Kategoriarkiv: Klimat

En samhällskris som blivit en hungerkris och snart en omfattande svältkris – Tchadsjöregionen

I slutet av februari 2017 meddelade Förenta Nationerna att det för första gången sedan 2011 råder akut svält i världen. I och för sig kom nyheten inte som en överraskning. Södra och delar av östra Afrika drabbades av en svår torka 2016 som en följd av 2015/16-års El Niño-anomali. I sju stater (Sydafrika, Madagaskar, Malawi, Moçambique, Swaziland, Zambia och Zimbabwe) utlystes nödsituation efter att skörden misslyckats eller totalt uteblivit och 16 miljoner människor hotas av svält (se vidare http://www1.wfp.org/southern-africa-emergency). Sedermera har även Etiopien utlyst nödtillstånd som en följd av 2016-års torka med ytterligare 5,6 miljoner människor som är i behov av nödhjälp. Det att Förenta Nationerna nu fäster uppmärksamhet till att svältkris råder i en rad länder som i första hand är ett resultat av mänskligt agerande.

Den uppmärksamme läsaren av både Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat kunde för ett par dagar sedan läsa om nyheten att det råder en alarmerande svältkris i Jemen, Afrikas horn, Sydsudan, Centralafrikanska republiken och i Tchadsjöregionen. Den gemensamma nämnaren för hungerkrisen är att det inte i första hand är uteblivna regn utan politisk instabilitet och militära konflikter som förorsakat en akut livsmedelsbrist. Av de drabbade regionerna kan Jemen, Somalia, Sydsudan och Centralafrikanska republiken betecknas som dysfunktionella om inte sönderfallande stater där makthavarna har begränsade möjligheter, om några alls, att vidta effektiva åtgärder för att förebygga, minimera eller lösa krisen. Den politiska krisen, om inte implosionen som kännetecknar statsmakten i dessa länder har varit långvarig och för Somalias del kan den i det närmaste betecknas som strukturell. I Jemen och Sydsudan pågår ett inbördeskrig som slitit sönder staten medan det råder ett inbördeskrigslikande tillstånd i Centralafrikanska republiken. I alla tre länder har människor lämnat sina hem och boställen och flyr den politisk-militära instabiliteten, ofta först som interna flyktingar inom landet men många har sökt skydd i flyktingläger utanför landets gränser.

Världslivsmedelsprogrammet (World Food Program, WFP) betecknar den nya svältkrisen som mycket allvarlig. I Jemen är ca 18,8 miljoner invånare i behov av humanitärt stöd varav 7 miljoner betecknas som ’food insecure’, d.v.s. är i akut behov av nödhjälp. Av Sydsudans 12 miljoner invånare är 2,3 miljoner på flykt, av dessa har 1,3 miljoner flytt till grannländerna; 4 miljoner människor är i behov av nödhjälp och 100 000 hotas av akut svält. I Somalia och Centralafrikanska republiken är läget inte mycket bättre, i det förra landet är 6,3 miljoner människor i behov av nödhjälp, i det senare 2,5 miljoner.

Nyheten om en spirande kris i Tchadsjöregionen fick mig dock att haja till. Visserligen hör regionen, framför allt de delar som räknas till Sahelsavannen, till ett av världens ekoklimatologiskt mest utsatta områden. Den bofasta befolkningen försörjer sig genom subsistensjordbruk medan de mera mobila boskapsskötarna är beroende av tillgången på betesmarker. För majoriteten av befolkningen finns det en central fråga varje år: när börjar regnperioden, hur länge pågår den samt hur jämnfördelat är nederbörden? Om regnperioden är för kort misslyckas skörden likaså om regnet kommer som ett enda skyfall den ena dagen och nästa regn kommer först en månad senare. Statistiskt ser det ut som om nederbörden varit tillräckligt omfångsrik under regnperioden men dess fördelning har varit för ojämn för att balansera och utjämna avdunstningen vilket leder till uttorkning av marken och i värsta fall en missväxt. Småbrukarna har få möjligheter att reagera på vädrets nycker annat än att ha tillräckligt med frön för att kunna så eller plantera en annan omgång. Fast då ökar risken för att växtperioden blir för kort och grödan hinner inte mogna innan torrperioden börjar. Boskapsskötaren har flera alternativ till handa: att uppsöka nya betesmarker för sin hjord i närheten av lägret, att lämna boplatsen och bege sig på längre vandringar efter betesmarker, ofta söderut i riktning mot Sudansavannen.

