Etikettarkiv: globalhistoria

På jakt efter en kinesisk kamferträkista

Av: Professor Holger Weiss

År 1963 donerade bröderna Carl och Sven Grén Broberg sitt hem Lilla Änggården till Göteborgs stad. Sextio år senare strövade jag igenom rummen i Lilla Änggården med en blick på att hitta ingågnar till ett projekt som jag blivit indragen i ett år tidigare. Jag befann mig då i staden som innehavare av Waernska professuren och verkade som gästprofessor i historia vid Göteborgs universitet. En dag kom min värd, kollega och vän professor Maria Sjöberg till mitt arbetsrum och bjöd mig in att följa med till en liten workshop hon skulle delta i på Lilla Änggården. Erbjudandet lät lockande, workshopen gick ut på att arbetsgruppen som samlades gick runt på Lilla Änggårdens ägor och försökte hitta spåren av tidigare ekonomibyggnader, magasin, förrådshus och planteringar som försvunnit sedan 1960-talet.

Vi som samlades en eftermiddag i mars 2022 var en grupp forskare som företrädde en spännande sammansättning av olika kompetenser. Gruppen bestod av arkeologer, historiker, kulturgeografer, trädgårdsmästare, design- och arkitekurforskare, scen- och teaterforskare samt barnträdgårdslärare som under ledning av Henric Benesch och Daniel Gillberg hade tagit sig an att använda sig av Lilla Änggården som ett laboratorium för att synliggöra olika berättelser om och läsningar av det förflutna (se vidare https://www.gu.se/forskning/hidden-sites). Ifall jag ännu på väg till workshopen var på det oklara med projektets syfte och ansats, blev allting solskensklart efter Henric Benesch anförande om att det rumsliga perspektivet utgjorde projektets röda tråd. Maria hade lockat med mig delta i projektet med den något vaga idén om att vi skulle göra något kring ”det globala i det lokala”, och efter Henrics anförande blev jag taggat inför idén att använda mig av Lilla Änggården som ett globalhistoriskt laboratorium.

Läs mer

Vi talar om global historia, men vem bryr sig

Det brittiska imperiet var vid tidpunkten för sitt största geografiska omfång även det största muslimska imperiet, en observation som passerar över huvudet på de flesta när vi diskuterar fenomen som imperier och dess koppling till imperialism och kolonialism. Det är istället det nationella ramverket som fortsättningsvis definierar hur och vad man kan hålla fast i när vi tänker på vad som utgör ”historia”. För vad skulle vi göra om vi inte har nationen att hålla i handen? Läs mer

Parallella historier och motnarrativ

 

Den "Afro-Asiatiska konferensen" i Bandung, Indonesien, april 1955. Den tredje världen markerar sin närvaro.

Den ”Afro-Asiatiska konferensen” i Bandung, Indonesien, april 1955. Den tredje världen markerar sin närvaro.

Läs mer

Återvändandets logik

Vi har alla våra favoriter. Dagens samhälle kan liknas vid en outtömlig källa att ösa inspiration ur för finna nya perspektiv och referensramar att förhålla sig till, en process där tankar och idéer skapas och appliceras i lokala eller globala rum. Egentligen var min ursprungliga tanke med denna text att dissekera dagslägets turbulenta globala situation, med fokus på politiska och geografiska oroshärdar. Nåväl, det går inte att förneka att sommaren och ledighet står och knackar på dörren (för många, inte alla dock) för att ta oss i handen och lämna vardagslivets rutiner en stund. Är detta möjligt och är det moraliskt försvarbart att lämna allting, även om det bara gäller en kortare period under årets tolv månader? Först och främst vill jag konstatera att för mig är sommaren favoriten bland årstiderna. Trots att detta må låta en aning schablon- och klichéartat så talar det för någon form av logik i skapandet av referensramar. Genom att återvända till källor av inspiration, vare sig det är årstider eller andra vardagsting, skapas ett fundament att utgå ifrån. Som historiker har detta varit ett ständigt återkommande tema under min tid som student, doktorand och akademiker (universitetslärare och lektor).

