Etikettarkiv: kommunism

Svensk jord i svenska röda händer

Av: Carl-Erik Strandberg, doktorand i Nordisk historia

”Kultur, språk och allt nationellt är folkets egendom och ingen kan frånröva folket detta. Så länge socialismen icke förverkligats har borgarklassen monopol på alla dessa folkens rikedomar och därmed är såväl minoriteten som majoriteten inom en nation hindrad att leva sitt eget nationella liv”.

Så avslutar den finlandssvenska snickaren Theodor Wennström sin artikel i Folkbladet 5.1.1921. Under inbördeskriget tillskrevs Wennström en ledande roll för de röda i Nyland och lyckades fly till S:t Petersburg efter det finländska inbördeskriget. Väl framme fortsatte han sin politiskt aktiva bana och var med om att grunda teserna för det Finländska Kommunistiska Partiet. Efter 1918 skrev Wennström flertalet artiklar som publicerades i Folkbladet under signaturen ”Th. W-m.” Hans relation till Folkbladet och senare Nya Folkbladet kan beskrivas som tämligen varm, framför allt efter att redaktionen för Folkbladet valde att lösgöra sig från SDP 1920 och ansluta sig som det svenskspråkiga språkröret för det då nybildade, vänstersocialistiska partiet Finlands socialistiska arbetarparti året därpå.

Läs mer

Segerdagen och firandet den 9 maj 2015: ett år senare

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

För ett år sedan uppmärksammade vi i denna blogg hur Ryssland 2015 valde att markera sin globala politiska närvaro och historiska roll genom landets firande av slutet på det andra världskriget för sextio år sedan. Med kopplingar till varför och hur detta har utvecklats antingen i känsliga eller a-historiska debatter, ifrågasattes tanken om vems minne som egentligen har tolkats och skrivits. Är det möjligt att skriva politisk historia utan att ta i beaktande faktorer som maktanspråk och samtida politiska konflikter? I det senare fallet gäller det främst Rysslands aktiva roll i Ukraina, Krim och Syrien. Vi har också att göra med den alltmer urgröpta ekonomiska situationen i Ryssland och hur detta förhindrar ett permanent etablerande av en stabil medelklass. Eller för den delen, reaktionerna från den ryska utrikesministern Sergei Lavrov på Sveriges och Finlands potentiella och eventuella framtida medlemskap i NATO. En snabbsökning på internet i skrivande stund (läs Google) visar att endast Russia Today (RT; nyhetsbolag med aktiv finansiell och politisk sponsring från Kreml) har ägnat uppmärksamhet åt den roll och betydelse som den sovjetiska krigsmakten hade i att bringa den nazistiska krigsmakten ner på sina knän i ett sönderbombat Berlin, och hur ”Segerdagen” bör och helst ska firas den 9 maj. I jämförelse med det spektakel som iscensattes för ett år sedan i Moskva, det som uppmärksammas den 9 maj 2016 verkar enbart och skenbart fokusera på det nationella.

Segerdagen i Moskva (9.5.2015)

Firandet av ”Segerdagen” i Moskva (9.5.2015)

Anledningen till varför vi väljer att publicera bloggen i sin helhet ett år senare är helt enkelt för att påminna om vikten av att sätta in detta specifika minne i någon form av begriplig kontext, främst av det skäl att vi lever i en värld som fortfarande upplever  svallvågorna av världskrigets slut i Europa 1945.

(FD Fredrik Petersson och FD Johanna Wassholm, Stockholm/Åbo, 8.5.2016)

Vems minne?

