Kategoriarkiv: Ryssland

Tankar om plats och förändring

En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

Över tid har jag utvecklat en hatkärlek till Moskva. För drygt en vecka sedan återvände jag till Moskva tillsammans med mina kollegor (Holger Weiss och Kasper Braskén) för att forska i det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI). Det är ett arkiv som rymmer Sovjetunionens historia och som alla som forskar om Sovjetunionen måste och bör förhålla sig för att kunna bedriva någon form av vettig och kritisk forskning på området. Förutom att vi upplevde en intensiv arbetsvecka med tillhörande äventyr på tåget från Helsingfors till Moskva (vilket visade sig ha genomgått en hälsoreform under de senaste åren, dvs. inget vin, vodka eller cognac serverades längre i tågets restaurangavdelning), ett hotellkomplex som innehöll ett antal obskyra restauranger och barer, eventuell matförgiftning samt djuplodande samtal om dagens fynd i arkivet, så är Moskva alltid Moskva. Eller rättare sagt, Moskva är alltid ett nytt Moskva varje gång som jag har återvänt till staden. När det var dags att fylla i visumansökan inför resan ska det alltid anges hur många gånger man har rest till Ryssland. För min egen del har jag tappat räkningen och jag skrev ner på ren instinkt att det är väl sisådär 14-15 gånger. Hur ska jag förhålla mig till den här platsen som har blivit så central för den forskning som jag har bedrivit nu i över ett decennium (jisses, bara tanken…).

Min första resa till Moskva gjorde jag som studentrepresentant för Södertörns högskola på hösten 2003. Tanken med resan var att universitet i Sverige och Moskva skulle ”bygga broar” och skapa samarbeten i linje med det Erasmusprogram som flertalet universitet i Europa idag använder sig av för studentutbyten. Nåväl, jag tänker inte gå in på resultaten av resan, vilket ni nog kan gissa själv, men det som gjorde intryck på mig var staden och platsen. En mytomspunnen plats som rymde en historia som jag just hade börjat glänta på i samband med min andra magisteruppsats som jag skrev inom ramen för ett engelskspråkigt magisterprogram med fokus på Baltikum. Själva tanken på att få gå på de gator där en del av de historier och berättelser som jag hade valt att skriva om hade utspelat sig, och när det kommer till min magisteruppsats utmynnade det mer eller mindre i ett textanalytiskt experiment där jag försökte analysera ett källmaterial baserat på svenska tidningsrapporter om den första skenrättegången i Moskva 1936. Moskva 2003 var hursomhelst en kaotisk plats. Trafiken var intensiv, avgaserna trängde igenom överallt och var utmattande på alla sätt och vis, men det var flödet av människor som pulserade i stadens kärlsystem, det vill säga, den mytomspunna tunnelbanan, som lämnade det starkaste intrycket. Känslan av att klämmas ner i ett rör som leder cirka 100 meter under jord. I jämförelse med Stockholm blev det ett uppvaknande, eller som jag alltid brukar se på det när jag återvänder från Moskva till min hemstad, den senare är som en liten by i jämförelse. Vidare var Moskva 2003 en stökig plats, en bullrande maskin och omtumlande upplevelse som speglade ett Ryssland som sökte sin plats och identitet. Moskva är dock inte Ryssland och Ryssland är inte Moskva, men mycket utgår ifrån den ryska huvudstaden och hur vi uppfattar Ryssland som en monolitiskt statsmakt. Ta till exempel all offentlig rapportering: den sker alltid utifrån Moskva som ett centrum.

