Kategoriarkiv: Okategoriserade

När blev alla ”forskare”?

När jag började min forskarkarriär fanns det en outtalad kodex som menade att forskare kunde man kalla sig när man beviljats doktorsgraden. Fram tills dess var man bara doktorand. Så var ryktet då. Om det stämde vet jag inte, men jag följde det, jag kallade mig för doktorand, inte forskare. Idag är det annorlunda. Jag är doktor och alla ”forskar”. Det räcker i princip med ha att slagit in ett sökord i Google för att vem som helst kan säga att ”jag har forskat lite i ämnet”. Därmed är det inte bara doktorer som är forskare, vem som helst som kan läsa kan påstå att den ”forskar”. Och det här är inte helt ofarligt. Det är högst problematiskt.

Ett exempel är vaccinationsmotståndet i USA. Föräldrar som vägrar vaccinera sina barn för att de menar att det inte går att lita på staten. De menar att staten inte vet bäst, eller med andra ord sagt, det finns oroliga medborgare som har ”forskat” i ämnet och kommit fram till att vaccinering är farligt. Men jag stöter även på de här alternativa åsikterna i min egen forskning, det som berör klimatförändringen.

Begreppet att ”forska” har urvattnats. Med hjälp av Google har information blivit likvärdig. En gnutta intresse för en viss fråga leder lätt till en ”forskning” där det sker ett selektivt urval av information som stärker, eller bidrar till att stärka, den tanke som först gav upphov till intresset. Dessa ”forskare” som skapar och sprider personliga åsikter i viktiga frågor som klimatförändringen och vaccineringen av små barn har tyvärr fått en stark position. Och det finns säkert flertalet andra debatter som jag missat, men i många fall har dylika ”forskningar” nästintill kommit att representera en reell och sann åsikt i viktiga frågor som berör hela samhällen. Tyvärr.

I väntan på att en forskare historiserar och undersöker de senaste årens utveckling av begreppet att ”forska” – hur gick det så här?

Civis Academiae – om oss vid universitetet

Det har funnits en benägenhet att beteckna mig som kund som erhåller service av förvaltningen och de administrativa enheterna. Dessa serviceproducenter tillhandahåller en rad tjänster som de tillhandahåller mig så att jag skall kunna utföra mitt förvärv. Må så vara när jag går till banken eller butiken. Jag går in i affären eller kaféet, väljer och vrakar bland produkterna som erbjuds, förväntar mig betjäning eller så utgår jag ifrån att den för länge sedan rationaliserats bort och självservering gäller. Jag är konsumenten av de tjänster och varor som står tillhands, jag får upplevelser och i bästa fall är jag nöjd, andra tider missnöjd och klagar högljutt.

Kundförhållandet innebär att det existerar en klyfta mellan du som ger och jag som tar emot. Jag betalar för tjänsten, i bästa fall får jag ett leende. Det finns ingen relation mellan oss, jag som kund kommer och går, du som ger finns kvar och tar emot nästa kund. Vem jag är spelar egentligen ingen roll, lika litet vem du är. Du utför din uppgift och därmed basta. Under kärva tider rationaliseras du bort, när du inte mera behövs ersätts du av en annan. I den lyckliga nya världen blir det säkert en robot, en apparat, ett program som jag kommunicerar med.

Analogt bör välan även studenterna vara mina kunder. Hon eller han förväntar sig att jag tillhandahåller en produkt, ett paket som innefattar kurser, handledning och i slutändan en examen, säkerligen i förlängningen även en förhoppning om ett jobb. Fast just det sistnämnda ingår inte i mitt produktsortiment. Endast ett körkort men inte en bil. Studenten kommer och går, jag finns kvar. Är studenten nöjd vet jag sällan, är hon eller han missnöjd alltid. Responsen är anonym, en elektronisk blankett som fylls i, landar på mitt bord. Jag läser den, registrerar och betraktar mig kritisk. Tydligen har jag inte lyckats denna gång med min föreläsning, måste förbättra både input och output. Kunden är kung, alltid. Men kunden är endast en del av min verksamhet så länge det gäller just den produkt, den tjänst som jag erbjuder. Kunden – studenten – är inte en del av mitt liv. Utgående från detta resonemang finns det även ett avstånd mellan mig och mina studenter.

