Kategoriarkiv: Sverige

Kungligt spontanbesök 1789

Av: My Hellsing, forskare vid Uppsala Universitet

På sensommaren 1789 iordningställde Adolf Ludvig Piper sitt slott Engsö i Västmanland för att ta emot storfrämmande från huvudstaden. Mitt under brinnande krig mot Ryssland gjorde hertiginnan Charlotte, Gustaf III:s svägerska, ett tio dagar långt besök hos sin allra bästa väninna, tillika hovmästarinna Sophie von Fersen, gift Piper, och hennes familj. Greve Piper hade också tjänst vid hovet, men fungerade i praktiken som hemmaman. Han bodde permanent på landet vid den här tiden, där han skötte sin egendom och tog hand om de fyra barnen, som var mellan fyra och elva år denna sommar. På grund av sin karriär vid hovet i Stockholm gjorde Sophie bara kortare besök hos sin familj. Läs mer

Vi talar om global historia, men vem bryr sig

Det brittiska imperiet var vid tidpunkten för sitt största geografiska omfång även det största muslimska imperiet, en observation som passerar över huvudet på de flesta när vi diskuterar fenomen som imperier och dess koppling till imperialism och kolonialism. Det är istället det nationella ramverket som fortsättningsvis definierar hur och vad man kan hålla fast i när vi tänker på vad som utgör ”historia”. För vad skulle vi göra om vi inte har nationen att hålla i handen? Läs mer

Ett ojämnt översiktsverk om aktuell historiefilosofi, del 2

Och här nedan följer del 2 av Kaukonens och Ehrstedts funderingar kring Historian teoria:

I detta blogginlägg granskas närmare de fyra artiklar i boken Historian teoria som enligt vår åsikt har mest praktisk relevans för vårt dagliga arbete som historiker och i synnerhet vårt skrivande. Artiklarna begreppsliggör och problematiserar utifrån sina respektive perspektiv frågor och teman som vi dagligen brottas med men som vi mer sällan medvetet tänker på eller ger uttryck för.  Läs mer

Segerdagen och firandet den 9 maj 2015: ett år senare

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

För ett år sedan uppmärksammade vi i denna blogg hur Ryssland 2015 valde att markera sin globala politiska närvaro och historiska roll genom landets firande av slutet på det andra världskriget för sextio år sedan. Med kopplingar till varför och hur detta har utvecklats antingen i känsliga eller a-historiska debatter, ifrågasattes tanken om vems minne som egentligen har tolkats och skrivits. Är det möjligt att skriva politisk historia utan att ta i beaktande faktorer som maktanspråk och samtida politiska konflikter? I det senare fallet gäller det främst Rysslands aktiva roll i Ukraina, Krim och Syrien. Vi har också att göra med den alltmer urgröpta ekonomiska situationen i Ryssland och hur detta förhindrar ett permanent etablerande av en stabil medelklass. Eller för den delen, reaktionerna från den ryska utrikesministern Sergei Lavrov på Sveriges och Finlands potentiella och eventuella framtida medlemskap i NATO. En snabbsökning på internet i skrivande stund (läs Google) visar att endast Russia Today (RT; nyhetsbolag med aktiv finansiell och politisk sponsring från Kreml) har ägnat uppmärksamhet åt den roll och betydelse som den sovjetiska krigsmakten hade i att bringa den nazistiska krigsmakten ner på sina knän i ett sönderbombat Berlin, och hur ”Segerdagen” bör och helst ska firas den 9 maj. I jämförelse med det spektakel som iscensattes för ett år sedan i Moskva, det som uppmärksammas den 9 maj 2016 verkar enbart och skenbart fokusera på det nationella.

Segerdagen i Moskva (9.5.2015)

Firandet av ”Segerdagen” i Moskva (9.5.2015)

Anledningen till varför vi väljer att publicera bloggen i sin helhet ett år senare är helt enkelt för att påminna om vikten av att sätta in detta specifika minne i någon form av begriplig kontext, främst av det skäl att vi lever i en värld som fortfarande upplever  svallvågorna av världskrigets slut i Europa 1945.

