Etikettarkiv: globalhistoria

Vi talar om global historia, men vem bryr sig

Det brittiska imperiet var vid tidpunkten för sitt största geografiska omfång även det största muslimska imperiet, en observation som passerar över huvudet på de flesta när vi diskuterar fenomen som imperier och dess koppling till imperialism och kolonialism. Det är istället det nationella ramverket som fortsättningsvis definierar hur och vad man kan hålla fast i när vi tänker på vad som utgör ”historia”. För vad skulle vi göra om vi inte har nationen att hålla i handen?

Nu är ju inte tanken här att sparka in öppna dörrar, men märk väl, vi lever i en tid då nationens betydelse tydligen har seglat upp som en avgörande markör för den offentliga och politiska diskussionen (kan även läsas som en diskurs). Men det är faktiskt en hel del som rör sig över, genom, under och förbi nationella gränser, och som det inledande exemplet betonar, det kan handla om religion, tankar, idéer men även flöden av människor som antingen rör på sig frivilligt eller inte för den delen. I det senare fallet har rörelser av människor kommit att likställas med nationell tillhörighet och hur nationer har reagerat på det hela, främst genom att nationalismens fula tryne återigen visar upp sig. Om vi ser till den ofrivilliga migrationen så handlar det enkom om tragiska omständigheter med koppling till svält, ekonomiska kriser och krigshärdar i delar av världen som i väst har beskrivits som turbulenta utvecklingsländer (läs den tredje världen). Och det är här tanken om att global historia kan bidra till en förståelse till hur dessa händelser utvecklas och förvandlas över tid. Men när det väl kommer till kritan så landar oftast diskussionen i ett nationellt ramverk, präglat av hur vi ska förhålla oss till eventuella åtgärder som lanseras av internationella organisationer som Förenta nationerna eller Europeiska unionen. För till stor del verkar det som om uppfattningen om global historia är att ”det handlar om allting, och att det utspelar sig överallt hela tiden,” och att det i sin tur förklarar en värld som är sammanlänkad och globaliserad.

Jag skulle vilja påstå motsatsen. Dagens värld är förvisso sammanlänkad genom en global ekonomi och det digitala landskapet, men det är också en värld som utvecklas mer och mer i en fragmenterad riktning. Det senare anspelar på att det finns en stor mängd information, en stor mängd aktörer på den globala arenan, och slutligen, det är en värld som alltmer driver med i nationalismens strömlinjeformade retorik. Titta bara på Trumps presidentskap med ”Make America Great Again”, maktspelet i mellanöstern och hur trummorna för den unika nationen slås fram i retoriken mellan Syrien, Israel, Iran, Irak osv. Om något så har diskussionen om nationen blivit ett samtida globalt fenomen. Men det är intet som är nytt under solen, liknande tongångar präglade fredsförhandlingarna i Versailles 1919. Och det här vi finner pudelns kärna: vi pratar gärna om global historia, men vem bryr sig egentligen när det nationella blir det primära i diskussionen vare sig det utspelar sig på en akademisk nivå och hur kurser utformas eller om det är på en politisk nivå.

Om vi ser till det brittiska imperiet som exempel och hur vi delvis kan förstå dess globala omfång kan vi börja med följande slagord som fördes fram med stolthet under imperiets existens: ”the sun never sets on the British Empire.” I detta koloniala landskap, präglat av imperialism, ingick en befolkning som vid 1930-talets mitt uppskattades uppgå till cirka 493 370 000 miljoner individer. I självaste Storbritannien, inklusive Nordirland och Irland, levde 1935 46 868 500 personer. Genom att enbart se på dessa siffror förstår vi det globala omfånget av det brittiska imperiet. Tidskriften The Economist skrev i en artikel, publicerad den 26 oktober 1935, att det brittiska imperiet kontrollerade över 50 % av världens produktion av kakao, ull, gummi, nickel och guld för att nämna några exempel på eftertraktade varor i den globala ekonomin. Sett till detta skildrar en global historia något annat än en exklusiv nationell historieskrivning, men främst av allt, det vrider på perspektivet när dessa länkar sätts in i ett större sammanhang och hur detta även kom att påverka lokala förhållanden. Det brittiska imperiets kontroll över till exempel Indien gjorde inte mycket för att bryta den höga grad av analfabetism som existerade i landet. Enligt folkräkningen från 1931 uppskattades det att det existerade 321 628 003 individer som var analfabeter. Det här är och var en del av en global problematik om vi ser till hur vi ska förstå och tolka världen som sammanlänkad, men samtidigt, diversifierad och fragmenterad. Och det är därför det är hög grad att börja fundera på varför en global historia även kan vara till nytta för att kunna skriva historia om nationer eller regioner. Och förresten: imorgon är det Sveriges nationaldag…

Parallella historier och motnarrativ

 

Den "Afro-Asiatiska konferensen" i Bandung, Indonesien, april 1955. Den tredje världen markerar sin närvaro.

