Kategoriarkiv: 1800-tal

Kriget om den Gyllene stolen

Av: Patrik Hettula, doktorand i Allmän historia

Politiker och regenter har en tendens att trampa i klaveret. År 1900 ledde ett fullständigt vettlöst tal till ett krig som varade i ett år med tusentals stupade.

Denna märkliga händelse (som för övrigt kunde vara intrigen till en Indiana Jones-film) kan härledas till det föregående året 1899. I Ashantirikets huvudstad Kumasi fick brittiska kolonialofficerare tag på en pojke som lovade avslöja var den Gyllene stolen hölls undangömd. Den sittande guvernören Frederick Hodgson som länge hade drömt om att konfiskera stolen skickade en officer på hemligt uppdrag till Kumasi. Uppdraget misslyckades  och Hodgson beslöt att ta saken i egna händer. Tillsammans med en liten kontingent av soldater reste han till Kumasi för att deklarera att Ashanti hädanefter skulle styras av honom. Hodgsons notoriska tal kan summeras i följande citat: Läs mer

Ett ojämnt översiktsverk om aktuell historiefilosofi, del 2

Och här nedan följer del 2 av Kaukonens och Ehrstedts funderingar kring Historian teoria:

I detta blogginlägg granskas närmare de fyra artiklar i boken Historian teoria som enligt vår åsikt har mest praktisk relevans för vårt dagliga arbete som historiker och i synnerhet vårt skrivande. Artiklarna begreppsliggör och problematiserar utifrån sina respektive perspektiv frågor och teman som vi dagligen brottas med men som vi mer sällan medvetet tänker på eller ger uttryck för.  Läs mer

Ett ojämnt översiktsverk om aktuell historiefilosofi, del 1

Doktoranderna Emil Kaukonen och Johan Ehrstedt vid historieämnet har läst, funderat och slutligen bloggat om antologin Historian teoria: lingvistisestä käänteestä mahdolliseen historiaan, Kari Väyrynen & Jarmo Pulkkinen (red.) (Vastapaino, 2016)

Blogginlägget är tudelat och nedan följer del 1. Läs mer

Nordic Labour History Conference och olika förståelser av arbete

Projektet Kommunicerande konsumtion: kringvandrande försäljare och kulturmöten i de svenskspråkiga delarna av Finland 1800–1940 presenterades på Nordic Labour History Conference, som arrangerades i Reykjavik 28–30 november. I projektet studerar vi de personer som försörjde sig genom kringvandrande handel och på marknad samt de möten som därigenom uppstod med lokalbefolkningen. Under 1800-talet utgjorde försäljning på marknader, torg eller från gård till gård en kompletterande eller primär försörjningsform för flera ur bondesamhället. Alla försäljare var inte finländare, utan en del var judar som saknade medborgerliga rättigheter eller ryska medborgare från det archangelska guvernementet som bedrev gårdfarihandel på den finländska landsbygden. De ryska böndernas gårdfarihandel var egentligen olaglig och överheten i Finland var förgrymmad över att dessa personer tjänade pengar i landet. Gårdfarihandlare var alltså i många fall inte en laglig yrkeskategori, men trots det en mycket synlig sådan eftersom det snarare var norm att lagen bröts än att den efterföljdes. Läs mer

Hybriditet, Guldkusten och euroafrikaner i sekelskiftet 1800–1900

Brittiska Guldkustens euroafrikaner är intressanta studieobjekt då man vill lokalisera det globala i det lokala. Deras historia hör också till en bortglömd historia eftersom den nationella historieskrivningen har fokuserat på Ghanas självständighet och velat glömma den koloniala tiden. Anmärkningsvärt är att euroafrikanerna under kritiska perioder i Guldkustens historia var etablerade politiska aktörer med interkontinentala nätverk och kunskap som de satte i rörelse på hemmafronten. Läs mer

Koh-i-Noor: den historiska stölden eller gåvan

Koh-i-Noor i sin prakt. Diamant och historia som kontrovers.

Koh-i-Noor i sin prakt. Diamant och historia som kontrovers.