(FD Fredrik Petersson och FD Johanna Wassholm, Stockholm/Åbo, 8.5.2016)

Vems minne?

Europa i maj 1945. Mussolini har dödats, Hitler har begått självmord och den nationalsocialistiska regimens fruktansvärda brott börjar träda fram i dagsljuset. Tyskland har kapitulerat villkorslöst och i ett sönderbombat Berlin firar den Röda armén segern över nationalsocialismen som krävt mer än 25 miljoner militära och civila sovjetmedborgares liv. På vägen mot Berlin har man ”befriat” de baltiska staterna som nu inkorporeras i Sovjetunionen och en rad andra Central- och Östeuropeiska länder som inom kort kommer att förvandlas till kommunistiska diktaturer. I dessa länder hade delar av befolkningen stridit mot Röda armén på Wehrmachts och SS-truppernas sida, och även varit delaktiga i folkmordet på judar. De västeuropeiska länder som varit ockuperade under kriget – Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark och Norge – är åter fria. Här står man inför uppgiften att göra upp med dem som under krigsåren kollaborerat med ockupationsmakten, medan folk som medverkat i motståndsrörelser och exilregeringar hyllas som hjältar. I Storbritannien och USA, som lett den allierade offensiven i väst sedan landstigningen i Normandie i juni 1944, gläder man sig över att man har lyckats försvara friheten och demokratin i Europa.

Utifrån de varierande erfarenheter som andra världskriget innebar för olika länder och grupper inser man lätt att det svårt att skapa en gemensam uppfattning om vad krigsslutet i maj 1945 betyder – såväl i det förflutna som i samtiden. De motsägelsefulla ”stora berättelserna” kring andra världskriget är för tillfället högaktuella, dels på grund av det i år gått sjuttio år sedan kriget i Europa avslutades, dels på grund av de politiska och militära spänningar som för tillfället präglar världsdelen och i vilka narrativen än en gång utnyttjas som historiepolitiska argument.

En gemensam referensram?

Efter kriget delades Europa av en järnridå som redan i sig förde minnet i två separata riktningar. I Västeuropa kom krigserfarenheten att manifesteras i ett politiskt projekt, som i längden skulle leda till grundandet av Europeiska unionen. Man var från början medveten om att skapandet av en övernationell europeisk identitet förutsatte att man lyckades konstruera en uppfattning om ett delat förflutet. Till en sådan s.k. memory frame som alla kunde anknyta till – ur medlöparens, offrets eller motståndarens perspektiv – gjorde EU med hjälp av en aktiv historiepolitik särskilt på 1990-talet Förintelsen och erfarenheten av den nationalsocialistiska totalitära regimen. Ett primärt syfte med både integrationsprojektet och historiepolitiken var att med Förintelsen som delad referensram söka försoning och att för all framtid hindra krig mellan länderna och uppkomsten av totalitära regimer som skulle vara kapabla till motsvarande grymheter som den nationalsocialistiska regimen varit kapabel till.

När de postsovjetiska staterna och de f.d. kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa kring millennieskiftet förberedde sig för inträde i unionen, visade det sig att den västeuropeiska minnesramen som sådan inte var tillämpbar i denna region. Den historiska erfarenheten här dominerades av en annan ”stor berättelse” kring världskriget; Sovjetunionens seger som vägen in i en annan form totalitarism som varade i fyrtiofem år, och som för många hade inneburit ofrihet, förtryck och lidande. Brott mot mänskliga rättigheter som hade begåtts i kommunismens namn hade blivit ett hett debattämne i den europeiska offentligheten sedan det uppseendeväckande verket Kommunismens svarta bok publicerades 1997. EU:s officiella historiesyn måste revideras så att de kommunistiska regimernas brott beaktades. 2009 antog EU-parlamentet en resolution som fastställer att fascismens och kommunismens brott bör fördömas på lika villkor. Man stod fortfarande bakom tanken att ett enande av Europa är omöjligt om man inte lyckas skapa ett delat historiskt minne, men födde samtidigt en debatt som även idag inför firandet av krigsslutets sjuttionde årsdag är politiskt känslig och väcker stark kontrovers. Debatten kretsar kring frågan Förintelsen är att betrakta som en historiskt unik händelse, eller huruvida de brott som den regim som besegrade nationalsocialismen kan anses vara lika stora – eller rentav större.