Statsmaktens agerande under en instundande livsmedelskris är avgörande – under förutsättning att myndigheterna registrerar krisen. Det att så inträffar förutsätter dock att statsmakten har gett sig själv uppgiften att läsa och tolka ”tidens tecken”, d.v.s. samla in uppgifter om livsmedelspriser på marknaderna, nederbörds- och skördestatistik, och därefter dra slutsatsen att en nödsituation råder och utlysa undantags- eller nödtillstånd. I och för sig förutsätter detta förfarande även att det överhuvudtaget finns myndigheter som samlar in uppgifter om nederbörd och livsmedelsproduktion och en statsmakt som fokuserar på folkets och inte makthavarnas välmående. Huruvida härskaren i riket Borno, hans vasall i Damagaram eller emirerna i Sokoto-kalifatet, 1800-talets dominerande politiska enheter (stater) väster och söder om Tchadsjön, ansåg sig vara ansvariga för sina undersåtars välbefinnande är ovisst. Någon systematisk statskontrollerad förebyggande verksamhet fanns inte, däremot ett välutvecklat lokalt system av spannmålslager som tillhörde varje hushåll. Makthavarnas hushåll var de största och när torkan slog till brukade makthavarna öppna sina spannmålslager och dela ut nödhjälp till svältande. Men lika väl levde den bofasta befolkningen under en ständig stressituation i form av (nästan) årligen återkommande lokala och regionala politisk-militär instabilitet i form av krigståg mot uppstudsiga vasaller eller jakt på slavar.

Regionen väster om Tchadsjön delades 1900 mellan fransmän och britter – i Sahelsavannen den franska Nigerkolonin, i Sudansavannen det brittiska Norra Nigeria. Varken den franska eller den brittiska koloniala staten ansåg sig vara i första hand ansvarig för sina afrikanska undersåtar, den koloniala statens primära uppgift var att garantera samhällsfreden med hjälp av sina koloniala arméenheter. Statlig utvecklingspolitik förekom men var minimal och riktade sig till att möjliggöra produktionen av råvaror och grödor för export till (huvudsakligen) moderländerna. Svår torka med omfattande svältkris registrerades under de första decennierna av den koloniala tiden. Den mest omfattande torkan inträffade 1913 och drabbade hela Sahel- och Sudansavannen från Atlanten till Nilen. Året därpå registrerades ett av 1900-talets svåraste svältkriser i den drabbade regionen. I norra Nigeria förvärrades krisen dock huvudsakligen av en massiv invandring av svältflyktingar från Nigerkolonin, ett fenomen som inte tidigare registrerats i de lokala krönikorna. Kolonialmyndigheterna tog dock lärdom av 1914-års samhällskris och införde en rad förebyggande åtgärder för att förhindra nya katastrofsituationer.

Den centrala punkten i krisplanerna var att olika nödhjälpsprogram kunde genomföras först efter att myndigheterna deklarerat att en kris råder och att en nödsituation har utlysts. Denna grundläggande princip övertogs av de postkoloniala afrikanska staterna vilket har lett till svältkrisernas politisering. Den afrikanska regeringens prestige står på spel ifall man erkänner att det råder en nödsituation. Hunger och svält används av makthavarna som ett politiskt vapen för att hålla oppositionella grupper under kontroll eller straffa upproriska folkgrupper vilket har varit fallit i exempelvis Darfur eller Tchad. Ifall myndigheterna inte utlyser en krissituation kan inte världssamfundet agera – WFP och andra aktörer står maktlösa i och med de inte har befogenheter att ingripa.

Krisen i Tchadsjöregionen började med myndigheternas tigande och förnekande. Redan i juli 2016 varnade Läkare utan gränser för att en svältkatastrof hotar nordöstra Nigeria (SvD, 16 juli 2016). Då klingade varningen ännu för döva öron hos den nigerianska regeringen. Dock var det uppenbart att regionen håller på att drabbas av en akut kris. Det regionala samarbetsorganet Sahel and West Africa Club (SWAC) varnade redan under hösten 2016 att extrem fattigdom, underutveckling och klimatförändring var de underliggande orsakerna till krisen som förvärrats av instabiliteten i följderna av Boko Harams attacker och terror samt den nigerianska arméns kampanjer mot gruppen. Redan i slutet av regnperioden 2016 stod det klart att skörden misslyckats p.g.a. uteblivna regn och politisk instabilitet och omkring 4,4 miljoner människor var akut krisdrabbade, av vilka 65 000 redan led av svår hunger, i delstaterna Yobe, Borno och Adamawa (Sahel and West Africa Club, Maps & Facts No 44, Nov 2016, se www.oecd.org/swac/maps).