Den ”Afro-Asiatiska konferensen” i Bandung, Indonesien, april 1955. Den tredje världen markerar sin närvaro.

1900-talets anti-koloniala och anti-imperialistiska rörelser är en del av den motnarrativ som skildrar en parallell historieskrivning. Det är en historia med flera fixeringspunkter, nav och strömningar som antingen kan utläsas separat eller länkas samman i en större och mer komplex helhet. I april 1955 hölls den ”Afro-Asiatiska konferensen” i Bandung, Indonesien, en händelse som i efterhand har kommit att symbolisera hur den tredje världen positionerade sig i förhållande till den första (liberalism och kapitalism) och andra världen (socialism och kommunism) under efterkrigstiden. På plats i Bandung befann sig 29 ledare från Afrika och Asien, till exempel Indiens premiärminister Jawaharlal Nehru, Zhou Enlai från Kina och tillika landets premiärminister och Egyptens Gamal Abdel Nasser (som blev Egyptens president 1956), för att diskutera mål kring en slutlig avkolonisering av världen. Under konferensens öppningsanförande av Indonesiens president Achmed Sukarno slog han fast att ”[O]nly a few decades ago it was frequently necessary to travel to other countries and even other continents before the spokespersons of our people could confer”. Sukarnos påstående är i mångt och mycket centralt för hur anti-kolonialism och anti-imperialism som politiska rörelser utvecklades under 1900-talet, dvs. vi har att göra med rörelser och möten som gjordes möjliga genom resor från och över kontinenter, men också, det var rörelser som definierades utifrån den kontext som var rådande vid tidpunkten för Bandungkonferensen. Det globalhistoriska perspektivet vänder så att säga upp och ner på den förståelse vi har av 1900-talets så kallade ”subversiva organisationer” och söker efter att finna förklaringar till en global historia som löpte parallellt med en mer allmänt accepterad historieskrivning, till exempel det första och andra världskrigets inverkan på det globala samfundet, polariseringen av världen i ”goda” och ”onda” läger under det kalla kriget ända fram till kommunismens definitiva sammanbrott i Östeuropa 1989 och med Sovjetunionens kollaps 1991. Vidare har vi att göra med Francis Fukuyamas tes om ”historiens slut” (the end of history) eller Samuel P. Huntingtons argument om civilisationernas kamp (the clash of civilizations) samt EU:s strävan att bli en stark överstatlig organisation. Anti-kolonialism och anti-imperialism är berättelser som löper vid sidan om de linjer som nämns ovan, frågan och utmaningen är hur vi närmar oss dessa parallella historier.

I spegelsalen och i väntan på delegaterna under fredskonferensen i Versailles 1919.

I spegelsalen och i väntan på delegaterna under fredskonferensen i Versailles 1919.

1918 lanserade USA:s president Woodrow Wilson sina fjorton punkter i syfte att finna en väg och lösning på den pågående globala konflikten under det stora kriget (läs även ”det första världskriget”, en efterhandskonstruktion). I den femte punkten beskrevs det hur frågan om ”koloniala krav” skulle hanteras efter krigets slut genom”[A] free, open-minded, and absolutely impartial adjustment of all colonial claims…”. En idé och ett koncept som aldrig blev en verklighet, istället blev Wilsons punkt(er) politiskt bränsle som slängdes på en redan pyrande eld i kolonierna, och vilket under fredskonferensen i Versailles 1919 resulterade i desillusionerade delegater som hade rest från kolonierna och befann sig på plats för att föra fram sina krav på oberoende. Det skulle dröja fram till 1960 innan Förenta nationerna valde att deklarera ett stöd för koloniernas rätt till nationellt oberoende och självbestämmande, en tanke och nationell doktrin Wilson hade lanserat redan 1918. Enligt Förenta nationerna var dock skillnaden nu att ”[A]ll peoples have the right to self-determination; by virtue of that right they freely determine their political status and freely pursue their economic, social and cultural development”. I Bandung 1955 fördes det fram krav på att pressa Förenta nationerna att ta ställning i den koloniala frågan, vare sig det utövades påtryckningar från den första eller andra världen. Det dröjde ungefär fem år innan något konkret presenterades den 14 december 1960 i ”Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples”.