Men är universitetet ett bolag? Ett affärsverk, en tjänsteproducent? Vad är egentligen idén med ett universitet? Varför ökar vantrivseln bland mina kolleger och vänner? Varför känner jag inte igen mig själv i den nya världen? Är jag en övervintrad prekambrisk mumie som inte har kommit längre än Bologna eller Paris eller Oxford eller Prag någon gång under medeltiden – du vet, den där tiden då studenter och lärare bildade samfund? Är civis academiae, den akademiska medborgaren, en förmodern förlegad kuf som gick i graven – ja, när?

Vad om universitetet är en organism, en helhet som består av likvärdiga delar? Universitetssamfundet finns i världen, vi verkar i och för samhället. Vår värld är det lokala, det regionala, det nationella, det kontinentala, det universella och det galaktiska. Sant är att professorerna, lärarna och forskarna ser sig som samfundets kärna – men är vi det? Om vi tar bort studenterna och den administrativa personalen finns inte mera samfundet kvar, inte mera idén om ett universitet. Utan mina studenter är jag den ensamma mystikern som sitter i en tunna eller på en pelare och tänker – kanske – djupa tankar. I bästa fall tar jag fram min papyrusrulle och skriver ned ett ord eller två. Eventuellt för att någon om hundra år läser det jag skrivit. Utan de tekniska och administrativa specialisterna blir jag tvungen att utföra planerings-, ekonomiförvaltnings-, personalförvaltnings-, studiestöds- och undervisningsplaneringsuppdrag själv. Jag skulle städa själv, torka damm, bunta papper, skriva ut betyg, hålla reda på ekonomin, sköta om marknadsföringen, anställa ny personal. Till slut sitter jag i mitt rum – ensamt – och är missnöjd: min tid har gått åt att vara min egen administrativa och tekniska hjälp. Ingen tid för varken studenter eller forskning.

Jag är inte kund i fakultetskansliet eller i centralförvaltningen. Mina kolleger där är lika mycket en civis academiae som jag och studenterna – alla anställda är ju minst magistrar sowieso! Vi strävar efter ett gemensamt mål: att göra det bästa vi kan, att sträva efter nya höjder, att rulla stenen tillsammans upp för berget, att underminera okunskap, fördomar, alternativ fakta och dumheter. Jag behöver mina vänner och kolleger i fakultetskansliet och i centralförvaltningen för att kunna förverkliga och genomföra det uppdrag som jag fått och tagit emot som professor. De är en nödvändighet, är de för få lider både jag och de. Det är en balansgång men det är sist och slutligen i mitt eget intresse att det finns tillräckligt många av mina kolleger så att vi alla kan utföra våra uppgifter och trivas med vår tillvaro som civis academiae. Varken de eller jag är maskiner eller packdjur om kan lastas med hur stora många uppgifter som helst.

Illamåendet och ångesten börjar med att uppgifterna tornar upp sig framför en – La Montagne, Berget. Hur mycket du än söker att minska dess omfång så har det ytterligare vuxit till sig när du står nästa dag framför det. Du vet att det skulle behövas hjälp för att du skulle ha en rimlig chans för att utföra alla de uppgifter som du förväntas utföra. Men i nedskärningens och rationaliseringens tidevarv är detta en from förhoppning. Oron och olusten ökar.