Arkivets interiör

Arkivets interiör

Nästa resa till Moskva gjorde jag på våren 2004. Det var min första resa till RGASPI som doktorand i projektet ”Comintern and African Nationalism, 1921-1935” under Holgers ledning. Inom ramen för projektet skulle jag samla in material till min doktorsavhandling och när jag öppnade den första mappen som jag hade beställt fram så höll jag ett fotografi i min hand, ett fotografi på den tyske kommunisten Willi Münzenberg (1889-1940), en upplevelse som kom att följa mig genom hela min doktorand och resulterade att jag satte bilden i den publicerade versionen av min avhandling (vol.I-II, Queenston: Lewiston Press). För mig blev Münzenberg en person som kom att prägla min forskning om den sympatiserande organisationen League against Imperialism and for National Independence (LAI, 1927-1937) och vilket till slut resulterade i min doktorsavhandling 2013. Mappen med fotografiet tillhörde Münzenbergs personfil och i mappen hittade jag anteckningar som beskrev hans liv som kommunist inom dels den tyska kommunistiska rörelsen, dels inom den Kommunistiska internationalen (Komintern, 1919-1943). På ett dokument kunde jag läsa att han hade bott på Hotel Moskva tillsammans med sin partner Babette Gross 1936. Och här gjorde sig historia som ett skeende påmint när jag väl satt på arkivet denna första gång. Frågan är varför. Jo, RGASPI ligger på Bolshaya Dmitrovka-gatan och längre ner om man rörde sig i riktning mot Röda torget passerade man först Fackföreningarnas hus (där de ökända skenrättegångarna under den stora terrorn utspelades 1936-1938) och sedan stod man mittemot Hotel Moskva, en brun koloss som symboliserade sovjetmaktens omnipotenta roll i det ryska samhället. Märk väl att jag skriver i dåtid här eftersom Hotel Moskva inte längre existerar. Efter 2004 beslöt man att riva hotellkomplexet för hand med slägga (ja, det är sant) och bygga upp en replika av hotellet på exakt samma plats och döpa om det till Four Seasons. Och det är här mina funderingar om platsers föränderlighet och hur det påverkar oss blir centralt, nämligen, vad är det som skapar referensramar och hur ska man förhålla sig till en plats som ständigt förändras? Förändring är positivt men förändring kan också skapa osäkerhet, och i fallet med Moskva skapar det alltid en känsla av att vara på en ny plats varje gång som man återvänder. Vad är det som man återvänder till? Är man återigen enbart en besökare? Under mina forskningsresor till arkivet i Moskva har det alltid känts som att åka till en ny plats varje gång. Jag har bott i ett av ”de sju systrarnas hus” (Hotel Ukraina) på våning 28 och haft utsikt över centrala Moskva, och nu senast i november blev det i Izmailova-komplexet vid Partizanskaya en bit utanför centrala Moskva. Men det är fortfarande en och samma plats.

När jag arbetade som lektor i modern svensk politisk historia vid det Ryska statliga universitetet för humanistiska studier (RGGU) i Moskva ägnade jag oftast den tid som jag hade ledigt att antingen forska i arkivet eller promenera genom staden. I det senare fallet styrde jag stegen från universitetet vid Novoslobodskaya mot Arbat och sedan sick-sackade jag mig ner mot Röda torget. På vägen passerade jag Moskva zoo, den amerikanska ambassaden, TASS kontor och Leninbiblioteket. Väl framme vid biblioteket, åtskild av en intensivt trafikerad motorled mitt i staden, kunde jag stå och betrakta det som tidigare var den Kommunistiska internationalens högkvarter, en byggnad som var ytterst hemlig och omgärdad av mystik under 1920-30-talen. Idag sitter plaketter med Ho Chi Minh, den ungerska kommunisten Bela Kun (som avrättades under den stora terrorn) och den italienska kommunisten Antonio Gramsci (arresterades av Mussolinis fascistiska regim 1926 och avled i fängelse i Rom 1937) på byggnadens vägg för åskådan. Mittemot högkvarteret ligger Kreml och till vänster ligger Manegen och ett antal krigsmonument som högtidlighåller den sovjetiska krigsinsatsen under ”det patriotiska kriget”. Om jag valde att passera det nybyggda Four Seasons (Hotel Moskva) kunde jag stanna till vid Karl Marx-statyn som är vänd mot Bolshoiteatern (jag har alltid undrat vad Marx själv skulle ha haft för åsikt att stå som staty på just denna plats). Efter detta styrdes stegen förbi Hotel Metropol (där Münzenberg och andra personer som jag forskat om satt och säkerligen hade ångest under den senare hälften av 1930-talet) för att vandra uppför sluttningen med riktning mot Lubyanka, en plats där ett stort antal av de personer jag har forskat om ändade sina liv. Väl framme där kunde jag antingen hoppa ner i tunnelbanan eller fortsätta min vandring längs med gatorna i Moskva tills jag helt enkelt tröttnade. Men det är det som är poängen: min hatkärlek till staden och platsen gör alltid att jag kommer att känna ett sug efter att återvända. Kanske är det så enkelt att det har göra med att jag förstår att det fortfarande är mycket att ”gräva efter i arkiven”, kanske har det bara att göra med att staden Moskva ständigt förändras och upplevs som ny när jag återvänder. Att flanera och se hur en plats inte är en och densamma varje gång.