Kedjor som anti-kolonial och anti-imperialistisk symbol.

Kedjor som anti-kolonial och anti-imperialistisk symbol.

Historien om 1900-talets anti-kolonialism och anti-imperialism är präglad av både snabba och långsamma framåtskridanden. Det är också en sammanlänkad historia över nationella gränser och gör även skillnad mellan det som anses vara ”kolonialt” och ”imperialistiskt”, det vill säga, vad och var riktade anti-rörelserna sitt politiska fokus mot. Var det kolonierna eller imperierna? På kursen ”1900-talet ur ett globalhistoriskt perspektiv” är målet att uppmärksamma gemensamma och parallella skeden av detta dynamiska och mångfacetterade århundrade, och i detta spelar anti-kolonialism och anti-imperialism en viktig beståndsdel. Det visar också att saker och ting (individer – organisationer – fenomen – händelser) är i rörelse och är föremål för reviderade historieskrivningar och nya tolkningar. När det kommer till att visa på anti-kolonialism och anti-imperalism som politiska rörelser är det betydelsefullt att visa hur och varför 1900-talet även inkluderar en motnarrativ (counter-narrative) karaktäriserad av motstånd och politiska rörelser som mer och mer rörde sig mot politiskt medvetenhet i en kontext av global förändring. Där Bandung anses vara en kulmination på 1900-talets anti-kolonialism, är det tillika en händelse och en stund som hade återkopplingar bakåt i historien, vilket i sin tur än idag ges uppmärksamhet i nya globalhistoriska perspektiv.

Globalhistoria på svenska

Jorden sett ur Apollo 17:s perspektiv.

Jorden sett ur Apollo 17:s perspektiv.

Kursen ”1900-talet ur ett globalhistoriskt perspektiv” startade idag den 6 september 2016 vid historieämnet på Åbo Akademi. Utgångspunkterna och linjerna är tydliga med kursens mål och syfte: 1900-talets historia är ett minne. Frågan är hur vi förstår och tolkar 1900-talet som en historisk epok där världen i alltmer hög grad och frekvens blev sammankopplad och sammanlänkad på flera nivåer. Genom att lägga an ett globalhistoriskt perspektiv är tanken att spåra mönster och rörelser som har påverkat och format ett århundrade som inte befinner sig alltför långt borta i tid och fungerar som en linjär utveckling vilken gör sig ständigt påmind i vår omedelbara närhet på ett lokalt plan. Historikern Tony Judt hävdade i essän ”What Have We Learned, if Anything?”, publicerad i The New York Review of Books (maj 2008) att rent allmänt verkar det som om vetskapen och kunskapen om 1900-talet är något som vi tar relativt lätt på. Men vad är den djupare innebörden av Judts reflektion? Om något markeras 1900-talets historia på minnesplatser eller i utställningar på museum av olika varierande karaktär. Vidare har 1900-talet blivit en arena för nationell historieskrivning som alltför ofta tar sig uttryck via medel som syftar till att lyfta fram antingen det ärofyllda med moraliska pekpinnar eller på platser som påminner oss om förtryck och terror. 1900-talets historia har därmed reducerats till något som i det kollektiva minnet uppmärksammar krig, terror, förstörelse eller folkmord. Det handlar också om platser och rumslighet som både avsiktligt och oavsiktligt har format synen på 1900-talet, till exempel Auschwitz, Srebrenica, Rwanda, Budapest 1956, Prag 1968, Tet-offensiven samma år, 1937 i Sovjetunionen, Weimarrepublikens sammanbrott 1933, byggandet av Berlinmuren 1961 och dess fall 1989, sexdagarskriget i mellanöstern 1967 i vilket Israel definitivt markerade sin närvaro som existerande nation och maktfaktor i regionen, den blodiga utrensningen av Indonesiens vänsterrörelse 1965. Exemplen är många, frågan är hur vi närmar oss detta ur ett globalhistoriskt perspektiv.