Några månader senare publicerade SWAC en ny undersökning om krisläget i norra Nigeria. Förutom de tre akuta krisområden varnades att krisen håller på att sprida sig till övriga delstater i norra Nigeria, såsom Kebbi, Sokoto, Zamfara, Katsina, Kaduna, Jigawa och Plateau. Sammanlagt hotades 8 miljoner människor av ’acute food insecurity’, d.v.s. svält. SWAC prognosticerade även att krisen hotar att sprida sig till 16 delstater, drabba mellan 8 och 10 miljoner människor i norra och mellersta Nigeria och bli som mest akut under de så kallade ’hungermånaderna’, d.v.s. månaderna innan man har fått in den första skörden i augusti-september 2017. (Sahel and West Africa Club, Maps & Facts No 45, Nov 2016.)

Den nigerianska regeringen negligerade krisen fram till februari 2017. Inför en kriskonferens i Oslo erkände Nigerias utrikesminister faktum och bad världssamfundet om nödhjälp. Därefter utlyste såväl WFP som UNICEF nordöstra Nigeria som ett akut. Inte nog med det, på grund av Boko Harams attacker befann sig 2 miljoner människor på flykt och levde antingen under svåra umbäranden i överfyllda flyktingläger i städerna i nordöstra Nigeria eller i grannländerna.

Krisen hade således spridit sig till hela Tchadsjöregionen och över 10,7 miljoner människor bedöms av WFP att vara i akut behov av humanitärt bistånd och nödhjälp i regionen. Svår akut undernäring hotar en miljon barn och 120 000 människor lider av akut svält i de tre mest drabbade delstaterna i nordöstra Nigeria. (http://www1.wfp.org/nigeria-emergency) Vid kriskonferensen utlovade en rad europeiska länder att donera medel för att bekosta krishjälpen. Vi får se hur det går.

Globalhistoria på svenska

Jorden sett ur Apollo 17:s perspektiv.

Jorden sett ur Apollo 17:s perspektiv.

Kursen ”1900-talet ur ett globalhistoriskt perspektiv” startade idag den 6 september 2016 vid historieämnet på Åbo Akademi. Utgångspunkterna och linjerna är tydliga med kursens mål och syfte: 1900-talets historia är ett minne. Frågan är hur vi förstår och tolkar 1900-talet som en historisk epok där världen i alltmer hög grad och frekvens blev sammankopplad och sammanlänkad på flera nivåer. Genom att lägga an ett globalhistoriskt perspektiv är tanken att spåra mönster och rörelser som har påverkat och format ett århundrade som inte befinner sig alltför långt borta i tid och fungerar som en linjär utveckling vilken gör sig ständigt påmind i vår omedelbara närhet på ett lokalt plan. Historikern Tony Judt hävdade i essän ”What Have We Learned, if Anything?”, publicerad i The New York Review of Books (maj 2008) att rent allmänt verkar det som om vetskapen och kunskapen om 1900-talet är något som vi tar relativt lätt på. Men vad är den djupare innebörden av Judts reflektion? Om något markeras 1900-talets historia på minnesplatser eller i utställningar på museum av olika varierande karaktär. Vidare har 1900-talet blivit en arena för nationell historieskrivning som alltför ofta tar sig uttryck via medel som syftar till att lyfta fram antingen det ärofyllda med moraliska pekpinnar eller på platser som påminner oss om förtryck och terror. 1900-talets historia har därmed reducerats till något som i det kollektiva minnet uppmärksammar krig, terror, förstörelse eller folkmord. Det handlar också om platser och rumslighet som både avsiktligt och oavsiktligt har format synen på 1900-talet, till exempel Auschwitz, Srebrenica, Rwanda, Budapest 1956, Prag 1968, Tet-offensiven samma år, 1937 i Sovjetunionen, Weimarrepublikens sammanbrott 1933, byggandet av Berlinmuren 1961 och dess fall 1989, sexdagarskriget i mellanöstern 1967 i vilket Israel definitivt markerade sin närvaro som existerande nation och maktfaktor i regionen, den blodiga utrensningen av Indonesiens vänsterrörelse 1965. Exemplen är många, frågan är hur vi närmar oss detta ur ett globalhistoriskt perspektiv.

