Månadsarkiv: mars 2017

En samhällskris som blivit en hungerkris och snart en omfattande svältkris – Tchadsjöregionen

I slutet av februari 2017 meddelade Förenta Nationerna att det för första gången sedan 2011 råder akut svält i världen. I och för sig kom nyheten inte som en överraskning. Södra och delar av östra Afrika drabbades av en svår torka 2016 som en följd av 2015/16-års El Niño-anomali. I sju stater (Sydafrika, Madagaskar, Malawi, Moçambique, Swaziland, Zambia och Zimbabwe) utlystes nödsituation efter att skörden misslyckats eller totalt uteblivit och 16 miljoner människor hotas av svält (se vidare http://www1.wfp.org/southern-africa-emergency). Sedermera har även Etiopien utlyst nödtillstånd som en följd av 2016-års torka med ytterligare 5,6 miljoner människor som är i behov av nödhjälp. Det att Förenta Nationerna nu fäster uppmärksamhet till att svältkris råder i en rad länder som i första hand är ett resultat av mänskligt agerande.

Den uppmärksamme läsaren av både Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat kunde för ett par dagar sedan läsa om nyheten att det råder en alarmerande svältkris i Jemen, Afrikas horn, Sydsudan, Centralafrikanska republiken och i Tchadsjöregionen. Den gemensamma nämnaren för hungerkrisen är att det inte i första hand är uteblivna regn utan politisk instabilitet och militära konflikter som förorsakat en akut livsmedelsbrist. Av de drabbade regionerna kan Jemen, Somalia, Sydsudan och Centralafrikanska republiken betecknas som dysfunktionella om inte sönderfallande stater där makthavarna har begränsade möjligheter, om några alls, att vidta effektiva åtgärder för att förebygga, minimera eller lösa krisen. Den politiska krisen, om inte implosionen som kännetecknar statsmakten i dessa länder har varit långvarig och för Somalias del kan den i det närmaste betecknas som strukturell. I Jemen och Sydsudan pågår ett inbördeskrig som slitit sönder staten medan det råder ett inbördeskrigslikande tillstånd i Centralafrikanska republiken. I alla tre länder har människor lämnat sina hem och boställen och flyr den politisk-militära instabiliteten, ofta först som interna flyktingar inom landet men många har sökt skydd i flyktingläger utanför landets gränser.

Världslivsmedelsprogrammet (World Food Program, WFP) betecknar den nya svältkrisen som mycket allvarlig. I Jemen är ca 18,8 miljoner invånare i behov av humanitärt stöd varav 7 miljoner betecknas som ’food insecure’, d.v.s. är i akut behov av nödhjälp. Av Sydsudans 12 miljoner invånare är 2,3 miljoner på flykt, av dessa har 1,3 miljoner flytt till grannländerna; 4 miljoner människor är i behov av nödhjälp och 100 000 hotas av akut svält. I Somalia och Centralafrikanska republiken är läget inte mycket bättre, i det förra landet är 6,3 miljoner människor i behov av nödhjälp, i det senare 2,5 miljoner.

Nyheten om en spirande kris i Tchadsjöregionen fick mig dock att haja till. Visserligen hör regionen, framför allt de delar som räknas till Sahelsavannen, till ett av världens ekoklimatologiskt mest utsatta områden. Den bofasta befolkningen försörjer sig genom subsistensjordbruk medan de mera mobila boskapsskötarna är beroende av tillgången på betesmarker. För majoriteten av befolkningen finns det en central fråga varje år: när börjar regnperioden, hur länge pågår den samt hur jämnfördelat är nederbörden? Om regnperioden är för kort misslyckas skörden likaså om regnet kommer som ett enda skyfall den ena dagen och nästa regn kommer först en månad senare. Statistiskt ser det ut som om nederbörden varit tillräckligt omfångsrik under regnperioden men dess fördelning har varit för ojämn för att balansera och utjämna avdunstningen vilket leder till uttorkning av marken och i värsta fall en missväxt. Småbrukarna har få möjligheter att reagera på vädrets nycker annat än att ha tillräckligt med frön för att kunna så eller plantera en annan omgång. Fast då ökar risken för att växtperioden blir för kort och grödan hinner inte mogna innan torrperioden börjar. Boskapsskötaren har flera alternativ till handa: att uppsöka nya betesmarker för sin hjord i närheten av lägret, att lämna boplatsen och bege sig på längre vandringar efter betesmarker, ofta söderut i riktning mot Sudansavannen.