Den 8 maj 1945 - Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Den 8 maj 1945 – Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Seger! 

En tredje stor berättelse om kriget tog form i Sovjetunionen. Här var det inte ens ”andra världskriget” som skulle ihågkommas, utan det ”stora fosterländska kriget”, Sovjetunionens heroiska anti-fascistiska kamp mot det nazistiska Tyskland 1941–1945. Tiden från hösten 1939 fram till sommaren 1941, då Sovjetunionen genom Molotov-Ribbentrop-pakten var allierad med Tyskland, tystades ner i historieskrivningen. I Sovjetunionen – och numera i Ryssland – uppmärksammas den 9 maj inte primärt för freden eller krigsslutet, utan symboliskt och retoriskt är det uttryckligen segern som firas. Segerdagen blev helgdag 1965 och firandet var omfattande fram till slutet av 1980-talet. Efter en svacka under perestrojka-tiden och det kaotiska tidiga 1990-talet, som präglades av en historisk vilsenhet efter kommunismens fall, återinfördes det militära firandet 1995. I ett Ryssland som sökte nya vägar in i framtiden fanns ett stort behov av ett historiskt medvetande som alla kunde identifiera sig med, och det var ett syfte som få historiska händelser kunde tjäna som den heroiska och uppoffrande anti-fascistiska kampen, som slutade i seger.

Kommunismens fall öppnade samtidigt upp för en möjlighet att skapa en ny mera nyanserad europeisk minneskultur kring kriget efter det kalla krigets motsättningar. När sextionde årsdagen av krigsslutet uppmärksammades 2005 närvarade en stor del av Västeuropas statschefer vid militärparaden på Röda torget. För första gången närvarade även Tysklands förbundskansler, Gerhard Schröder, symboliskt en viktig vändpunkt ur den europeiska försoningens perspektiv. I sitt tal lyfte president Vladimir Putin fram segern över fascismen som en gemensam kamp; Ryssland skulle med tacksamhet ihågkomma att amerikaner, britter, fransmän – liksom tyska och italienska anti-fascister – deltagit i kampen.

När segerdagen i Moskva firas lördagen den 9 maj 2015 får vi knappast höra en sådan försonande retorik. De flesta europeiska statsöverhuvuden har tackat nej till inbjudan att närvara vid militärparaden på Röda torget. De olika minnena kring kriget håller efter en tid av närmande igen på att glida i olika riktningar. Ryska regeringen driver en historiepolitik som syftar till att skapa en entydig sanning om kriget – läroböcker skrivs om, man stiftar lagar som styr vilka berättelser om kriget som är gångbara och vilka som inte är det, och organisationer som Memorial som vill granska krigets avigsidor tystas ner. I den officiella retoriken har segern över fascisterna återgått till att vara helt och hållet Röda arméns, och denna uppfattning utnyttjas i dagspolitiken. Europas himmel må under de senaste åren ha förmörkats av politiska och militära motsättningar, men över Röda torget skiner solen garanterat den 9 maj.

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Tacksamma – åt vem?

I Sverige har det sedan början av året förts en livlig debatt om slutet av andra världskriget, som inleddes när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg den 2 februari hävdade – hon ställde alltså inte en fråga utan gjorde ett påstående – att ”vi ska vara tacksamma att det var Röda armén och inte fascisterna som vann”. I debatten som följde – och som fortfarande pågår – har ett flertal personer tagit ställning för eller emot det ursprungliga inlägget. T.ex. uttryckte författaren Jan Guillou sitt stöd för Linderborg, med argument som kan beskrivas som historierevisionistiska och polariserande – medan professor Kristian Gerner, ledande expert på Sovjetunionens och Rysslands historia i Sverige, till synes utan effekt försökt nyansera och problematisera Linderborgs krav på att ”vi ska vara tacksamma”.