Vad kan jag göra? Universitetets och fakultetens inkomster är delvis låsta – antalet examen vi får ’betalt’ för av undervisningsministeriet är fastslagen. Men inte mina möjligheter att genom min egen forskning få in medel. Jag skriver och publicerar eller är framgångsrik med att erhålla extern projektfinansiering. Så det kommer an på mig själv: vill jag ha mera hjälp, vill jag avlasta mina kolleger i fakultetskansliet bör jag ha tid att forska och publicera mera. Och för att kunna göra det behöver jag ett fakultetskansli och en centralförvaltning som inte mår illa och är överbelastad och tvingas skära bort de uppdrag och den hjälp de kan tillhandahålla. Det är sist och slutligen därför som klyftan mellan mig och dig måste överbyggas, du och jag måste bilda en enhet och ett samfund. Jag vill gärna berätta åt dig om mina visioner och jag vill gärna höra av dig om hur vi tillsammans kan förverkliga dem. Och berätta gärna dina visioner för mig, varför skulle inte dina tankar och idéer räknas?

Samtidighetens parallellitet och möjliga enhet

Föreställ dig att du går över ett torg. Emot dig kommer en annan människa. Vi finns samtidigt på torget och under det ögonblick som vi möts kanske vi stannar upp och blickar den andre i ögonen. Vi fortsätter åt var sitt håll, mötet kanske varade inte längre än en sekund. Samtidigheten är obruten, vi finns parallellt i samma rum, på samma torg. Vi registrerar kanske vårt möte samtidigt men bryter inte tystnaden som finns, stannar inte upp.

Samtidigt som vi möts på torget står det en tredje person och iakttar oss. Tre personer finns samtidigt på samma plats, två möts men stannar inte upp, den tredje har fixerat blicken på dig när du dök upp. Personen valde att följa med dig, registrerade kanske inte den andre som kom från det andra hållet. Samtidigheten har blivit mera komplex. De tre personerna finns parallellt i samma rum men en har gjort ett val och följer endast den ena personens steg. Existerar ens den andre personen för iakttagaren? Endast när de två personerna möts finns båda samtidigt närvarande för iakttagaren. Men om iakttagaren inte uppmärksammas av de två som har ögonkontakt så finns alla tre visserligen på samma plats men inte nödvändigtvis i samma rum. Kanske ingen av dem finns i samma rum, kanske ögonkontakten inte inträffar utan de två personerna som möts inte sett den andre som kommer emot.

Multiplicera situationen på torget med ett par miljarder människor. Just nu finns vi samtidigt, ett par av oss på samma plats, många fler på andra platser, ännu fler i andra länder. Alla samtidigt, alla parallellt.

Samtidigheten är tredimensionell. Tid och rum existerar samtidigt. Men vad händer när vi möts? Vad händer om vi stannar upp och verkligen ser den andre i ögonen – och tilltalar henne? Samtidigheten blir nu tvådimensionell. Jag ställer en fråga, du ger ett svar. Vi finns fortfarande samtidigt på en och samma plats, du står framför mig, jag framför dig. I det ögonblicket som jag besluter mig för att fråga hur du mår har dock ordens samtidighet upphävts. För du har för din del bestämt dig för att lyssna till vad jag har att säga. Kanske känner vi varandra och har viftat med handen för att fånga varandras uppmärksamhet. Kanske har vi först talat i mun på varandra – formulerat och uttalat våra första ord och meningar samtidigt som den andre. Men vi måste hejda ordflödet för ifall vi skulle fortsätta med det skulle vi tala förbi varandra.

Samtidigheten måste överbyggas för att ett möte skall kunna förverkligas. En dialog, ett samtal går emot samtidigheten. Du talar först, jag sedan, jag lyssnar, du lyssnar. En ordning uppstår, ett tidsflöde. Du först, jag sedan, sedan du igen.

Den fullständiga samtidigheten under ett samtal är således omöjlig. Lika omöjlig är den när vi handlar. Eller nästan. Vi kanske samtidigt sträcker ut handen när vi går mot varandra, samtidigt tar tag i den andre, samtidigt kramar om varandra. Vi två uppnår fullständig samtidighet och enhet i tyst samvaro. Finns till, ger en kram, behöver inte säga något. Ord bryter förtrollningen av samtidighetens enhet. Ord behövs för att uppnå denna enhet men tystnaden gör den möjlig.