Statsmaktens agerande under en instundande livsmedelskris är avgörande – under förutsättning att myndigheterna registrerar krisen. Det att så inträffar förutsätter dock att statsmakten har gett sig själv uppgiften att läsa och tolka ”tidens tecken”, d.v.s. samla in uppgifter om livsmedelspriser på marknaderna, nederbörds- och skördestatistik, och därefter dra slutsatsen att en nödsituation råder och utlysa undantags- eller nödtillstånd. I och för sig förutsätter detta förfarande även att det överhuvudtaget finns myndigheter som samlar in uppgifter om nederbörd och livsmedelsproduktion och en statsmakt som fokuserar på folkets och inte makthavarnas välmående. Huruvida härskaren i riket Borno, hans vasall i Damagaram eller emirerna i Sokoto-kalifatet, 1800-talets dominerande politiska enheter (stater) väster och söder om Tchadsjön, ansåg sig vara ansvariga för sina undersåtars välbefinnande är ovisst. Någon systematisk statskontrollerad förebyggande verksamhet fanns inte, däremot ett välutvecklat lokalt system av spannmålslager som tillhörde varje hushåll. Makthavarnas hushåll var de största och när torkan slog till brukade makthavarna öppna sina spannmålslager och dela ut nödhjälp till svältande. Men lika väl levde den bofasta befolkningen under en ständig stressituation i form av (nästan) årligen återkommande lokala och regionala politisk-militär instabilitet i form av krigståg mot uppstudsiga vasaller eller jakt på slavar.

Regionen väster om Tchadsjön delades 1900 mellan fransmän och britter – i Sahelsavannen den franska Nigerkolonin, i Sudansavannen det brittiska Norra Nigeria. Varken den franska eller den brittiska koloniala staten ansåg sig vara i första hand ansvarig för sina afrikanska undersåtar, den koloniala statens primära uppgift var att garantera samhällsfreden med hjälp av sina koloniala arméenheter. Statlig utvecklingspolitik förekom men var minimal och riktade sig till att möjliggöra produktionen av råvaror och grödor för export till (huvudsakligen) moderländerna. Svår torka med omfattande svältkris registrerades under de första decennierna av den koloniala tiden. Den mest omfattande torkan inträffade 1913 och drabbade hela Sahel- och Sudansavannen från Atlanten till Nilen. Året därpå registrerades ett av 1900-talets svåraste svältkriser i den drabbade regionen. I norra Nigeria förvärrades krisen dock huvudsakligen av en massiv invandring av svältflyktingar från Nigerkolonin, ett fenomen som inte tidigare registrerats i de lokala krönikorna. Kolonialmyndigheterna tog dock lärdom av 1914-års samhällskris och införde en rad förebyggande åtgärder för att förhindra nya katastrofsituationer.

Den centrala punkten i krisplanerna var att olika nödhjälpsprogram kunde genomföras först efter att myndigheterna deklarerat att en kris råder och att en nödsituation har utlysts. Denna grundläggande princip övertogs av de postkoloniala afrikanska staterna vilket har lett till svältkrisernas politisering. Den afrikanska regeringens prestige står på spel ifall man erkänner att det råder en nödsituation. Hunger och svält används av makthavarna som ett politiskt vapen för att hålla oppositionella grupper under kontroll eller straffa upproriska folkgrupper vilket har varit fallit i exempelvis Darfur eller Tchad. Ifall myndigheterna inte utlyser en krissituation kan inte världssamfundet agera – WFP och andra aktörer står maktlösa i och med de inte har befogenheter att ingripa.

Krisen i Tchadsjöregionen började med myndigheternas tigande och förnekande. Redan i juli 2016 varnade Läkare utan gränser för att en svältkatastrof hotar nordöstra Nigeria (SvD, 16 juli 2016). Då klingade varningen ännu för döva öron hos den nigerianska regeringen. Dock var det uppenbart att regionen håller på att drabbas av en akut kris. Det regionala samarbetsorganet Sahel and West Africa Club (SWAC) varnade redan under hösten 2016 att extrem fattigdom, underutveckling och klimatförändring var de underliggande orsakerna till krisen som förvärrats av instabiliteten i följderna av Boko Harams attacker och terror samt den nigerianska arméns kampanjer mot gruppen. Redan i slutet av regnperioden 2016 stod det klart att skörden misslyckats p.g.a. uteblivna regn och politisk instabilitet och omkring 4,4 miljoner människor var akut krisdrabbade, av vilka 65 000 redan led av svår hunger, i delstaterna Yobe, Borno och Adamawa (Sahel and West Africa Club, Maps & Facts No 44, Nov 2016, se www.oecd.org/swac/maps).