Som en trogen förespråkare av marxismen var Linderborgs syfte att konfrontera svenska ”liberaler” och en historieskrivning som utgår från andra kriterier än klasskamp och dialektik. Hon har i ett flertal inlägg envist rättfärdigat sitt krav på vi bör vara tacksamma, men även om Röda arméns avgörande insats svårligen kan förnekas, är kravet på många sätt problematiskt. En sådan historiesyn som Linderborg och en del av dem som stöder henne förespråkar misslyckas kapitalt med att beakta historiska processers komplexitet och de följder kriget hade för specifika grupper i samhället på ett internationellt, nationellt och lokalt plan. En del av inläggen i debatten ger inte heder och rättvisa åt alla offer som led eller dog i Tyskland och Sovjetunionen på den väg som ledde till att andra världskriget bröt ut, eller åt de miljoner soldater och civila som föll offer för det blodiga kriget i Sovjetunionen och Östeuropa. De beaktar inte hur den statliga terrorapparaten fick ett grepp om Östeuropa, administrerad i skenet av kommunism som sanktionerad ideologi. Eller slutligen, hur den anti-fascistiska retoriken bakom järnridån förvandlades från en kamp mot ”de onda fascisterna” till en anti-imperialistisk retorik riktad mot de ”onda västmakterna”.

Den svenska ”tacksamhetsdebatten” pekar mot den historielöshet som tyvärr får plats i offentliga rum genom att fakta reduceras till något sekundärt på bekostnad av ideologiskt rättfärdigande av den egna ståndpunkten. Krigsslutet i maj 1945 bör betraktas bortom samtida ideologiska kamper. Berättelsen om andra världskrigets slut för sjuttio år sedan handlar om både segrare och förlorare, varför det lätt blir fel – och potentiellt farligt – att ställa krav på uttryck för tacksamhet. Historiska processer är aldrig endimensionella, utan alltid komplexa. En mera gångbar och konstruktiv väg att minnas förefaller att vara ett större fokus på att minnas och hedra alla som på sitt sätt bidrog till att stoppa Hitlertysklands terrorvälde – liksom alla dem som föll offer för krigets grymheter på båda sidor. Att nå fram till en sådan insikt är dock omöjligt så länge som historien primärt utnyttjas i politiska och ideologiska syften.

För att lyssna på en intervju med FD Johanna Wassholm och FD Fredrik Petersson om ”segerdagen” och ”tacksamhetsdebatten” i Svenska Yle, 9.5.2015: klicka här.

”De är ni som e dom konstiga, de är jag som e normal”

Musikern Joakim Thåström återvände till den svenska musikscenen 1999 när han släppte en skiva där han sjunger på svenska efter att ha ägnat näst intill tio år till att sjunga på engelska. Som en ikon och inspiration för många musikintresserade människor i Sverige blev skivan början på något nytt för Thåström som artist. Refrängen i skivans öppningsspår ”Från himlen sänt”  repeterar frasen: ”De e ni som är dom konstiga, de e jag som är normal”. Det här är en mening som har fastnat i mig. Men för mig har det blivit mer än en mening, det är ett ställningstagande till hur man uppfattar sin närhet och omvärld. Är det så att vi alla går omkring och tänker att alla andra är konstiga medan jag är normal? Thåström lyckades i sin comeback sätta fingret på en beskrivning över något som verkar prägla vår vardag både i det stora och det lilla.