Europa i maj 1945. Mussolini har dödats, Hitler har begått självmord och den nationalsocialistiska regimens fruktansvärda brott börjar träda fram i dagsljuset. Tyskland har kapitulerat villkorslöst och i ett sönderbombat Berlin firar den Röda armén segern över nationalsocialismen som krävt mer än 25 miljoner militära och civila sovjetmedborgares liv. På vägen mot Berlin har man ”befriat” de baltiska staterna som nu inkorporeras i Sovjetunionen och en rad andra Central- och Östeuropeiska länder som inom kort kommer att förvandlas till kommunistiska diktaturer. I dessa länder hade delar av befolkningen stridit mot Röda armén på Wehrmachts och SS-truppernas sida, och även varit delaktiga i folkmordet på judar. De västeuropeiska länder som varit ockuperade under kriget – Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark och Norge – är åter fria. Här står man inför uppgiften att göra upp med dem som under krigsåren kollaborerat med ockupationsmakten, medan folk som medverkat i motståndsrörelser och exilregeringar hyllas som hjältar. I Storbritannien och USA, som lett den allierade offensiven i väst sedan landstigningen i Normandie i juni 1944, gläder man sig över att man har lyckats försvara friheten och demokratin i Europa.

Utifrån de varierande erfarenheter som andra världskriget innebar för olika länder och grupper inser man lätt att det svårt att skapa en gemensam uppfattning om vad krigsslutet i maj 1945 betyder – såväl i det förflutna som i samtiden. De motsägelsefulla ”stora berättelserna” kring andra världskriget är för tillfället högaktuella, dels på grund av det i år gått sjuttio år sedan kriget i Europa avslutades, dels på grund av de politiska och militära spänningar som för tillfället präglar världsdelen och i vilka narrativen än en gång utnyttjas som historiepolitiska argument.

En gemensam referensram?

Efter kriget delades Europa av en järnridå som redan i sig förde minnet i två separata riktningar. I Västeuropa kom krigserfarenheten att manifesteras i ett politiskt projekt, som i längden skulle leda till grundandet av Europeiska unionen. Man var från början medveten om att skapandet av en övernationell europeisk identitet förutsatte att man lyckades konstruera en uppfattning om ett delat förflutet. Till en sådan s.k. memory frame som alla kunde anknyta till – ur medlöparens, offrets eller motståndarens perspektiv – gjorde EU med hjälp av en aktiv historiepolitik särskilt på 1990-talet Förintelsen och erfarenheten av den nationalsocialistiska totalitära regimen. Ett primärt syfte med både integrationsprojektet och historiepolitiken var att med Förintelsen som delad referensram söka försoning och att för all framtid hindra krig mellan länderna och uppkomsten av totalitära regimer som skulle vara kapabla till motsvarande grymheter som den nationalsocialistiska regimen varit kapabel till.

När de postsovjetiska staterna och de f.d. kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa kring millennieskiftet förberedde sig för inträde i unionen, visade det sig att den västeuropeiska minnesramen som sådan inte var tillämpbar i denna region. Den historiska erfarenheten här dominerades av en annan ”stor berättelse” kring världskriget; Sovjetunionens seger som vägen in i en annan form totalitarism som varade i fyrtiofem år, och som för många hade inneburit ofrihet, förtryck och lidande. Brott mot mänskliga rättigheter som hade begåtts i kommunismens namn hade blivit ett hett debattämne i den europeiska offentligheten sedan det uppseendeväckande verket Kommunismens svarta bok publicerades 1997. EU:s officiella historiesyn måste revideras så att de kommunistiska regimernas brott beaktades. 2009 antog EU-parlamentet en resolution som fastställer att fascismens och kommunismens brott bör fördömas på lika villkor. Man stod fortfarande bakom tanken att ett enande av Europa är omöjligt om man inte lyckas skapa ett delat historiskt minne, men födde samtidigt en debatt som även idag inför firandet av krigsslutets sjuttionde årsdag är politiskt känslig och väcker stark kontrovers. Debatten kretsar kring frågan Förintelsen är att betrakta som en historiskt unik händelse, eller huruvida de brott som den regim som besegrade nationalsocialismen kan anses vara lika stora – eller rentav större.

Den 8 maj 1945 - Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Den 8 maj 1945 – Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Seger! 