Några månader senare publicerade SWAC en ny undersökning om krisläget i norra Nigeria. Förutom de tre akuta krisområden varnades att krisen håller på att sprida sig till övriga delstater i norra Nigeria, såsom Kebbi, Sokoto, Zamfara, Katsina, Kaduna, Jigawa och Plateau. Sammanlagt hotades 8 miljoner människor av ’acute food insecurity’, d.v.s. svält. SWAC prognosticerade även att krisen hotar att sprida sig till 16 delstater, drabba mellan 8 och 10 miljoner människor i norra och mellersta Nigeria och bli som mest akut under de så kallade ’hungermånaderna’, d.v.s. månaderna innan man har fått in den första skörden i augusti-september 2017. (Sahel and West Africa Club, Maps & Facts No 45, Nov 2016.)

Den nigerianska regeringen negligerade krisen fram till februari 2017. Inför en kriskonferens i Oslo erkände Nigerias utrikesminister faktum och bad världssamfundet om nödhjälp. Därefter utlyste såväl WFP som UNICEF nordöstra Nigeria som ett akut. Inte nog med det, på grund av Boko Harams attacker befann sig 2 miljoner människor på flykt och levde antingen under svåra umbäranden i överfyllda flyktingläger i städerna i nordöstra Nigeria eller i grannländerna.

Krisen hade således spridit sig till hela Tchadsjöregionen och över 10,7 miljoner människor bedöms av WFP att vara i akut behov av humanitärt bistånd och nödhjälp i regionen. Svår akut undernäring hotar en miljon barn och 120 000 människor lider av akut svält i de tre mest drabbade delstaterna i nordöstra Nigeria. (http://www1.wfp.org/nigeria-emergency) Vid kriskonferensen utlovade en rad europeiska länder att donera medel för att bekosta krishjälpen. Vi får se hur det går.

Civis Academiae – om oss vid universitetet

Det har funnits en benägenhet att beteckna mig som kund som erhåller service av förvaltningen och de administrativa enheterna. Dessa serviceproducenter tillhandahåller en rad tjänster som de tillhandahåller mig så att jag skall kunna utföra mitt förvärv. Må så vara när jag går till banken eller butiken. Jag går in i affären eller kaféet, väljer och vrakar bland produkterna som erbjuds, förväntar mig betjäning eller så utgår jag ifrån att den för länge sedan rationaliserats bort och självservering gäller. Jag är konsumenten av de tjänster och varor som står tillhands, jag får upplevelser och i bästa fall är jag nöjd, andra tider missnöjd och klagar högljutt.

Kundförhållandet innebär att det existerar en klyfta mellan du som ger och jag som tar emot. Jag betalar för tjänsten, i bästa fall får jag ett leende. Det finns ingen relation mellan oss, jag som kund kommer och går, du som ger finns kvar och tar emot nästa kund. Vem jag är spelar egentligen ingen roll, lika litet vem du är. Du utför din uppgift och därmed basta. Under kärva tider rationaliseras du bort, när du inte mera behövs ersätts du av en annan. I den lyckliga nya världen blir det säkert en robot, en apparat, ett program som jag kommunicerar med.

Analogt bör välan även studenterna vara mina kunder. Hon eller han förväntar sig att jag tillhandahåller en produkt, ett paket som innefattar kurser, handledning och i slutändan en examen, säkerligen i förlängningen även en förhoppning om ett jobb. Fast just det sistnämnda ingår inte i mitt produktsortiment. Endast ett körkort men inte en bil. Studenten kommer och går, jag finns kvar. Är studenten nöjd vet jag sällan, är hon eller han missnöjd alltid. Responsen är anonym, en elektronisk blankett som fylls i, landar på mitt bord. Jag läser den, registrerar och betraktar mig kritisk. Tydligen har jag inte lyckats denna gång med min föreläsning, måste förbättra både input och output. Kunden är kung, alltid. Men kunden är endast en del av min verksamhet så länge det gäller just den produkt, den tjänst som jag erbjuder. Kunden – studenten – är inte en del av mitt liv. Utgående från detta resonemang finns det även ett avstånd mellan mig och mina studenter.