Vems historia är det som skrivs? Jag tänker ta med er på en omvänd historia som har sin början 1849 och med inget synligt slut. Det är en historia rotad i nationella ramverk, men som också rör sig bortom det nationella och förståelsen av vad en nation är. Som historiker förhåller vi oss alltid kring tankar om kronologi, tematik, urval och avgränsning samt objekt och subjekt för att skapa förståelse utifrån teoretiska och metodologiska val. Frågan är vems historia vi väljer att skriva i slutändan. Just nu utspelar sig en historia i brittisk media med kopplingar till den brittiska koloniseringen av Indien under 1800-talet, en händelse som spänner mellan då- och nutid, med fokus på ett specifikt objekt, nämligen diamanten Koh-i-Noor som än gång utgjorde en oumbärlig och symbolisk del av den heliga byggnaden Taj Mahal i Agra, Indien. Diskussionen i brittisk press handlar dels om hur Koh-i-Noor hamnade i brittiska händer, dels om diamanten någonsin kommer att återbördas till Indien. Tushar Gandhi, ett barnbarn till M. K. Gandhi, hävdade för ett par år sedan att diamantens återförande till Indien skulle vara ”en gottgörelse för den koloniala tiden” från Storbritanniens sida. Vidare förs det fram en historieskrivning i indiska skolor att den brittiska militären stal Koh-i-Noor 1849. Å andra sidan hävdas det att diamanten var en gåva från de punjabska härskarna till det ostindiska handelskompaniet, för att sedan föras till London (hjärtat av det brittiska imperiet) och överlämnas till drottning Victoria. Och det är här den historiska kontroversen kring stöld eller gåva tar sin början.

Drottning Elizabeths krona och fragment av Koh-i-Noor infattade.

Drottning Elizabeths krona och fragment av Koh-i-Noor infattade.

Efter diamanten hade anlänt till Storbritannien delades den i flera delar, varav den största delen slipades om och sedan monterades in i drottning Elizabeth Bowes Lyons krona. Koh-i-Noor är persiska och betyder ”berg av ljus”, och i och med denna akt av fysisk splittring gavs diamanten en ny kontext och nationell identitet. I samband med ”drottningmodern” Elizabeths (mor till nuvarande drottning Elizabeth II) begravning i London 2002 placerades kronan på kistan för att symboliskt markera äganderätt och brittisk identitet. Vad detta visar är en historia som rymmer flertalet dimensioner och perspektiv i vilket det nationella ramverket spär på och odlar konflikter som ter sig olösliga.

BBC:s hemsida publicerades två kortare reportage den 19 och 20 april i år med fokus på den historiska kontroversen kring Koh-i-Noor. När historiker talar om historiebruk, talar de involverade parterna om äganderätt. Tydligast kom detta fram i den brittiska premiärministern David Camerons uttalande från 2010 i samband med ett besök i Indien: ”If you say yes to one, you suddenly find the British Museum would be empty”, enbart för att avsluta att ett återlämnande av diamanten skulle skapa ett obevekligt prejudikat inför liknande framtida ärenden. Det har gått sex år sedan Camerons uttalande, och för att belysa det absurda i kopplingen mellan museum och identitet, gick det oppositionella partiet i Indien (Indiska nationalkongressen, hemvist för indiska ikoner såsom M. K. Gandhi och Jawaharlal Nehru) ut med ett uttalande som krävde att Narandra Modis regering borde göra allt i sin makt för att kräva tillbaka Koh-i-Noor eftersom den ”knyter an till våra känslor”.

Om vi beger oss till Taj Mahal får man en känsla av vad denna kontrovers egentligen handlar om. Det är en plats som har skapat myter kring Indien, eller som landet beskrevs i svenska tidningar i början av 1900-talet, det var ”ett sagoland”. Kontroversen kring diamanten rymmer legender och myter som rör sig parallellt med fakta och historiska observationer. Efter att själv besökt Taj Mahal i samband med en konferens i New Delhi 2013 öppnades min förståelse för frågans karaktär. För att komma in till monumentet måste man passera en av fyra ingångar (varav en är reserverad för speciella gäster, VIP-ingång), och sedan öppnar det upp sig en större portal som leder en fram till självaste Taj Mahal och de trädgårdar som omgärdar platsen. Portalen liknar ett nålsöga och efter att ha passerat genom den uppenbarade sig Taj Mahal i sin majestätiska och vykortsliknande form, och motsvarade i stort de föreställningar jag hade ställt upp för mig själv om platsen i förväg. Det här var (och är) alltså platsen som rymmer en konflikt som inte enbart splittrar två nationer i en historisk dispyt, det är också en plats som rymmer olika historier, historiesyner och historiska uppfattningar. För att kontrastera Taj Mahals mäktiga inramning, utanför monumentets inhägnad finner vi en social miljö som är gravt eftersatt i form av nedsmutsning och fattigdom samt huserar en leprakoloni strax över gatan till VIP-ingången.