Globalhistoria handlar inte om ”allting överallt, hela tiden”. Det är istället tre linjer som formar det globalhistoriska perspektivet: 1. globalhistoria är sökandet efter specifika historiska problem som sträcker sig över tid, rum och specialitet; 2. sammanlänkning och transnationell historia. Historikern Akira Iriye anser att transnationell historia handlar om att spåra mönster och flöden som sträcker sig bortom, under, över och tvärsigenom det nationella, dvs. det relevanta är att se hur saker och ting är sammanlänkade över nationella gränser, vare sig de är verkliga och föreställda; 3. och slutligen, om globalisering och hur vi ser på globaliseringens innebörd och konsekvenser för det globala samfundet (läs världen). Globalisering är ett koncept som ständigt måste omprövas och ställas i relation till vad det egentligen betyder samt vad detta innebär ur ett globalhistoriskt perspektiv.

Att läsa globalhistoria på svenska är en utmaning. Det handlar dels om språkbruk, dels om hur vi närmar oss själva perspektivet som sådant. Kursen ”1900-talet ur ett globalhistoriskt perspektiv” strävar efter att ifrågasätta och bryta med tidigare tolkningar av 1900-talets historia. I en sådan strävan ingår det att utveckla tankar och idéer som vågar kritisera världen utifrån nationella ramverk eller det –centriska, i vilket det senare anspelar på det eurocentriska. Globalhistoria handlar om att urskilja andra noder, poler och centrum som är värda att ta i beaktande för att närma sig och förstå 1900-talets historia.

Under ett århundrade där världen var upptagen och centrerad kring det nationella står vi inför en utmaning att se på världen som alltmer lokaliserad och uppspjälkad i termer av lojalitet och fokus. Här kommer kronologi in i bilden och hur det påverkar vår syn på 1900-talets historia. Är 1905 starten på något omvälvande för anti-kolonialismen som politisk rörelse i samband Japans seger över Ryssland? Är Versailles 1919 en politisk markör som än idag påverkar hur världen ser ut? Hur kan 1989 och Berlinmurens fall tolkas som en symbol för ett globalt fenomen? Återigen, frågorna är många och ingångarna till 1900-talets historia är fler. Det globalhistoriska perspektivet kan därmed bidra till att göra det begripligt att förstå en värld som definieras via konstitutioner, rasliga och språkliga markörer, litteratur och tolkningar av det globala i det lokala, ekonomi, klimat, kommunikationer och nationalstaters syn på sig själva men också i relation till andra nationalstater. Men än mer viktigt, det globalhistoriska lyfter fram människans roll i världen genom idéer, migration och mobilitet.

1900-talet är en period i mänsklighetens historia som tydligt visar hur påverkbart det globala samfundet är av både långsamma och snabba förändringar i klimat och miljö, sjukdomar i form av pandemier, ideologiska kamper, religiösa uttryck, teknologisk utveckling, demografiska förändringar och geopolitiska realiteter. 1900-talet ur ett globalhistoriskt perspektiv handlar därför inte om makrohistoria eller världshistoria, det handlar om så mycket mer. Enligt den tyske globalhistorikern Jürgen Osterhammel är globalhistoria inte en enhetlig eller monolitisk diskurs utan strävar istället efter att finna flöden, linjer och mönster som förenas i ett globalhistoriskt ”tänk” utifrån ett metodologiskt hantverk och ett antal teoretiska ingångar. Globalhistoria på svenska blir därmed en utmaning främst med tanke på ett språkbruk som har ett ursprung i engelsk, tysk och fransk skolbildning på området. Här fyller kursen ”1900-talet ur ett globalhistoriskt perspektiv” en viktig funktion genom att det sätter ord på det globala i svenska termer. Det är också det som är det centrala här: hur det lokala (språk i detta fall)  överförs till det globala.

Drömprojekt och framtidsvisioner

Någon gång under min tid i högstadiet skulle vi skriva en uppsats som behandlade framtidsvisioner. Min mor hade vid något av våra samtal runt middagsbordet berättat om visionen att plantera eukalyptusträd i Tunisien för att skapa en grön barriär mot Sahara och denna idé fick min fantasi att flyga iväg. I uppsatsen skisserade jag upp en grandios plan för att beskoga hela Sahelregionen med träd, först ett smalt bälte och när det vuxit till sig skulle nästa bälte planteras. På detta sätt skulle ökenspridningen hållas i schack och Sahara dämmas in. Jag minns att jag även ritade en karta över hur det hela skulle se ut och bifogade den uppsatsen.

