Etikettarkiv: USA

De osynliga primärvalen

I Förenta staterna är kampanjen redan i full fart inför presidentvalet hösten 2016. I dagsläget har 4 demokrater meddelat att de söker partiets kandidatur, bland republikanerna är motsvarande siffra redan 10 och minst 5 till beräknas göra dessa sällskap. Detta har även uppmärksammats i den nordiska pressen, där i synnerhet Helsingin Sanomat och Politiken sticker ut med skarp rapportering. Två stora namn bland kandidaterna bidrar dock till att förvränga rapporteringen något, Hillary Rodham Clinton och Jeb Bush. Det är alltför lockande att måla upp det kommande valet som en duell mellan två familjer: Clinton 2 vs Bush 3! De två innehar dock drastiskt olika ställning i förhållande till presidentvalet 2016.

Campaign Context Party Decides

För mera analys kring presidentvalet 2016 se www.campaigncontext.wordpress.com

Medan Clinton är den överlägsna favoriten bland demokraterna är Bush position på den republikanska sidan långt mera komplicerad. Vissa har hävdat att republikanernas ovanligt breda, och därmed starka (?), fält med kandidater är orsaken till att en klar favorit saknas och kontrasterat detta med demokraternas situation. Clintons styrka beror dock inte, oberoende av kritikers försök att övertyga oss om motsatsen, på att demokraterna saknar starka namn att ställa upp som utmanare. Bland de republikanska kandidaterna finner man första-periods senatorer (demokratiska alternativ kunde vara Kirsten Gillibrand, Elizabeth Warren eller Cory Booker), sittande och före detta guvernörer (demokratiska motsvarigheter kunde vara Andrew Cuomo, Deval Patrick eller Jack Markell), samt några kandidater som tidigare inte suttit på politiska poster (bland demokraterna kunde Richard Carmona tänkas vara ett alternativ). Man bör inte heller glömma att demokraterna har en populär sittande vicepresident. Ingen av dessa demokrater har dock valt att utmana Clinton, i stället har tre av de sju ovannämnda demokraterna slutit sig till dem som redan offentligt gått ut med att de stöder Clinton. Bland de fyra utmanarna som Clinton verkligen väntas möta är två före detta republikaner (Lincoln Chafe och Jim Webb) medan en tredje är den obundne Bernie Sanders (som själv beskriver sig som socialdemokrat). Bland etablerade demokrater är det endast den tidigare guvernören i  Maryland, Martin O’Malley, som bjuder på motstånd, och hans stöd i opinionsmätningarna är knappast övertygande (2.3 % i medeltal i de fyra senaste undersökningarna).

 

Orsaken till att demokraterna tvingas låna in före detta republikaner och en socialist från Vermont är alltså inte att det saknas starka namn bland demokraterna, det bör snarare ses som ett tecken på Clintons styrka. I vad som kommit att kallas det ”osynliga primärvalet”, det vill säga den politiska positioneringen som sker i tysthet före kampanjerna kör igång, har Clinton krossat allt motstånd. Det finns skäl att poängtera att Clinton även 2008 uppfattades som en favorit, denna gång är dock stödet i en helt annan klass – hon åtnjuter siffror som vanligen endast ses hos sittande presidenter eller populära sittande vicepresidenter. Ingenting är säkert inom politiken men det krävs någon form av katastrof för att Clinton inte skall vinna demokraternas kandidatur.

 

Det är likaså uttryckligen i det osynliga förvalet/primärvalet som den förre guvernören från Florida, John Ellis Bush, hade tänkt cementera sin position som favoriten bland republikanerna. Genom att tidigt, i december 2014, meddela att han överväger en kandidatur och sedan uppvisa ett kraftprov i form av pengainsamling hoppades Bush avskräcka eventuella utmanare. Det var uttryckligen det han lyckades med då Mitt Romney, endast två veckor efter att i början av året ha uttryckt intresse för ännu en kampanj, meddelade sina stödtrupper att han trots allt är nöjd som pensionär. Efter Bushs manövrerande fanns det inte utrymme för Romney i form av politiskt och ekonomiskt stöd. Med tanke på Bushs moderata profil och starka kopplingar till Florida och Texas, är det rimligt att tänka sig att han hoppades på större skalper än den pensionerade Romneys och att också hålla kandidater som Marco Rubio, Rick Perry, John Kasich, George Pataki och Chris Christie utanför kampen. Det faktum att Bush trots sin aggressiva tidiga taktik misslyckats med att skrämma eventuella utmanare, misslyckats med att vinna öppet stöd bland de viktiga partipamparna och misslyckats med att höja sin position i opinionsmätningarna visar hur han, i direkt motsats till Hillary Clinton, inte vunnit det osynliga primärvalet. Det betyder naturligtvis inte att han inte ännu kan göra det, eller att han inte kan vinna det verkliga primärvalen och nomineringen men det bör ses som en strategisk förlust.

 

Hur lockande det än må vara gör vi alla gott i att spara våra historiska jämförelser med 1992 (då Jebs far George H.W. Bush förlorade mot Hillarys man Bill Clinton i presidentvalet), för att inte tala om våra rädslor och oroliga skämt om en tredje Bush president, till ett senare skede då det står tydligare om Bush faktiskt ännu kan hitta sin önskade position i det trånga republikanska fältet.

 

(för mera akademisk analys kring presidentvalet i Förenta staterna, se författarens podcast där han regelbundet diskuterar det historiska, politiska och juridiska sammanhanget med internationella experter: www.campaigncontext.wordpress.com)