Om Koh-i-Noor återlämnas till Indien och huruvida detta skulle bidra till att ändra på den sociala situationen är jag tveksam till, men det är inte det som är själva poängen, utan det handlar om en nations självbild och om diamantens historia efter 1849 antingen förstås som en stöld eller en gåva. Och än mer, vilken historia är det som skrivs för att tolka hur ett objekt reser genom tid och rum? När det kommer till historien om Koh-i-Noor så är det ett typiskt exempel på ett oavslutat kapitel i kolonialismens och imperialismens historia, frågan är när kapitlet avslutats och på vilket sätt. Det finns nog skäl att återkomma i frågan. Koh-i-Noor är inte det enda fallet som täcker in denna typ av kontroverser kring äganderätt om en historisk artefakt.

Willi Münzenberg, murar och vad är radikal solidaritet?

Willi Münzenberg, James W. Ford (kommunist från USA) och Garan T. Kouyaté (Franska Sudan, nu Mali) i Frankfurt am Main 1929.

Willi Münzenberg, James W. Ford (kommunist från USA) och Garan T. Kouyaté (Franska Sudan, nu Mali) i Frankfurt am Main 1929.

Med orden ”[v]i är verkligen en transnationell panel” inledde jag min presentation på ’Global Spaces for/and Radical Solidarity: International Willi Münzenberg Congress’ i Berlin nu i helgen (17-20 september 2015). Sittandes i panelen var personer från Ecuador, Mexiko, Holland och Finland samt mig själv från Sverige, förenade i diskussion om historia och anti-kolonialismen som politisk och social rörelse under 1900-talet. I mångt och mycket var det som yttrades i panelen raka motsatsen till vad man rent fysiskt kunde hitta en bit utanför kongressen. I närheten av Ostbahnhof finns en av få platser kvar där man kan betrakta omfånget och känslan av Berlinmurens närvaro i stadsrummet. En mur som delade en stad, ett folk, den europeiska kontinenten, och slutligen, världen. Det behöver inte tillägas att muren föll under sin egen tyngd den 9 november 1989 och på ett sådant sätt att det förändrade världen.

Berlinmuren

Berlinmuren

Murar har använts genom historien för att dela upp regioner, människor och idéer i olika läger. Men världen är inte så enkel som vitt eller svart och sorgligt nog verkar det som om människan och samhällen aldrig lär sig av den erfarenhet att murar helt enkelt inte fungerar vare sig som koncept eller praktika. Mår Europa bättre av att se sig själv som ”Fortress Europe”? Är Europa en idé som egentligen inte klarar av att hantera sig själv i praktiken? Är nationalismen så starkt rotad i vårt sätt att tänka att det blir problematiskt att hantera relationer med människor som per se inte definieras som européer, eller rent utav, på grund av sitt nationella ursprung?

Frågorna är många och många kommer aldrig att få ett svar, enbart en rynkning på näsan eller dränks av det alltmer växande trollfenomenet/hatet på nätet. I det senare fallet behöver vi endast titta på reaktionerna i Sverige eller Finland på flyktingfrågan, vilket tenderar att visa upp de sämsta sidorna hos folk antingen virtuellt eller i praktiken, till exempel den ”mänskliga muren” i Torneå som krävde att ”det räcker nu. Stäng gränserna” eller hotbilder mot många provisoriska flyktingmottagningar i norra Europa. Men å andra sidan, vi får inte heller glömma bort eller reducera människors vilja till att hjälpa till stort som smått. Det är inte enbart mörker, trots att mörkrets hjärta verkar ha fått nya krafter genom att sända ut budskap av isolering och intolerans från vissa europeiska nationer.

Idag kapslar Ungern in sig bakom en mur av omgjorda taggtrådsdekorerade tågvagnar och tungt beväpnade militära styrkor som svarar på flyktingströmmen från det sönderslitna Syrien med tårgas och batonger. Den gripande sorgen som tar tag i mig när jag bevittnar bilder över hur dessa traumatiserade personer behandlas som paria väcker smärta och tomhet. Historien kommer att (förhoppningsvis) döma Ungern hårt.

