Månadsarkiv: augusti 2014

’Failed states’ och smygande ’sviktande stater’

Det senmoderna samhället kännetecknas av en hypersamtidighet och en i princip fullständig sammansmältning av tid och rum – i varje fall i cyberspace. Sammansmältningen eller en i det närmaste fullständig ’time-space-compression’ möjliggör åt en cyberrymdflanör att kunna vara i kontakt med oändligt många punkter under en och samma tidpunkt. Att de flesta av oss troligtvis föredrar att ordna upp kontakterna på ett eller annat sätt är dock troligt men vittnar kanske mera om den tvådimensionella tiden före vår tre- eller mångdimensionella tillvaro. Avståndsfaktorn spelade förr en avgörande roll både för den enskilda individen som för grupper och staters beslutsfattare. Nyheter spreds förr med apostlahästarnas, de beridna kurirernas, telegrafens och telefonens hastighet men hastigheten för informationsförmedlingen var beroende av geografiska och politiska hinder och gränser.

I det senmoderna samhället spelar de tidigare gränserna och hindrena i princip inte mera någon roll. Information flödar mer eller mindre obehindrat genom det digitala nätverket; att blockera det har visat sig vara svårt. Informationseruptionen innebär dock inte att mottagarna – nätets och smarttelefonernas konsumenter – skulle nödvändigtvis bättre eller mera effektivt kunna hantera den obegränsade tillgången på information om händelser i realtid. En ofta upprepade beklagan är att både nyhetsproducenter och –konsumenter har en begränsad förmåga att följa upp och sålla bland de otaliga samtida begivenheter och kriser. Har den senmoderna nyhetsförmedlingen blivit en årlig modeuppvisning? I och för sig en analog situation med vetenskapsvärlden – vetenskapliga paradigm avlöser varandra i en allt snabbare takt. Knappt hinner ett nytt perspektiv etablera sig, ifrågasätts det. Oklart förblir dock om det alltid är fråga om paradigmskiften i den kuhnska förståelsen.

För omkring tjugo år sedan lanserades begreppet ’failed states’ eller ’sviktande stater’ för att beteckna kollapsen av de politiska och statliga strukturerna i en rad stater i Afrika, i främsta hand Somalia, Liberia, Sierra Leone, Demokratiska Republiken Kongo (DRK, fd. Zaire) och Rwanda. Kännetecknande för dessa stater var att fleråriga intensiva inbördeskrig hade resulterat i att myndigheterna inte lyckades upprätthålla våldsmonopolet, centralmakten hade kollapsat och i vissa fall slutat att helt existera. Omvärlden följde med statsförfallet på första rad, dock utan att ingripa (Rwanda) eller endast behjälpligt (Liberia, Sierra Leone). I vissa fall ledde ingripandet till ett fiasko (Somalia), i andra till ett fullskaligt regionalt krig (grannländernas inblandning i krisen i DRK d.v.s. Första och Andra Kongokriget 1996-1997, 1998-2003). I dag bör Nigeria, Elfenbenskusten, Centralafrikanska republiken samt republiken Sydsudan räknas som ’sviktande stater’. (Se vidare Robert Rotberg, ed., When States Fail: Causes and Consequences, 2003.)

Statskollaps är ingalunda en afrikansk företeelse vilket utvecklingen under det senaste decenniet visar. Invasionen av Afghanistan och Irak efter 9/11 resulterade i mer eller mindre misslyckade stater; den arabiska våren lämnade Libyen och Syrien i ett okontrollerat upplösningstillstånd och centralmaktens kontroll över Jemens territorium är oklart. Ej heller är statskollaps ett ’tredjevärldsfenomen’ – upplösningen av de forna Jugoslavien, maffians kontroll av Italien eller Belgiens de facto tudelning vittnar om att Europa ingalunda är immun mot företeelsen. Dessutom: översätter man termen ’failed states’ med ’sviktande stater’ (d.v.s. stater som inte förmår tillgodose sina medborgares grundläggande behov av förnödenheter) så är det oklart huruvida Ukraina är en krisstat eller ej. Visserligen försöker den ukrainska staten att återta våldsmonopolet över sitt territorium men i bakgrunden hotar en ekonomisk kollaps som okontrollerad kan underminera de militära försöken att kväsa separatisterna.

Statskollapser brukar som oftast vara nyhetsstoff när händelseutvecklingen är intensiv. Tyvärr är statskollapser aldrig korta händelser med en klar avgränsning i tid och rum. Dessutom uppvisar de en komplexitet med både interna och externa aktörer med divergerande agendor och ambitioner. Somalia är ett typexempel: någon centralmakt har inte funnit sedan inbördeskrigets början år 1991. Internationellt erkänns visserligen en regering som kontrollerar vissa delar av Mogadishu. I norr har Somaliland förklarat sig självständigt (och dess centralmakt kontrollerar dess territorium) men staten erkänns inte internationellt.

Det finns även smygande statskollapser som går åskådarna mer eller mindre förbi ty deras händelseutveckling är långsam och sällan en följd av politiska konflikter. I januari 2014 publicerades den första varningen för att Ebolaviruset hade spridit sig till Västafrika. De första dödsoffren registrerades i gränstrakterna mellan Guinea och Sierra Leone, ett par månader senare även från Liberia. Världshälsoorganisationen WHO varnade i ett tidigt skede för att virusets spreds genom direkt kontakt och underströk att lokala begravningssedvänjor (bl.a. tvättandet och beröringen av den avlidnes kropp) borde avhållas för att hålla epidemin i schack. Åtgärderna hade dock en begränsad effekt på att stävja epidemins spridning förutom att de väckte medborgarnas ilska över att inte kunna ge de avlidna en rituellt föreskriven begravning. I juni beslöt myndigheterna i Sierra Leone att stänga skolor i gränszonerna, i juli införde Liberia samma åtgärd. Dessutom isolerades vissa samhällen i båda staterna. Myndigheterna visar med åtgärderna att de visserligen ännu har kontroll över landets territorium men ur de drabbade invånarnas synvinkel börjar utvecklingen likna en smygande kollaps av staten.

Holger Weiss