Uppsatsen väcktes till minnet när jag i morse läste intervjun med Eero Paloheimo i Hufvudstadsbladet (15.8.2016) och om hans och U.B. Lindströms initiativ om att beskoga Sahara. Deras initiativ väcker till minnet termen ’desertifikation’ (ökenspridning) som för fyrtio år sedan var på den globala agendan. Sahelregionen hade drabbats av en svår hungersnöd i början av 1970-talet och forskarvärlden – inklusive Afrikahistorikerna – riktade sin energi på att söka svar på vad som hade orsakat katastrofen. Torka och överbetning utpekades, belastningen på odlings- och betesmarker var för stor och hotade att omvandla dessa till ödemark om inte öken. I Nairobi organiserades 1977 toppmötet United Nations Conference on Desertification (UNCOD) vilket resulterade i en aktionsplan, Plan of Action to Combat Desertification (PACD). Vid en konferens i Paris 1994 antogs FN-konventionen United Nations Convention to Combat Desertification in those countries experiencing serious Drought and/ or Desertification, particularly in Africa (UNCCD), vilken rafifierades 1996. Även Finland har undertecknat konventionen.

Ökenspridningen är fortsättningsvis ett reellt problem och hot mot människors och samfunds överlevnad i utsatta regioner. Inte bara i Sahel utan även i många andra regioner runt om på jordklotet. Ett globalt problem, med andra ord, emedan likande utmaningar finns i nordöstra Brasilien, sydvästra USA, Australien, Centralasien (Aralsjön som mer eller mindre försvann p.g.a. mänsklig verksamhet och sovjetisk planekonomi). Huruvida Paloheimos och Lindströms initiativ ger en lösning på problemet är ovisst men deras framtidsvision behövs – utan dylika visioner inget hopp om en framtid.

Framtidsvisioner och drömprojekt är viktiga kuggar i en globalhistorikers försök att förstå världen. Vissa av drömprojekt kommer troligtvis inte att realiseras – tänk på DESERTEC initiativet som lanserades 2009. Visionen var att omvandla Sahara till en solenergipark av gigantiska mått. Projektets syfte – ty initiativtagarna är ännu aktiva och tror på sin sak, se http://www.desertec.org/ – var att lösa energifrågan med ett enda slag. Det hade dock en allvarlig slagsida: för att realiseras borde de politiska förhållandena i regionen (Marocko, Algeriet, Tunisien…) vara stabila. Kom arabvåren 2011…

Det finns olika typer av drömprojekt som en för en globalhistoriker ter sig som samhällsexperiment för att skapa regional jämnvikt eller lösa samhälleliga och politiska strukturella problem. Ett av dessa är idén om att grunda nya huvudstäder. Med en viss cynism och sarkasm möttes den egyptiske presidenten Abdel Fattah al-Sisis plan på att bygga en ny huvudstad för Egypten 2015. Storhetsvansinne och megalomani, konstaterade kritikerna, ett uttryck av makthavarnas eskapism och flykt från Kairos misär och kaos.

Ur ett globalhistoriskt perspektiv ter sig visionen om en ny huvudstad inte alls förlegad. För det första: vilken stad är inte ursprungligen ett drömprojekt? De flesta städerna, om inte alla, har vuxit fram genom att folk valt att flytta till orten (eller flyttats till orten). Ifall den dominerande dynastin bodde i staden blev den centralorten för makthavarna, en ort som i europeiskt geografiskt språkbruk kallas för huvudstad. Men det finns en rad historiska exempel på städer som byggts upp, anlagts som eller deklarerats till huvudstäder genom politiska beslut: Madrid 1606, Sankt Petersburg 1703, Washington DC 1790/1800, Helsingfors 1812, Canberra 1908/1913, Ankara 1923, Brasilia 1960, Islamabad 1960, Yamoussoukro 1983, Abuja 1991, Dodoma 1996. Listan kunde säkerligen göras längre.

Säkerligen är idén om att grunda en helt ny stad lika mycket ett utryck på att bemästra miljön som att fly ifrån en svårkontrollerbar verklighet. Visionen om idealstaden har funnits länge och i en del fall har makthavare till och med försökt att förverkliga sina (eller, egentligen, sina arkitekters och planerares) visioner om hur idealstaden – och därmed idealsamhället skulle se ut. Det behöver inte nödvändigtvis vara fråga om att anlägga en ny huvudstad: under renässansens Italien förverkligades en rad av dessa visioner, såsom Pienza vars uppdragsgivare påven Pius II (född Aeneas Silvius Piccolomini) ville förverkliga en idealistisk stadsplan.

