Etikettarkiv: Sverige

Pirater i kaparvatten

Av: Emil Kaukonen, doktorand i Allmän historia

Det är välbekant för de flesta historiker att källorna ofta bjuder på spännande eller småroliga detaljer som måste läggas åt sidan då de inte passar inom ramen för ett pågående projekt. Ibland handlar det endast om ett intressant ordval eller en underhållande anekdot, men nu som då stöter vi på material som kunde bjuda på nya forskningsrön med hjälp av de rätta analytiska glasögonen. Läs mer

Att följa bönderna ut i skogen

Av: Jakob Starlander, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), doktorand

De stora och vidlyftiga skogarna i 1600- och 1700-talets Sverige och Finland hade en dunkel och mystisk dimma över sig. Skogen var alla sorters väsen och oknytts domän och man gjorde god sak i att varken förarga dem eller förringa deras betydelse. Det är åtminstone ofta så de folkliga traditionerna utmålat dessa platser, som på många sätt format människors vardag. Men faktum är att skogen och den skogbärande utmarken länge utgjort en mycket central skådeplats för såväl människors idoga arbete som konflikter därom. Det var här som bönderna lät sin boskap beta om somrarna och det var här de fick sitt byggnadsvirke, hushållsbränsle och material till sina redskap. Läs mer

Om ”tvångsryska” och våra grannar

FD Johanna Wassholm

Studierna kräver orimliga uppoffringar i tid och resurser”. ”Obligatoriet föder motvilja mot språket”. ”Språkstudiet hindrar studenter från att få sin examen”. ”Det finns andra språk som är viktigare att lära sig”. ”Undervisningsmetoderna är ineffektiva och alltför teoribetonade”. ”Eleverna kommer aldrig att ha någon praktisk nytta av språket”.  ”Språket symboliserar en främmande makts förtryck”.

Argumenten låter bekanta, men detta ska inte handla om obligatorisk svenskundervisning år 2015. Exakt samma argument som i dagens diskussion hittar vi nämligen i den livliga debatt som på 1810- och 1820-talen fördes om obligatorisk skolryska i Finland. När Finland 1809 blev ett storfurstendöme inom det ryska riket aktualiserades frågan om hur kommunikationen mellan storfurstendömet och Ryssland skulle ske. Språket utgjorde i sig inget hinder – de i huvudsak svenskspråkiga finländska tjänstemännen kommunicerade obehindrat med de ryska myndigheterna på franska – tidens ”universalspråk” och de ryska högre samhällsskiktens samtalsspråk långt in på 1800-talet – och tyska, ett viktigt språk inom den ryska administrationen. Samtidigt framfördes både från ryskt och finskt håll önskemål om att finländarna i framtiden skulle ha beredskap att kommunicera på ryska, ett språk som få i Finland behärskade 1809. Det handlade om ett sätt att kulturellt och symboliskt närma storfurstendömet till riket, men från den finska politiska elitens sida även om att gardera sig för möjligheten att ryskan en dag skulle göras till administrativt språk i Finland. Om så skedde, vilket var nära ett sekel senare, var det viktigt att finländska tjänstemän kunde ryska för att man inte skulle bli tvungen att ersätta dem med ryska tjänstemän.

Med detta i åtanke infördes ryska språket på 1810-talet som ett läroämne i Finlands trivialskolor, läroverk och vid universitet. Det nya ämnet stötte från början på häftigt motstånd från elever, studenter och allmänheten, delvis även från finska myndigheters håll. En del av kritiken riktade sig mot missförhållanden som orsakades av rent praktiska omständigheter; språket hade inte undervisats i Finland tidigare och attityderna påverkades negativt av att det rådde brist både på lämpliga läromedel och kompetenta lärare. I huvudsak var kritiken dock av mera principiell art, särskilt efter att det från 1817 blev obligatoriskt att visa prov på kunskaper i ryska i ämbetsexamen. Och ännu värre – i studentexamen. Delvis på grund av motståndet befriades efter hand allt fler grupper från kraven på kunskaper i ryska och obligatoriet avskaffades, i alla fall tillfälligt.

