Månadsarkiv: april 2018

Den rättfärdiga lösdrivaren

Av Robin Engblom

Redan innan den nya aktiveringsmodellen togs i bruk i Finland 2018, bemöttes den av hård kritik och ett försök av att i form av ett medborgarinitiativ ta upp beslutet för omprövning. Diskussionen om aktiveringsmodellen på olika forum kan ses bottna i hur människor förhåller sig till de arbetslösas skyldigheter och rättigheter. Å ena sidan ses aktiveringsmodellen främja sysselsättningen av de arbetslösa samt förhindra utnyttjandet av statliga medel, medan den å andra sidan ses ytterligare försämra de arbetslösas ställning genom att man lägger ett större ansvar på dem.

Enligt Folkpensionsanstalten bör den arbetslöse i fortsättningen uppnå ett visst antal arbetstimmar eller delta i annan sysselsättningsfrämjande service för att få ut full arbetslöshetsförmån. Medan lagförändringen eventuellt kan ses som ett led i strävanden att bryta med en tidigare samhällspolitisk tradition, är argumenten som förs i diskussionerna inte nya. De fattiga och de arbetslösa har genom tiderna utgjort en marginaliserad del av befolkningen som statsmakten på olika sätt försökt passa in i samhällsorganisationen. Under tidigmodern tid uppfattades sysslolöshet som ett potentiellt hot mot samhällsordningen, eftersom det förknippades med lösdriveri och kriminalitet. En människas förmåga att försörja sig själv och sitt hushåll ansågs vara essentiell för att upprätthålla allmän ordning i samhället. Så hade det emellertid inte alltid varit.

De människor som inte kunde försörja sig själva var beroende av fattigvården som sedan medeltiden hade organiserats av den katolska kyrkan. I boken Stadsgemenskapens resurser och villkor (2005) menar historikern Annika Sandén att den som var fattig uppfyllde ett andligt ideal, trots sin utsatta position i samhället. Fattigdom förknippades med ödmjukhet och måttfullhet, vilket ingick i de sju dygderna av den katolska läran. Med reformationen omorganiserades dock fattigvården så att ansvaret officiellt togs över av staten. Reformationen innebar också att synen på fattigdom förändrades, eftersom fattigdom även kunde förknippas med sysslolöshet och lathet. Arbete och produktivitet blev något som både kyrkan och statsmakten värderade högt. Därmed uppstod en betydande skillnad mellan fattiga som ansågs vara oförmögna att försörja sig, dvs. de rättfärdiga fattiga, och dem som ansågs själv förorsaka sin fattigdom, de orättfärdiga fattiga.

Allmänhetens förhållning till fattigdom anpassades knappast omedelbart enligt den nya doktrinen, och förmodligen var åsikterna om fattigdom delade även längre framöver. Rent juridiskt uppstod dock ett behov av att urskilja de rätta och orätta fattiga, eftersom endast de rätta fattiga fick tillstånd att tigga och ta del av fattighjälpen. En skärpt syn på sysslolöshet tangerade idén om att arbete var nyttigt för människan, och genom att begränsa rätten till fattigvården och rätten att tigga, önskade man således minska antalet sysslolösa. Huruvida åtgärderna faktiskt hade önskvärd effekt går att spekulera, men Robert Jütte, som Sandén hänvisar till i sin bok, menar att den moderna västerländska välfärdssynen har sitt ursprung i de förändrade attityderna gentemot fattigdom och arbetslöshet under 1500-talet.

I ett samhälle som anses fungera genom att dess invånare uppfyller olika funktioner, riskerar den som inte uppfyller någon funktion att bli marginaliserad. Arbetet ansågs med andra ord vara en väg ur fattigdom och marginalisering. Trots att motiven för främjandet av sysselsättning bland de arbetslösa har fått en mer ekonomisk prägel, kan man konstatera att idén om de rätta och orätta arbetslösa påminner starkt om den som uppstod under 1500-talet i Europa. Det är snarare debatten kring vem som är berättigad till understöd och vem som bär ansvaret för att understödja de sysslolösa som fått varierande nyanser.

