Månadsarkiv: februari 2014

Snart börjar fästingsäsongen, men när kommer klimatförändringen?

Stefan”När den nu, klimatförändringen, kommer [—] hur skall vi då anpassa oss?”. Den här frågan ställdes i Radio Vega i programmet ”De Äldres Råd” (17.2.2014). Svaret som gavs var att det inte finns någon enighet vad klimatförändringen beror på, klimatet förändras oberoende människan.

Det är vanligt att äldre herremän, likt de som yttrade sig i ”De Äldres Råd”, är klimatskeptiker. Nästan lika vanligt är att man diskuterar klimatförändringen som ett framtida fenomen som ”kommer”. Det här är en spännande formulering som på något sätt inbegriper att klimatförändringen meddelar oss när den är här. Lite i stil med ett pressmeddelande: ”Förbered er – imorgon den 28 februari 2053 klockan 16.00 kommer klimatförändringen”.

Tyvärr är det inte så här. Det här hänger ihop med att klimat är en statistisk konstruktion definierat som ett medelvärde för allt väder (nederbörd, lufttryck, temperatur m.m.) för en viss period. Perioden skall vara  åtminstone 30 dagar lång, men längden på klimatet är beroende av det som studeras. Till klimatet hör även anomalier som snöfattiga vintrar, extremt heta sommarmånader, häftiga vårflöden m.m. och dessa bör studeras över långa tidsperioder, helst flera år, om inte decennier, eftersom de inte förekommer så ofta.

Går du ut på din gård kan du alltså observera väder, inte klimat. En smällhet sommardag är bara väder inte en klimatförändring. Med andra ord sagt, klimat är vad du förväntar dig, väder är vad du får. Vill vi observera en klimatförändring måste vi därför se bakåt, inte på nuet, och inte framåt. Klimatförändringen ”kommer” således aldrig. Den har redan kommit.

Vi borde alltså redan nu göra allt vi kan för att anpassa oss, men det gör vi inte. Orsaken är att vi inte förstår risken med att inte anpassa oss. Det är de facto nästintill omöjligt att förstå den. Ett exempel är på sin plats.

Jag är (dö)rädd för fästingar, det vet de flesta i min närhet. Fästingen kan sprida besvärliga sjukdomar, och således tar jag en medveten risk när jag trots detta vandrar i skogen och rör mig i skärdgården. Jag har däremot försökt minimera risken för TBE genom att ta en fästingspruta. Sprutan hjälper däremot inte mot borrelia och därför går jag ogärna i shorts utan använder hellre långbyxor för att kunna borsta bort blodtörstiga fästingar som försöker komma åt min hud. Sist men inte minst gör jag en fästingkoll på kvällen. Allt för att minimera risken för att få någon av de sjukdomar som fästingen sprider. Jag blir hellre biten av ett lejon än får borrelia av en fästing.

Det är relativt lätt att förstå mitt smått maniska beteende även om få upplever fästingen som ett lika stort hot som jag. Hoten är konkreta sjukdomar och risken att få dessa ökar på sommaren. Hoten existerar däremot inte under vintern och därför behöver vi inte konsekvent vara aktsamma. De flesta kan således uppskatta och förstå hur utsatta de är när medierna i sin sommarbilaga skriver om fästingproblemet.

Det är inte lika lätt att förstå risken med att inte anpassa sig till klimatförändringen.  De ekonomiska och politiska hot som finns sprider ut sig över tiotals år och de är inte begränsade till sommarmånaderna. Hoten är konstant närvarande, men de är inte konkreta. De är svåra att anpassa till ditt liv, det du gör och där du bor just nu. För att inte tala om vad du gör om 10 år. Annat är det med fästingen. Den återkommer varje sommar.

Frågan hur vi skall anpassa oss är berättigad, men det är en svår fråga, och svaret är betydlig mer svårfångat. Det enda vi med säkerhet kan säga är att klimatförändringen kommer inte, den är redan här.

Om hemvårdsstödet

Hemvårdsstödet debatterades flitigt i höstas i samband med att regeringen föreslog en könskvotering av stödet. I stället för att föräldrarna fritt skulle kunna bestämma över vem som utnyttjar förmånen, planerar regeringen att öronmärka månaderna. I min bekantskapskrets skulle många beröras av reformen och förslaget väckte starka reaktioner och upprörda känslor. Motståndet mot att staten styr en angelägenhet som i grunden uppfattas som varje familjs ensak tycks vara stor i Finland. Samtidigt framfördes ett argument som alltid förekommer i diskussioner om hemvårdsstödet, nämligen att det är en ekonomisk nödvändighet i de flesta familjer att det är just kvinnan som är vårdledig, eftersom det oftast är hon som tjänar mindre i familjen.