Ord kan även användas för att möjliggöra massornas enhet. Föreställ dig att du är en godsherre som ger en order till dina drängar och pigor. Ni skall gräva ett dike, tjänstefolket ställer sig på rad, griper tag i hackan och spaden och börjar gräva. I takt, helst. Föreställ dig att du är en plantageägare och ger order om att sockerrören skall skördas. Slavarna står i rad med skäran i hand. Föreställd dig att du är en officerare som skriker ’attack!’ och soldaterna rycker fram i slutna led, hoppar upp ur skyttegravarna och rusar framåt. Och på andra sidan skriker sergeanten ’ge fyr!’ och så knattrar kulsprutan på och ett inferno bryter ut. Föreställ dig att du är Gröfaz eller Lillefar och uppmanar massorna att utföra stordåd. Och så bygger vi Autobahn och dämmer upp floderna och de som inte är anpassningsbara, formbara eller bara annars är Untermenschen förpassar vi till slutna rum, anstalter, KZ och GULAG.

Samtidigheten har en totalitär och en anarkistisk dimension. I den totalitära dimensionen eftersträvar staten – ’systemet’ – till fullständig kontroll över samtidigheten genom att eftersträva absolut enhet. Den totalitära statens tidsrum är singulär, det finns endast en sanning, endast ett rum, endast en tid, endast en människa (som visserligen finns i miljontals upplagor – alltid lika, tänker samma tankar, beter sig på samma sätt). I den totalitära staten finns det inga behov av möten, av att två människor upplever enhet. Ty denna enhet skulle vara fröet till den totalitära statens undergång.

I den extrema, individualistiska varianten av den anarkistiska dimensionen skulle även möten vara omöjliga. Varför skulle vi mötas, varför skulle jag vilja ge avkall på min frihet för att uppnå enhet med dig? Vem talar först? Den som yttrar det första ordet får ett försprång, sätter agendan. Men om vi inte talar till varandra existerar vi visserligen samtidigt, vi utför våra handlingar samtidigt men utan att beröra, röra, samverka med den andre. Jag undviker dig för att inte förlora min frihet, mitt handlingsutrymme, min egovärld som existerar samtidigt som din egovärld och alla andra samtida egovärldar. Men vi är ensamma. Om jag tycker att samvaro kvittar så fortsätter jag att leva i min egovärld och undviker kontakt. Men vad om jag och du behöver hjälp? Vad om jag och du är olyckliga i vår ensamhet? Vad om jag och du fryser i vår ensamhet? För att överleva måste jag tilltala dig, ge avkall på min egovärld, öppna den för dig, släppa in dig. Uppnå enhet i samtidigheten. Samtidigt som vi lever med alla de andra individerna runt omkring oss som även söker att övervinna samtidighetens parallellitet. Orden behövs för dialogen, dialogen och tankeutbytet för att motverka ensamheten och det totalitära. Tystnaden och stillheten för att vi skall uppnå fullständig enhet i samtidigheten.

Tankar om plats och förändring

En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

Över tid har jag utvecklat en hatkärlek till Moskva. För drygt en vecka sedan återvände jag till Moskva tillsammans med mina kollegor (Holger Weiss och Kasper Braskén) för att forska i det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI). Det är ett arkiv som rymmer Sovjetunionens historia och som alla som forskar om Sovjetunionen måste och bör förhålla sig för att kunna bedriva någon form av vettig och kritisk forskning på området. Förutom att vi upplevde en intensiv arbetsvecka med tillhörande äventyr på tåget från Helsingfors till Moskva (vilket visade sig ha genomgått en hälsoreform under de senaste åren, dvs. inget vin, vodka eller cognac serverades längre i tågets restaurangavdelning), ett hotellkomplex som innehöll ett antal obskyra restauranger och barer, eventuell matförgiftning samt djuplodande samtal om dagens fynd i arkivet, så är Moskva alltid Moskva. Eller rättare sagt, Moskva är alltid ett nytt Moskva varje gång som jag har återvänt till staden. När det var dags att fylla i visumansökan inför resan ska det alltid anges hur många gånger man har rest till Ryssland. För min egen del har jag tappat räkningen och jag skrev ner på ren instinkt att det är väl sisådär 14-15 gånger. Hur ska jag förhålla mig till den här platsen som har blivit så central för den forskning som jag har bedrivit nu i över ett decennium (jisses, bara tanken…).

