Månadsarkiv: januari 2015

Fakta, fiktion och Lyndon Johnson

av

Oscar Winberg

I Förenta staterna har nyligen en diskussion blåst upp där historiker, kulturkritiker, politiker och konstnärer strävar efter att klargöra hur konst och historia förhåller sig till varandra. Det hela blåste upp i samband med att filmen Selma hade biopremiär. Filmen handlar om Martin Luther King och den avgörande marschen han var med om att organisera 1965 från den lilla staden Selma i Alabama till delstatshuvudstaden Montgomery. Den lokala polisen mötte demonstrationståget då de lämnade Selma och anföll de fredsamma demonstranterna med klubbor och tårgas. Bilder från denna konfrontation hör till de mest ikoniska för hela medborgarrättskampen och var avgörande i att förändra attityder gentemot rörelsen bland vita runtom Förenta staterna. Kontroversen kring filmen, som hyllats av kritiker och är nominerad till Oscarpriset för bästa film, handlar inte om King eller marschen i sig utan om en långt mera kontroversiell historisk person: president Lyndon B. Johnson. Filmen skildrar Johnson som fientligt inställd till både King och den planerade marschen som skulle hållas i ett av de mest rasistiska områdena av Förenta staterna.

Johnsons tidigare rådgivare Joseph Califano väckte diskussionen kring filmens skildring av den förre presidenten med en insändare i Washington Post där han gick hårt åt filmens historiska riktighet. Han fick gehör från andra som stod Johnson nära och då historiker ombads kommentera, vilket de gjordes i stor omsträckning, var de närmast rörande eniga om att filmen missar i sin porträttering av LBJ. Vad de flesta historiker misslyckades att klargöra var att historievetenskapen sedan länge lämnat bakom sig Leopold von Rankes ideal om att fokusera på ”wie es eigentlich gewesen”. Eftersom filmens uttalade fokus är de utsattas kamp för medborgerliga rättigheter, med ”ledaren” King i centrum men med medvetet brett persongalleri, är tolkningen av Johnson inte nödvändigtvis fel då den inte följer historikernas uppfattning av presidenten. Genom att skildra maktstrukturerna som opålitliga, eller rentav fientliga, håller sig filmen till en historisk riktighet. Det stämmer onekligen att Johnson i verkligheten var en av de viktigare förkämparna för medborgarrättigheterna i den politiska sfären under 1960-talet (denna text lämnar inte rum att utreda hans långt mer ambivalenta inställning i frågan under 1950-talet) och hade ett hövligt om än inte direkt vänskapligt förhållande med King. Samtidigt stämmer det att han knappast uppfattades som en oproblematisk allierad av medborgarrättsrörelsen och då rörelsen uttryckligen är i fokus i filmen är det väl alldeles rimligt, även om det inte är konventionellt, att skildra honom så.

Saknaden av en enda historisk sanning och existensen av olika historiska perspektiv var något kulturkritiker i långt större grad än historikerna lyfte upp i debatten. I en argumentation som påminde om Hayden White klargjorde bland annat Alyssa Rosenberg vid Washington Post att fakta och fiktion inte endast i konst flyter ihop utan i historieskrivning likaså.

Samtidigt höjdes röster om varför just Selma utsattes för rigorösa krav på historisk riktighet då andra Oscarnominerade filmer som Imitation Games (som handlar om kodknäckaren Alan Turing), The Theory of Everything (en biografi över Stephen Hawking) och American Sniper (som skildrar en verklig soldats insats i Irakkriget) också omtolkade historian. En av orsakerna som lyftes upp, i synnerhet efter att filmens regissör trots omfattande hyllningar inte blev den första afro-amerikanska kvinnan att bli nominerad för Oscarpriset för bästa regissör, var rasfrågan. Till skillnad från de få filmer som tidigare tagit sig an medborgarrättskampen, bland de mera kända exemplen kan Mississippi Burning nämnas, finns det ingen ”vit räddare” i denna tolkning av händelserna. Det är samtidigt viktigt att notera att både medieforskare och historiker länge konstaterat att historiska filmer avslöjar långt mera om deras samtid än om den historiska epok de skildrar, se till exempel diskussionerna som återväcktes 2012 kring Steven Spielbergs Lincoln. Sålunda är det naturligt, inte minst med tanke på demonstrationerna kring polisvåld som präglade hösten i flera städer i Amerika, att det finns en skepsis gentemot en vit ledargestalt i ett narrativ om medborgarrättskampen.

Samtidigt finns det skäl att börja historien vid tvillingägget för att uttrycka det poetiskt. Johnson svors som känt in som president mitt i en tragedi, efter mordet på president John Kennedy, och vann sedan ett knappt år senare en skrällseger i presidentvalet 1964. Han lyckades få omfattande lagstiftning igenom under sina första år, många relaterade till hans ”Great Society” program vars syfte var att utrota fattigdomen och skapa ett fungerande välfärdssamhälle. De växande ansträngningarna i kriget i Vietnam och det spridande missnöjet med kriget ledde dock till att han överraskande meddelade att han inte ämnade kandidera för en andra period 1968. Väldigt impopulär lämnade han Vita huset och avled 1973, han fick alltså aldrig se dagen då de sista amerikanska soldaterna lämnade Vietnam. Johnson rankades länge som en av de sämsta presidenterna i opinionsmätningar och även historiker var ense om att hans misslyckanden i Vietnam överskuggade hans framgångar i inrikespolitiken. I och med att traumat över Vietnamkriget lättat under årens lopp har dock också uppfattningen om LBJ ändrats, till det positiva.

Våren 2014 hade Robert Schenkkans pjäs All the Way premiär på Broadway. Pjäsen skildrar Johnsons politiska kamp för att få Civil Rights Act of 1964 igenom senaten. Den hyllades närmast unisont och Bryan Cranston, känd från tv-serien Breaking Bad, vann ett Tonypris för sitt porträtt av LBJ. På flera håll, inklusive The New York Times och The Atlantic, rapporterades det under våren och sommaren om en allmän förändring i attityder gentemot Lyndon Johnson och hans politiska arv. En aktiv kampanj fördes av familj, tidigare medlemmar av presidentens inre krets och L.B.J. Presidential Library and Museum för att omvärdera arvet av Johnson. Historiker hade redan kommit långt på vägen, i synnerhet Robert Caros kritikerrosade biografi har skapat diskussion kring bilden av Johnson och nyligen kom Julian Zelizer ut med en skildring av Johnsons inrikes program. Det är lätt att förstå varför en film som enligt vissa rapporter fått publiken att öppet bua den förre presidenten, en reaktion oftast reserverad för Johnsons efterträdare Richard Nixon, bemötts illa av de som försöker rädda LBJs rykte. Regissören av Selma, Ava DuVernay, besvarade kritik av filmen med att klargöra att det inte är en dokumentär utan fiktion samt att hon inte bär något ansvar för Johnsons historiska arv. Där slog hon huvudet på spiken både vad gäller konstens roll och ansvar och varför hennes film möter så hårda krav på historisk riktighet.