Kategoriarkiv: USA

Med ett schyst finger kan du slå hela världen med häpnad

Min dotter är sexton år gammal. I sommar arbetar hon för ett politiskt parti (inget nämnt, inget glömt) med att dela ut flygblad och vatten till personer på de sommarvarma gatorna i Stockholm. Det är i det stora hela ett oskyldigt arbete som i grund och botten anspelar på varje individs rätt att praktisera sin demokratiska rättighet i samhället. Men det är ju något som har slagit slint. En dag gick det fram en man i 50-årsåldern och ställde sig framför min dotter och gav henne det alltför välkända fingret och sa att hon var ”dum i huvudet.” Är det på fullaste allvar som denna mogna herre tror att han kan slå världen med häpnad med ett finger? Frågan anspelar på Joakim Pirinens seriefigur Socker-Conny som springer runt i staden och skriker ”med ett schyst järnrör slår man hela världen med häpnad.” Att det senare har utövats i praktiken av representanter för Sverigedemokraterna är ju mer eller mindre världskänt i en svensk nationell kontext.

Det är något som är oroande när en äldre man känner ett behov av att visa sin avsky för en person som dels är mycket yngre än honom själv, dels för att personen i sig representerar ett politiskt parti. Men det visar också till syvende och sist att den form av demokrati som idé, koncept och praktik som existerar i västvärlden befinner sig i en kris. Märk väl, det har inte ens varit fullskalig demokrati i Sverige i hundra år. Visst ligger det nära i tid, men det är först om några år som vi kan ”fira” hundraårsjubileum. Frågan är om det är män med ett finger i luften som kommer att sticka hål på demokratin som ett av samhällets grundpelare? Eller är ballongen redan trasig och sakta pyser ut luft?

Demokratier rostar snabbt om de inte underhålls. Synliga tecken på detta är en förändring av det demokratiska språkbruket, till exempel, av tradition”får man makten” genom att ett parti blir framröstat i ett val, och i ett andra steg har vi folkvalda representanter som är ämnade att föra folkets talan i den svenska riksdagen. Istället florerar retoriska grepp som att ”vi ska ta makten,” något som direkt anspelar på ett gripande av makt som ska berättigas genom en tro på att det är vad folket vill ha. Det där är ju något som är alltför välkänt historiskt sett och vi vet vart någonstans den vägen leder. En annan del i spelet är att folk helt enkelt glömmer bort eller inte bryr sig om demokratins funktion och roll för ett samhälles fortlevnad, det vill säga, att släpa sina fötter till rösturnan för att lägga sin röst. Det är det största kruxet att förhålla sig till: valdeltagande.

Men det är kanske så att James Comey, FBI:s avpolletterade chef, har rätt i sin dom över USA och att det vi ser nu har spridit sig till västvärlden. Domen handlade om att USA lider av en politisk feber som tog sig uttryck i att Donald Trump kunde komma till makten. Om samma sak kommer att inträffa i Sverige efter söndagen den 9 september återstår att se. Mannen med fingret kanske inte ens orkar massa sig upp ur soffan just den här dagen för att utöva sin demokratiska rättighet och skyldighet, men om fingret får vila är inte säkert.

Vi talar om global historia, men vem bryr sig

Det brittiska imperiet var vid tidpunkten för sitt största geografiska omfång även det största muslimska imperiet, en observation som passerar över huvudet på de flesta när vi diskuterar fenomen som imperier och dess koppling till imperialism och kolonialism. Det är istället det nationella ramverket som fortsättningsvis definierar hur och vad man kan hålla fast i när vi tänker på vad som utgör ”historia”. För vad skulle vi göra om vi inte har nationen att hålla i handen?

Nu är ju inte tanken här att sparka in öppna dörrar, men märk väl, vi lever i en tid då nationens betydelse tydligen har seglat upp som en avgörande markör för den offentliga och politiska diskussionen (kan även läsas som en diskurs). Men det är faktiskt en hel del som rör sig över, genom, under och förbi nationella gränser, och som det inledande exemplet betonar, det kan handla om religion, tankar, idéer men även flöden av människor som antingen rör på sig frivilligt eller inte för den delen. I det senare fallet har rörelser av människor kommit att likställas med nationell tillhörighet och hur nationer har reagerat på det hela, främst genom att nationalismens fula tryne återigen visar upp sig. Om vi ser till den ofrivilliga migrationen så handlar det enkom om tragiska omständigheter med koppling till svält, ekonomiska kriser och krigshärdar i delar av världen som i väst har beskrivits som turbulenta utvecklingsländer (läs den tredje världen). Och det är här tanken om att global historia kan bidra till en förståelse till hur dessa händelser utvecklas och förvandlas över tid. Men när det väl kommer till kritan så landar oftast diskussionen i ett nationellt ramverk, präglat av hur vi ska förhålla oss till eventuella åtgärder som lanseras av internationella organisationer som Förenta nationerna eller Europeiska unionen. För till stor del verkar det som om uppfattningen om global historia är att ”det handlar om allting, och att det utspelar sig överallt hela tiden,” och att det i sin tur förklarar en värld som är sammanlänkad och globaliserad.