Globalhistoria handlar inte om ”allting överallt, hela tiden”. Det är istället tre linjer som formar det globalhistoriska perspektivet: 1. globalhistoria är sökandet efter specifika historiska problem som sträcker sig över tid, rum och specialitet; 2. sammanlänkning och transnationell historia. Historikern Akira Iriye anser att transnationell historia handlar om att spåra mönster och flöden som sträcker sig bortom, under, över och tvärsigenom det nationella, dvs. det relevanta är att se hur saker och ting är sammanlänkade över nationella gränser, vare sig de är verkliga och föreställda; 3. och slutligen, om globalisering och hur vi ser på globaliseringens innebörd och konsekvenser för det globala samfundet (läs världen). Globalisering är ett koncept som ständigt måste omprövas och ställas i relation till vad det egentligen betyder samt vad detta innebär ur ett globalhistoriskt perspektiv.

Att läsa globalhistoria på svenska är en utmaning. Det handlar dels om språkbruk, dels om hur vi närmar oss själva perspektivet som sådant. Kursen ”1900-talet ur ett globalhistoriskt perspektiv” strävar efter att ifrågasätta och bryta med tidigare tolkningar av 1900-talets historia. I en sådan strävan ingår det att utveckla tankar och idéer som vågar kritisera världen utifrån nationella ramverk eller det –centriska, i vilket det senare anspelar på det eurocentriska. Globalhistoria handlar om att urskilja andra noder, poler och centrum som är värda att ta i beaktande för att närma sig och förstå 1900-talets historia.

Under ett århundrade där världen var upptagen och centrerad kring det nationella står vi inför en utmaning att se på världen som alltmer lokaliserad och uppspjälkad i termer av lojalitet och fokus. Här kommer kronologi in i bilden och hur det påverkar vår syn på 1900-talets historia. Är 1905 starten på något omvälvande för anti-kolonialismen som politisk rörelse i samband Japans seger över Ryssland? Är Versailles 1919 en politisk markör som än idag påverkar hur världen ser ut? Hur kan 1989 och Berlinmurens fall tolkas som en symbol för ett globalt fenomen? Återigen, frågorna är många och ingångarna till 1900-talets historia är fler. Det globalhistoriska perspektivet kan därmed bidra till att göra det begripligt att förstå en värld som definieras via konstitutioner, rasliga och språkliga markörer, litteratur och tolkningar av det globala i det lokala, ekonomi, klimat, kommunikationer och nationalstaters syn på sig själva men också i relation till andra nationalstater. Men än mer viktigt, det globalhistoriska lyfter fram människans roll i världen genom idéer, migration och mobilitet.

1900-talet är en period i mänsklighetens historia som tydligt visar hur påverkbart det globala samfundet är av både långsamma och snabba förändringar i klimat och miljö, sjukdomar i form av pandemier, ideologiska kamper, religiösa uttryck, teknologisk utveckling, demografiska förändringar och geopolitiska realiteter. 1900-talet ur ett globalhistoriskt perspektiv handlar därför inte om makrohistoria eller världshistoria, det handlar om så mycket mer. Enligt den tyske globalhistorikern Jürgen Osterhammel är globalhistoria inte en enhetlig eller monolitisk diskurs utan strävar istället efter att finna flöden, linjer och mönster som förenas i ett globalhistoriskt ”tänk” utifrån ett metodologiskt hantverk och ett antal teoretiska ingångar. Globalhistoria på svenska blir därmed en utmaning främst med tanke på ett språkbruk som har ett ursprung i engelsk, tysk och fransk skolbildning på området. Här fyller kursen ”1900-talet ur ett globalhistoriskt perspektiv” en viktig funktion genom att det sätter ord på det globala i svenska termer. Det är också det som är det centrala här: hur det lokala (språk i detta fall)  överförs till det globala.

Återvändandets logik

Vi har alla våra favoriter. Dagens samhälle kan liknas vid en outtömlig källa att ösa inspiration ur för finna nya perspektiv och referensramar att förhålla sig till, en process där tankar och idéer skapas och appliceras i lokala eller globala rum. Egentligen var min ursprungliga tanke med denna text att dissekera dagslägets turbulenta globala situation, med fokus på politiska och geografiska oroshärdar. Nåväl, det går inte att förneka att sommaren och ledighet står och knackar på dörren (för många, inte alla dock) för att ta oss i handen och lämna vardagslivets rutiner en stund. Är detta möjligt och är det moraliskt försvarbart att lämna allting, även om det bara gäller en kortare period under årets tolv månader? Först och främst vill jag konstatera att för mig är sommaren favoriten bland årstiderna. Trots att detta må låta en aning schablon- och klichéartat så talar det för någon form av logik i skapandet av referensramar. Genom att återvända till källor av inspiration, vare sig det är årstider eller andra vardagsting, skapas ett fundament att utgå ifrån. Som historiker har detta varit ett ständigt återkommande tema under min tid som student, doktorand och akademiker (universitetslärare och lektor).

