Etikettarkiv: Finland

Strunta i medierna!

”Du kan inte använda dig av media om du vill förstå världen”, så sa professorn vid Karolinska Institutet Hans Rosling i en intervju i dansk tv. Den här korta meningen lade för min del pusselbitar på rätt plats efter att jag i flera år har försökt förstå mediernas makt, ansvar och presentation av klimatförändringen.

Orsaken till att jag försökt förstå mediernas ansvar är att forskningen har visat att medierna har enormt inflytande när det gäller att forma våra åsikter om klimatförändringen. Aningen förenklat, det som du vet om klimatförändringen har du lärt dig via medierna. Öppnar man upp frågan så handlar det 1) om journalister som inte har tid att sätta sig in i klimatförändringen ordentligt och som 2) förmedlar en förenklad bild av verkligheten åt läsare med enbart grundskoleutbildning om klimat.

En nyhet från sommaren får agera exempel. I juli kunde man läsa om hur världen går in i en ny istid om 15 år. Vissa redaktörer menade att solens aktivitet minskar med 60 procent (i vilket fall en istid vara vårt minsta problem). Nyheten dramatiserades med snöiga bilder, människor i regnkläder och hänvisningar till brittisk media där allting fick sin början. I kommentarfälten i finländsk media omvandlades nyheten till en diskussion om bland annat klimatförändringen som en konspiration med vinklad klimatforskning där forskarna bara söker enkla pengar (som klimatforskare jag kan berätta att det inte är lätt att få finansiering). Hursomhelst, dylika istidsartiklar är återkommande. Istiden var bland annat på tapeten också 2008.

Jag har inte tidigare fått klarhet i mina tankar gällande ansvar eftersom jag har försökt förstå mediernas nya roll i att förmedla nyheter. Ta exemplet ovan, var det bara brist på källkritiskt ansvar att citera annan media eller brist på omdöme och vetenskapsjournalister att påstå att solens aktivitet minskar med 60 procent?

Problemet, som jag sett det, är att medierna har en viktig uppgift i informera medborgarna och de har varit demokratins övervakare. Men internet och den snabba spridningen av nyheter har förändrat världen och mediernas roll. Tidigare kunde en notis i morgontidningen vara en nyhet, men nu är morgontidningen snarare en upprepning av det som jag igår läste på internet. Medierna tävlar därför om inflytande genom ”klick” och vems nyhet som ”delas” mest. Den här utvecklingen är problematiskt för klimatförändringen som är en högst vetenskaplig fråga och dessutom avgörande för vår framtid.

Jag har således velat påstå att medierna måste ta ett större ansvar, men jag har alltid hamnat i cirkelargument som att: är det redaktören eller chefredaktörens ansvar? Borde medierna ses som en aktiv aktör och därför ta en gemensam ståndpunkt i frågan? Är det egentligen medborgarens skyldighet att själv ta reda på allt om klimatförändringen och sen förstå nyanserna och de subjektiva formuleringar som kan läsas på internet? Eller borde klimatforskarna få medieträning?

Det har forskats kring dessa frågor, men det finns inte ett övergripande svar för hur frågorna skall lösas – själv har jag duntat huvudet i väggen fler år i jakt på en lösning. För det är ju enkelt: Medierna kan inte tvingas till att ta en gemensam ståndpunkt (och någon skulle ändå trotsa tvånget) emedan mannen/kvinnan på gatan inte kan tvingas till att bli experter om klimatförändring.

Diskussionen om klimatförändringen är en långkörare. Den har pågått i över 30 år och vem orkar följa med en diskussion så länge? Svar: ingen. Hur har informationsflödet förändrats på samma tid? Svar: Enormt. Internet förändrade allt. Om du i etablerad media läst en klimatskeptikers påstående om att forskarna är oeniga om klimatförändringen så är det bara att öppna internet för att söka bekräftelse. Det var inte en möjlighet på 1980-talet. Internet har ändrat spelets regler radikalt. Nu kan man googla fram sin åsikt istället för att diskutera sig fram till en.

För att verkligen ha en åsikt om vetenskapen kring klimatförändringen borde alla förstå vetenskapliga metoder och hanteringen av material och data. Sannolikheten är däremot väldigt låg att en lekman först skulle sätta sig in i forskningen för att sedan kontrollera om skeptikern har bra argument. Och var skall man börja? Vill man förstå hur den globala temperaturförändringen räknas ut så borde man vara statistiker och matematiker, inte klimatexpert. Och när du tar till dig information i media så borde du förstå retoriken. Det finns en skillnad mellan begreppen ”klimatförändring” och ”global uppvärmning”. Bushadministrationen slutade använda termen global uppvärmning därför att ”klimatförändring” inte låter lika farligt. Den här förändringen kan också ses i medierna.

Så när Rosling klämmer ur sig att ”du kan inte använda dig av media om du vill förstå världen” så träffar han spiken på huvudet. Det går inte att kräva universellt ansvar av medierna så mitt råd är helt enkelt: vill du förstå klimatförändringen så ska du strunta i vad media säger.