Jag skulle vilja påstå motsatsen. Dagens värld är förvisso sammanlänkad genom en global ekonomi och det digitala landskapet, men det är också en värld som utvecklas mer och mer i en fragmenterad riktning. Det senare anspelar på att det finns en stor mängd information, en stor mängd aktörer på den globala arenan, och slutligen, det är en värld som alltmer driver med i nationalismens strömlinjeformade retorik. Titta bara på Trumps presidentskap med ”Make America Great Again”, maktspelet i mellanöstern och hur trummorna för den unika nationen slås fram i retoriken mellan Syrien, Israel, Iran, Irak osv. Om något så har diskussionen om nationen blivit ett samtida globalt fenomen. Men det är intet som är nytt under solen, liknande tongångar präglade fredsförhandlingarna i Versailles 1919. Och det här vi finner pudelns kärna: vi pratar gärna om global historia, men vem bryr sig egentligen när det nationella blir det primära i diskussionen vare sig det utspelar sig på en akademisk nivå och hur kurser utformas eller om det är på en politisk nivå.

Om vi ser till det brittiska imperiet som exempel och hur vi delvis kan förstå dess globala omfång kan vi börja med följande slagord som fördes fram med stolthet under imperiets existens: ”the sun never sets on the British Empire.” I detta koloniala landskap, präglat av imperialism, ingick en befolkning som vid 1930-talets mitt uppskattades uppgå till cirka 493 370 000 miljoner individer. I självaste Storbritannien, inklusive Nordirland och Irland, levde 1935 46 868 500 personer. Genom att enbart se på dessa siffror förstår vi det globala omfånget av det brittiska imperiet. Tidskriften The Economist skrev i en artikel, publicerad den 26 oktober 1935, att det brittiska imperiet kontrollerade över 50 % av världens produktion av kakao, ull, gummi, nickel och guld för att nämna några exempel på eftertraktade varor i den globala ekonomin. Sett till detta skildrar en global historia något annat än en exklusiv nationell historieskrivning, men främst av allt, det vrider på perspektivet när dessa länkar sätts in i ett större sammanhang och hur detta även kom att påverka lokala förhållanden. Det brittiska imperiets kontroll över till exempel Indien gjorde inte mycket för att bryta den höga grad av analfabetism som existerade i landet. Enligt folkräkningen från 1931 uppskattades det att det existerade 321 628 003 individer som var analfabeter. Det här är och var en del av en global problematik om vi ser till hur vi ska förstå och tolka världen som sammanlänkad, men samtidigt, diversifierad och fragmenterad. Och det är därför det är hög grad att börja fundera på varför en global historia även kan vara till nytta för att kunna skriva historia om nationer eller regioner. Och förresten: imorgon är det Sveriges nationaldag…

Trump mellan högerpopulism och fascism

av FD Kasper Braskén

trump hair

Allt sedan Donald Trump kungjorde att han ställer upp i det amerikanska presidentvalet i November 2016 har frågan ”är Trump en fascist” florerat i media. På Youtube kan man hitta ett antal sensationella klipp som hårt argumenterar för likheterna mellan Trump och Hitler eller som “bevisar” varför Trump är en “verklig” fascist.

Det vanligaste problemet med jämförelserna är att Trump inte helt passar in i formen. Han fyller inte alla krav i definitionen på vad en ‘äkta’ fascist borde stå för. Ofta försöker man utgå från Robert Paxton’s nio kriterium som bör uppfyllas av en rörelse för att vara fascistisk, men likheterna har följts av flera olikheter som lett till diffusa slutsatser. Varför är då frågan om fascism aktuellt igen? Varför anklagar flera politiker och kändisar att Trump är en fascist?