En tredje stor berättelse om kriget tog form i Sovjetunionen. Här var det inte ens ”andra världskriget” som skulle ihågkommas, utan det ”stora fosterländska kriget”, Sovjetunionens heroiska anti-fascistiska kamp mot det nazistiska Tyskland 1941–1945. Tiden från hösten 1939 fram till sommaren 1941, då Sovjetunionen genom Molotov-Ribbentrop-pakten var allierad med Tyskland, tystades ner i historieskrivningen. I Sovjetunionen – och numera i Ryssland – uppmärksammas den 9 maj inte primärt för freden eller krigsslutet, utan symboliskt och retoriskt är det uttryckligen segern som firas. Segerdagen blev helgdag 1965 och firandet var omfattande fram till slutet av 1980-talet. Efter en svacka under perestrojka-tiden och det kaotiska tidiga 1990-talet, som präglades av en historisk vilsenhet efter kommunismens fall, återinfördes det militära firandet 1995. I ett Ryssland som sökte nya vägar in i framtiden fanns ett stort behov av ett historiskt medvetande som alla kunde identifiera sig med, och det var ett syfte som få historiska händelser kunde tjäna som den heroiska och uppoffrande anti-fascistiska kampen, som slutade i seger.

Kommunismens fall öppnade samtidigt upp för en möjlighet att skapa en ny mera nyanserad europeisk minneskultur kring kriget efter det kalla krigets motsättningar. När sextionde årsdagen av krigsslutet uppmärksammades 2005 närvarade en stor del av Västeuropas statschefer vid militärparaden på Röda torget. För första gången närvarade även Tysklands förbundskansler, Gerhard Schröder, symboliskt en viktig vändpunkt ur den europeiska försoningens perspektiv. I sitt tal lyfte president Vladimir Putin fram segern över fascismen som en gemensam kamp; Ryssland skulle med tacksamhet ihågkomma att amerikaner, britter, fransmän – liksom tyska och italienska anti-fascister – deltagit i kampen.

När segerdagen i Moskva firas lördagen den 9 maj 2015 får vi knappast höra en sådan försonande retorik. De flesta europeiska statsöverhuvuden har tackat nej till inbjudan att närvara vid militärparaden på Röda torget. De olika minnena kring kriget håller efter en tid av närmande igen på att glida i olika riktningar. Ryska regeringen driver en historiepolitik som syftar till att skapa en entydig sanning om kriget – läroböcker skrivs om, man stiftar lagar som styr vilka berättelser om kriget som är gångbara och vilka som inte är det, och organisationer som Memorial som vill granska krigets avigsidor tystas ner. I den officiella retoriken har segern över fascisterna återgått till att vara helt och hållet Röda arméns, och denna uppfattning utnyttjas i dagspolitiken. Europas himmel må under de senaste åren ha förmörkats av politiska och militära motsättningar, men över Röda torget skiner solen garanterat den 9 maj.

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Tacksamma – åt vem?

I Sverige har det sedan början av året förts en livlig debatt om slutet av andra världskriget, som inleddes när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg den 2 februari hävdade – hon ställde alltså inte en fråga utan gjorde ett påstående – att ”vi ska vara tacksamma att det var Röda armén och inte fascisterna som vann”. I debatten som följde – och som fortfarande pågår – har ett flertal personer tagit ställning för eller emot det ursprungliga inlägget. T.ex. uttryckte författaren Jan Guillou sitt stöd för Linderborg, med argument som kan beskrivas som historierevisionistiska och polariserande – medan professor Kristian Gerner, ledande expert på Sovjetunionens och Rysslands historia i Sverige, till synes utan effekt försökt nyansera och problematisera Linderborgs krav på att ”vi ska vara tacksamma”.