Drömprojekt och framtidsvisioner är inte enbart utopier som aldrig förverkligas (och i vissa fall aldrig borde en ha sett ritbordet eller nått tankefosterstadiet – exempelvis visionen om det totalitära samhället i dess fascistiska/nazistiska eller dess bolsjevikiska/kommunistiska version). I vissa fall ger de öppningar om framtidens nya möjligheter, om att det behövs visionärer som oavbrutet tror på en bättre framtid och att nutidens globala utmaningar kräver globala lösningar vilka i sin tur oftast har sitt ursprung i lokala lösningar, i småskaliga tankesmedjor som får tänka fritt, hos aktivister som vågar kritisera och utmana.

Gårdagens och morgondagens historia

Europa befinner sig Anno 2016 i en brytningspunkt. Bakom oss har vi fjolåret som jag hävdar att kommer att gå till annalerna som året då en ny era inleddes. Som historiker önskade jag att det skulle finnas ett avstånd mellan det förflutna och nuet; med ett tillräckligt långt avstånd till det som skall undersökas kan jag bättre urskilja direkta och indirekta orsaker och följder av det som inträffat. Samtidshistoria är därför utmanande: avståndet till det som inträffat är kort, kanske endast en dag, i bästa fall några år. Tolkningen blir med nödtvång subjektiv – men är inte alla tolkningar sist och slutligen det?

En tankelek. Föreställ dig en valfri punkt i ett tredimensionellt rum. Hur många relationer har punkten till de övriga punkter? Svaret är enkelt: oändligt många i och med att rummet består av oändligt många punkter. Detta är även historikerns dilemma: jag gör i begynnelsen ett val (punkt A) som redan är i grund och botten godtyckligt. Visserligen kan jag ställa upp en rad premisser för urvalet av en viss bestämd punkt, men även dessa är i grund och botten godtyckliga. Nästa steg blir att bestämma sig att det är förhållandet till punkt B som jag vill studera. Varför inte punkt C? Eller punkt D? Vad om jag vill fånga samtidigheten av alla de punkter som jag identifierat och deras relationer i rummet? Vad om rummet ingår i ett annat rum?

Tillbaks till vardagen. Ödet ingriper ofta för oss historiker: urvalet har redan gjorts av någon annan. Dokument förstörs, arkiv ruttnar bort och bibliotek brinner upp. I den tidiga gårdagens rum finns det ett fåtal punkter som kan studeras, i en del fall ser jag endast deras konturer men de saknar ord som skulle berätta åt mig om deras relationer till andra punkter eller om sig själv. Jag vet inte vad kvinnor tänkte, levde och kände i norra Ghana för hundra år sedan, jag känner ingen text som en kvinna ifrån norra Ghana skulle ha skrivit för hundra år sedan, jag har inte hittat någon text skriven av en man där han skulle berätta åt mig vad kvinnan tänkte. Skulle jag hitta den skulle det vara en filtrerad text: det är inte hennes ord och tankar som återges utan mannens tolkningar av vad hon sade och tänkte. Däremot har jag ett par texter skrivna av män från norra Ghana, om sina liv och om samhällena och samtiden de lever i.

Mitt dilemma som samtidshistoriker är dock inte de fåtaliga punkterna och rösterna utan raka motsatsen. Blickar jag bakåt på gårdagen så ställer jag mig frågan: vilken punkt skall jag börja med? Vilka texter skall jag läsa, vilka människor skall jag tala med, vem skall jag lyssna på? Ödet kommer inte till min hjälp, mina urvalsgrunder förblir godtyckliga.

Så förhåller det sig även i min tolkning av Europa Anno 2015. Kommer jag om tio år att vidhålla att den så kallade flyktingkrisen utgjorde slutet på en era och början på en annan?

Historiker brukar av hävd vägra att använda sig av kristallkulor för att sia framtiden. Vi är experter på att tolka det förflutna; vår uppgift är inte att ställa upp scenarier för framtiden. Jag är dock av den åsikten att studiet av Anno 2015 ger mig möjlighet att även skriva morgondagens historia. Vi har redan upplevt det som kommer att inträffa. Dock i den framtid som jag ser ter sig Anno 2015 som en storm som bedarrar, det som kommer att inträffa ter sig mera som en orkan.

Flyktingkrisen Anno 2015 kretsade huvudsakligen om statskollapsen och inbördeskriget i Syrien. Den syriska implosionen har i sin tur härletts till den svåra torkan som började på 2000-talet och som resulterade i att befolkningen på landsbygden gav upp sina näringar och flyttade in i städerna i hopp om att staten skulle ta hand om dem (i form av subventionerade livsmedel etc.). När staten visade sig vara inkapabel att uppfylla förhoppningarna bröt demonstrationer ut… Resten är samtidshistoria.