Fascism-forskningen var efter 1945 länge präglad av en stark antifascistisk utgångspunkt. Men som det visas t.ex. i en ny antologi om anti-fascismens historia, har det sedan 1980-talet uppkommit en växande alternativ historiesyn som strävar att revidera vår förståelse av fascismens historia. Denna revisionism har utgått från att anti-fascismen var lika förkastlig som fascismen, och likställt det fascistiska våldet med det antifascistiska motståndet under andra världskriget. Detta nya narrativ har försökt förvandla fascisterna från förövare till offer, i form av en anti-antifascistisk historiesyn. Från detta perspektiv var det ju fascismen som under mellankrigstiden återställde landets heder med hjälp av en stark ledare, man satsade på infrastruktur, och man besegrade interna och externa fiender. Fascismen skapade ordning, man kunde ta i hårdhandskarna mot den “asiatiska” bolsjevismen/kommunismen. I denna historiesyn likställs då anti-fascismen med kommunism och dess strävan att inleda ett blodigt inbördeskrig i form av den väpnade klasskampen. Som den italienska professorn Enzo Traverso konstaterar, öppnar denna anti-antifascism vägen för att rehabilitera fascistiska ledare och tankemönster.

Den nyvaknade beundran för Benito Mussolini inom den europeiska extremhögern är ett ytterligare exempel på hur fascismens historia aktivt revideras. Donald Trump hamnade i blåsväder tidigare i år då han retweetade ett Mussolini-citat. Senare i en intervju försvarade han sitt agerande med att konstatera att “Mussolini var Mussolini” och att även il Duce hade sina positiva sidor.

Den som nu förväntar sig att Trump ska anamma hakkorset, odla en liten mustasch, börja klä sig i militärkläder, ge anti-semitiska uttalanden eller använda fascist-hälsningar får troligen vänta förgäves. Denna tanke utgår från att fascismen är ett statiskt fenomen med oföränderliga referensramar och symbolspråk. Fascismen är dock inte ett statiskt fenomen, utan måste förstås som en process som tar olika uttrycksformer i olika länder och olika historiska epoker. De farligaste arvtagarna till fascismen i Europa och världen är inte neo-fascisterna, utan högerpopulismen, som åter introducerar element av fascismen och därmed gör den rumsren i nya kläder och omhuldad av välformulerade eufemismer. Rörelser som visar ett explicit fascistiskt program är dödfödda som populära partier. Det vet högerpopulisterna som inte försöker kopiera mellankrigstidens fascistiska program till punkt och pricka, utan som för vidare fascismens politiska och kulturella arv i olika skepnader på ett sätt som inga andra politiska partier gör.

Målsättningen för den extremhöger som Trump representerar tillsammans med sådana som Marine Le Pen eller Silvio Berlusconi är att frigöra sig från fascismens stigma genom att revidera modern historia och att påvisa att fascism inte är lika dåligt som ryktet antyder. Fascism-forskaren Robert Paxton argumenterade nyligen i en intervju att trots att Trump inte direkt kan kallas en fascist, så använder han sig av fascistiska teman och idéer på ett oroväckande sätt. Någon skulle kalla det proto-fascism, eller fascismens första stadie. Paxton gör den viktiga poängen att fascismen som rörelse utvecklas i olika stadier. Den totalitära fascistiska regimen föregicks av olika utvecklingsstadier. Få kunde i början av 1920-talet förutspå att fascismen skulle leda Europa till ruinens brant, världskrig och Förintelsen, och det var inte heller dessa slutresultat som möjliggjorde den starka politiska mobiliseringen kring den fascistiska rörelsen. Vem skulle ha gett makten till Hitler eller Mussolini om de vetat slutresultatet?

Samtidigt kan man inte undgå att Trump har ett brett understöd i USA. Här finns det även en socialhistorisk parallell till fascismens uppkomst och popularitet under mellankrigstiden. Det gäller främst arbetarklassens och den lägre medelklassens ekonomiska förfall. Redan under tidigt 1920-tal identifierade man att fascismens starkaste stöttepelare kom från den hårt drabbade lägre medelklassen och arbetarklassen; de var de som utgjorde rörelsens massbasis; det var deras drömmar och förhoppningar om en bättre framtid som hade krossats av de ekonomiska kriserna. Den välfärd som de hade fått smaka på gick om intet, och utan ett skyddnät som hindrade det ekonomiska förfallet, blev längtan efter ordning och ekonomisk trygghet en stark politiskt mobiliserande kraft.