Statyer och historiepolitik i Ryssland

av Sune Jungar

Historiska statyer och minnesmärken kan vara symboliskt laddade med många betydelser. Under de senaste veckorna har vi läst om huru en minnesplatta över Mannerheim i St. Petersburg gett upphov till motstridiga reaktioner. Efter att den varit utsatt för vandalism beslöt de som satt upp den, d.v.s. kretsar nära den ryska regimen, att avlägsna den.

Historien har i dagens Ryssland en relevans som aldrig förr. Putin använder sig flitigt av historiska argument för att legitimera sin politik. Han har visat ett osedvanligt intresse för bl.a. utvecklingen av nya läromedel för skolornas historieundervisning o.s.v. Rysslands historia, allt vad landet uppnått i det förflutna, är den viktigaste byggstenen i ryssarnas nationella identitet, och följdriktigt ett centralt inslag i uppfostran till patriotism. Här har det stora fosterländska kriget, d.v.s. segern över Hitler-Tyskland, en alldeles särskild roll. Den har tidigare behandlats i bloggar här (Petersson/Wassholm).

En viktig roll i vad vi kunde kalla historiepolitiken i Ryssland är etableringen av statyer och minnesmärken. Den ryska forskaren Olga Malinova talar i sin bok Aktual´noe prosjloe(Det aktuella förflutna) om symbolpolitiken.

Det är iögonenfallande huru många nya Stalin-statyer som på sistone rests i olika delar av Ryssland. De är kanske inte sanktionerade av Kreml men vittnar om att det i folkets djupa led finns en Stalin-nostalgi, ett behov av en stark ledare. Folket rev år 1991 ner statyn över Felix Dzerzjinskij, den första chefen för bolsjevikernas hemliga polis Tjekan, men det har gjorts upprepade försök att få den tillbaks till torget utanför Lubjanka – tillsvidare utan resultat.

Under den senaste tiden är det två andra statyprojekt som väckt stor uppmärksamhet: en staty över Ivan IV Groznij (den förskräcklige), Rysslands förste tsar (1533-1598) och den andra av furst Vladimir som kristnade ryssarna för över 1000 år sedan.

I mitten av oktober detta år avtäcktes i staden Orel, omkring 360 km sydost om Moskva, en ryttarstaty av Ivan IV, 8 meter hög med Ivan bärande ett kors i ena handen och ett svärd i den andra. Orel grundades av honom år 1566. Ivan har varit en omstridd person i rysk historia, för t.ex. Stalin var han något av en idol. Han är känd som en tyrann, utövare av ett skräckvälde med hjälp av sitt eget livgarde, de s.k. opritjniki. I sina försök att centralisera makten till Moskva masskrerade han tusental människor i Novgorod. Men samtidigt lämnade han efter dig ett starkt och territoriellt betydligt större rike. P.g. av sin renomme´ som mördare och maktmissbrukare har han tidigare inte begåvats med något minnesmärke. Han finns t.ex. inte med på det kända Tusenårsmonumentet från 1862 i Novgorod där olika gestalter i Rysslands tusenåriga historia avbildas.

Statyn i Orel har väckt ett ramaskri och en våg av protester, framför allt bland mera liberalt sinnade personer. Också bland många historiker. Hos andra har den mottagits med entusiasm. Kulturministern Medinskij kunde inte närvara vid avtäckningen men han hade sänt sin hälsning. Också en representant för den ryska kyrkan var närvarande, välsignade och stänkte vigvatten. Moskva-universitetets rektor skickade gratulationer och konstaterade bla. ”I det ryska rikets historia är uttryckligen Ivan IV en av symbolerna för den ryska statsmakten och hans regeringstid är skriven med gyllene bokstäver i vårt fäderneslands historia”.

Filmregissören Pavel Lungin som själv gjort en film om Ivan Groznyj (Tsar, år 2009) tycker att rehabiliteringen av Ivan är skrämmande och frågar sig om ryssarna blivit galna. Många ser omvärderingen av Ivan IV som en spegling av dagens situation: Rysslands behov av en stark ledare, oförsonlig mot yttre och inre fiender.

Tanken på en staty över furst Vladmir i Moskva aktualiserades tydligen i sambniad med konflikten med Ukraina och erövringen av Krim.Volodymyr har ju länge stått staty i Kiev där han var furste över Kiev-Rus och lät döpa östslaverna år 988. Putin legitimerade erövringen av Krim med att Krim för ryssarna är helig mark på samma sätt som Tempelberget i Jerusalem för judarna. Det var på Krim som Vladimir döptes innan han hämtade kristendomen till Ryssland.