Om ”tvångsryska” och våra grannar

FD Johanna Wassholm

Studierna kräver orimliga uppoffringar i tid och resurser”. ”Obligatoriet föder motvilja mot språket”. ”Språkstudiet hindrar studenter från att få sin examen”. ”Det finns andra språk som är viktigare att lära sig”. ”Undervisningsmetoderna är ineffektiva och alltför teoribetonade”. ”Eleverna kommer aldrig att ha någon praktisk nytta av språket”.  ”Språket symboliserar en främmande makts förtryck”.

Argumenten låter bekanta, men detta ska inte handla om obligatorisk svenskundervisning år 2015. Exakt samma argument som i dagens diskussion hittar vi nämligen i den livliga debatt som på 1810- och 1820-talen fördes om obligatorisk skolryska i Finland. När Finland 1809 blev ett storfurstendöme inom det ryska riket aktualiserades frågan om hur kommunikationen mellan storfurstendömet och Ryssland skulle ske. Språket utgjorde i sig inget hinder – de i huvudsak svenskspråkiga finländska tjänstemännen kommunicerade obehindrat med de ryska myndigheterna på franska – tidens ”universalspråk” och de ryska högre samhällsskiktens samtalsspråk långt in på 1800-talet – och tyska, ett viktigt språk inom den ryska administrationen. Samtidigt framfördes både från ryskt och finskt håll önskemål om att finländarna i framtiden skulle ha beredskap att kommunicera på ryska, ett språk som få i Finland behärskade 1809. Det handlade om ett sätt att kulturellt och symboliskt närma storfurstendömet till riket, men från den finska politiska elitens sida även om att gardera sig för möjligheten att ryskan en dag skulle göras till administrativt språk i Finland. Om så skedde, vilket var nära ett sekel senare, var det viktigt att finländska tjänstemän kunde ryska för att man inte skulle bli tvungen att ersätta dem med ryska tjänstemän.

Med detta i åtanke infördes ryska språket på 1810-talet som ett läroämne i Finlands trivialskolor, läroverk och vid universitet. Det nya ämnet stötte från början på häftigt motstånd från elever, studenter och allmänheten, delvis även från finska myndigheters håll. En del av kritiken riktade sig mot missförhållanden som orsakades av rent praktiska omständigheter; språket hade inte undervisats i Finland tidigare och attityderna påverkades negativt av att det rådde brist både på lämpliga läromedel och kompetenta lärare. I huvudsak var kritiken dock av mera principiell art, särskilt efter att det från 1817 blev obligatoriskt att visa prov på kunskaper i ryska i ämbetsexamen. Och ännu värre – i studentexamen. Delvis på grund av motståndet befriades efter hand allt fler grupper från kraven på kunskaper i ryska och obligatoriet avskaffades, i alla fall tillfälligt.

Ryskan blev under resten av den autonoma tiden ett språk som framför allt de som tillhörde samhällseliten i Finland behärskade. De som siktade mot storfurstendömets högsta statliga tjänster, inom senaten och centraladministrationen och vid det finländska statssekretariatet i S:t Petersburg. De som gjorde karriär inom det vidsträckta ryska rikets militära och civila administration – finländarna var överrepresenterade inom den ryska arméns officerskår och vi hittar finländare t.ex. som guvernörer i Alaska. Och slutligen de som tack vare kunskaperna kunde vara verksamma inom handel, kultur och vetenskap i Ryssland. Allt handlade självklart inte om tillvaratagna möjligheter. I slutet av 1800-talet blev finländarnas kunskaper i ryska viktiga när företrädare för den äktryska patriotismen i sina tidningar och tidskrifter aggressivt gick till angrepp mot Finlands autonoma ställning. I denna statsrättsliga kamp, som pågick från 1880-talet fram till att Finland blev självständigt år 1917, var det viktigt att man på finskt håll kunde följa med den interna ryska debatten för att få en uppfattning om vilka ideologier som var i rörelse och för att kunna bemöta den politik som hade som mål att förinta Finlands autonomi. Kunskaper i ryska hade alltså förutom som en individuell möjlighet betydelse som ett verktyg i försvaret mot ett politiskt hot. Gemensamt för de två aspekterna är att de finländare som kunde ryska på sätt och vis fick monopol på att definiera och formulera Finlands förhållande till Ryssland.

Alla som uppskattar språkkunskaper torde skriva under påståendet att ”alla språk är nyttiga”, men faktum kvarstår: vart än Finland sig i världen vänder kommer Sverige att geografiskt finnas till väster om oss och Ryssland till öster om oss. De här grannarna kan vi inte flytta ifrån eller vräka. Inte ens när de stör oss. När vi speglar oss mot Ryssland kommer vi att se Sverige i bakgrunden, och tvärtom. Visst kan vi kommunicera på engelska med andra nordbor – med ryssar är detta inte lika självklart. Men utan kunskaper i grannländernas språk kan vi inte greppa de signaler den samtida mediedebatten sänder, inte läsa de senaste böckerna eller se den senaste filmen som tar pulsen på samhällsklimatet hos grannarna. Detta har de som behärskar grannarnas språk monopol på.