Som en trogen förespråkare av marxismen var Linderborgs syfte att konfrontera svenska ”liberaler” och en historieskrivning som utgår från andra kriterier än klasskamp och dialektik. Hon har i ett flertal inlägg envist rättfärdigat sitt krav på vi bör vara tacksamma, men även om Röda arméns avgörande insats svårligen kan förnekas, är kravet på många sätt problematiskt. En sådan historiesyn som Linderborg och en del av dem som stöder henne förespråkar misslyckas kapitalt med att beakta historiska processers komplexitet och de följder kriget hade för specifika grupper i samhället på ett internationellt, nationellt och lokalt plan. En del av inläggen i debatten ger inte heder och rättvisa åt alla offer som led eller dog i Tyskland och Sovjetunionen på den väg som ledde till att andra världskriget bröt ut, eller åt de miljoner soldater och civila som föll offer för det blodiga kriget i Sovjetunionen och Östeuropa. De beaktar inte hur den statliga terrorapparaten fick ett grepp om Östeuropa, administrerad i skenet av kommunism som sanktionerad ideologi. Eller slutligen, hur den anti-fascistiska retoriken bakom järnridån förvandlades från en kamp mot ”de onda fascisterna” till en anti-imperialistisk retorik riktad mot de ”onda västmakterna”.

Den svenska ”tacksamhetsdebatten” pekar mot den historielöshet som tyvärr får plats i offentliga rum genom att fakta reduceras till något sekundärt på bekostnad av ideologiskt rättfärdigande av den egna ståndpunkten. Krigsslutet i maj 1945 bör betraktas bortom samtida ideologiska kamper. Berättelsen om andra världskrigets slut för sjuttio år sedan handlar om både segrare och förlorare, varför det lätt blir fel – och potentiellt farligt – att ställa krav på uttryck för tacksamhet. Historiska processer är aldrig endimensionella, utan alltid komplexa. En mera gångbar och konstruktiv väg att minnas förefaller att vara ett större fokus på att minnas och hedra alla som på sitt sätt bidrog till att stoppa Hitlertysklands terrorvälde – liksom alla dem som föll offer för krigets grymheter på båda sidor. Att nå fram till en sådan insikt är dock omöjligt så länge som historien primärt utnyttjas i politiska och ideologiska syften.

För att lyssna på en intervju med FD Johanna Wassholm och FD Fredrik Petersson om ”segerdagen” och ”tacksamhetsdebatten” i Svenska Yle, 9.5.2015: klicka här.

Segerdag – för vem? Del II

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Den 8 maj 1945 - Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Den 8 maj 1945 – Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Seger!

En tredje stor berättelse om kriget tog form i Sovjetunionen. Här var det inte ens ”andra världskriget” som skulle ihågkommas, utan det ”stora fosterländska kriget”, Sovjetunionens heroiska anti-fascistiska kamp mot det nazistiska Tyskland 1941–1945. Tiden från hösten 1939 fram till sommaren 1941, då Sovjetunionen genom Molotov-Ribbentrop-pakten var allierad med Tyskland, tystades ner i historieskrivningen. I Sovjetunionen – och numera i Ryssland – uppmärksammas den 9 maj inte primärt för freden eller krigsslutet, utan symboliskt och retoriskt är det uttryckligen segern som firas. Segerdagen blev helgdag 1965 och firandet var omfattande fram till slutet av 1980-talet. Efter en svacka under perestrojka-tiden och det kaotiska tidiga 1990-talet, som präglades av en historisk vilsenhet efter kommunismens fall, återinfördes det militära firandet 1995. I ett Ryssland som sökte nya vägar in i framtiden fanns ett stort behov av ett historiskt medvetande som alla kunde identifiera sig med, och det var ett syfte som få historiska händelser kunde tjäna som den heroiska och uppoffrande anti-fascistiska kampen, som slutade i seger.