Men är universitetet ett bolag? Ett affärsverk, en tjänsteproducent? Vad är egentligen idén med ett universitet? Varför ökar vantrivseln bland mina kolleger och vänner? Varför känner jag inte igen mig själv i den nya världen? Är jag en övervintrad prekambrisk mumie som inte har kommit längre än Bologna eller Paris eller Oxford eller Prag någon gång under medeltiden – du vet, den där tiden då studenter och lärare bildade samfund? Är civis academiae, den akademiska medborgaren, en förmodern förlegad kuf som gick i graven – ja, när?

Vad om universitetet är en organism, en helhet som består av likvärdiga delar? Universitetssamfundet finns i världen, vi verkar i och för samhället. Vår värld är det lokala, det regionala, det nationella, det kontinentala, det universella och det galaktiska. Sant är att professorerna, lärarna och forskarna ser sig som samfundets kärna – men är vi det? Om vi tar bort studenterna och den administrativa personalen finns inte mera samfundet kvar, inte mera idén om ett universitet. Utan mina studenter är jag den ensamma mystikern som sitter i en tunna eller på en pelare och tänker – kanske – djupa tankar. I bästa fall tar jag fram min papyrusrulle och skriver ned ett ord eller två. Eventuellt för att någon om hundra år läser det jag skrivit. Utan de tekniska och administrativa specialisterna blir jag tvungen att utföra planerings-, ekonomiförvaltnings-, personalförvaltnings-, studiestöds- och undervisningsplaneringsuppdrag själv. Jag skulle städa själv, torka damm, bunta papper, skriva ut betyg, hålla reda på ekonomin, sköta om marknadsföringen, anställa ny personal. Till slut sitter jag i mitt rum – ensamt – och är missnöjd: min tid har gått åt att vara min egen administrativa och tekniska hjälp. Ingen tid för varken studenter eller forskning.

Jag är inte kund i fakultetskansliet eller i centralförvaltningen. Mina kolleger där är lika mycket en civis academiae som jag och studenterna – alla anställda är ju minst magistrar sowieso! Vi strävar efter ett gemensamt mål: att göra det bästa vi kan, att sträva efter nya höjder, att rulla stenen tillsammans upp för berget, att underminera okunskap, fördomar, alternativ fakta och dumheter. Jag behöver mina vänner och kolleger i fakultetskansliet och i centralförvaltningen för att kunna förverkliga och genomföra det uppdrag som jag fått och tagit emot som professor. De är en nödvändighet, är de för få lider både jag och de. Det är en balansgång men det är sist och slutligen i mitt eget intresse att det finns tillräckligt många av mina kolleger så att vi alla kan utföra våra uppgifter och trivas med vår tillvaro som civis academiae. Varken de eller jag är maskiner eller packdjur om kan lastas med hur stora många uppgifter som helst.

Illamåendet och ångesten börjar med att uppgifterna tornar upp sig framför en – La Montagne, Berget. Hur mycket du än söker att minska dess omfång så har det ytterligare vuxit till sig när du står nästa dag framför det. Du vet att det skulle behövas hjälp för att du skulle ha en rimlig chans för att utföra alla de uppgifter som du förväntas utföra. Men i nedskärningens och rationaliseringens tidevarv är detta en from förhoppning. Oron och olusten ökar.

Vad kan jag göra? Universitetets och fakultetens inkomster är delvis låsta – antalet examen vi får ’betalt’ för av undervisningsministeriet är fastslagen. Men inte mina möjligheter att genom min egen forskning få in medel. Jag skriver och publicerar eller är framgångsrik med att erhålla extern projektfinansiering. Så det kommer an på mig själv: vill jag ha mera hjälp, vill jag avlasta mina kolleger i fakultetskansliet bör jag ha tid att forska och publicera mera. Och för att kunna göra det behöver jag ett fakultetskansli och en centralförvaltning som inte mår illa och är överbelastad och tvingas skära bort de uppdrag och den hjälp de kan tillhandahålla. Det är sist och slutligen därför som klyftan mellan mig och dig måste överbyggas, du och jag måste bilda en enhet och ett samfund. Jag vill gärna berätta åt dig om mina visioner och jag vill gärna höra av dig om hur vi tillsammans kan förverkliga dem. Och berätta gärna dina visioner för mig, varför skulle inte dina tankar och idéer räknas?