månadsarkiv: maj 2016

Historiekunskap löser fredskonflikter?

”Historiker måste förklara för omvärlden vad de gör − för annars kommer andra att göra det för dem.” Med dessa välvalda ord mer eller mindre kristalliserade professor Margaret MacMillan den nyss ordnade konferensen ”Historiker utan gränser” (Historians without borders) i Helsingfors. Medierna uppmärksammade konferensen förra veckan, och även Holger Weiss kommenterade konferensen i ett nyligen publicerat inlägg på historiebloggen. Med tanke på konferensens ursprungliga målsättning och de resulterande diskussionerna under konferensdagarna finns det däremot några motstridigheter som det ännu är värt att reflektera över.

Avsikten var att konferensen skulle leda till konkreta förslag hur historiker i framtiden kunde involveras för att förebygga och lösa krissituationer och få till stånd en dialog om försoning och fred. Erkki Tuomioja som i fjol grundade föreningen Historians Without Borders in Finland, lät i sitt öppningstal antyda att diplomatin saknar specialkunskap om historia vilket har en förlamande effekt på förmedlarna vid förhandlingsborden. Följaktligen uppmanade ett flertal talare under konferensens gång historikerna att klättra ner från sina elfenbenstorn och ta sitt samhälleliga ansvar. Det var därför jag på torsdagsmorgonen satt i Helsingfors universitets huvudbyggnad i sällskap av hundratals högprofilerade politiker och diplomater (historiebrukare, för att låna Weiss kategorisering) samt historiker (historieskapare och -uttolkare) för att ta mitt samhälleliga ansvar. Tillställningen inleddes högaktningsfullt med ett fint uppträdande av Sibelius Finlandia i pianoarrangemang. Gränslöst, tidlöst och avskalat av symbolism, eller hur var det nu?

Kontrasten mellan icke-historikerna och historikerna var stor. Skillnaden var särskilt tydlig när man jämförde diskussionspaneler bestående av enbart historiker med paneler representerade av politiker och diplomater. Budskapet från icke-historikerna var att det behövs mera historia och mera detaljkunskap för att förstå handlingsparterna i fredsförmedlande situationer. Av diskussionerna tolkade jag att det önskades historiker i egenskap av domare med definitiva svar på vem som varit offer och vem som varit förövare, vem som varit god och vem som varit ond. Historiker med en vågmästarroll.

Historia behandlades nästan enbart i avseendet nationell historia ur ett eurocentriskt perspektiv. Datum och krig, nedtecknade av vinnarna. Klyschorna haglade in under talen och beskyllande fingrar pekades mot andra, mer sällan mot en själv. Uppgivet yttrades frågan ”Varför lär vi oss aldrig av historien?”. Till historikerna riktades en konkret uppmaning om att undervisa omvärlden om sanningen. Vilken sanning? Nå, den som vi historiker pantar på i våra skrivbordslådor i elfenbenstornen.

Jag upplevde således att evenemanget, som skulle vara en konferens för historiker utan gränser, blev en konferens för historiker med gränser. Historikerna uppmanades att stiga fram och ge beslutsfattare mera detaljerad information så att historiebrukare kan använda den för sina egna ändamål. Korridorsdiskussionerna behandlade genomgående nationerna som naturliga block och jag upplevde att det var främst nationalhistoria som intresserade, till skillnad från olika former av gränsöverskridande historia, liksom transnationell, internationell eller globalhistoria. Begreppet ”identitet” undveks och ersattes av diskussioner om ”folk” och ”etniciteter”. Inlärda sätt att diskutera historia tycks vara svåra att ändra på. Anthony Asiwaju kom med en uppfriskande vädjan om att försöka överskrida gränserna i sitt eget medvetande. Gränser som ofta är godtyckligt uppdragna på kartan kan vara det också i det egna tänkandet, vilket således hindrar en från att omdefiniera sina värderingar och ställningstaganden.

På konferensen rådde en tydlig hierarki där historikerna gavs rollen av en auktoritet. De äntrade scenen och förväntades presentera lösningar på de flesta konflikterna i världen men försökte istället desperat försvara historiedisciplinens komplexitet. De betonade värdet av att nyansera och arbeta enligt professionella metoder för att komma fram till kvalificerade resultat − inte nödvändigtvis definitiva svar. ”Vi kan inte bidra med planritningarna för framtiden, men vi kan formulera frågor för framtiden med exempel från det förflutna”, förklarade MacMillan. Personligen upplevde jag att det fanns en ganska liten kontaktyta mellan historikerna och icke-historikerna. Problemet är, som jag ser det, att vi historiker saknar ett gemensamt språk för att begripliggöra vår forskning för icke-insatta personer. Det betyder att den icke-akademiska omvärlden är ganska oupplyst om vad dagens historiker gör. Det är inte ens självklart att historikerna sinsemellan är överens om vad historia är (eller bör vara). Detta försvåras ytterligare av att forskare, inte minst i Finland, har väldigt olika förutsättningar för att genomdriva sina forskningar – vilket är en diskussion för sig. När avståndet mellan historiker och allmänheten ökar är risken överhängande att historietolkningen tas över av självutnämnda experter som på beställning producerar den versionen av historien som behagar makthavarna.