Att en jättestaty av Vladimir nu skall resas i det centrala Moskva är en politisk markering. Så här skriver en rysk historiker: ”Det är ett försök att visa att den verkliga arvtagaren till Kiev-Rus inte är staten med huvudstad i Kiev, utan staten med huvudstad i Moskva”. Och han konstaterar att Vladimir inte allts hör hemma i Moskva, har aldrig varit där, och något Moskva fanns överhuvudtaget inte när han levde.

Det har varit ett problem att hitta en lämplig plats för. Ursprungligen skulle den placeras på Sparvbergen i närheten av universitet (Stalin-skyskrapan) på en utsiktsplats högt över Moskva-floden med en vidunderlig utsikt över staden. Planen att resa en 25 meter hög staty i den miljön väckte massiva protester. Och nu har man beslutat sig för Borovitskaja torget i närheten av Kreml. Statyn monterades på sin plats i mitten av oktober. Den högtidliga avtäckningen skall äga rum på Den nationella enighetens dag den 4 november. Det här är en festdag som firades första gången år 2005.

Det blir spännande att följa med den fortsatta historiepolitiken i Ryssland. Vi lär nog snart få bl.a. flera Ivan-statyer.

Offer och förövare

Offer i skenet av terror och politiskt våld: Armenien 1915 (Armin T. Wegner)

Offer i skenet av terror och politiskt våld: Armenien 1915 (Armin T. Wegner)

Det är ett fruktansvärt minne som ligger oss nära i tid. 1900-talet som århundrade har många benämningar och tematiska avgränsningar samt är en tid av offer och förövare. När det kommer till det senare så har det varit en tematik som genomsyrar vår globala historia över tid och rum och bör inte begränsas enbart till 1900-talet. Men där det finns likheter finns det också skillnader. Om vi till fullo ska ta till oss 1900-talet ur ett globalhistoriskt perspektiv som måste blod och terror inkluderas i ekvationen. Vi har att göra med ett århundrade som ser framväxten och tillämpandet av ett institutionaliserat våld som är uppbyggt kring en byråkrati som möjliggjorde och främjade terror och politiskt våld. I den mening som Eric J. Hobsbawm pratade om ”ytterlighetens tidsålder” och ”det korta århundrandet” (1914-91) kan vi även tala om 1900-talet som ett folkmordens århundrande präglat av extremt våldsamma samhällen. I kursen ”1900-talet ur ett globalhistoriskt perspektiv” är det därför viktigt att betona att det inte går att förstå 1900-talets historia om vi inte tar i beaktande hur terror, totalitarism och politiskt våld har definierat det globala samfundet i kontexter av krig, avkolonisering, imperiers fall och sammanbrott samt förföljelse av människor.

Terrorns topografi: Armenien 1915

Terrorns topografi: Armenien 1915

Det är ett panorama av terror och död som fyller i konturerna över ett århundrade som, tyvärr måste vi medge, fortgår och utspelar sig fram till idag i Syrien. Om vi ser till just den region som täcker in Syrien, Turkiet och Irak så är det ett ”blodland” (Bloodlands) fullt av offer och förövare, och i likhet med hur historikern Timothy Snyder skildrar gränslandet mellan Sovjetunionen och Tyskland före och under det andra världskriget, så är det en flytande region med löst definierade gränser som har täckts (och täcks) med blod i våldsamma konflikter och etniska utrensningar. Det räcker med att återvända hundra år och reflektera över det armeniska folkmordet 1915 och de politiska och sociala konsekvenser över tid. En historia som dokumenterades via den tyske soldaten Armin T. Wegners kameralins, bilder vi lätt kan hitta och beskåda idag genom en enkel sökning på Google. Här ser vi också hur terror, totalitarism och politiskt våld inte är isolerat till en händelse eller fysisk arena, ”blodlandet” har och utspelar sig på flera arenor.