Tar jag ett steg tillbaka handlar det rent allmänt om att identifiera sig i rollen som historiker. Vilket syfte har en historiker i dagens samhälle? Om vi utgår från den eftersträvansvärda principen att skapandet av ett neutralt och objektivt synsätt är det högsta målet, så vill jag hävda att vi alla står inför en utmaning. När vi ser hur informationssamhällets hjul snurrar allt snabbare, ställer detta i sin tur krav på individen som konsumerar informationen. Källkritik är det verktyg vi historiker konfronterar våra forskningsobjekt och dokument (tryckt, nedskrivet, protokollfört eller berättad form) med, ett sätt att se och tolka verkligheten, samt för att sortera och slutligen positionera sig i själva frågan. Detta gäller också hur man ställer sig till det politiska, kulturella, sociala och ekonomiska läget i dagens samhälle, det vill säga, vilka referensramar och samhälleliga värden vi vill tillskriva och fylla det rum vi alla lever i. Inte för att bli alltför filosofisk, eller för den delen, använda detta forum för att än en gång lyfta fram källkritikens grunder som en väg till uppnå en eftersträvansvärd objektivitet, det går inte att ignorera det faktum att en historiker bidrar till att förklara och förstå världen som en sammankopplad enhet, en historia baserad i och som utspelar sig i nationella och transnationella rum.

Hur positionerar jag mig i detta? Jag återvänder ständigt till mina inspirationskällor, men jag skapar mig också nya källor av inspiration. I den litterära världen finner jag mig själv besöka med jämna mellanrum Franz Kafkas absurda och mörka värld, främst för att jag under min forskning om hur och varför kommunism blev en portal för anti-koloniala strömningar och rörelser under mellankrigstiden, har liknat detta politiska fenomen och dess organisatoriska apparat vid Kafkas mardrömsscenarier. Jag besöker också frekvent författarinnan Donna Tartts akademiska värld som målas upp i The Secret History (1992), en historia om hur studenten Richard Papen lämnar sitt hem i Kalifornien för att studera vid Hampden College i Vermont. Väl där upplever Papen hur utanförskapet definierar hans liv i sökandet efter gemenskap, endast för att upptäcka livets avarter och besvikelser. Liknande resor i återvändandets tecken gör jag också i det akademiska. Även om en del texter och tankar inte längre påverkar hur jag skriver, analyserar eller tänker idag, så kan jag inte undgå att ha i bakhuvudet hur Anthony Giddens strukturationsteori i The Constitution of Society (1984) lämnade spår under studentiden, hur Hayden Whites tankar om det narrativa i Metahistory inspirerat mig, eller fascinationen över att notapparaten i Max Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (1978, sv. översättning) nästan överstiger själva analysen.

Anledningen till varför jag ser återvändandet som något nödvändigt är för att kunna hämta inspiration i det som står framför och väntar runt hörnet. Återvändandets logik, utifrån mitt eget perspektiv det vill säga, blir därför en metod att kunna stärka och bygga upp ett objektivt synsätt i rollen som historiker. Tony Judt skrev följande i Thinking the Twentieth Century (2012) om historikerns ansvar: ”…the job of the historian is to make clear that a certain event happened. […] We are not merely historians but also and always citizens, with a responsibility to bring our skills to bear upon the common interest”. Denna reflektion om historikerns profession kan inte bli en verklighet om historikern inte kan återvända för att återupptäcka eller omvärdera sina tidigare källor av inspiration. I blandningen mellan att återvända och att reflektera lyckas man också konstatera att nostalgi fungerar väl i vissa sammanhang, och mindre väl i andra sammanhang. Detta är något som är väl värt att fundera vidare på när det gäller det politiska landskapet i Sverige och Europa och hur vår värld i dagsläget står inför en kritisk punkt.

Idag tänker jag ägna mig åt att återvända tillbaka i tiden och för en kort stund minnas hur det var när jag som liten skolpojke, nervös och fylld av förväntan att sommarlovet skulle börja, väntade på att tonerna till ”Den blomstertid nu kommer” (en favoritpsalm, psalm 199) skulle börja spelas i kyrkan. Nu är det dock inte till mig tonerna är riktade, utan till mina barn. Ha en trevlig sommar!