Den tyske kommunisten och pacifisten Willi Münzenberg (1889 – 1940) var en person som hade ”förmågan” att fånga in och på ett konkret sätt väcka uppmärksamhet kring frågor som kan liknas till den ström av flyktingar vi bevittnar idag. I detta avseende blir det därför kittlande intressant att fundera i kontrafaktiska termer, dvs. om Münzenberg hade levt nu, hade han varit kapabel till att organisera solidaritetskampanjer till stöd för den flyktingström som nu flyter in och igenom Europa? Det är här som tanken om ”radikal solidaritet” blir viktig att diskutera genom att ställa oss frågan om vad detta möjligtvis anspelar på. Först och främst, ”solidaritet” är ett mytologiserat begrepp som antingen bekämpas eller försvaras till det bittra slutet. Anledningen till varför är att många bortser från den grundläggande tanken om vad solidaritet egentligen handlar om, utan väljer istället att se solidaritet enbart som ett politiskt koncept och rättfärdigande för ens agerande, vare sig det är ansett som normalt eller radikalt. I grund och botten är solidaritet en social tanke som strävar efter att skapa samhörighet kring en viss fråga, för att sedan kunna utvecklas i praktiskt givande av stöd och agerande. Solidaritet är ett politiskt ramverk som växte sig starkt under 1800-talet och bygger på social interaktion samt hur vi väljer att uppfatta värderingar och världen.

Den radikala solidariteten, vad väljer den då att fokusera på? Att vilja protestera mot förtryck, förföljelser eller orättvisa förhållanden är inte radikalt i mina ögon, det är en naturlig reaktion och borde vara det med tanke på den värld som människan har skapat genom århundrandena. Det radikala kan bestå i hur detta genomförs i praktiken och det är i denna kontext man kan placera en person som Münzenberg. Var man än placerar sig på den så kallade politiska skalan – vänster som höger – så borde vi alla agera Münzenbergianskt för att visa avsky mot hur nationer hellre väljer att bygga murar istället för att söka efter roten till det onda och sträcka ut en hand. Världen rör sig framåt och bakåt, men det är viktigt att agera idag för imorgon kan det vara försent…

”Not everything can be about everything”

DC-Metro-mapDet är genom resor och möten man lär sig förstå historia. Nu i juni deltog jag i en workshop i Washington DC på German Historical Institute om ”den amerikanska södern” med en koppling till begreppet ”det globala söder” och det utbredda användandet av den rasistiska stereotypen ”Jim Crow”. Trots att workshopen var givande på alla sätt och vis så är inte denna text ämnad att gå djupare in på vad som diskuterades under två dagar av engagerade och grundliga diskussioner. Istället vill jag lyfta fram betydelsen av att se på historia ur olika synvinklar och perspektiv frikopplade från redan givna förutbestämda teoretiska ramverk (”not everything can be about everything”).

Det vi kan enas om är att Washington DC är ett rum där historien läses på väggar, gator och byggnader. Det som kommer mig till minnes är Karl Schlögels inspirerande böcker om S:t Petersburg och Moskva före och under bolsjevikernas styre, litterära och akademiska verk som lyckas med konststycket varje historiker alltid eftersträvar (tror jag): att placera sig själv och förstå historiska händelser och processer. Det vill säga, genom att läsa tiden i rummet så fängslades jag av Washington DC som en skådeplats i då- och nutid, en politisk tummelplats som har hållit och fortfarande representerar en central roll i världen. Det är också en plats som kämpar med hur den ska förhålla sig till sin historia och hur detta förhållande existerar sida vid sida med både en längre och kortare historia. Medan den förra anspelar på den nordamerikanska urbefolkningens historia, fångar den senare upp framväxten av USA som en globalt ledande nation räknat efter George Washington och den amerikanska revolutionen 1776. Mycket har skrivits och mycket mer kommer fortsättningsvis att skrivas om bådas historia, antingen sida vid sida eller som sammanflätade historier.