Ungdomar idag sägs vara ointresserade av historia på grund av att de känner sig distanserade från historien. Varför ska händelser i det förflutna påverka deras framtid? Det är en relevant fråga. Samtidigt kommer dessa ungdomar inte undan sociala medier som konstant bombarderar dem med snabba och förenklade förklaringar om omvärlden. ”Quick-fix”-generationen är kanske van att få detta, men jag tycker inte att historikerna ska bli en del av denna trend: den nedbantade historiekunskapen blir problematisk när de snabba och enkla svaren inte håller måtten.

Trots min kritiska reflektion upplever jag att det är ett steg i rätt riktning att vädja till historiker att uttala sig i samhällsdebatter. Historiker är kanske inte de bästa på att ge råd i krissituationer, eftersom vi ofta är sena att reagera på dagsaktuella händelser, men vi borde definitivt delta i diskussioner där historia anses ha en instrumentell uppgift. Om vi inte talar ut och förklarar hur vi jobbar och hur historievetenskapen kontinuerligt förändras, så kommer troligtvis någon annan att göra slag på tolkningen.

Slavhandel, slaveri och Finland – en ickehistoria?

En tankelek. Föreställ dig att du går ned för Aura ås västra strand. Bakom har du domkyrkan. Snart går du förbi den nya Biblioteksbron och går vidare mot Kaskisbron. Du passerar några äldre byggnader, ett av dem ett hus i tre våningar. Stanna upp och läs plaketten som finns på väggen: ”Här stod Åbo sockerbruk.” Du har kommit till den globalhistoriska noden som sammanfattar Finlands placering i den transatlantiska slavhandelns och slaveriets historia. Verkar det överraskande och långsökt?

Sockerbruk uppfördes 1756–57 av en grupp köpmän i Åbo. Huvudauktionär var brukspatronen och bergsrådet Johan Jacob Kijk (1706–1777) samt handelsmannen Jakob Bremer (1711–1785). Planer på att grunda ett sockerbruk i Åbo fanns redan på 1740-talet men föll på motstånd från sockerfabrikatörer i Stockholm. Gabriel Nikander skriver i sin uppsats ”Stadsplan och byggnadsskick i Åbo” i samlingsverket Svenska kulturbilder (1930) att byggnaden var uppfört i fem våningar varav de två översta reste sig under mansardtaket. Fr.o.m. 1770-talet var Jakob Bremer den enda auktionären. Den 23 januari 1783 meddelade Tidningar Utgifne af et Sällskap att ”Wid Sockerbruket, anlagt år 1755 i en ansenlig stenbyggnad wid ågatan, woro 1781 4 pannor i gång, som sköttes af 7 arbetare. Tilwärkningswärdet steg til 2537 R:dal. 4 S.” Sockerbruket fick konkurrens av ett annat som anlades i Borgå 1784. Båda fabrikerna måste nedlägga sin verksamhet i början av 1800-talet, delvis p.g.a. att ytterligare ett sockerbruk hade grundats i Helsingfors 1806.

Ett sockerbruk var en förindustriell fabriksanläggning. Här förädlades råsocker till brukssocker. Efterfrågan av socker ökade i takt med att det blev billigare och allt flera konsumenter använde det som sötningsmedel. Kruxet var att anläggningens råvara inte producerades i riket utan var en importvara. Råsockret som processerades i Åbo införskaffades av handelsmännen vid någon av de stora europeiska råsockermarknaderna. Fram till 1792 berättar Öresundstullens längder att det var främst från Bordeaux, därefter Amsterdam, London och Köpenhamn, varifrån fartyg från Åbo köpte råvaran och skeppade den till Finland. Orterna var dock endast mellanstationer i råsockrets väg från odlings- till förädlingsort.

Idag utgör sockerbetan råvaran i det bit- och strösocker du sätter i ditt kaffe eller té. Odlingen av sockerbetan är dock ett 1800-tals fenomen i Europa och kommer ännu senare i gång i Finland. Fram till dess utvinns råsocker från sockerrör som odlas på sockerplantagerna i Karibien och i Brasilien. Under 1700-talet organiserades handeln med och i Karibien genom det så kallade kontinentalsystemet vilket innebar – i teorin – att de karibiska kolonierna var stängda för alla andra fartyg än moderlandets. Detta innebar att endast franska fartyg fick anlöpa franska hamnar i Karibien. Av detta följer att råsockerlasten som en Åbokapten inköpte i Bordeaux hade kommit ifrån någon av de franska kolonierna i Karibien: Saint Domingue (nuv. Haiti), Guadeloupe eller Martinique.