Kommunismens fall öppnade samtidigt upp för en möjlighet att skapa en ny mera nyanserad europeisk minneskultur kring kriget efter det kalla krigets motsättningar. När sextionde årsdagen av krigsslutet uppmärksammades 2005 närvarade en stor del av Västeuropas statschefer vid militärparaden på Röda torget. För första gången närvarade även Tysklands förbundskansler, Gerhard Schröder, symboliskt en viktig vändpunkt ur den europeiska försoningens perspektiv. I sitt tal lyfte president Vladimir Putin fram segern över fascismen som en gemensam kamp; Ryssland skulle med tacksamhet ihågkomma att amerikaner, britter, fransmän – liksom tyska och italienska anti-fascister – deltagit i kampen.

När segerdagen i Moskva firas lördagen den 9 maj 2015 får vi knappast höra en sådan försonande retorik. De flesta europeiska statsöverhuvuden har tackat nej till inbjudan att närvara vid militärparaden på Röda torget. De olika minnena kring kriget håller efter en tid av närmande igen på att glida i olika riktningar. Ryska regeringen driver en historiepolitik som syftar till att skapa en entydig sanning om kriget – läroböcker skrivs om, man stiftar lagar som styr vilka berättelser om kriget som är gångbara och vilka som inte är det, och organisationer som Memorial som vill granska krigets avigsidor tystas ner. I den officiella retoriken har segern över fascisterna återgått till att vara helt och hållet Röda arméns, och denna uppfattning utnyttjas i dagspolitiken. Europas himmel må under de senaste åren ha förmörkats av politiska och militära motsättningar, men över Röda torget skiner solen garanterat den 9 maj.

…läs vidare i del III…

”Jaså, du är alltså kommunist…”

Brussels Congress 1927

Definierar valet av forskningsfråga vem du är? När jag precis hade påbörjat mina doktorandstudier/forskning vid historieämnet på Åbo Akademi 2005 ställdes jag inför påståendet ”[J]aså, du är alltså kommunist” under en festlig tillställning i Stockholm (vilken fest det var kommer jag dock inte ihåg). Jag hade precis genomfört mina första forskningsresor till det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI) i Moskva för att analysera dokument med anknytning till avhandlingen, ett arkiv som innehåller bland annat den Kommunistiska internationalens papper, dokument med anslutning till Lenin och Stalin (åtminstone en del) samt andra relevanta dokumentsamlingar kopplade till Sovjetunionens historia. Min omedelbara reaktion på personens påstående om min så kallade politiska läggning var först skratt, vilket följdes av omedelbar förnekelse för att slutligen landa i en längre diskussion om kommunism som ideologi och praktik. I efterhand tolkade jag det hela som om jag måste ha varit otydlig i hur jag förklarade mitt doktorandprojekt om anti-imperialistiska rörelser och internationell kommunism under mellankrigstiden. Frågan väckte dock något i mig som har hängt med alltsedan dess. För det första, jag brukar undvika att prata om min politiska ståndpunkt men i detta fall kunde jag utan motstånd deklarera att jag inte är kommunist. För det andra så misstänker jag att detta berör något djupare, dvs. hur gränserna mellan objektivitet och subjektivitet inom humaniora alltför lätt kan suddas ut. Och slutligen: vad säger din forskning om dig själv?

Forskning inom historia handlar om att urskilja mönster, rörelser eller händelser om människor och samhällen. Vare sig du väljer att anamma ett mikro- eller makrohistoriskt perspektiv – regionalt, nationellt eller internationellt – eller utgår ifrån ett på förhand givet teoretiskt ramverk – det rumsliga, genus, diskursivt osv. – så är människan i någon form av samhällelig kontext den centrala komponenten. Anledningen till varför jag konfronterades med påståendet (märk väl att jag inte skriver ”beskyllning” eller ”misstanken”) om att jag är kommunist kan förklaras med okunskap. Det vill säga, antingen hade jag inte tillräckligt med insikt eller förmåga för att förmedla tydligt nog vad jag forskar om i början av min akademiska resa som doktorand, men, rent konkret tror jag det hela handlar om stigmatisering kring historiska kontexter och samband.