Morgondagens historia, en tes. Anta att klimatförändringen inträffar. Anta att temperaturen stiger med över 2 grader. Vad händer… i Sahel- och Sudansavannen? Det finns redan ett antal scenarier och klimatmodeller som prognosticerar effekterna av en 2 gradig uppvärmning: avdunstningen ökar, vattenbalansen blir sämre, uttorkningen tilltar, växtperioden krymper. Det bor 60, kanske 80 miljoner människor i norra Nigeria, 16 miljoner i Mali, 17 miljoner i Burkina Faso, lika många i Niger, 13 miljoner i Tchad. De flesta bor på landsbygden. När regnet försvinner flyttar de till städerna i hopp om att staten tar hand om dem. En osannolik förhoppning. Nästa steg blir att de söker sig till platser där de hoppas kunna leva i lugn och ro. Syrien hade omkring 23 miljoner invånare 2013.

Om Globalhistoriska laboratoriet och nästa flyktingkris

GlobLab/GHL eller Globalhistoriska laboratoriet etablerades för en vecka sedan. Laboratoriets kärna utgörs av de existerande forskargrupperna kring CINDAST– och EGL-projekten, InterSol– och RGE-projekten samt övriga forskare i allmän historia. Det som förenar våra olika forskningsteman är det rumsliga perspektivet eller studiet av ”det globala” eller ”globaliteten” i det lokala eller ”glokaliteten”.

GlobLab vill vara en nod som sammanbinder aktörer, en plattform för tankeutbyte och kritiska diskussioner. GlobLab kommer att lansera en egen hemsida senare under hösten där vi kommer att utveckla vidare våra idéer och positioner samt presentera laboratoriets aktiviteter. Vi har kört igång två studiecirklar, en där vi läser ”klassiker” i rumslig analys och en annan där vi tar ställning till pågående forskning som anlägger ett rumsligt perspektiv på globalhistoria. Avsikten med de två studiecirklarna är att tjäna som vägkost för våra gemensamma forsknings- och skrivprojekt om teoretiska perspektiv på globala rumsligheter, vilka skall utmynna i en eller två antologier kring denna tematik. Den tredje pelaren i GlobLab är det globalhistoriska seminariet där vi kommer att diskutera såväl egna texter som olika gästföreläsares presentationer. Här bygger vi vidare på CINDAST- och EGL-projektets Atlantseminarium som i sin sista fas utvecklats till det Atlant- och globalhistoriska seminariet.

GlobLab initieras under en tidpunkt då ”det globala” obönhörligen har blivit en del av det lokala och formar våra liv och de samhällen vi lever i. För en historiker är det visserligen för tidigt att utropa Anno 2015 som den stora vändpunkten (för vem?) men den stora in- och omflyttningen av människor till och i Europa har väckt både politikers och forskare till insikt om att ”flyktingkrisen” (vems kris?) inte enbart är en följd av en politisk kollaps i en rad ’failed states’ i både Europas omedelbara (Syrien, Irak) och ’indirekta’ närhet (Somalia, Afghanistan). Krisens (eller borde vi tala om ’kriserna’?) komplexitet har påtalats av en rad kolumnister i finländska tidningar under de senaste veckorna, inte minst statskollapsen i Syrien som en indirekt följd av den pågående klimatförändringen.

Historikerna har varit återhållsamma med att integrera klimatet som en, om inte den mest betydelsefulla externa faktorn som påverkat människors, hushållens, byars, städers eller samhällens liv. Medan klimatet och miljön utgjorde för Fernand Braudel den centrala kuggen i la longue durée, varnade Emmanuel Le Roy Ladurie historikerna för att falla i den ekologiska determinismens fallgrop. Historikernas svårighet med att tackla klimatets roll har huvudsakligen berott på frågan om aktörskap: är klimatet en aktör eller är det människan som reagerar (re-act) på vädrets nycker?

Om vi vill det eller inte: klimat, väder och miljön är den centrala externa faktorn i mänsklighetens historia. Kommer regnet eller inte? Kommer frosten, när går isarna? Blåser vindarna, hotar stormen? Följderna om regnet uteblir, köldknäppen slår till, floden stiger över sina bäddar och orkanen sveper över öar och kusten: missväxt, skördebortfall, foderbrist. Och sedan: dyrtid, människor som lämnar sina boplatser. Vad händer om detta upprepar sig ett annat år? Vem drabbas? Wilhelm Abel skrev tidigt om 1300-talets agrarkris, nordiska historiker samlades på 1970-talet till det berömda ödegårdsprojektet, samhällsvetare och geografer, som Hans-Georg Bohle, Michael Watts och Piers Blaikie lyfte fram begreppet sårbarhet (vulnerability), Alex de Waal och andra lade blickpunkten på livsmedels- och hälsokrisernas orsaker och följder.