Arbetskraften som användes vid sockerplantagerna var slavar. Systemet hade introducerats av portugiser på de atlantiska öarna, i främsta hand Sao Thomé i Guineabukten, under 1400-talet och etablerats i Brasilien på 1500-talet och förflyttats till Karibien av holländarna under 1600-talet. På slavplantagerna fanns två typer av slavar: kreolska, d.v.s. sådana som var födda i Karibien, och nyanlända från Afrika. I och med att dödligheten på plantagerna vida överskred den infödda slavpopulationens regenerationsförmåga samt plantageodlingens markanta expansion under 1700-talet fanns det ett ständigt behov av nya slavar från Afrika.

Den ständigt ökande efterfrågan av slavar i Karibien och Brasilien täcktes genom en kontinuerlig införsel av slavar från Afrika. Slavarna införskaffades vid olika handelspunkter längsmed Afrikas västra Atlantkust från Senegalflodens mynning ned till Luanda i Angola. Uppköpet av slavar var en reglerad handelsverksamhet, slavarna betalades i form av en varukorg där bomullstextiler, järn-, brons- och mässingsföremål, sprit och eldvapen utgjorde de viktigaste delarna.

Tankelek nummer två. Du har läst Chris Evans och Göran Rydéns Baltic Iron in the Atlantic World (2007). Undersökningen visar hur efterfrågan på en viss typ av så kallat voyage iron i Old Calabar vid Nigerflodens delta resulterade i produktionsomläggningar vid de svenska järnbruken. Voyage iron var råvaran som de afrikanska smederna använde som råvara för att smida jordbruksredskap och vapen. Brittiska slavhandlare förde voyage iron till Afrika men producerade inte själva tillräckliga mängder av produkten (se även Chris Evans uppsats: http://www.ehs.org.uk/dotAsset/2b160981-c9ac-4db0-91b7-a565db9ad598.pdf). Här kommer de svenska järnbruken med i bilden: en stor del av det av brittiska slavfartyg fraktade voyage iron hade tillverkats i Bergslagen. I och med att tillverkningen av voyage iron inte krävde järnmalm av bättre kvalitet är det fullt möjligt att järnet även kom från de finländska järnbruken. Frågan är öppen och har inte undersökts – det finländska järnet kan spåras till Jernvågen i Stockholm men därefter är det oklart om det hamnade till Old Calabar eller någon annan handelspostering i Västafrika.

Tankelek nummer tre. Föreställ dig att du hittar ett inventarium av en bondgård i sydvästra Finland från slutet av 1700-talet eller så. Hittar du en sockertång så har du slutit cirkeln: bonden hade köpt en sockertopp i Åbo när han besökte något av handelshusen. Han kanske även hade inhandlat kaffebönor – en annan slavproducerad råvara. Fram till det stora slavupproret på Saint Domingue kom merparten av allt kaffe som konsumerades i Europa från den franska kolonin i Västindien. Under 1800-talet var Brasilien världens ledande kaffe- och (rör)sockerproducent – slavproducerat fram till slaveriets upphävande 1888. Hade bonden köpt bättre tobak, inte den lokalt producerade utan bästa vara från Puerto Rico, Virginia eller Brasilien, så var även denna vara slavproducerad.

Slutligen ställer sig frågan varifrån bomullen kom till Finlaysons bomullsspinneri i Tammerfors? Bomull odlades inte i Finland, ej heller i Europa. Spinneriet anlades 1820. Vid denna tidpunkt var Sydstaterna världens ledande producent av bomull, producerat av slavar som vi alla vet. Hur många slavskepps botten täpptes till med tjära som tillverkats i Finland?

Frågan om kopplingen mellan finländsk kultur- och samhällshistoria, den transatlantiska slavhandeln och slaveriet är en komplicerad historia. Ett globalhistoriskt perspektiv visa dock att slavhandeln och slaveriet har varit närvarande och påverkat även i Finland. Det tredje fartyget från Sverige som anlände vid den nygrundade frihamnen Gustavia på Saint Barthélemy 1787 var för övrigt åboredaren Johan Escholins Express. Uppdrag: inköp av socker och kaffe. Tydligen motsvarade färden inte förhoppningarna hemma i Åbo, någon ny expedition utrustades aldrig från Åbo. I stället fortsatte Åbohandlarna att inköpa socker, kaffe och tobak i de europeiska hamnarna.

Koh-i-Noor: den historiska stölden eller gåvan

Koh-i-Noor i sin prakt. Diamant och historia som kontrovers.

Koh-i-Noor i sin prakt. Diamant och historia som kontrovers.