Kommunismens historia under 1900-talet är ett tydligt exempel på detta. Forskning om den ”sovjetiska perioden” i Rysslands långa historia är ett dynamiskt ämne utsatt för ständiga förändringar i form av nya tolkningar, revisioner av tidigare politiska och sociala perspektiv eller den akademiska bataljen mellan paradigm som det totalitära kontra det socialhistoriska. Det verkar nästan som om det vi skyr, det klarar vi inte heller av att förstå. Det är här historikern finner sin plats och roll. Två exempel belyser dilemmat vidare. För det första, kommunismens historia i Sverige har fått ett näst intill nostalgiskt skimmer. Detta kan till stor del förklaras med att det svenska kommunistpartiet (Skp, men som nu går under namnet Vänsterpartiet, tidigare Vänsterpartiet kommunisterna, VPK) endast har tagit försiktiga steg i förlikandet med sin historiska relation till Sovjetunionen. Det andra exemplet är det årliga utdelandet av Lenin-priset i Varberg under Jan Myrdals beskydd, en aningen obskyr tillställning som lämnar en dålig smak i munnen. Vi kan ju lätt föreställa oss reaktionerna om vi skulle vrida på den politiska skalan diametralt sett, en fråga jag lämnar vidare till läsarens fantasi att klura ut. Kommunismens historia har varit och kommer att fortsätta vara kontroversiell, men det går inte att förneka att kommunismen utgör en central del i formandet och förståelsen av 1900-talets historia. Journalisten och historikern Anne Applebaum lyfte frågan i boken Gulag. De sovjetiska lägrens historia (2003) där hon i rent profetiska termer kom fram till slutsatsen att ”tragiskt nog har Rysslands bristande intresse för sitt förflutna berövat ryssarna såväl hjältar som offer”. Nåväl, i dagens Ryssland har en sanktionerad process från ovan inletts i syfte att inkorporera Stalin som aktör och Gulag-arkipelagen som struktur i landets ”nationella historia” med tveksamma resultat, bland annat har den icke-statliga ryska organisationen Memorial utsatts för påtryckningar. Om detta kan man läsa vidare om i bland annat den uttalat opartiska nyhetsförmedlaren Meduzas arbete.

Men det är inte kommunismens historia i Ryssland som är det centrala här, utan frågan om forskning och individ bör ses som ett och det samma. Den brittiske historikern Norman Davies skrev i God’s Playground. A History of Poland (vol.I-II, 1979-81) att han en gång hade fått frågan om hur han kunde forska och förstå en nations historia såsom Polen. Andemeningen var den att Davies inte kunde göra det eftersom han inte hade några släktband till Polen. Som svar på detta hävdade Davies att en historiker som fokuserar på Polen eller något annat objekt för den delen, bör uppmärksamma ”människors övertygelser och strävanden” för att förstå idéer och mönster. Rent konkret handlar Davies anmärkning om att se på sitt forskningsobjekt utan att vara färgad av tidigare föreställningar, en objektiv utgångspunkt som inkluderar nyfikenhet samt ett genuint intresse för att förstå människans roll i samhällen, ideologier eller system.

Om något har tagit mig för kommunist så kan jag lugnt informera att mitt intresse kan härledas till studiet av makt och kontroll samt subversiva uttryck i form av organiserade politiska och sociala rörelser/organisationer under 1900-talets historia. Med detta som utgångspunkt så passar det globala fenomenet internationell kommunism under 1900-talet väl in på vad jag är ute efter. Nu har forskningen om kommunismens effekter och uttryck kommit så långt att myter och legender existerar sida vid sida med empiriskt belagda studier, baserade främst på forskning i tidigare stängda arkiv i Ryssland och Tyskland. Förhoppningsvis har förståelsen skiftat från att ”jaså, du är alltså kommunist” till att ”jaså, du är en historiker som forskar om kommunism och subversiva rörelser under 1900-talet”. Nåväl, det senare är också en utmaning att föra fram tydligt och konkret i sociala sammanhang.