Tar jag ett steg tillbaka handlar det rent allmänt om att identifiera sig i rollen som historiker. Vilket syfte har en historiker i dagens samhälle? Om vi utgår från den eftersträvansvärda principen att skapandet av ett neutralt och objektivt synsätt är det högsta målet, så vill jag hävda att vi alla står inför en utmaning. När vi ser hur informationssamhällets hjul snurrar allt snabbare, ställer detta i sin tur krav på individen som konsumerar informationen. Källkritik är det verktyg vi historiker konfronterar våra forskningsobjekt och dokument (tryckt, nedskrivet, protokollfört eller berättad form) med, ett sätt att se och tolka verkligheten, samt för att sortera och slutligen positionera sig i själva frågan. Detta gäller också hur man ställer sig till det politiska, kulturella, sociala och ekonomiska läget i dagens samhälle, det vill säga, vilka referensramar och samhälleliga värden vi vill tillskriva och fylla det rum vi alla lever i. Inte för att bli alltför filosofisk, eller för den delen, använda detta forum för att än en gång lyfta fram källkritikens grunder som en väg till uppnå en eftersträvansvärd objektivitet, det går inte att ignorera det faktum att en historiker bidrar till att förklara och förstå världen som en sammankopplad enhet, en historia baserad i och som utspelar sig i nationella och transnationella rum.

Hur positionerar jag mig i detta? Jag återvänder ständigt till mina inspirationskällor, men jag skapar mig också nya källor av inspiration. I den litterära världen finner jag mig själv besöka med jämna mellanrum Franz Kafkas absurda och mörka värld, främst för att jag under min forskning om hur och varför kommunism blev en portal för anti-koloniala strömningar och rörelser under mellankrigstiden, har liknat detta politiska fenomen och dess organisatoriska apparat vid Kafkas mardrömsscenarier. Jag besöker också frekvent författarinnan Donna Tartts akademiska värld som målas upp i The Secret History (1992), en historia om hur studenten Richard Papen lämnar sitt hem i Kalifornien för att studera vid Hampden College i Vermont. Väl där upplever Papen hur utanförskapet definierar hans liv i sökandet efter gemenskap, endast för att upptäcka livets avarter och besvikelser. Liknande resor i återvändandets tecken gör jag också i det akademiska. Även om en del texter och tankar inte längre påverkar hur jag skriver, analyserar eller tänker idag, så kan jag inte undgå att ha i bakhuvudet hur Anthony Giddens strukturationsteori i The Constitution of Society (1984) lämnade spår under studentiden, hur Hayden Whites tankar om det narrativa i Metahistory inspirerat mig, eller fascinationen över att notapparaten i Max Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda (1978, sv. översättning) nästan överstiger själva analysen.

Anledningen till varför jag ser återvändandet som något nödvändigt är för att kunna hämta inspiration i det som står framför och väntar runt hörnet. Återvändandets logik, utifrån mitt eget perspektiv det vill säga, blir därför en metod att kunna stärka och bygga upp ett objektivt synsätt i rollen som historiker. Tony Judt skrev följande i Thinking the Twentieth Century (2012) om historikerns ansvar: ”…the job of the historian is to make clear that a certain event happened. […] We are not merely historians but also and always citizens, with a responsibility to bring our skills to bear upon the common interest”. Denna reflektion om historikerns profession kan inte bli en verklighet om historikern inte kan återvända för att återupptäcka eller omvärdera sina tidigare källor av inspiration. I blandningen mellan att återvända och att reflektera lyckas man också konstatera att nostalgi fungerar väl i vissa sammanhang, och mindre väl i andra sammanhang. Detta är något som är väl värt att fundera vidare på när det gäller det politiska landskapet i Sverige och Europa och hur vår värld i dagsläget står inför en kritisk punkt.

Idag tänker jag ägna mig åt att återvända tillbaka i tiden och för en kort stund minnas hur det var när jag som liten skolpojke, nervös och fylld av förväntan att sommarlovet skulle börja, väntade på att tonerna till ”Den blomstertid nu kommer” (en favoritpsalm, psalm 199) skulle börja spelas i kyrkan. Nu är det dock inte till mig tonerna är riktade, utan till mina barn. Ha en trevlig sommar!