Det politiska våldet under 1900-talet är centralt i förståelsen av världens historia. Här har vi att göra med nationella tragedier och lokala våldsuttryck, till exempel det tyska imperiets försök till att utrota hererofolket i sydvästliga Afrika i början av 1900-talet; Sovjetunionens inhemska terror av sin befolkning under en större del av ”det röda imperiets” existens; den italienska fascismens stormaktsdrömmar på Afrikas horn under 1930-talet; nazismens sönderslagning av först, det tyska samhället, och sedan ”die Endlösung” (den slutgiltiga lösningen; Wannseekonferensen den 20 januari 1942) av den judiska befolkningen i Tyskland och Östeuropa, där det senare är en analytisk fråga som också måste inkludera hur grupper som romer, sinti, homosexuella, politiska motståndare och oliktänkande förföljdes på de mest våldsamma och grövsta sätt. För att förhindra liknande mänskliga och samhälleliga tragedier i linje med det som hade utspelat sig under det andra världskriget (läs främst dödslägren under nazisternas regi) drevs krav på konventioner och globala regelverk. I efterdyningarna av Nürnbergrättegången 1945-46 låg det därmed på arvingen till Nationernas förbund – Förenta nationerna – att göra en distinktion över vad ett folkmord är och representerar i teori och praktik. Konventionen antogs den 9 december 1948 och trädde i kraft den 12 januari 1951, ett dokument som definierar folkmord som en handling som begås med intentionen att helt eller delvis förgöra en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös kategori. Vidare äger ett folkmord rent konkret rum när medlemmar ur en särskild kategori mördas eller tillfogas allvarlig kroppslig eller mental skada. Vi kan beta av ytterligare inslag i konventionen, men poängen är den att terror, totalitarism och politiskt våld alltid återspeglar en historia där offer och förövare står i centrum. Och än mer, den konvention som trädde i kraft 1951 har inte lyckats förhindra nya folkmord och förföljelser om vi ser till vad som hände under efterkrigstiden och efter Sovjetunionens fall 1991. Här bör det globalhistorisk ägna uppmärksamhet på övervakningssamhället i Östtyskland; Vietnamkriget; Indonesien 1965; de Röda khmererna och Pol Pots terrorregim 1975-79; den islamistiska revolutionen i Iran 1979; Rwanda 1994; Srebrenica 1995…listan fylls på och verkar aldrig ha ett slut…

Folkmord och terror i praktik.

Folkmord och terror i praktik.

1900-talets historia om terror, totalitarism och politiskt våld är i grund och botten en global historia som berör, men än mer, det handlar om extremt våldsamma uttryck som administrerades via en byråkrati och resulterade i ett utbrett lidande genom fysiskt våld mot grupper som antingen inte kunde försvara sig, eller inte hade för avsikt att ens söka en konflikt från början. Det politiska våld som vi ser utspela sig under 1900-talet är en del av det globala system av nationalstater som vi lever i och tar för givet, det vill säga, folkmord och terror är inte en utveckling av nationella idéer och strömningar, utan visar oss hur nationalstaten och nationalism även rymmer en farlig och dysfunktionell sida som har orsakat globala konsekvenser.

Segerdagen och firandet den 9 maj 2015: ett år senare

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

För ett år sedan uppmärksammade vi i denna blogg hur Ryssland 2015 valde att markera sin globala politiska närvaro och historiska roll genom landets firande av slutet på det andra världskriget för sextio år sedan. Med kopplingar till varför och hur detta har utvecklats antingen i känsliga eller a-historiska debatter, ifrågasattes tanken om vems minne som egentligen har tolkats och skrivits. Är det möjligt att skriva politisk historia utan att ta i beaktande faktorer som maktanspråk och samtida politiska konflikter? I det senare fallet gäller det främst Rysslands aktiva roll i Ukraina, Krim och Syrien. Vi har också att göra med den alltmer urgröpta ekonomiska situationen i Ryssland och hur detta förhindrar ett permanent etablerande av en stabil medelklass. Eller för den delen, reaktionerna från den ryska utrikesministern Sergei Lavrov på Sveriges och Finlands potentiella och eventuella framtida medlemskap i NATO. En snabbsökning på internet i skrivande stund (läs Google) visar att endast Russia Today (RT; nyhetsbolag med aktiv finansiell och politisk sponsring från Kreml) har ägnat uppmärksamhet åt den roll och betydelse som den sovjetiska krigsmakten hade i att bringa den nazistiska krigsmakten ner på sina knän i ett sönderbombat Berlin, och hur ”Segerdagen” bör och helst ska firas den 9 maj. I jämförelse med det spektakel som iscensattes för ett år sedan i Moskva, det som uppmärksammas den 9 maj 2016 verkar enbart och skenbart fokusera på det nationella.

Segerdagen i Moskva (9.5.2015)

Firandet av ”Segerdagen” i Moskva (9.5.2015)

Anledningen till varför vi väljer att publicera bloggen i sin helhet ett år senare är helt enkelt för att påminna om vikten av att sätta in detta specifika minne i någon form av begriplig kontext, främst av det skäl att vi lever i en värld som fortfarande upplever  svallvågorna av världskrigets slut i Europa 1945.

(FD Fredrik Petersson och FD Johanna Wassholm, Stockholm/Åbo, 8.5.2016)

Vems minne?