Vems historia är det som skrivs? Jag tänker ta med er på en omvänd historia som har sin början 1849 och med inget synligt slut. Det är en historia rotad i nationella ramverk, men som också rör sig bortom det nationella och förståelsen av vad en nation är. Som historiker förhåller vi oss alltid kring tankar om kronologi, tematik, urval och avgränsning samt objekt och subjekt för att skapa förståelse utifrån teoretiska och metodologiska val. Frågan är vems historia vi väljer att skriva i slutändan. Just nu utspelar sig en historia i brittisk media med kopplingar till den brittiska koloniseringen av Indien under 1800-talet, en händelse som spänner mellan då- och nutid, med fokus på ett specifikt objekt, nämligen diamanten Koh-i-Noor som än gång utgjorde en oumbärlig och symbolisk del av den heliga byggnaden Taj Mahal i Agra, Indien. Diskussionen i brittisk press handlar dels om hur Koh-i-Noor hamnade i brittiska händer, dels om diamanten någonsin kommer att återbördas till Indien. Tushar Gandhi, ett barnbarn till M. K. Gandhi, hävdade för ett par år sedan att diamantens återförande till Indien skulle vara ”en gottgörelse för den koloniala tiden” från Storbritanniens sida. Vidare förs det fram en historieskrivning i indiska skolor att den brittiska militären stal Koh-i-Noor 1849. Å andra sidan hävdas det att diamanten var en gåva från de punjabska härskarna till det ostindiska handelskompaniet, för att sedan föras till London (hjärtat av det brittiska imperiet) och överlämnas till drottning Victoria. Och det är här den historiska kontroversen kring stöld eller gåva tar sin början.

Drottning Elizabeths krona och fragment av Koh-i-Noor infattade.

Drottning Elizabeths krona och fragment av Koh-i-Noor infattade.

Efter diamanten hade anlänt till Storbritannien delades den i flera delar, varav den största delen slipades om och sedan monterades in i drottning Elizabeth Bowes Lyons krona. Koh-i-Noor är persiska och betyder ”berg av ljus”, och i och med denna akt av fysisk splittring gavs diamanten en ny kontext och nationell identitet. I samband med ”drottningmodern” Elizabeths (mor till nuvarande drottning Elizabeth II) begravning i London 2002 placerades kronan på kistan för att symboliskt markera äganderätt och brittisk identitet. Vad detta visar är en historia som rymmer flertalet dimensioner och perspektiv i vilket det nationella ramverket spär på och odlar konflikter som ter sig olösliga.

BBC:s hemsida publicerades två kortare reportage den 19 och 20 april i år med fokus på den historiska kontroversen kring Koh-i-Noor. När historiker talar om historiebruk, talar de involverade parterna om äganderätt. Tydligast kom detta fram i den brittiska premiärministern David Camerons uttalande från 2010 i samband med ett besök i Indien: ”If you say yes to one, you suddenly find the British Museum would be empty”, enbart för att avsluta att ett återlämnande av diamanten skulle skapa ett obevekligt prejudikat inför liknande framtida ärenden. Det har gått sex år sedan Camerons uttalande, och för att belysa det absurda i kopplingen mellan museum och identitet, gick det oppositionella partiet i Indien (Indiska nationalkongressen, hemvist för indiska ikoner såsom M. K. Gandhi och Jawaharlal Nehru) ut med ett uttalande som krävde att Narandra Modis regering borde göra allt i sin makt för att kräva tillbaka Koh-i-Noor eftersom den ”knyter an till våra känslor”.

Om vi beger oss till Taj Mahal får man en känsla av vad denna kontrovers egentligen handlar om. Det är en plats som har skapat myter kring Indien, eller som landet beskrevs i svenska tidningar i början av 1900-talet, det var ”ett sagoland”. Kontroversen kring diamanten rymmer legender och myter som rör sig parallellt med fakta och historiska observationer. Efter att själv besökt Taj Mahal i samband med en konferens i New Delhi 2013 öppnades min förståelse för frågans karaktär. För att komma in till monumentet måste man passera en av fyra ingångar (varav en är reserverad för speciella gäster, VIP-ingång), och sedan öppnar det upp sig en större portal som leder en fram till självaste Taj Mahal och de trädgårdar som omgärdar platsen. Portalen liknar ett nålsöga och efter att ha passerat genom den uppenbarade sig Taj Mahal i sin majestätiska och vykortsliknande form, och motsvarade i stort de föreställningar jag hade ställt upp för mig själv om platsen i förväg. Det här var (och är) alltså platsen som rymmer en konflikt som inte enbart splittrar två nationer i en historisk dispyt, det är också en plats som rymmer olika historier, historiesyner och historiska uppfattningar. För att kontrastera Taj Mahals mäktiga inramning, utanför monumentets inhägnad finner vi en social miljö som är gravt eftersatt i form av nedsmutsning och fattigdom samt huserar en leprakoloni strax över gatan till VIP-ingången.

