopisk framtidsvision där det som är moraliskt för Trumps USA blir den enda moraliska standarden som gäller. Som i ett av mina tidigare blogginlägg så är det igen de arga vita männen som kräver uppmärksamhet. De som känner att de förlorat allt, och att någon måste få betala för deras misär. Det är denna skara unga arga män som även figurerat på ett beklämmande sätt i finländsk politik under de senaste åren.

Även om Trump förlorar valet måste de nyliberala politikerna (inklusive republikanerna och demokraterna)  fundera på hur de själva bidragit till att skapa fenomenet Trump. Hans politiska bas har skapats genom att sakta utarma det folk som nu hoppfullt tar emot Trumps retorik om ett bättre, framgångsrikt USA. Även om Trump inte blir vald kommer hans väljarkår att bestå, och eventuellt radikaliseras ytterligare. Denna extremnationalism luktar, liknar och känns som en direkt arvtagare av den brun-svarta rörelsen. Trumps vision om att återställa nationens heder och det arbetande vita folkets värdighet framstår som en hotfull öppning mot en amerikansk variant av fascismen: trumpismen.