månadsarkiv: april 2014

Rädda en bit historia!

av Ulf Sundberg

Underlåtenhetssynder är vanligtvis de man ångrar mest. Genom åren har jag träffat ett antal personer som haft mycket intressant att berätta. Jag har dock aldrig satt mig ned och intervjuat någon för att sedan dokumenterat samtalet. En del av dessa missar retar mig fortfarande och nu är det för sent att göra något åt saken.

När en bekant berättade att hans granne är en äldre herre som varit flygare i sin ungdom beslöt jag mig för att inte försitta ett tillfälle till. Trots att jag inte riktigt ansåg mig ha tid försökte jag boka ett möte. Människor berättar gärna om vad de har gjort och denna man var inget undantag.  Efter ett par trevliga timmar hade jag fördjupat mina insikter i flygning högst väsentligt och fångat en del material som troligen inte finns dokumenterat någon annanstans. En bit historia var räddad.

Vad gör man sedan? Min tanke är att försöka få en eller flera artiklar publicerade i någon av de mer populära historietidskrifter som finns i Sverige. Om ingen av dem nappar lägger jag renskriften i en mapp och lämnar in den på något arkiv eller bibliotek som tar emot ”handskrifter”. På så sätt kan någon hitta informationen om ett par hundra år och kanske anse sig ha gjort ett arkivfynd.

De flesta människor har något att berätta. Detta något kommer i en framtid att upplevas som intressant av någon. Därmed kommer ingen intervju att vara helt förgäves.

Anonymiteten de svagas vapen?

I DN 22.4.14 skriver Jonas Thente om de s.k. näthatarna. Thente kallar dem för de ”bortsorterades röst”, med det avser han att de anonyma inlägg som postas på websidor, som inte sällan innehåller aggressiva, hånfulla och kränkande uttryck riktade mot personer i offentligheten, skrivs av personer som marginaliserats i samhället.

Thente problematiserar  enligt min åsikt näthatet på ett nyanserat sätt och lyfter fram många mycket viktiga poänger som är fruktbara att diskutera. Thente ser näthatet som en klassfråga: de bortsorterade, det vill säga de som blivit långtidsarbetslösa, förtidspensionerade, sjukpensionerade eller på annat sätt marginaliserade i arbetssamhället, har ingen som talar för deras sak. Därför tyr de sig enligt Thente till det anonyma näthatet .

Thente är inte heller sen med att rikta kritik mot den s.k. kulturvänstern som valt att ignorera de bortsorterade i samhället och istället för att ställa sig på de utstöttas sida använder kulturvänstern makten att offentligt fördöma näthatet och näthatarna. Dessutom visar kulturvänstern sitt klassförakt genom att håna näthatarna som obildade idioter.

Thentes artikel har inte gått obemärkt förbi i den svenska debatten. Svar på tal har han fått av bland annat Aftonbladets Åsa Linderborg (23.4.14) som håller med om att klass försvunnit som analytiskt begrepp i den offentliga debatten. Men Linderborg är kritisk till Thentes utgångspunkt att näthatarna tillhör samhällets utstötta som av vanmakt tyr sig till det anonyma hotet som vapen i kampen mot eliten.

Det förtjänstfulla i Thentes artikel är problematiseringen av näthatet utgående från klassojämlikheterna i samhället. Men samtidigt ger Thente uttryck för en ganska klassisk borgerlig fördom om att samhällets utstötta är den grupp som skriver rasistiska, homofobiska och föraktfulla kommentarer mot kvinnor på nätet. Varför skulle marginaliserade vara mera hatiska än den högt akademiskt utbildade Eirabon (läs Jussi Halla-aho)?

Thentes invändning mot detta är att det är de utsatta som väljer anonymiteten som vapen i kampen mot eliten och han hänvisar till E P Thompsons klassiska socialhistoriska studier om den engelska arbetarklassens kamp mot adeln på 1700–talet. I en uppsats i antologin ”Albions fatal tree” från 1975 skriver Thompson att det anonyma hotbrevet, stenen som krossar fönstret mitt i natten eller dödade husdjur kunde väcka rädsla och osäkerhet hos eliten. Just anonymiteten hade något skräckinjagande i sig eftersom fienden var okänd och visade att den var förmögen att tränga sig in i elitens skyddade rum.

Thompson ställde frågan vad det var för slags samhälle där undersåtarna tvingades använda sig av anonyma hot för att få sin röst hörd. Antropologen James Scott inkluderar det anonyma hotet i det han kallar för ’the hidden transcript’, det slags dolda vardagsmotstånd som förtryckta i samhället utövar mot eliten. Scott menar att anonyma hot hade syftet att väcka eliten till medvetenhet om att undersåtarna var missnöjda med dess maktutövning. I min avhandling har jag undersökt motsvarande anonyma hotelsebrev som bruksarbetare skrev till sin patron för att göra honom medveten om att han regerade över ett lokalsamhälle med missnöjda undersåtar.