Om Koh-i-Noor återlämnas till Indien och huruvida detta skulle bidra till att ändra på den sociala situationen är jag tveksam till, men det är inte det som är själva poängen, utan det handlar om en nations självbild och om diamantens historia efter 1849 antingen förstås som en stöld eller en gåva. Och än mer, vilken historia är det som skrivs för att tolka hur ett objekt reser genom tid och rum? När det kommer till historien om Koh-i-Noor så är det ett typiskt exempel på ett oavslutat kapitel i kolonialismens och imperialismens historia, frågan är när kapitlet avslutats och på vilket sätt. Det finns nog skäl att återkomma i frågan. Koh-i-Noor är inte det enda fallet som täcker in denna typ av kontroverser kring äganderätt om en historisk artefakt.

Att minnas och att be om förlåtelse

Två gånger ställde han frågan till oss: ”vem är det som minns, vems historia är det som framställs, vem lyssnar på oss som inte ges plats i den rådande uttolkningen av det förflutna?” Han riktade sin fråga till historiker och politiker som sammankommit på initiativ av Erkki Tuomioja som är ordförande för föreningen Historians Without Borders in Finland. Föreningen höll sin första konferens i Helsingfors 19–20 maj 2016. Temat för konferensen var historiens missbruk i samband med konflikter; vi hade samlats för att dryfta frågan vad historiker kan göra för att förhindra missbruket av historia för politiska syften eller vad som Klas-Göran Karlsson definierat som politiskt historiebruk.

Erkki Tuomioja hade grundat föreningen 2015 med avsikt att skapa en internationell plattform för utbyte mellan historiebrukare (politiker och diplomater) och historieskapare och –uttolkare (historiker). En uttalad avsikt för Historians Without Borders in Finland är att understöda och främja den offentliga diskussionen om historia och nödvändigheten av att använda sig av historisk kunskap för att befrämja konfliktlösningar och fredsarbetet.

Mannen som ställde frågan var tuareg och representerade Nationella rörelsen för Azawads befrielse (Mouvement National de Libération de l’Azawad, MNLA). Han representerar ett folk som utropat en egen stat i norra Mali efter ett framgångsrikt gerillakrig och statskuppen i Mali våren 2012. Självständighetsförklaringen fick dock inget internationellt understöd och med hjälp av franska trupper lyckades den maliska armén återta kontrollen av norra Mali och självständighetsförklaringen rann ut i sanden.

I Europa framställdes kriget i norra Mali som islamisternas försök att utvidga sin maktbas i Sahara. Staten Azawad såg ut att vara deras skapelse. Sharian infördes, lokalt historiskt kulturarv förstördes, inte minst sufiernas gravplatser i Timbuktu och Gao. Värdefulla historiska handskrifter plundrades från de världsberömda forskningsinstituten i Timbuktu, såsom Bibliothèque commèmorative Mamma Haidara, vilket väckte bestörtning bland historikerna i Västvärlden och anfördes i den västerländska pressen som än ett bevis för islamisternas trångsynthet. (Senare framgick det dock att merparten av manuskripten hade gömts undan och endast en bråkdel förstörts.)

Tuaregernas uppror har dock en komplex historia och är ett resultat av deras politiska, ekonomiska och sociala marginalisering i det postkoloniala Mali, Niger, Algeriet och Libyen. Fram till början av 1900-talet utgjorde de olika tuareggrupperna den centrala kontaktlänken mellan Nordafrika och Sahel- och Sudansavannen och organiserade handelskaravanerna som korsade Sahara. Politiskt kontrollerade de olika tuareggrupperna den västra delen av Sahara, i en del fall utkristalliserades politiska strukturer såsom Agadez-sultanatet i Aïrbergen. Den franska koloniala erövringen av såväl Sahara som den västafrikanska savannen och bildandet av Franska Västafrika satte punkt för tuaregernas politiska och samhälleliga dominans över Sahara och Sahelsavannen. Med slaveriets upphävande förlorade tuaregerna sin ekonomiska bas – tuaregernas slavar bodde huvudsakligen i slavbyar i savannen där de odlade grödor som tuaregerna behövde för att överleva tillvaron i öknen. Marginaliseringen möttes med motstånd och uppror – Kaossenupproret 1917 samt upproren åren 1961-1964, 1990-1995, 2007-2009 och 2011-2014.

Tuaregernas marginalisering är ett typexempel på hur historiesynen och uttolkningen av det förflutna blir en del av en samhällskonflikt. Två syner på det förflutna kolliderar – tuaregernas och afrikanernas. I dag skrivs Malis och Nigers historia ur de forna slavarnas perspektiv, igår skrev först europeiska upptäcktsresenärer, senare etnologer och historiker om ”de blåa männen” i Sahara. Perspektiven är diametralt olika – för historikerna i Bamako eller Niamey är tuaregerna de som förtryckte afrikanerna, de var herrarna medan afrikanerna, de mörkhyade, var deras slavar. Slavarna hade (och har) ingen historia. I berättelsen om det postkoloniala Mali eller Niger är tuaregerna en fotnot, en grupp som befolkar öknen och dyker upp med sina kamelhjordar i savannen under torrperioden där de skapar oro och missämja när deras hjordar trampar in på den jordbrukande befolkningens åkrar. Deras livsstil betecknas som arkaisk, ickeanpassningsbar till det moderna samhället.