Under workshopen i Washington DC hittade jag en bar (jag behåller namnet för mig själv), en mötesplats som för mig fungerade som en ”crash course” i nordamerikansk historia – bruket av och synen på ”American exceptionalism” – och diverse händelser i Washington DC:s historia, till exempel Martin Luther Kings ledande roll i den så kallade ”African-American Civil Rights Movement”, en social rörelse som uppmärksammade den svarta befolkningens situation i USA under 1960-talet. Ett sista exempel är stadens turbulenta historia i efterdyningarna av mordet på King i Memphis, Tennessee den 4 april 1968, en händelse som karaktäriserades av omfattande upplopp och förstörelse samt långtgående social stagnation i form av droger, fattigdom och våld. Frågan är om jag hade uppfattat det som jag diskuterade med ett antal personer på baren likadant om mitt första intryck hade kommit via det tryckta ordet. En del hade jag redan kunskap om, men tack vare den inlevelse som jag fick höra detta berättat för mig väcktes min nyfikenhet. Till exempel, berättelsen om uppkomsten av den militära begravningsplatsen Arlington National Cemetery strax utanför Washington DC under det amerikanska inbördeskriget och hur Abraham Lincoln valde att förvandla platsen till ett politiskt verktyg enbart för att skymfa sydstaternas general Robert E. Lee.

Fötterna gör det möjligt att skapa sig en uppfattning om historia. Ett promenadstråk som skär igenom stadens mitt är ”The National Mall”, en fysisk plats som väcker känslor. En plats för minne och makt som från ena änden – Capitol Hill – ända bort till Lincolns minnesplats är den nordamerikanska historiens vagga dekorerad av ärofulla historiska vinster. I periferin skymtar mindre ärofulla inslag, till exempel det arkitektoniska mästerverket Smithsonian National Museum of the American Indian eller minnesmonumenten över Korea- och Vietnamkriget, platser som på ett effektfullt och dramatiskt sätt griper tag i en (vilket också säkerligen är det primära syftet) och skapar eftertanke.

Det här var mitt första besök i Washington DC. Men hela tiden fångades jag av en känsla att jag läste inte läste historien utifrån det som vanligtvis betecknas som ”metodologisk nationalism”. Istället såg jag på historien och de inslag som hade färgat och dagligen påverkar USA:s huvudstad som en del av något större, en plats influerad av mönster och idéer som inte per definition är formade enbart av nationer. Tanken om den ”metodologiska nationalismen” och hur den alltjämt definierar och avgränsar hur vi skriver och uppfattar historia är något som i slutändan begränsar förståelsen av historia. Inget uppstår eller ramlar ner i huvudet på en av någon okänd anledning. Det finns alltid orsaker och utvecklingar som leder historien framåt, något som kan vara väl att reflektera i en tid där intoleransen dagligen vinner social terräng och billiga politiska poänger i en nationalistisk kontext. Historia skapas utifrån hur vi uppfattar och väljer att tolka det vi ser omkring oss. Som lästips kan jag därför rekommendera Matthias Middell och Lluís Rouras inledande kapitel i boken ”Transnational Challenges to National History Writing” (2013), en text som gräver djupare i det konfliktfyllda förhållandet mellan ”metodologisk nationalism” eller transnationell historieskrivning. Jag misstänker att jag snart kommer att återvända till detta tema snart igen, och slutligen, förhoppningsvis till Washington DC.

I Tamboras skugga

av Holger Weiss

Sommaren 2015 kommer säkerligen att gå till annalerna som relativt kyligt och blött. Hängmattan förblev för mången säkerligen oanvänd och endast de mest väderinbitna soldyrkare drog ned till sandstranden. Å andra sidan har det varit det perfekta vädret att plöja igenom högen av olästa böcker som samlats under våren på skrivborden…

Medan det regnade ute lusläste jag Gillen D’Arcy Woods Tambora – The Eruption That Changed the World (Princeton University Press 2014). Boken behandlar vulkanen Tamboras utbrott 1815 och dess globala följder, känd i Europa och i Nordamerika som ’året utan sommar’ (1816) eller ’Eighteenth-Hundred-and-Froze-to-Death’. En passande läsning för i år även om årets miserabla sommar förvisso inte han kopplas ihop med något vulkanutbrott.

Woods bok kopplar ihop litteratur- och naturvetenskapliga studier om Tamborautbrottet. Mycket är känt från förut – att paret Shelley och Lord Byron upplevde året utan sommar vid Genevesjön vilket resulterade i skönlitterära klassiker som Frankensteins monster, William Turners och andras röd-gul-mättade solnedgångar eller missväxten och hungersnöden i Schweiz och annorstädes i Europa och Nordamerika under åren 1816 till 1818. Mindre kända men lika gastkramande är hans beskrivning av missväxten och hungersnöden på Irland som kom att bli ett olycksbådande förspel till den Stora hungern på 1840-talet – under båda kriserna underlät myndigheterna att göra något för de nödlidande.