Min första resa till Moskva gjorde jag som studentrepresentant för Södertörns högskola på hösten 2003. Tanken med resan var att universitet i Sverige och Moskva skulle ”bygga broar” och skapa samarbeten i linje med det Erasmusprogram som flertalet universitet i Europa idag använder sig av för studentutbyten. Nåväl, jag tänker inte gå in på resultaten av resan, vilket ni nog kan gissa själv, men det som gjorde intryck på mig var staden och platsen. En mytomspunnen plats som rymde en historia som jag just hade börjat glänta på i samband med min andra magisteruppsats som jag skrev inom ramen för ett engelskspråkigt magisterprogram med fokus på Baltikum. Själva tanken på att få gå på de gator där en del av de historier och berättelser som jag hade valt att skriva om hade utspelat sig, och när det kommer till min magisteruppsats utmynnade det mer eller mindre i ett textanalytiskt experiment där jag försökte analysera ett källmaterial baserat på svenska tidningsrapporter om den första skenrättegången i Moskva 1936. Moskva 2003 var hursomhelst en kaotisk plats. Trafiken var intensiv, avgaserna trängde igenom överallt och var utmattande på alla sätt och vis, men det var flödet av människor som pulserade i stadens kärlsystem, det vill säga, den mytomspunna tunnelbanan, som lämnade det starkaste intrycket. Känslan av att klämmas ner i ett rör som leder cirka 100 meter under jord. I jämförelse med Stockholm blev det ett uppvaknande, eller som jag alltid brukar se på det när jag återvänder från Moskva till min hemstad, den senare är som en liten by i jämförelse. Vidare var Moskva 2003 en stökig plats, en bullrande maskin och omtumlande upplevelse som speglade ett Ryssland som sökte sin plats och identitet. Moskva är dock inte Ryssland och Ryssland är inte Moskva, men mycket utgår ifrån den ryska huvudstaden och hur vi uppfattar Ryssland som en monolitiskt statsmakt. Ta till exempel all offentlig rapportering: den sker alltid utifrån Moskva som ett centrum.