Tuaregerna är ett folk med en lång politisk historia men utan egen stat. Landet som de förr kontrollerade delades upp av fransmän och italienare och uppgick som perifera distrikt i de nya koloniala enheterna. För de postkoloniala afrikanska staterna blev de koloniala gränserna riktgivande, de blev nya afrikanska nationalstaternas råmärken.

Den tuaregiske kollegan var även närvarande när kardinal Peter Turkson höll sitt anförande vid konferensen. Vad tänkte han om kardinalens budskap om nödvändigheten att be om förlåtelse som det avgörande steget till försoning? Kardinal Turksons sammanvävda teologisk-filosofiska och praktisk-analytiska framställning gjorde ett djupt intryck på mig. Det gällde den katolska kyrkans självrannsakning med sitt egna förflutna och oförrättelser mot individer och folk. Kyrkan som tidigare positionerat sig som antimodernismens fyrtorn genomförde en helomvändning under Andra Vatikankonciliet vilket under de senaste påvarna resulterat i att man offentligt gått ut med ursäkter för kyrkans agerande, för inkvisitionens förföljelser, för maktmissbruk. Historien är inte avslutad, den kan och bör omtolkas.

Att kyrkan ber om förlåtelse för det som inträffat i det förflutna ger hopp om att dialogen inte är förgäves. Lika väl öppnar detta en svår utmaning för politikerna: kan man be om förlåtelse för något som inträffat för hundra, tvåhundra eller tusen år sedan? Minnet av historiska oförrättelser finns kvar hos dem som lider av dess stigma – slavarnas ättlingar, de förföljdas familjer, de underkuvade och nedtryckta, de som inte har någon röst i församlingen. Ett steg till försoning blir att integrera deras minnen och deras historia; att de får föra fram sin version av det förflutna – men även att de är villiga att föra en dialog.

Segerdagen och firandet den 9 maj 2015: ett år senare

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

För ett år sedan uppmärksammade vi i denna blogg hur Ryssland 2015 valde att markera sin globala politiska närvaro och historiska roll genom landets firande av slutet på det andra världskriget för sextio år sedan. Med kopplingar till varför och hur detta har utvecklats antingen i känsliga eller a-historiska debatter, ifrågasattes tanken om vems minne som egentligen har tolkats och skrivits. Är det möjligt att skriva politisk historia utan att ta i beaktande faktorer som maktanspråk och samtida politiska konflikter? I det senare fallet gäller det främst Rysslands aktiva roll i Ukraina, Krim och Syrien. Vi har också att göra med den alltmer urgröpta ekonomiska situationen i Ryssland och hur detta förhindrar ett permanent etablerande av en stabil medelklass. Eller för den delen, reaktionerna från den ryska utrikesministern Sergei Lavrov på Sveriges och Finlands potentiella och eventuella framtida medlemskap i NATO. En snabbsökning på internet i skrivande stund (läs Google) visar att endast Russia Today (RT; nyhetsbolag med aktiv finansiell och politisk sponsring från Kreml) har ägnat uppmärksamhet åt den roll och betydelse som den sovjetiska krigsmakten hade i att bringa den nazistiska krigsmakten ner på sina knän i ett sönderbombat Berlin, och hur ”Segerdagen” bör och helst ska firas den 9 maj. I jämförelse med det spektakel som iscensattes för ett år sedan i Moskva, det som uppmärksammas den 9 maj 2016 verkar enbart och skenbart fokusera på det nationella.

Segerdagen i Moskva (9.5.2015)

Firandet av ”Segerdagen” i Moskva (9.5.2015)

Anledningen till varför vi väljer att publicera bloggen i sin helhet ett år senare är helt enkelt för att påminna om vikten av att sätta in detta specifika minne i någon form av begriplig kontext, främst av det skäl att vi lever i en värld som fortfarande upplever  svallvågorna av världskrigets slut i Europa 1945.

(FD Fredrik Petersson och FD Johanna Wassholm, Stockholm/Åbo, 8.5.2016)

Vems minne?

Europa i maj 1945. Mussolini har dödats, Hitler har begått självmord och den nationalsocialistiska regimens fruktansvärda brott börjar träda fram i dagsljuset. Tyskland har kapitulerat villkorslöst och i ett sönderbombat Berlin firar den Röda armén segern över nationalsocialismen som krävt mer än 25 miljoner militära och civila sovjetmedborgares liv. På vägen mot Berlin har man ”befriat” de baltiska staterna som nu inkorporeras i Sovjetunionen och en rad andra Central- och Östeuropeiska länder som inom kort kommer att förvandlas till kommunistiska diktaturer. I dessa länder hade delar av befolkningen stridit mot Röda armén på Wehrmachts och SS-truppernas sida, och även varit delaktiga i folkmordet på judar. De västeuropeiska länder som varit ockuperade under kriget – Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark och Norge – är åter fria. Här står man inför uppgiften att göra upp med dem som under krigsåren kollaborerat med ockupationsmakten, medan folk som medverkat i motståndsrörelser och exilregeringar hyllas som hjältar. I Storbritannien och USA, som lett den allierade offensiven i väst sedan landstigningen i Normandie i juni 1944, gläder man sig över att man har lyckats försvara friheten och demokratin i Europa.