Europa i maj 1945. Mussolini har dödats, Hitler har begått självmord och den nationalsocialistiska regimens fruktansvärda brott börjar träda fram i dagsljuset. Tyskland har kapitulerat villkorslöst och i ett sönderbombat Berlin firar den Röda armén segern över nationalsocialismen som krävt mer än 25 miljoner militära och civila sovjetmedborgares liv. På vägen mot Berlin har man ”befriat” de baltiska staterna som nu inkorporeras i Sovjetunionen och en rad andra Central- och Östeuropeiska länder som inom kort kommer att förvandlas till kommunistiska diktaturer. I dessa länder hade delar av befolkningen stridit mot Röda armén på Wehrmachts och SS-truppernas sida, och även varit delaktiga i folkmordet på judar. De västeuropeiska länder som varit ockuperade under kriget – Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark och Norge – är åter fria. Här står man inför uppgiften att göra upp med dem som under krigsåren kollaborerat med ockupationsmakten, medan folk som medverkat i motståndsrörelser och exilregeringar hyllas som hjältar. I Storbritannien och USA, som lett den allierade offensiven i väst sedan landstigningen i Normandie i juni 1944, gläder man sig över att man har lyckats försvara friheten och demokratin i Europa.

Utifrån de varierande erfarenheter som andra världskriget innebar för olika länder och grupper inser man lätt att det svårt att skapa en gemensam uppfattning om vad krigsslutet i maj 1945 betyder – såväl i det förflutna som i samtiden. De motsägelsefulla ”stora berättelserna” kring andra världskriget är för tillfället högaktuella, dels på grund av det i år gått sjuttio år sedan kriget i Europa avslutades, dels på grund av de politiska och militära spänningar som för tillfället präglar världsdelen och i vilka narrativen än en gång utnyttjas som historiepolitiska argument.

En gemensam referensram?

Efter kriget delades Europa av en järnridå som redan i sig förde minnet i två separata riktningar. I Västeuropa kom krigserfarenheten att manifesteras i ett politiskt projekt, som i längden skulle leda till grundandet av Europeiska unionen. Man var från början medveten om att skapandet av en övernationell europeisk identitet förutsatte att man lyckades konstruera en uppfattning om ett delat förflutet. Till en sådan s.k. memory frame som alla kunde anknyta till – ur medlöparens, offrets eller motståndarens perspektiv – gjorde EU med hjälp av en aktiv historiepolitik särskilt på 1990-talet Förintelsen och erfarenheten av den nationalsocialistiska totalitära regimen. Ett primärt syfte med både integrationsprojektet och historiepolitiken var att med Förintelsen som delad referensram söka försoning och att för all framtid hindra krig mellan länderna och uppkomsten av totalitära regimer som skulle vara kapabla till motsvarande grymheter som den nationalsocialistiska regimen varit kapabel till.

När de postsovjetiska staterna och de f.d. kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa kring millennieskiftet förberedde sig för inträde i unionen, visade det sig att den västeuropeiska minnesramen som sådan inte var tillämpbar i denna region. Den historiska erfarenheten här dominerades av en annan ”stor berättelse” kring världskriget; Sovjetunionens seger som vägen in i en annan form totalitarism som varade i fyrtiofem år, och som för många hade inneburit ofrihet, förtryck och lidande. Brott mot mänskliga rättigheter som hade begåtts i kommunismens namn hade blivit ett hett debattämne i den europeiska offentligheten sedan det uppseendeväckande verket Kommunismens svarta bok publicerades 1997. EU:s officiella historiesyn måste revideras så att de kommunistiska regimernas brott beaktades. 2009 antog EU-parlamentet en resolution som fastställer att fascismens och kommunismens brott bör fördömas på lika villkor. Man stod fortfarande bakom tanken att ett enande av Europa är omöjligt om man inte lyckas skapa ett delat historiskt minne, men födde samtidigt en debatt som även idag inför firandet av krigsslutets sjuttionde årsdag är politiskt känslig och väcker stark kontrovers. Debatten kretsar kring frågan Förintelsen är att betrakta som en historiskt unik händelse, eller huruvida de brott som den regim som besegrade nationalsocialismen kan anses vara lika stora – eller rentav större.

Den 8 maj 1945 - Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Den 8 maj 1945 – Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Seger! 