Tamboraeruptionen gav upphov till en global katastrof. Två bidrag i Woods beskriver de mindre kända följderna. Den ena var den omfattande krisen i Kina som bidrog till samhällsupplösningen under Qing-dynastin (om detta även Shuij Caos, Yushang Lis och Bin Yangs uppsats ’Mt. Tambora, Climatic Changes, and Chinas Decline in the Nineteenth Century’ i Journal of World History 23:3, 2012). I provinsen Yunnan ledde missväxten till att befolkningen övergick till att odla opium mycket på grund av myndigheternas oförmåga att bistå de nödlidande och banade därmed vägen för det utbredda opiummissbruket i södra Kina.

Den mest globala effekten av Tamborautbrottet var dock dess inverkan på kolerans spridning. Woods bygger på nyare studier om orsakerna till den första kolerapandemin som fick sin början år 1817 i Bengalen. Medan kolerans globala spridning under 1800-talet har varit ett välkänt kapitel i de globala pandemiernas historia har orsakerna till varför koleran spred sig utanför Bengalen just år 1817 varit ett frågetecken. Tidigare teser om ett intensifierat handelsnätverk i den Indiska oceanen, förflyttningar av militära enheter eller dess koppling till de hinduiska och muslimska pilgrimsfärderna kan svårligen förklara varför koleran kom att ta språnget utanför Bengalen. Klimatförändringen som förorsakades av Tamborautbrottet ger en potentiell förklaring – men räcker den? Woods framkastar hypotesen att Tamborautbrottet resulterade i Bengalen (liksom i hela den Indiska oceanens monsunbälte) till bisarra väderfenomen, bl.a. svår torka följda av ännu svårare översvämningar, vilket gav upphov till grundläggande rubbningar i den Bengaliska vikens akvatiska ekologi inklusive mutationer av kolerabakterien. I och för sig har kopplingen mellan Tamborautbrottet och den första kolerapandemin gjorts av andra forskare, dock i mera försiktiga ordalag (se bl.a. G.C. Cook, The Asiatic Cholera: An Historical Determinant of Human Genomic and Social Structure, Springer 1996 eller Myron Echenberg, Africa in the Time of Cholera: A History of Pandemics from 1817 to the Present, Cambridge University Press, 2011). Själv har jag i min egen forskning ställt mig mera försiktig till att peka på en direkt koppling mellan de två fenomen men Woods tes är en intressant tankeställare som ger upphov till att granska den första kolerapandemin på nytt.

Woods bok om Tamborautbrottets har en globalhistorisk ansats; boken beskriver utbrottets följder i Indonesien, Indien, Kina, Europa och Nordamerika. Det som jag saknar är dock de möjliga effekterna i Afrika och i Latinamerika. Kanske oroligheterna i Hausaland åren 1817-18 som skakade Sokotokalifatet i dagens norra Nigeria eller upproret mot Bambara i Massina åren 1816-18 i dagens Mali kan kopplas ihop med Tamborakrisen? Resulterade den globala klimatförändringen som följde efter utbrottet till försämrad nederbörd i Sudansavannen i Afrika vilket skulle ha lett till minskad betesmark och skördemissfall? Och hände något i Latinamerika?

Om ”tvångsryska” och våra grannar

FD Johanna Wassholm

Studierna kräver orimliga uppoffringar i tid och resurser”. ”Obligatoriet föder motvilja mot språket”. ”Språkstudiet hindrar studenter från att få sin examen”. ”Det finns andra språk som är viktigare att lära sig”. ”Undervisningsmetoderna är ineffektiva och alltför teoribetonade”. ”Eleverna kommer aldrig att ha någon praktisk nytta av språket”.  ”Språket symboliserar en främmande makts förtryck”.