Som historiker är det ekonomiska argumentet både intressant och välbekant då det handlar om motiven till småbarnsmödrars förvärvsarbete. Under 1960-talet ökade antalet förvärvsarbetande småbarnsmödrar kraftigt i Finland. Detta trots att den kommunala dagvården på inga sätt kunde möta behovet. 1967 utförde socialpolitikern Annikki Suviranta undersökningen Perheenemännän ansiotyö, där hon utredde orsakerna till småbarnsmödrars förvärvsarbete. Bland de tillfrågade kvinnorna dominerade det ekonomiska motivet: de var tvungna att arbeta för att få vardagen att gå runt. Suviranta visade dock att svaren som gavs inte alltid motsvarade den verkliga orsaken till att kvinnorna arbetade. Då alla avgifter som fanns i anslutning till arbetet (resor, vården av barnen) räknades från lönen fanns det nämligen i många fall inte speciellt mycket pengar kvar. Det fanns t.o.m. fall där kostnaderna i samband med arbetet översteg lönen som kvinnorna tjänade. Att kvinnorna ändå hävdade att deras arbete var ekonomiskt nödvändigt tolkade Suviranta som att de hade internaliserat samhällets förväntningar och ansåg att det inte skulle vara accepterat att säga att arbetet gav dem tillfredsställelse.

Tiderna har förändrats. År 1967 existerade inget hemvårdsstöd, kvinnor var endast berättigade till 54 dagars betald moderskapsledighet och föräldraförmåner för fäder existerade inte. I takt med familjepolitikens utveckling har även valen familjerna gör förändrats, men inte i den utsträckning som reglerna skulle tillåta. År 2012 betalades endast 4,2 % av hemvårdsstödet till män. Om de ekonomiska argumenten för det här förhållandet i lika hög grad motsvarar verkligheten som i Suvirantas undersökning skulle vara intressant att veta.

Hanna Lindberg

Krig och äktenskap

KRIG OCH ÄKTENSKAP

Ulf Sundberg

Ett historieintresse har ofta någon sorts ledmotiv, en särskild frågeställning som medfört att man dragits djupare och djupare in i de historiska frågeställningarna. För min egen del rör det sig om världskartan. I min ungdom tyckte jag geografi var intressant. Jag tittade mycket på kartor. Efter att ha konstaterat vilka länder som fanns och ungefär var de låg började jag fråga mig: Varför finns just de här länderna och varför går deras gränser där de går? Någonstans visste jag att ”så har det alltid varit” var fel svar. Det stod snart klart för mig att det fanns ett samband mellan krigen och kartan. Länder kunde uppstå, förminskas, förstoras eller till med försvinna som resultat av väpnade konflikter.

En tid senare insåg jag att krigen inte var hela förklaringen. Dynastiska skäl kunde vara väl så viktiga. England erövrade aldrig Skottland, eller tvärt om. Den engelska dynastin Tudor dog ut och den närmaste tronföljaren råkade vara kung av Skottland. Jag upptäckte sedan att även Spanien var ett resultat av ett dynastiskt spel. Ferdinand av Aragonien gifte sig år 1479 med Isabella av Kastilien och grunden till det nya Spanien var lagd. Även Akvitanska imperiet fascinerade mig. Henrik II av det franska huset Anjou fick ärva avsevärda områden i Frankrike av både sin mor och sin far. Han fick även ärva den engelska kronan. Imperiet blev ett faktum när Eleonora av Akvitanien skiljde sig från den franske kungen år 1152 och istället gifte sig med Henrik II. Eleonora tog med sig större delen av södra Frankrike i boet och ett imperium var skapat. Imperiet tillhör dock de statsbildningar som inte längre existerar. Efter över 100 år av krig, hundraårskriget, hade fransmännen i mitten av 1400-talet tagit tillbaka huvuddelen av allt fransk område som Henrik II en gång ärvt eller gift sig till. Konflikten blev därmed ett av de otaliga exempel där kriget har omskapat kartan. Normalt sett brukar fredsförhandlingarna avgöra hur kartan skall se ut efter ett krig, varför studie av fredsavtal för min del blir extra intressant. Hundraårskriget råkade bli ett undantag från regeln, något fredsavtal slöts aldrig och engelsmännen bara konstaterade sin förlust av stora landområden.

Med min vinkling på historieintresset blir man aldrig sysslolös. Det finns ett stort antal exempel på händelser som har lett fram till att gränser ändras, att nationer uppstår, expanderar, förminskas eller försvinner. Jag kan dock med tillfredsställelse notera att de gränsförändringar som har skett under min livstid, vilket inte är så få, har kunnat genomföras med betydligt mindre blodsutgjutelse än vad som ofta varit fallet under tidigare sekel.

Ulf Sundberg har just avslutat sina magistersstudier vid Åbo Akademi och har bland annat författat boken Svenska Freder och Stillestånd 1249 – 1814 (Hargshamn 1997).