Arkivets interiör

Arkivets interiör

Nästa resa till Moskva gjorde jag på våren 2004. Det var min första resa till RGASPI som doktorand i projektet ”Comintern and African Nationalism, 1921-1935” under Holgers ledning. Inom ramen för projektet skulle jag samla in material till min doktorsavhandling och när jag öppnade den första mappen som jag hade beställt fram så höll jag ett fotografi i min hand, ett fotografi på den tyske kommunisten Willi Münzenberg (1889-1940), en upplevelse som kom att följa mig genom hela min doktorand och resulterade att jag satte bilden i den publicerade versionen av min avhandling (vol.I-II, Queenston: Lewiston Press). För mig blev Münzenberg en person som kom att prägla min forskning om den sympatiserande organisationen League against Imperialism and for National Independence (LAI, 1927-1937) och vilket till slut resulterade i min doktorsavhandling 2013. Mappen med fotografiet tillhörde Münzenbergs personfil och i mappen hittade jag anteckningar som beskrev hans liv som kommunist inom dels den tyska kommunistiska rörelsen, dels inom den Kommunistiska internationalen (Komintern, 1919-1943). På ett dokument kunde jag läsa att han hade bott på Hotel Moskva tillsammans med sin partner Babette Gross 1936. Och här gjorde sig historia som ett skeende påmint när jag väl satt på arkivet denna första gång. Frågan är varför. Jo, RGASPI ligger på Bolshaya Dmitrovka-gatan och längre ner om man rörde sig i riktning mot Röda torget passerade man först Fackföreningarnas hus (där de ökända skenrättegångarna under den stora terrorn utspelades 1936-1938) och sedan stod man mittemot Hotel Moskva, en brun koloss som symboliserade sovjetmaktens omnipotenta roll i det ryska samhället. Märk väl att jag skriver i dåtid här eftersom Hotel Moskva inte längre existerar. Efter 2004 beslöt man att riva hotellkomplexet för hand med slägga (ja, det är sant) och bygga upp en replika av hotellet på exakt samma plats och döpa om det till Four Seasons. Och det är här mina funderingar om platsers föränderlighet och hur det påverkar oss blir centralt, nämligen, vad är det som skapar referensramar och hur ska man förhålla sig till en plats som ständigt förändras? Förändring är positivt men förändring kan också skapa osäkerhet, och i fallet med Moskva skapar det alltid en känsla av att vara på en ny plats varje gång som man återvänder. Vad är det som man återvänder till? Är man återigen enbart en besökare? Under mina forskningsresor till arkivet i Moskva har det alltid känts som att åka till en ny plats varje gång. Jag har bott i ett av ”de sju systrarnas hus” (Hotel Ukraina) på våning 28 och haft utsikt över centrala Moskva, och nu senast i november blev det i Izmailova-komplexet vid Partizanskaya en bit utanför centrala Moskva. Men det är fortfarande en och samma plats.

När jag arbetade som lektor i modern svensk politisk historia vid det Ryska statliga universitetet för humanistiska studier (RGGU) i Moskva ägnade jag oftast den tid som jag hade ledigt att antingen forska i arkivet eller promenera genom staden. I det senare fallet styrde jag stegen från universitetet vid Novoslobodskaya mot Arbat och sedan sick-sackade jag mig ner mot Röda torget. På vägen passerade jag Moskva zoo, den amerikanska ambassaden, TASS kontor och Leninbiblioteket. Väl framme vid biblioteket, åtskild av en intensivt trafikerad motorled mitt i staden, kunde jag stå och betrakta det som tidigare var den Kommunistiska internationalens högkvarter, en byggnad som var ytterst hemlig och omgärdad av mystik under 1920-30-talen. Idag sitter plaketter med Ho Chi Minh, den ungerska kommunisten Bela Kun (som avrättades under den stora terrorn) och den italienska kommunisten Antonio Gramsci (arresterades av Mussolinis fascistiska regim 1926 och avled i fängelse i Rom 1937) på byggnadens vägg för åskådan. Mittemot högkvarteret ligger Kreml och till vänster ligger Manegen och ett antal krigsmonument som högtidlighåller den sovjetiska krigsinsatsen under ”det patriotiska kriget”. Om jag valde att passera det nybyggda Four Seasons (Hotel Moskva) kunde jag stanna till vid Karl Marx-statyn som är vänd mot Bolshoiteatern (jag har alltid undrat vad Marx själv skulle ha haft för åsikt att stå som staty på just denna plats). Efter detta styrdes stegen förbi Hotel Metropol (där Münzenberg och andra personer som jag forskat om satt och säkerligen hade ångest under den senare hälften av 1930-talet) för att vandra uppför sluttningen med riktning mot Lubyanka, en plats där ett stort antal av de personer jag har forskat om ändade sina liv. Väl framme där kunde jag antingen hoppa ner i tunnelbanan eller fortsätta min vandring längs med gatorna i Moskva tills jag helt enkelt tröttnade. Men det är det som är poängen: min hatkärlek till staden och platsen gör alltid att jag kommer att känna ett sug efter att återvända. Kanske är det så enkelt att det har göra med att jag förstår att det fortfarande är mycket att ”gräva efter i arkiven”, kanske har det bara att göra med att staden Moskva ständigt förändras och upplevs som ny när jag återvänder. Att flanera och se hur en plats inte är en och densamma varje gång.