Utifrån de varierande erfarenheter som andra världskriget innebar för olika länder och grupper inser man lätt att det svårt att skapa en gemensam uppfattning om vad krigsslutet i maj 1945 betyder – såväl i det förflutna som i samtiden. De motsägelsefulla ”stora berättelserna” kring andra världskriget är för tillfället högaktuella, dels på grund av det i år gått sjuttio år sedan kriget i Europa avslutades, dels på grund av de politiska och militära spänningar som för tillfället präglar världsdelen och i vilka narrativen än en gång utnyttjas som historiepolitiska argument.

En gemensam referensram?

Efter kriget delades Europa av en järnridå som redan i sig förde minnet i två separata riktningar. I Västeuropa kom krigserfarenheten att manifesteras i ett politiskt projekt, som i längden skulle leda till grundandet av Europeiska unionen. Man var från början medveten om att skapandet av en övernationell europeisk identitet förutsatte att man lyckades konstruera en uppfattning om ett delat förflutet. Till en sådan s.k. memory frame som alla kunde anknyta till – ur medlöparens, offrets eller motståndarens perspektiv – gjorde EU med hjälp av en aktiv historiepolitik särskilt på 1990-talet Förintelsen och erfarenheten av den nationalsocialistiska totalitära regimen. Ett primärt syfte med både integrationsprojektet och historiepolitiken var att med Förintelsen som delad referensram söka försoning och att för all framtid hindra krig mellan länderna och uppkomsten av totalitära regimer som skulle vara kapabla till motsvarande grymheter som den nationalsocialistiska regimen varit kapabel till.

När de postsovjetiska staterna och de f.d. kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa kring millennieskiftet förberedde sig för inträde i unionen, visade det sig att den västeuropeiska minnesramen som sådan inte var tillämpbar i denna region. Den historiska erfarenheten här dominerades av en annan ”stor berättelse” kring världskriget; Sovjetunionens seger som vägen in i en annan form totalitarism som varade i fyrtiofem år, och som för många hade inneburit ofrihet, förtryck och lidande. Brott mot mänskliga rättigheter som hade begåtts i kommunismens namn hade blivit ett hett debattämne i den europeiska offentligheten sedan det uppseendeväckande verket Kommunismens svarta bok publicerades 1997. EU:s officiella historiesyn måste revideras så att de kommunistiska regimernas brott beaktades. 2009 antog EU-parlamentet en resolution som fastställer att fascismens och kommunismens brott bör fördömas på lika villkor. Man stod fortfarande bakom tanken att ett enande av Europa är omöjligt om man inte lyckas skapa ett delat historiskt minne, men födde samtidigt en debatt som även idag inför firandet av krigsslutets sjuttionde årsdag är politiskt känslig och väcker stark kontrovers. Debatten kretsar kring frågan Förintelsen är att betrakta som en historiskt unik händelse, eller huruvida de brott som den regim som besegrade nationalsocialismen kan anses vara lika stora – eller rentav större.

Den 8 maj 1945 - Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Den 8 maj 1945 – Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Seger! 

En tredje stor berättelse om kriget tog form i Sovjetunionen. Här var det inte ens ”andra världskriget” som skulle ihågkommas, utan det ”stora fosterländska kriget”, Sovjetunionens heroiska anti-fascistiska kamp mot det nazistiska Tyskland 1941–1945. Tiden från hösten 1939 fram till sommaren 1941, då Sovjetunionen genom Molotov-Ribbentrop-pakten var allierad med Tyskland, tystades ner i historieskrivningen. I Sovjetunionen – och numera i Ryssland – uppmärksammas den 9 maj inte primärt för freden eller krigsslutet, utan symboliskt och retoriskt är det uttryckligen segern som firas. Segerdagen blev helgdag 1965 och firandet var omfattande fram till slutet av 1980-talet. Efter en svacka under perestrojka-tiden och det kaotiska tidiga 1990-talet, som präglades av en historisk vilsenhet efter kommunismens fall, återinfördes det militära firandet 1995. I ett Ryssland som sökte nya vägar in i framtiden fanns ett stort behov av ett historiskt medvetande som alla kunde identifiera sig med, och det var ett syfte som få historiska händelser kunde tjäna som den heroiska och uppoffrande anti-fascistiska kampen, som slutade i seger.