Argumenten låter bekanta, men detta ska inte handla om obligatorisk svenskundervisning år 2015. Exakt samma argument som i dagens diskussion hittar vi nämligen i den livliga debatt som på 1810- och 1820-talen fördes om obligatorisk skolryska i Finland. När Finland 1809 blev ett storfurstendöme inom det ryska riket aktualiserades frågan om hur kommunikationen mellan storfurstendömet och Ryssland skulle ske. Språket utgjorde i sig inget hinder – de i huvudsak svenskspråkiga finländska tjänstemännen kommunicerade obehindrat med de ryska myndigheterna på franska – tidens ”universalspråk” och de ryska högre samhällsskiktens samtalsspråk långt in på 1800-talet – och tyska, ett viktigt språk inom den ryska administrationen. Samtidigt framfördes både från ryskt och finskt håll önskemål om att finländarna i framtiden skulle ha beredskap att kommunicera på ryska, ett språk som få i Finland behärskade 1809. Det handlade om ett sätt att kulturellt och symboliskt närma storfurstendömet till riket, men från den finska politiska elitens sida även om att gardera sig för möjligheten att ryskan en dag skulle göras till administrativt språk i Finland. Om så skedde, vilket var nära ett sekel senare, var det viktigt att finländska tjänstemän kunde ryska för att man inte skulle bli tvungen att ersätta dem med ryska tjänstemän.

Med detta i åtanke infördes ryska språket på 1810-talet som ett läroämne i Finlands trivialskolor, läroverk och vid universitet. Det nya ämnet stötte från början på häftigt motstånd från elever, studenter och allmänheten, delvis även från finska myndigheters håll. En del av kritiken riktade sig mot missförhållanden som orsakades av rent praktiska omständigheter; språket hade inte undervisats i Finland tidigare och attityderna påverkades negativt av att det rådde brist både på lämpliga läromedel och kompetenta lärare. I huvudsak var kritiken dock av mera principiell art, särskilt efter att det från 1817 blev obligatoriskt att visa prov på kunskaper i ryska i ämbetsexamen. Och ännu värre – i studentexamen. Delvis på grund av motståndet befriades efter hand allt fler grupper från kraven på kunskaper i ryska och obligatoriet avskaffades, i alla fall tillfälligt.

Ryskan blev under resten av den autonoma tiden ett språk som framför allt de som tillhörde samhällseliten i Finland behärskade. De som siktade mot storfurstendömets högsta statliga tjänster, inom senaten och centraladministrationen och vid det finländska statssekretariatet i S:t Petersburg. De som gjorde karriär inom det vidsträckta ryska rikets militära och civila administration – finländarna var överrepresenterade inom den ryska arméns officerskår och vi hittar finländare t.ex. som guvernörer i Alaska. Och slutligen de som tack vare kunskaperna kunde vara verksamma inom handel, kultur och vetenskap i Ryssland. Allt handlade självklart inte om tillvaratagna möjligheter. I slutet av 1800-talet blev finländarnas kunskaper i ryska viktiga när företrädare för den äktryska patriotismen i sina tidningar och tidskrifter aggressivt gick till angrepp mot Finlands autonoma ställning. I denna statsrättsliga kamp, som pågick från 1880-talet fram till att Finland blev självständigt år 1917, var det viktigt att man på finskt håll kunde följa med den interna ryska debatten för att få en uppfattning om vilka ideologier som var i rörelse och för att kunna bemöta den politik som hade som mål att förinta Finlands autonomi. Kunskaper i ryska hade alltså förutom som en individuell möjlighet betydelse som ett verktyg i försvaret mot ett politiskt hot. Gemensamt för de två aspekterna är att de finländare som kunde ryska på sätt och vis fick monopol på att definiera och formulera Finlands förhållande till Ryssland.

Alla som uppskattar språkkunskaper torde skriva under påståendet att ”alla språk är nyttiga”, men faktum kvarstår: vart än Finland sig i världen vänder kommer Sverige att geografiskt finnas till väster om oss och Ryssland till öster om oss. De här grannarna kan vi inte flytta ifrån eller vräka. Inte ens när de stör oss. När vi speglar oss mot Ryssland kommer vi att se Sverige i bakgrunden, och tvärtom. Visst kan vi kommunicera på engelska med andra nordbor – med ryssar är detta inte lika självklart. Men utan kunskaper i grannländernas språk kan vi inte greppa de signaler den samtida mediedebatten sänder, inte läsa de senaste böckerna eller se den senaste filmen som tar pulsen på samhällsklimatet hos grannarna. Detta har de som behärskar grannarnas språk monopol på.