Som Linderborg skriver måste vi göra skillnad mellan de anonyma hotelser som arbetare gjorde i 1700–talets England (eller i det tidiga 1900–talets Billnäs) och med näthatet idag – även om hennes argumentering i mitt tycke inte är helt övertygande. Det viktigaste är kanske att som Thente ta näthatet på allvar utan att för den skull acceptera det, möjligtvis måste vi söka svar på frågan vad det är för ett slags samhälle där anonyma hot på internet blir en påverkningskanal för att få sin röst hörd. Kanske det är i dessa forum vi finner den dunkla baksidan av det nordiska konsensussamhället?

Ord i rörelse

Ann-Catrin Östman

För hundra år sedan, i april år 1914, utgavs boken Svenskt i Finland. Raden av böcker som beskriver och begrundar det svenska i Finland är lång. Just den här skriften bär underrubriken ”Ställning och strävanden” och i förordet talas det om en kamp för nya ideal. Bland bokens skribenter finns huvudsakligen studenter och yngre forskare men även partianknutna, däribland Axel Lille, en av den svenska samlingsrörelsens huvudgestalter.

Denna aprilmånad hade ordet ”finlandssvensk” ännu inte tagits i allmänt bruk.  Åren innan hade intensiv debatt förts på Studentbladets sidor om hur den grupp som nu kringgärdades skulle benämnas. Inom kort skulle ordet ”finlandssvensk” utgå med segern och bli det ord som skulle kännas rätt på tungan ännu ett sekel senare. Författaren till bokens första text, den minst sagt kampinriktade Arthur Eklund, ville hellre använda ordet ”svenskar” än ”svensktalande”. Med ordvalet ville han framhålla att det existerade två särskilda raser i landet. Också andra ord var i rörelse. Där medskribenterna använde ordet ”finlänning” för att även betona gruppens anknytning till fosterlandet, föredrog Eklund ordet ”finländare”.  Som bekant var det sistnämnda ordet som kom i användning.

Enligt förordet skulle boken ses som en plattform för personliga åsikter och inte som en programförklaring. Boken kom dock att bli opinionsbildande.  I Hufvudstadsbladets anmälan betonades dessutom dess vetenskapliga karaktär och författarnas koppling till akademiska kretsar.  Arkeologen C. A. Nordmans uppsats sågs som lyckad popularisering och Gabriel Nikanders översikt om språkgränsen som förträfflig.

I vilka tankesammanhang stelnade de ord som för oss kan te sig som självklara? Två av författarna använder på ett mycket explicit sätt rasifierat tänkande för att definiera det svenska. Bokens syfte var att ”bära vittne om det folkmaterial och det idématerial, varmed svensk samlingssträvan hos oss arbetar”. Eklund beskrev ”folkmaterialet” med manligt kodade begrepp som spänstig resning, dådkraft och krigarsinne, vilket sågs som uttryck för germanska rasegenskaper. Även K.Rob.V.Vikman blandade på ett tidstypiskt sätt samman idéer om folklynne med  då moderna rasläror. Vikman använde å sin sida ordet svensk för att beteckna österbottningarnas egenskaper, bl.a. krigarinstinkt, äventyrslust och ”solidarism”.  Vikmans text kan relateras till den antropologiska forskning som fäste stor vikt vid kroppsliga skillnader.

Redan i den första anmälan i Hbl kritiserades bokens ”dunkla, svårbevisade, rastankar”, och på Finsk Tidskrifts sidor fördes en diskussion om hur ras, kultur, språk och/eller historia som gav form åt det svenska i Finland.  Till den överdrivna tron på ras ställde sig en del av skribenterna kritiska och framhöll i stället kulturens och/eller språkets betydelse.  Men i jämförelser med det finska tillskrevs det svenska ofta överordnade betydelser, främst genom idéer om västerländsk kultur.

Den svenska särarten projicerades också på det förflutna. De stenåldersfynd som presenterades i boken tolkades i flera fall som svenska och utifrån järnåldersfynd kunde ett skandinaviskt kynne läsas fram. Det här hur visar hur det tydligt definierbara, åtskilda och avgränsade blir en norm, både vad gällde det förflutna och framtiden. I uppsatsen om språkgränsen redogjorde Nikander på ett fascinerande och gediget sätt för förändringar i språkgränsen och för språkbyten. Men samtidigt ställde han sig frågande till de källor som framhävde tvåspråkighet på landsbygden. I framtiden ville han se en enspråkig landsbygd och då skulle ”vardera nationaliteten åtnjuta större trevnad”. För städernas del skisserade han en tvåspråkighet, berättigad av utveckling och industrialisering.

När böcker av det här slaget läggs mot varandra får även de tillsynes självklara orden historia; vi kan se det föränderliga i de ord som både skapar och ger innebörd åt grupper av olika slag. Just den här boken synliggör den kontext där de ord som vi i dag använder om det svenska i Finland stelnade och fick – för att använda en av författarnas ord – ”burskap i språket”.

Ann-Catrin Östman, akademilektor i historia