Situationen i dagens skola är en ständigt närvarande fråga som diskuteras höger till vänster (om vi ser till den politiska skalan), och uppmärksammas även över nationella gränser för att jämföra hur skolan fungerar antingen i Sverige, Finland eller Storbritannien. När det kommer till den politiska diskussionen så är det dock något helt annat än det som jag tänker på just nu. Istället är det frasen ”att de e ni som är dom konstiga, de e jag som är normal”, och hur en enskild elev upplever att gå i skolan idag som är betydelsefull att beakta här. Dagens skola är en institution, och för en institution att fungera någorlunda effektivt, bör alla dra åt samma håll. Ingen splittring, ingen söndring. Men det är en bild som inte överensstämmer med verkligheten. Konformitet och en förväntan från eleven att agera och fungera normalt är det som eftersträvas. Sedan i höstas har dessa tankar alltmer börjat snurra runt i mitt huvud, särskilt när jag börjat skärskåda hur skolan fungerar som en plats för lärande för mina egna barn i Stockholm. Där mitt ena barn är väldigt disciplinerad och ordentlig i sitt skolarbete, verkar den andra följa devisen ”att de är ni som e dom konstiga, de är jag som e normal”. Frågan är dock för vem dagens konforma skolsystem passar egentligen, det vill säga, skolan präglas av betygshets, nationella prov, läxläsning efter och inte under skoltid samt att eleven redan i ett tidigt skede förväntas vara kapabel till att tänka abstrakt och analytiskt. För mitt andra barn är detta en utmaning. Om vi vänder på det som Thåström sjunger i refrängen i ”Från himlen sänt” så anser jag att det är fullständigt normalt att vara konstig. Hur hade världen sett ut om alla hade varit ”normala”? Rätt tråkig misstänker jag, och vi hade nog gått miste om ett antal stora tänkare, uppfinnare och entreprenörer. Genom historien har samhälle och individ byggts upp kring visionärer som har tillåtits att pröva sina vingar.

Det är här dagens skola borde spela en större roll för att lyfta fram egenskaper hos elever, ägna uppmärksamhet åt de som är i behov av extra hjälp och visa på nyttan av att vara en tänkande individ, och att det är inget fel i att vara unik på sitt eget vis. När diskussionen alltmer kretsar kring statistik och budgetfrågor för att kunna upprätthålla en fungerande skola, verkar det som om de egenskaper och potential varje enskild elev har inom sig ses som något sekundärt. Elevens plats är inte irrelevant för skolans utformning och innehåll, men frågan är hur varje individ uppmärksammas i en miljö som kan liknas vid ett ständigt brus av intryck. Det senare är något som särskilt uppmärksammades i programmet ”Gympaläraren” (SVT, 22.3.2016). Huvudpersonen i dokumentären, gymnastikläraren Kalle Zackari Wahlström, reflekterar själv över hur skolan slukar energi och lämnar honom helt matt efter en dag. Vidare upplyser Wahlström oss om att detta är en plats som varje elev ska vistas på under tio års tid, i synnerhet ”när han tar sig an dem som hamnar lite utanför”. Är det helt enkelt så att den enskilde elevens utmaningar reduceras till ett problem som måste lösas för att få in individen i fållan igen? Jag trodde att skolan vara en plats som borde vara till för att skapa starka, tänkande individer istället för att enbart bli ”normala”.

Med facit i handen

Märkt för livet: tatuering som historisk påminnelse

Märkt för livet: tatuering som historiskt facit

Vi läser och förstår historia som om vi redan hade facit i handen. Låt mig ta ett exempel: den 23 juni 1945 överlämnades ett strängt förtroligt dokument till byråchefen på det svenska utrikesdepartement i Stockholm, en handling som kortfattat skapade en uppfattning om antalet överlevande judar i Polen efter förintelsen. Den 7 juli skickades informationen vidare till Sveriges envoyéer i Moskva, Washington och den svenska utrikesministern Östen Undén. Vidare arkiverades dokumentet i utrikesdepartements handlingar för frågor rörande nationella minoriteters ställning i Polen. Dokumentet som utrikesdepartementet fick ta del av och hade att ta ställning till var författat av doktor Emil Sommerstein, ordföranden i Centralkommittén för Polens judar (1944-50), en skildring som kortfattat slog fast innan det andra världskrigets utbrott 1939 hade Polen haft 3,5 miljoner judar inom landets gränser. Det som följde i Sommersteins skildring talar för sig själv:

”Av dessa återstode för närvarande endast 90 000 i Polen. Det största antalet, omkring 15 000, funnes i Lodz. En del polska judar uppehölle sig i Ryssland, en del i Tyskland och ytterligare andra i Ungern, Rumänien osv. Lyckades försöken att få dessa polska judar tillbaka till Polen skulle man i bästa fall kunna få ett antal av omkring 300 000 judar”.

