Månadsarkiv: januari 2014

Finland och krisen i Ukraina

Senast igår yttrades farhågor om att Ukraina kan stå inför ett inbördeskrig. Idag vill jag sätta fokus på det som sker i Ukraina och revolutionen, upproret, gatu- och polisvåldet i Kiev.

Massdemonstrationerna och statsmaktens ofta brutala splittring av folkmassorna i Kiev har sedan årsskiftet dominerat nyhetsrapporteringarna från landet. Upprörande bilder och filmer från gatuvåldet har berört och förfärat Europa och världen.

Som historiker blir man ställd. Vad är diagnosen om dessa våldsuttryck är symptomen? Vad kunde vara botmedlet?

Efter Ukrainas så kallade orange revolution 2004 har landet pendlat mellan demokratisering och diktatur; mellan att ansluta sig till Europa eller att knytas starkare an moder Ryssland. Oanat kunde Finland ha en historisk roll att spela i sambandet.

Låt mig förklara:

Finland, med erfarenhet av både det svenska och ryska, och som ett land i dragkamp mellan väst och öst kunde kanske användas som ett intressant jämförelseobjekt.

Historiskt sett är skillnaderna mellan Finland och Ukraina otaliga, inte minst då Ukraina var en del av Sovjetunionen. Å andra sidan var även vi mindre än ett sekel sedan en del av Ryssland.

I dagens Europa har Ukraina en avgörande likhet med Finland: Länderna har de två längsta (lands)gränserna mot dagens Ryssland, ca 1900 km för Ukrainas och 1300 km för Finlands del. Vi är båda unika gränsstater mellan Europa och Ryssland.

Förutom våra avgörande geopolitiska positioner är båda ekonomiskt starkt kopplade och beroende av handeln österut. Ryssland är Finlands tredje största handelspartner, och under kalla krigets tid kunde upp till en fjärdedel av den finska utrikeshandeln gå till Ryssland. Ukraina har historiskt sätt varit även mer beroende av Ryssland. Idag är Ryssland Ukrainas största handelspartner, efterföljt av EU.

Ukrainas krisläge har beskrivits som en dragkamp mellan två motpoler.  Antingen måste landet vända sig till EU och NATO, som i Ryssland ses som en direkt anti-rysk riktning. Alternativt anses landet kunna välja en pro-rysk väg där Ukraina håller sig utanför EU och NATO och bibehåller Rysslands dominerande ställning.

Det som man fort glömmer är att i motsats till statsmakten i Kiev – med bara tjugo års självständighet bakom sig – har Helsingfors snart hundra års historisk erfarenhet av att balansera mellan öst och väst. Dagens Finland vet att vi inte behöver finlandisering för att vara framgångsrika på detta. Det som man sällan kommer ihåg är att Finland de facto är det enda landet i Europa som har en lika lång och färgrik historisk erfarenhet av just detta; av att vid gränsen till Ryssland kunna medla och samarbeta med både väst och öst; klok nog att ansluta sig till EU, vis nog att hålla landet utanför NATO.

Historiskt sätt är vi de oslagbara experterna på området. Kunde inte dagens Finland då fungera som exempel, där en pro-europeisk politik förverkligas utan att bli anti-rysk? Kunde inte Finlands väg vara Ukrainas?

Frågan är om Finlands politiska makthavare har det som behövs för att dra nytta av det som historien lärt oss; att spela roll i formandet av morgondagens Europa som en neutral medlare. Vad sägs Erkki Tuomioja? Dags att ringa Kiev?

 

 

Historiefritt och härligt

Nils Erik Villstrand

Professor i nordisk historia, ÅA

Historiefritt och härligt

Historieundervisningen vid våra gymnasier står uppenbart inför en ny situation. Valfrihet är honnörsordet, och det pedagogiska smörgåsbordstänkandet kan leda till att det blir möjligt att ta sin studentexamen utan kurser i historia och samhällslära. Vi som mentalt laddat upp för att genast det öppnas en möjlighet arbeta för den svenska tiden i Finlands historia som ett gymnasialt obligatorium får omdisponera våra krafter till ett försvar av också historien som sådan. Samtidigt når mig nämligen också oroande bulletiner från arbetet med att förnya grundskolans läroplan, också här sitter tydligen den svenska tiden mer trångt än tidigare. Den kulturella självstympningen skall föras upp på nya och kanske tidigare aldrig skådade höjder i vårt land.

Som historiker drabbas jag ibland av en längtan efter att äntligen få ge upp: låt dem som inte vill kunna språk eller ha en relation till den historia som multidimensionellt format det land de lever i äntligen få vara i fred med sitt. Man kan säkert uppleva sig helt tillfreds med den folkkulturella mixen HK:s blå (alternativt snus!), Lapin kulta och Uuno Turhapuro. Eller i en mera transnationell design dansa med stjärnor och umgås med gillande nätvänner, hela tiden lika lycklig som någonsin den korkeksfixerade tjuren Ferdinand.

Så varför ändå envisas med att argumentera för såväl historia som obligatorium och behovet av en lång version av Finlands historia i våra skolor? Helt enkelt därför att det i det i det förra fallet är fråga om att ge medborgarkompetens. I det senare fallet står inte i främsta rummet den lilla svenskspråkiga minoritetens väl och ve på spel utan ingenting mindre än folkmajoritetens eget bästa. Ingen existensform i Finland är nämligen så finsk att den inte samtidigt skulle vara synnerligen svensk. Min enkla tanke är denna: endast den som har en uppfattning om vad som format den kultur som han eller hon ingår i har en möjlighet att åtminstone hyggligt bra förstå sig själv.

”Tvångssvenskan” delar opinionerna i vårt land och den kommer att stötas och blötas i en nära framtid. Min enkla tanke nummer två är att det finns en koppling mellan historia som insikt och språk som kunskap. Svenskan som obligatorium brukar försvaras med nyttan, den som vill bädda för sin karriär försummar inte svenskan som öppnar upp för andra språk. Men svenskan är inte bara nytta i inskränkt mening i Finland, den är en del av oss som vi aldrig får loss. Och hur det svenska, språket inklusive, utgjort en stark formativ kraft kan vi bara få inblick i den mödosamma vägen. Genom att granska och förhålla oss till vårt eget gemensamma förflutna.

                                                                                                             (8.1.2014)