En tredje stor berättelse om kriget tog form i Sovjetunionen. Här var det inte ens ”andra världskriget” som skulle ihågkommas, utan det ”stora fosterländska kriget”, Sovjetunionens heroiska anti-fascistiska kamp mot det nazistiska Tyskland 1941–1945. Tiden från hösten 1939 fram till sommaren 1941, då Sovjetunionen genom Molotov-Ribbentrop-pakten var allierad med Tyskland, tystades ner i historieskrivningen. I Sovjetunionen – och numera i Ryssland – uppmärksammas den 9 maj inte primärt för freden eller krigsslutet, utan symboliskt och retoriskt är det uttryckligen segern som firas. Segerdagen blev helgdag 1965 och firandet var omfattande fram till slutet av 1980-talet. Efter en svacka under perestrojka-tiden och det kaotiska tidiga 1990-talet, som präglades av en historisk vilsenhet efter kommunismens fall, återinfördes det militära firandet 1995. I ett Ryssland som sökte nya vägar in i framtiden fanns ett stort behov av ett historiskt medvetande som alla kunde identifiera sig med, och det var ett syfte som få historiska händelser kunde tjäna som den heroiska och uppoffrande anti-fascistiska kampen, som slutade i seger.

Kommunismens fall öppnade samtidigt upp för en möjlighet att skapa en ny mera nyanserad europeisk minneskultur kring kriget efter det kalla krigets motsättningar. När sextionde årsdagen av krigsslutet uppmärksammades 2005 närvarade en stor del av Västeuropas statschefer vid militärparaden på Röda torget. För första gången närvarade även Tysklands förbundskansler, Gerhard Schröder, symboliskt en viktig vändpunkt ur den europeiska försoningens perspektiv. I sitt tal lyfte president Vladimir Putin fram segern över fascismen som en gemensam kamp; Ryssland skulle med tacksamhet ihågkomma att amerikaner, britter, fransmän – liksom tyska och italienska anti-fascister – deltagit i kampen.

När segerdagen i Moskva firas lördagen den 9 maj 2015 får vi knappast höra en sådan försonande retorik. De flesta europeiska statsöverhuvuden har tackat nej till inbjudan att närvara vid militärparaden på Röda torget. De olika minnena kring kriget håller efter en tid av närmande igen på att glida i olika riktningar. Ryska regeringen driver en historiepolitik som syftar till att skapa en entydig sanning om kriget – läroböcker skrivs om, man stiftar lagar som styr vilka berättelser om kriget som är gångbara och vilka som inte är det, och organisationer som Memorial som vill granska krigets avigsidor tystas ner. I den officiella retoriken har segern över fascisterna återgått till att vara helt och hållet Röda arméns, och denna uppfattning utnyttjas i dagspolitiken. Europas himmel må under de senaste åren ha förmörkats av politiska och militära motsättningar, men över Röda torget skiner solen garanterat den 9 maj.

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Tacksamma – åt vem?

I Sverige har det sedan början av året förts en livlig debatt om slutet av andra världskriget, som inleddes när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg den 2 februari hävdade – hon ställde alltså inte en fråga utan gjorde ett påstående – att ”vi ska vara tacksamma att det var Röda armén och inte fascisterna som vann”. I debatten som följde – och som fortfarande pågår – har ett flertal personer tagit ställning för eller emot det ursprungliga inlägget. T.ex. uttryckte författaren Jan Guillou sitt stöd för Linderborg, med argument som kan beskrivas som historierevisionistiska och polariserande – medan professor Kristian Gerner, ledande expert på Sovjetunionens och Rysslands historia i Sverige, till synes utan effekt försökt nyansera och problematisera Linderborgs krav på att ”vi ska vara tacksamma”.

Som en trogen förespråkare av marxismen var Linderborgs syfte att konfrontera svenska ”liberaler” och en historieskrivning som utgår från andra kriterier än klasskamp och dialektik. Hon har i ett flertal inlägg envist rättfärdigat sitt krav på vi bör vara tacksamma, men även om Röda arméns avgörande insats svårligen kan förnekas, är kravet på många sätt problematiskt. En sådan historiesyn som Linderborg och en del av dem som stöder henne förespråkar misslyckas kapitalt med att beakta historiska processers komplexitet och de följder kriget hade för specifika grupper i samhället på ett internationellt, nationellt och lokalt plan. En del av inläggen i debatten ger inte heder och rättvisa åt alla offer som led eller dog i Tyskland och Sovjetunionen på den väg som ledde till att andra världskriget bröt ut, eller åt de miljoner soldater och civila som föll offer för det blodiga kriget i Sovjetunionen och Östeuropa. De beaktar inte hur den statliga terrorapparaten fick ett grepp om Östeuropa, administrerad i skenet av kommunism som sanktionerad ideologi. Eller slutligen, hur den anti-fascistiska retoriken bakom järnridån förvandlades från en kamp mot ”de onda fascisterna” till en anti-imperialistisk retorik riktad mot de ”onda västmakterna”.