Kommunismens fall öppnade samtidigt upp för en möjlighet att skapa en ny mera nyanserad europeisk minneskultur kring kriget efter det kalla krigets motsättningar. När sextionde årsdagen av krigsslutet uppmärksammades 2005 närvarade en stor del av Västeuropas statschefer vid militärparaden på Röda torget. För första gången närvarade även Tysklands förbundskansler, Gerhard Schröder, symboliskt en viktig vändpunkt ur den europeiska försoningens perspektiv. I sitt tal lyfte president Vladimir Putin fram segern över fascismen som en gemensam kamp; Ryssland skulle med tacksamhet ihågkomma att amerikaner, britter, fransmän – liksom tyska och italienska anti-fascister – deltagit i kampen.

När segerdagen i Moskva firas lördagen den 9 maj 2015 får vi knappast höra en sådan försonande retorik. De flesta europeiska statsöverhuvuden har tackat nej till inbjudan att närvara vid militärparaden på Röda torget. De olika minnena kring kriget håller efter en tid av närmande igen på att glida i olika riktningar. Ryska regeringen driver en historiepolitik som syftar till att skapa en entydig sanning om kriget – läroböcker skrivs om, man stiftar lagar som styr vilka berättelser om kriget som är gångbara och vilka som inte är det, och organisationer som Memorial som vill granska krigets avigsidor tystas ner. I den officiella retoriken har segern över fascisterna återgått till att vara helt och hållet Röda arméns, och denna uppfattning utnyttjas i dagspolitiken. Europas himmel må under de senaste åren ha förmörkats av politiska och militära motsättningar, men över Röda torget skiner solen garanterat den 9 maj.

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Tacksamma – åt vem?

I Sverige har det sedan början av året förts en livlig debatt om slutet av andra världskriget, som inleddes när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg den 2 februari hävdade – hon ställde alltså inte en fråga utan gjorde ett påstående – att ”vi ska vara tacksamma att det var Röda armén och inte fascisterna som vann”. I debatten som följde – och som fortfarande pågår – har ett flertal personer tagit ställning för eller emot det ursprungliga inlägget. T.ex. uttryckte författaren Jan Guillou sitt stöd för Linderborg, med argument som kan beskrivas som historierevisionistiska och polariserande – medan professor Kristian Gerner, ledande expert på Sovjetunionens och Rysslands historia i Sverige, till synes utan effekt försökt nyansera och problematisera Linderborgs krav på att ”vi ska vara tacksamma”.

Som en trogen förespråkare av marxismen var Linderborgs syfte att konfrontera svenska ”liberaler” och en historieskrivning som utgår från andra kriterier än klasskamp och dialektik. Hon har i ett flertal inlägg envist rättfärdigat sitt krav på vi bör vara tacksamma, men även om Röda arméns avgörande insats svårligen kan förnekas, är kravet på många sätt problematiskt. En sådan historiesyn som Linderborg och en del av dem som stöder henne förespråkar misslyckas kapitalt med att beakta historiska processers komplexitet och de följder kriget hade för specifika grupper i samhället på ett internationellt, nationellt och lokalt plan. En del av inläggen i debatten ger inte heder och rättvisa åt alla offer som led eller dog i Tyskland och Sovjetunionen på den väg som ledde till att andra världskriget bröt ut, eller åt de miljoner soldater och civila som föll offer för det blodiga kriget i Sovjetunionen och Östeuropa. De beaktar inte hur den statliga terrorapparaten fick ett grepp om Östeuropa, administrerad i skenet av kommunism som sanktionerad ideologi. Eller slutligen, hur den anti-fascistiska retoriken bakom järnridån förvandlades från en kamp mot ”de onda fascisterna” till en anti-imperialistisk retorik riktad mot de ”onda västmakterna”.

Den svenska ”tacksamhetsdebatten” pekar mot den historielöshet som tyvärr får plats i offentliga rum genom att fakta reduceras till något sekundärt på bekostnad av ideologiskt rättfärdigande av den egna ståndpunkten. Krigsslutet i maj 1945 bör betraktas bortom samtida ideologiska kamper. Berättelsen om andra världskrigets slut för sjuttio år sedan handlar om både segrare och förlorare, varför det lätt blir fel – och potentiellt farligt – att ställa krav på uttryck för tacksamhet. Historiska processer är aldrig endimensionella, utan alltid komplexa. En mera gångbar och konstruktiv väg att minnas förefaller att vara ett större fokus på att minnas och hedra alla som på sitt sätt bidrog till att stoppa Hitlertysklands terrorvälde – liksom alla dem som föll offer för krigets grymheter på båda sidor. Att nå fram till en sådan insikt är dock omöjligt så länge som historien primärt utnyttjas i politiska och ideologiska syften.

För att lyssna på en intervju med FD Johanna Wassholm och FD Fredrik Petersson om ”segerdagen” och ”tacksamhetsdebatten” i Svenska Yle, 9.5.2015: klicka här.