Ryskan blev under resten av den autonoma tiden ett språk som framför allt de som tillhörde samhällseliten i Finland behärskade. De som siktade mot storfurstendömets högsta statliga tjänster, inom senaten och centraladministrationen och vid det finländska statssekretariatet i S:t Petersburg. De som gjorde karriär inom det vidsträckta ryska rikets militära och civila administration – finländarna var överrepresenterade inom den ryska arméns officerskår och vi hittar finländare t.ex. som guvernörer i Alaska. Och slutligen de som tack vare kunskaperna kunde vara verksamma inom handel, kultur och vetenskap i Ryssland. Allt handlade självklart inte om tillvaratagna möjligheter. I slutet av 1800-talet blev finländarnas kunskaper i ryska viktiga när företrädare för den äktryska patriotismen i sina tidningar och tidskrifter aggressivt gick till angrepp mot Finlands autonoma ställning. I denna statsrättsliga kamp, som pågick från 1880-talet fram till att Finland blev självständigt år 1917, var det viktigt att man på finskt håll kunde följa med den interna ryska debatten för att få en uppfattning om vilka ideologier som var i rörelse och för att kunna bemöta den politik som hade som mål att förinta Finlands autonomi. Kunskaper i ryska hade alltså förutom som en individuell möjlighet betydelse som ett verktyg i försvaret mot ett politiskt hot. Gemensamt för de två aspekterna är att de finländare som kunde ryska på sätt och vis fick monopol på att definiera och formulera Finlands förhållande till Ryssland.

Alla som uppskattar språkkunskaper torde skriva under påståendet att ”alla språk är nyttiga”, men faktum kvarstår: vart än Finland sig i världen vänder kommer Sverige att geografiskt finnas till väster om oss och Ryssland till öster om oss. De här grannarna kan vi inte flytta ifrån eller vräka. Inte ens när de stör oss. När vi speglar oss mot Ryssland kommer vi att se Sverige i bakgrunden, och tvärtom. Visst kan vi kommunicera på engelska med andra nordbor – med ryssar är detta inte lika självklart. Men utan kunskaper i grannländernas språk kan vi inte greppa de signaler den samtida mediedebatten sänder, inte läsa de senaste böckerna eller se den senaste filmen som tar pulsen på samhällsklimatet hos grannarna. Detta har de som behärskar grannarnas språk monopol på.

En spricka i fasaden: den socialdemokratiska självbilden efter ”supervalårets” upplösning

Det tar tid att vänja sig vid saker och ting. Trots det är detta en text som har vandrat runt i mitt huvud ett antal varv innan jag tog mig mod att skriva ner den. Finalen på ”supervalåret” i Sverige den 14 september är förklaringen till varför. Demokrati kan vara hårt och orättvist i och med att det innebär att man inte alltid får som man vill. Men det är ju också det som är den centrala poängen med demokrati, nämligen folkets vilja och bestämmanderätt. Frågan är dock om de involverade aktörerna, det vill säga, de demokratiska valda representanterna för varje parti har förstått orsakerna och konsekvenserna av supervalårets slutgiltiga upplösning på riksdags-, kommun- och landstingsnivå. Av alla partier finns det bara ett parti som ser riksdagsvalet som en framgång: teflon- och metapartiet Sverigedemokraterna med sin intoleranta och pseudofrämlings-fientliga agenda. Sverigedemokraterna dubblerade sin röstskörd genom att attrahera väljargrupper som verkar uppleva sig som marginaliserade i det svenska samhället, representerade främst av ”arga vita män (och kvinnor)”. I media slets det kollektiva håret runt resonemang som här illustreras av Bengt Ohlsson sammanfattning i Dagens Nyheter den 16 september: ”[…] vi nästan uteslutande pratade om Sverigedemokraterna och hur ingenting verkar bita på dem, vare sig man tar debatten eller vägrar att ta den, vare sig man attackerar dem eller ignorerar dem, vare sig man tårtar dem eller vänder ryggen åt dem. Inte ens hela den tredje statsmaktens samlade ansträngningar lyckas kväva dem.”

Vidare visade valet på en socialdemokrati som har förvandlats till en koloss på lerfötter med en självbild som avslöjar en spricka i fasaden. Socialdemokratin och dess rörelse står nu inför ett vägskäl att antingen göra en comeback av aldrig tidigare skådat slag, eller att helt enkelt förlika sig med valresultatet på 31 %. Som bakgrund till detta bör vi förstå att under en längre period i Sveriges 1900-tals-historia var det Socialdemokratiska arbetarpartiet (SAP) den dominerande faktorn, speciellt under efterkrigstiden och fram till kommunismens sammanbrott i Sovjetunionen och östra Europa 1989-1991.