Vaccinkritik i Finland 1916

Av Linus Hedborg

Vaccin är något som har börjat ifrågasättas i en allt större utsträckning på flera ställen runt om i världen, bland annat i USA och Europa. I en artikel på SVT Nyheter från 2015 kallade WHO vaccinmotstånd för ett hot mot folkhälsan i hela Europa. En artikel på Svenska Yle från 2017 tar upp att mässlingsfallen har fyrfaldigats i Europa från året innan och att denna ökning beror på vaccinmotstånd, även om mässlingen kan leda till allvarliga följdsjukdomar och i värsta fall döden. De argument som vaccinmotståndare har lyft fram är att vaccin är skadligt för människan, bland annat genom att immunförsvaret försvagas.

Denna kritik är inte ny utan det har funnits exempel på det här tidigare i historien. I Finland uppstod en hård debatt i den svenskspråkiga tidningspressen år 1916. I skottgluggen stod tidningen Fram, som menade att vaccin förgiftade och var skadligt för människan. Fram gavs ut av en organisation som fungerade som en nykterhetsförening, men tidningen riktade sig också till ungdomar. Tidningar som Hufvudstadsbladet, Västra Nyland, Kaskö Tidning och Tammerfors Aftonblad publicerade material som kritiserade Frams hållning i frågan och Fram måste försvara sin ståndpunkt.

Den kritik som fördes fram mot tidningen var att vaccin var en av de största välsignelserna för mänskligheten och hade räddat hundratusentals liv. Tidningen Fram förstod alltså inte hur vaccin fungerade och spred på så sätt falsk information. Tidningen Frams ståndpunkt var något som hörde hemma i medeltidens mörker och inte i denna upplysta tid. Kaskö Tidning kallade Frams åsikter för propaganda och proklamerade att det var tidningens mål att bekämpa dessa åsikter. Flera tidningar såg allvarligt på att tidningen Fram riktade sig till ungdomar och menade det var farligt att sprida dessa tankar till ungdomen. Kaskö Tidning och Tammerfors Aftonblad var de ledande rösterna i denna kritik.

Tidningen Fram kom att försvara sina ståndpunkter med följande argument. Det första var att det fanns många utbildade läkare runt om i Europa som var mot vaccin, men också att kända filosofer, naturforskare och statsmän var mot vaccin. Det fanns också antivaccinföreningar runtom i Europa med miljoner medlemmar som var ledda av respekterade personer, som arbetade mot vaccintvånget i olika länder. De var på så sätt inte ensamma i sin kamp och ståndpunkter i frågan. När det kommer till kritiken om att deras tidning riktade sig till ungdomar menade de att ungdomen skulle kunna diskutera komplicerade frågor som vaccin.

Det här försvaret kommenterades i tidningarna Kaskö Tidning, Tammerfors Aftonblad och Västra Nyland. Dessa lyfte fram att bara för att det fanns många personer med en åsikt betydde det inte att de hade rätt eller att det var sant. När det kom till kända personers åsikter var de inte speciellt värdefulla eftersom de inte var expert inom området. Vaccintvånget lyftes fram som något otrevlig men nödvändigt. Motståndarna menade även att det var intressant att tidningen Fram förespråkade ett alkoholförbud, vilket innebar att de var mot ett tvång men för ett annat. Till sist lyftes det även fram att ungdomen nog skulle diskutera svåra frågor men inte just vaccin. Det var nämligen något som krävde år av utbildning och om ungdomarna inte ens förstod termerna, hur ska de då förstå ämnet.

Det finns likheter mellan de argument och motargument som framfördes 1916 och de argument som förekommer idag. Varför finns dessa argument kvar, trots att de flesta experter är överens om vaccins positiva effekter? En förklaring kan vara att det finns flera medicinska system i ett samhälle. I dagens samhälle finns det modern medicin, naturmedicin, kinesisk medicin och så vidare. Dessa system konkurrerar med varandra, även om den moderna medicinen dominerar. Detta innebär att det finns olika åsikter om vaccin i vårt samhälle och vill en person hitta information som sätter vaccin i dåligt ljus så finns det material. Allt det här underlättas av internet som gör det mycket lättare att få tag i information, men också att likasinnade kommer i kontakt med varandra. Internet underlättar också spridningen av ett medicinskt system eller kritiken av ett visst medicinskt system. Det här är ett sätt att förstå vaccinmotstånd och varför motståndet har funnits kvar i över hundra år med liknade argument.