Den svenska ”tacksamhetsdebatten” pekar mot den historielöshet som tyvärr får plats i offentliga rum genom att fakta reduceras till något sekundärt på bekostnad av ideologiskt rättfärdigande av den egna ståndpunkten. Krigsslutet i maj 1945 bör betraktas bortom samtida ideologiska kamper. Berättelsen om andra världskrigets slut för sjuttio år sedan handlar om både segrare och förlorare, varför det lätt blir fel – och potentiellt farligt – att ställa krav på uttryck för tacksamhet. Historiska processer är aldrig endimensionella, utan alltid komplexa. En mera gångbar och konstruktiv väg att minnas förefaller att vara ett större fokus på att minnas och hedra alla som på sitt sätt bidrog till att stoppa Hitlertysklands terrorvälde – liksom alla dem som föll offer för krigets grymheter på båda sidor. Att nå fram till en sådan insikt är dock omöjligt så länge som historien primärt utnyttjas i politiska och ideologiska syften.

För att lyssna på en intervju med FD Johanna Wassholm och FD Fredrik Petersson om ”segerdagen” och ”tacksamhetsdebatten” i Svenska Yle, 9.5.2015: klicka här.

Segerdag – för vem? Del III

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Tacksamma – åt vem?

I Sverige har det sedan början av året förts en livlig debatt om slutet av andra världskriget, som inleddes när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg den 2 februari hävdade – hon ställde alltså inte en fråga utan gjorde ett påstående – att ”vi ska vara tacksamma att det var Röda armén och inte fascisterna som vann”. I debatten som följde – och som fortfarande pågår – har ett flertal personer tagit ställning för eller emot det ursprungliga inlägget. T.ex. uttryckte författaren Jan Guillou sitt stöd för Linderborg, med argument som kan beskrivas som historierevisionistiska och polariserande – medan professor Kristian Gerner, ledande expert på Sovjetunionens och Rysslands historia i Sverige, till synes utan effekt försökt nyansera och problematisera Linderborgs krav på att ”vi ska vara tacksamma”.

Som en trogen förespråkare av marxismen var Linderborgs syfte att konfrontera svenska ”liberaler” och en historieskrivning som utgår från andra kriterier än klasskamp och dialektik. Hon har i ett flertal inlägg envist rättfärdigat sitt krav på vi bör vara tacksamma, men även om Röda arméns avgörande insats svårligen kan förnekas, är kravet på många sätt problematiskt. En sådan historiesyn som Linderborg och en del av dem som stöder henne förespråkar misslyckas kapitalt med att beakta historiska processers komplexitet och de följder kriget hade för specifika grupper i samhället på ett internationellt, nationellt och lokalt plan. En del av inläggen i debatten ger inte heder och rättvisa åt alla offer som led eller dog i Tyskland och Sovjetunionen på den väg som ledde till att andra världskriget bröt ut, eller åt de miljoner soldater och civila som föll offer för det blodiga kriget i Sovjetunionen och Östeuropa. De beaktar inte hur den statliga terrorapparaten fick ett grepp om Östeuropa, administrerad i skenet av kommunism som sanktionerad ideologi. Eller slutligen, hur den anti-fascistiska retoriken bakom järnridån förvandlades från en kamp mot ”de onda fascisterna” till en anti-imperialistisk retorik riktad mot de ”onda västmakterna”.

Den svenska ”tacksamhetsdebatten” pekar mot den historielöshet som tyvärr får plats i offentliga rum genom att fakta reduceras till något sekundärt på bekostnad av ideologiskt rättfärdigande av den egna ståndpunkten. Krigsslutet i maj 1945 bör betraktas bortom samtida ideologiska kamper. Berättelsen om andra världskrigets slut för sjuttio år sedan handlar om både segrare och förlorare, varför det lätt blir fel – och potentiellt farligt – att ställa krav på uttryck för tacksamhet. Historiska processer är aldrig endimensionella, utan alltid komplexa. En mera gångbar och konstruktiv väg att minnas förefaller att vara ett större fokus på att minnas och hedra alla som på sitt sätt bidrog till att stoppa Hitlertysklands terrorvälde – liksom alla dem som föll offer för krigets grymheter på båda sidor. Att nå fram till en sådan insikt är dock omöjligt så länge som historien primärt utnyttjas i politiska och ideologiska syften.