Historiker har varit sena med att ta klimatet på allvar men under det senaste decenniet har en omvärdering inträffat. John McNeill poängterade att ’Something’s New Under the Sun’: industrialiseringen, urbaniseringen och i deras farvatten miljöförstörelsen blev globala fenomen med global inverkan under 1900-talet. Christian Pfister skrev om klimatets direkta och indirekta följder och utvecklade klimathistorien som vetenskaplig genre. Ladurie omvärderade sin tidigare negativa ståndpunkt angående klimatets betydelse, Dipesh Chakrabarty gick från ’Provincializing Europe’ till att plädera för en klimathistorisk djupförstående och Geoffrey Parker (”the military revolution”) smällde till med en tegelsten som kombinerade det klimathistoriska perspektivet med det globalhistoriska när han undersökte 1600-talets ’globala kris’.

I och för sig: även i Finland tog den social- och samhällshistoriska forskningen klimatet på allvar i undersökningarna om 1860-talets missväxt- och hungersnödsår. För en Afrikahistoriker var studiet av dessa kriser givande och öppnade för globala jämförelser: hur reagerade folk på tiggare som sökte efter mat? Vad drev dem iväg, hur mottogs de? Vad gjorde myndigheterna, makthavarna? Motsatsen ’vi’/’de’ kodifierades såväl i de engelska poor och vagracy laws som bestämmelser i det svenska riket om förpliktelser och förhållningssätt till fattiga: våra fattiga har rätt att ta emot hjälp, utomstående inte. Nödår innebar att städer stängde sina portar för de främmande – inte bara i Europa utan även i Kano år 1908 då Hausaland drabbades av torka och människor begav sig på tiggarfärd. Beslutet hade tagits av Kanos emir, inte den brittiske residenten som kritiserade beslutet (men inte hade rätt att upphäva det).

GlobLab vill lyfta fram det rumsliga perspektivet; i denna blogg söker jag att anlägga det på dagens ’flyktingkris’. Finns det ett rumsligt minne? Vilka platser, orter, regioner drabbas av en klimat- eller miljökris? Hur länge? Beror årstidernas förväntade växlingar till att det torka, orkaner, översvämningar eller köldknäppar inte registreras i det kollektiva minnet = klimatvariationen är förväntad? Men vad om McNeill och andra har rätt att 1900-talet är en brytpunkt och att vi sedan 1800-talet befinner oss i antropocen, människans tidsålder? Ty en ekvation har förändrats under 1900-talet, även om dess konsekvenser är oklara: allt mera människor utsätts för externa stressfaktorer. Tidigare lösningsmodeller på kriser – såsom att stänga portarna – går inte längre att tillämpa. Förebyggande åtgärder krävs men är ytterst instabila: ett politiskt beslut att skära ned i utvecklingsbudgeten raserar fördämningarna (läs: enklaverna som etablerats av myndigheter för att fånga upp flyktingar, d.v.s. en modern/senmodern form av att tillämpa de stängda portarnas logik varvat med 1800-talets idé om nöd- och arbetsläger). Å andra sidan: insikten om att endast ett konstant förebyggande i form av att upprätthålla och höja dammarna längsmed den holländska och tyska Nordsjökusten kan förhindra omfattande översvämningar och katastrofer.

Nästa globala flyktingkris kan redan skönjas. Den brittiska hjälporganisationen Oxfam varnar i sin senaste rapport om att en ’super’ El Niño motsvarande den 1997/98 håller på att utvecklas. Berörs vi av det? Afrikas horn kommer med säkerhet att drabbas. Vad händer om regimen i Eritrea inte klarar av påfrestningen? Vilket blir utfallet i Somalia, vad händer i Kenya och Etiopien? Oxfam varnar för att den globala tillgången på ris kommer att minska, i främsta hand p.g.a. torka kommer att drabba de stora risexportörerna i Indien och Sydostasien. Priset kommer att stiga vilket kommer att bli problematiskt för länder där ris blivit baslivsmedlet under senare hälften av 1900-talet. Speciellt i Västafrika är situationen kritisk i och med att risimporten subventioneras av myndigheterna; i ett flertal länder tillhandahåller är den inhemska risproduktionen endast en bråkdel av den nationella efterfrågan. Vad följer sedan?