Allting är ännu inte berättat – Inbördeskriget i Åbolands skärgård och det förbättrade källäget

Av Erica Helin

När jag 2015 började forska kring inbördeskrigets utspel i Åbolands skärgård var det inga överväldigande mängder litteratur som mötte mig. Sanningen är att nästan allt som fanns skrivet om Skärgårdens Frikår (S.F.K) och inbördeskrigets drabbningar i Korpo och Nagu till stor del baserade sig på en kort skrift av Otto Wahlroos och en minnesbok utgiven 1918 av Ludvig Lindström. Jag fick också höra att det inte gick att skriva så mycket mer om ämnet; sist och slutligen hände det inte så mycket i skärgården och S.F.K lämnade inte efter sig mycket i pappersväg.

Kvar i skärgården fanns ändå berättelser, myter och sägner. Som barn växte jag upp med skrönor om slaget vid Mielis: om hur grannar sköt varandra, hur människor flydde till skogs för att undgå de rödas rekrytering och om hur en skjuten poliskonstapel steg upp från det döda. Det har med åren visat sig att det mesta jag hört som barn var just skrönor, med möjligen ett undantag. Enligt en minnesanteckning jag kom över i Riksarkivet hösten 2016 skriven av Walter Stenmark berättas det om poliskonstapeln Valter Rohde från Pargas som blev tillfångatagen av rödgardister. Rödgardisterna tog med honom till Åbo, men någonstans vid Kakskerta blev han av icke angiven anledning skjuten med flera skott, varav minst ett par i huvudet. Rödgardisterna trodde man bragt Rohde om livet, så han kastades i ett dike och täcktes med granris. Konstapeln verkar ändå ha kvicknat till inom en rimlig tid och lyckats ta sig till Brinkhalls egendom några kilometer från brottsplatsen, där han mottog första hjälp. Så småningom skall han enligt Stenmarks berättelser blivit helt återställd, med undantag av ett par förlorade tänder.

Den finländska militärhistoriska forskningen kan sägas vila på tre ben: den akademiska forskningen, försvarshögskolans forskning och hobbyforskningen. Den sistnämnda har visat sig vara ett ovärderligt tillägg speciellt vad rör händelserna i Åboland 1918. I december 2017 utgav Gustav Wikström boken En storm är lös, i vilken han redogör för mycket mer än det S.F.K-perspektiv som tidigare var känt; just en sådan bok jag febrilt letade efter redan för flera år sedan. I boken − en rekommenderad läsning − får civilbefolkningens tankar och upplevelser ett hedervärt stort utrymme och som läsare får man stifta bekantskap med både rent mod och naiv dårskap. Som hobbyforskare gör Gustav Wikström ingen vetenskaplig djupdykning och problematiseringarna uteblir, men det är inte heller relevant i denna typ av forskning vars främsta mål är att berätta en historia om inbördeskriget i Åbolands skärgård för den stora allmänheten. Till grund för boken ligger flera års ”arkivarbete” ute i skärgårdsbornas byrålådor, och varje skildring i boken har sin grund i berättande källor. Därmed har Wikström och flera med honom gjort en ovärderlig insats i att bevara historien och möjligheterna till framtida forskning då man grävt fram minnesanteckningar, dagböcker och gamla ljudband ur allmänhetens skrymslen och vrår.

Den senaste tidens uppmärksamhet kring inbördeskrigets händelser i skärgården har inte bara fört fram nytt källmaterial, det återupptäckta materialet har till och med resulterat i att en gammal ”sanning” fått skrivas om. Kaj Arnö berättar i YLE (15.10.2017) om sin familjehistoria och hur han midsommaren 2017 fått kännedom om att en röd 21-årig anförvant som släkten lärt sig att stupade vid slaget vid Mielis, Nagu den 4 april 1918, egentligen arkebuserades två dagar senare av misstag! Det hade skett en olycklig förväxling mellan ynglingen och hans far, en förväxling som upptäcktes för sent, och för att dölja de vitas missöde, valde man kallt att köra 21-åringens kropp till Mielis och lägga honom överst i högen av stupade. Den makabra förväxlingen hade förblivit hemlighållen för de anhöriga i 99 år.

Det råder med andra ord inte längre en nedslående brist på källmaterial för den forskare eller gradu-skribent som vill ta sig ann inbördeskrigets spår i skärgården. De blodiga sammandrabbningarna var visserligen få men visst hände det saker även ute i skärgården som är värda att undersöka och berätta för eftervärlden.

 

Källor:

YLE.fi, Den bortschabblade arkebuseringen, https://svenska.yle.fi/artikel/2017/10/15/kaj-arno-den-bortschabblade-arkebuseringen, 2.3.2018.