Av: Johan Ehrstedt, doktorand, Allmän historia

We must […] be especially careful not to project contemporary dynamics backward into circumstances with which they cannot possibly be congruent, nor should we imagine the world always to have been as starkly black and white as it sometimes looks these days. – Paul Gilroy After Empire: Melancholia or convivial culture, s. 33.

Finlands ställning som en nordisk välfärdsstat är i många avseenden ett minne blott. Samtidigt som den nedbantade välfärdsstatens knakande fogar numera smörjs  av privat välgörenhet naggas även den omhuldade nationella finländska jagbilden i kanterna mer än någonsin tidigare. Med denna jagbild avser jag den politiskt användbara myten om nationalstaten Finland som har lyckats nå toppen av världen så att säga. Korollariet till denna myt har varit narrativet om en slags nationell oskyldighet som går ut på att framgångssagan Finland inte skapa(t)s på bekostnad av andra folkgrupper, nationaliteter eller länder. Den centraliserande nationalstatens hårdhänta behandling av olika nationella minoriteter har länge uppmärksammats av forskningen samtidigt som vårt lands förmenta renhåriga oskyldighet i förhållande till resten av världen har varit föremål för berättigad kritik senast fr.o.m. 1990-talet. En fråga för sig är förstås hurdan inverkan all denna kritik har haft på finska medborgare i allmänhet. Läs mer