Nu när vi läser detta i slutet av 2015 förstår vi detta som en fruktansvärd berättelse, men vetskapen och kunskapen om den nazistiska terrorn och förintelseindustrin i Polen under det andra världskriget borde vara allmänt gods hos gemene man och kvinna i dessa dagar. Åtskilligt har skrivits och forskats fram i arkiven eller genom otaliga forskningsprojekt och intervjuer av överlevande, och säkerligen kommer mer att forskas fram och skrivas. Och återigen, vad har en berättelse såsom den Sommerstein hade att berätta 1945 att säga till oss 2015 när vi sitter med facit i handen?

Man säger ju att vi ska lära oss av historien. Nåväl, i dessa dagar har jag skarpt kommit att ifrågasätta detta. Flödet av information på nyhetskanaler och sociala medier har uppnått den graden och nivån att det är svårt att behandla allting och sätta in det i ett logiskt och källkritiskt sammanhang. Är det så att vi istället väljer att rationalisera och förenkla för att kunna göra det enklare att uttala sig om vad som har hänt och hur det har hänt? Jag misstänker att vi då helt och hållet missar poängen med att förstå varför saker sker och utspelas framför våra ögon. Just nu flyr folk för sina liv från och genom kontinenter på hav och land. Strömmarna känner inga nationella gränser eller ekonomiska krav, flykten från terror och krig strävar efter trygghet och ett bedrägligt lugn. Det är komplexa frågor där orsaker och verkan har fler förklaringar än en.

Vetskap och kännedom

Vetskap och kännedom

Påtvingad flykt och oro är inget nytt i vår värld. För tillfället påminns vi om hur världens ledare försökte lösa den judiska befolkningens situation i Tyskland under 1930-talet genom möten och förhandlingar. Vad jag tänker främst på här är den internationella Eviankonferensen i Frankrike 1938, en händelse och ett möte som skarpt illustrerar hur maktpolitik och nationella särintressen ersatte behovet av att lösa frågan om judeförföljelserna och erbjuda den judiska befolkningen en tillflyktsort antingen i Europa eller USA. Eviankonferensen misslyckades kapitalt och bekräftade istället att Europas judar inte kunde räkna med någon aktiv hjälp förutom moraliska ”sympatiförklaring” från den samlade konferensen. Vilka huvudargumentet fördes fram 1938 som talade emot en tolerant människosyn? Jo, ”om vi [säg land X] tar emot en massa judar så kommer det att skapas ’ett judeproblem’ i landet”. Argumentet var grundat i en genomskärning av hur samhällets primära funktioner – ekonomiska, sociala, kulturella och politiska aspekter – skulle påverkas av en plötslig och kraftig tillströmning av flyktingar. Enligt konferensens deltagare skulle detta skaka om varje nations fundament och rubba samhället totalt. Drygt sju år senare hade man facit i handen om vi återvänder till Polen: av 3,5 miljoner judar återstod endast 300 000 om man lyckades samla alla på en och samma plats.

Som historiker och medmänniska anser jag att historia rör sig bakåt för att kunna läsas framåt och att det finns en poäng med att läsa historien baklänges. Främst för att kunna ifrågasätta historiens samtidighet och förstå varför vi redan sitter på facit. Vad kommer facit att bli när flyktingströmmen anno 2015 räknas samman om ett par år, eller är det så att vi alltid måste sitta med facit i handen innan något görs för att lösa människans förmåga att slå knut på sig själv? Jag trodde att fakta och facit om människans gränslösa nöd redan hade skrivits ett flertal gånger med tanke på de tragedier som har utspelats genom historien orsakade av religiös terror, etnisk rensning och flyktingströmmar.