Många kommentarer och analyser av det svenska valet har sköljt över oss efter den 14 september. Tankar, idéer och förklaringar har pytsats ut av ledande experter i det svenska  medialandskapet, medan den internationella pressen står enig i att resultatet av det svenska valet har skapat mer frågor än förklaringar. Nyhetsbyrån Al Jazeera skrev följande den 15 september: ”[T]he Social Democrats dominated Swedish politics during most of the 20th century and its single-party government ruled the country from 1994 to 2006 with support from allies” för att sedan ställa sig undrande till hur partiet nu ska lyckas skapa en koalition tillsammans med Miljöpartiet och det ”forna kommunistiska” Vänsterpartiet. Frågan är dock om den socialdemokratiska rörelsen väljer att konfrontera sin egen historiska bild och ställa den mot hur den politiska verkligheten ter sig idag? Till syvende och sist, det socialdemokratiska partiet har förvandlats till en koloss på lerfötter eller har  kostymen har blivit för stor?

Varför kan då det socialdemokratiska partiet tolkas som en koloss på lerfötter? Trots att denna bibliska referens kan te sig en aningen uttjatad och vag så är det en logisk metafor som berör den socialdemokratiska självbilden idag. Om vi ser till den moderna svenska politiska historien är socialdemokratin placerad i en unik särställning. I Sverige har partiet varit det parti med den längsta perioden i riksdagsställning. Det är dock här en spricka kan börja urskönjas, det vill säga, alltsedan sedan succévalet 1968 då partiet erhöll den magiska majoritetssiffran 50,1%, har en nedåtgående trend utvecklats. Med partiledaren Tage Erlander i rollen som den trygge ”landsfadern” var den socialdemokratiska visionen och framtiden utstakad. Nu gällde det bara att förvalta arvet. I jämförelse med de två senaste riksdagsvalen, 2010 (30,7%), och 2014 (31,0%) visar detta hur den nedåtgående spiralen kraftigt ifrågasätter den socialdemokratiska självbilden som det ensamt härskande partiet. Rent krasst, om vi vänder uppmärksamheten till det som utspelades den 14 september, så finns det ingen given vinnare efter riksdags-valet. Även om det socialdemokratiska partiet utropade sig som vinnare med stöd från Miljöpartiet (Vänsterpartiet fick vända i dörren) så har partiet reducerats till att vara ett parti bland alla andra. Frågan är då om det är återvinnandet av makten som har blivit det viktiga för socialdemokratin eller om den socialdemo-kratiska ideologin är kapabel att konfrontera sig själva inför sin största utmaning hittills: att rannsaka sig själv och sin egenbild. Socialdemokratiska skribenter uttalar redan en skepticism till om detta är möjligt, till exempel Katrine Kielos i Aftonbladet hävdar att ”31% är ett dåligt resultat” och drar slutsatsen att ”[D]en socialdemokratiska partikulturen måste förändras”.

I mångt och mycket kan orsaken till varför det har blivit en spricka i den social-demokratiska fasaden förklaras som nostalgi, där längtan till forna tider har stulit all uppmärksamhet från att skapa och leverera en trovärdig och realistisk politik. Under efterkrigstiden utvecklades Sverige till ett internationellt föregångsland i samband med välfärdssamhällets framväxt, ett samhällsfenomen som har beskrivits i termer av ”den svenska modellen” och ”folkhemmet”.

Om vi blickar utanför Sveriges gränser så är nationen också en del av transnationella och globala rörelser samt strömningar som påverkar i vilken riktning landet utvecklas i. Historiker som Donald Sassoon (One Hundred Years of Socialism 1996) och Geoff Eley (Forging Democracy 2002) har skrivit om socialdemokratin och vänsterns politiska arbete och vision att bidra och skapa ett demokratiskt samhälle i Europa under 1900-talet. Sassoon visar hur socialismen och det industriella samhället har gått hand i hand i Europa, medan Eley skildrar hur radikala rörelser tillsammans med ett socialistiskt budskap har format och stärkt demokratin. När dessa krafter antingen har försvunnit (industrierna) eller funnit andra radikala hemvister i Sverige verkar det som om den svenska socialdemokratin har blivit ifrånsprungen. Frågan är vad socialdemokratin ska göra för att återvinna sitt politiska credo i en tid av instabilitet, främlings-fientlighet med fascistiska undertoner, ett Europa med ett komplext förhållande till sin koloniala historia (”det postkoloniala tillståndet”), religiös extremism i Irak-Syrien och samhällsgrupper som upplever sig alltmer marginaliserade. Slutklämmen på denna monolog formulerades redan 1881 av August Palm: ”Hvad vilja Socialdemokraterna?”