Retoriken som talar till dessa “vita offer” framförs just av Trump. Trump talar om att hämta tillbaka jobben som har gått förlorade pga den nyliberala globaliseringen och de ofördelaktiga frihandelsavtalen, och för en förbättring av den sociala säkerheten. Kolumnisten Thomas Frank menar i the Guardian att det är detta fenomen vi skall analysera för att förstå Trumps popularitet bland den vita amerikanska arbetarklassen. Även mellankrigstidens fascister vann stort stöd just pga deras ekonomiska program som framförallt lovade att rädda folket från misären. Den astronomiska arbetslösheten i Tyskland under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet vändes totalt i Hitlers Tredje Rike. Men till vilket pris? Vad kommer Trump att gör med makten om han når Vita Huset? Den relevanta frågan är inte om Trump är en verklig fascist eller inte, utan om han skulle utöva en fascistisk politik vid makten. Ett ytterligare frågetecken är vad Trumps vänner inom extremhögern kommer att göra. Till denna skara hör även Ku Klux Klan, neo-fascistiska förband och olika “white power” rörelser. Trots att det inte Trumps egna trupper är det klart att de kommer att försöka påverka valresultatet.

Trumps idéer om att återbygga den amerikanska ekonomin kan inte separeras från Trumps invandringsfientlighet och rasism. Om jobben skall tillbaka till USA så måste han även se till att ingen annan “tar” dem än den vita arbetarklassen; murar skall byggas och folk skall deporteras. Men som Thomas Frank även lyfter fram, så är det orättvist att idiotförklara den amerikanska arbetarklassen för att de ger sitt stöd till Trump (vilket många inom etablissemanget gjort), eller beskriva arbetare som genomgående rasistiska för att de älskar Trump. Det som däremot är verkligen oroväckande är hur det moraliska försvaret av det egna grundläggande välbefinnandet, den egna gruppens ekonomiska säkerhet och framgång övertrumfar det moraliska försvaret av grundläggande principer om jämlikhet utöver den egna samhällsgruppen. Som kolumnisten Francis Wilkinson framhäver leder Trumps politik till en moralisk relativism som öppnar upp vägen till en dystopisk framtidsvision där det som är moraliskt för Trumps USA blir den enda moraliska standarden som gäller. Som i ett av mina tidigare blogginlägg så är det igen de arga vita männen som kräver uppmärksamhet. De som känner att de förlorat allt, och att någon måste få betala för deras misär. Det är denna skara unga arga män som även figurerat på ett beklämmande sätt i finländsk politik under de senaste åren.

Även om Trump förlorar valet måste de nyliberala politikerna (inklusive republikanerna och demokraterna)  fundera på hur de själva bidragit till att skapa fenomenet Trump. Hans politiska bas har skapats genom att sakta utarma det folk som nu hoppfullt tar emot Trumps retorik om ett bättre, framgångsrikt USA. Även om Trump inte blir vald kommer hans väljarkår att bestå, och eventuellt radikaliseras ytterligare. Denna extremnationalism luktar, liknar och känns som en direkt arvtagare av den brun-svarta rörelsen. Trumps vision om att återställa nationens heder och det arbetande vita folkets värdighet framstår som en hotfull öppning mot en amerikansk variant av fascismen: trumpismen.

Förenta staternas globala roll och utvecklingen av modern konservatism

Förenta staternas globala roll under 1900-talet för tankarna till begrepp som supermakt, världspolis, kulturhegemoni och multinationella bolag. Globalhistoria tar sig an det förflutna med fokus på utbytet mellan det lokala och det globala, detta utbyte kan sedan vara militärt, ekonomiskt, diplomatiskt, kulturellt eller intellektuellt. Ofta hamnar dock det sistnämnda, det intellektuella utbytet, i skymundan medan det militära dominerar uppfattningar och diskussioner om Förenta staternas globala roll.

Vänstern i Förenta staterna har alltid varit öppen för det globala utbytet. Från Bernie Sanders och Hillary Clintons debatter om skandinavisk välfärd via 60-tals studentradikalism till den tidiga 1900-tals arbetarrörelsen International Workers of the World har vänstern i Förenta staterna fungerat i dialog och utbyte på en global spelplan. Den amerikanska högern däremot har profilerat sig som hemgrodd och unikt amerikansk. Trots detta har även högern, och i synnerhet den amerikanska konservatismen, vuxit fram i växelverkan mellan det lokala och det globala.

Amerikansk konservatism har uppfattats som något lokalt byggt på stark medborgaraktivism.

Amerikansk konservatism har uppfattats som något lokalt byggt på stark medborgaraktivism.

Avgörande för framväxten av den moderna amerikanska konservatismen är antikommunism och motstånd gentemot vänstern, i synnerhet mot Franklin D. Roosevelts ekonomiska program för att bekämpa depressionen under 1930-talet. Affärsmän såg New Deal programmen som direkta hot gentemot deras ställning och började snart organisera en attack mot dessa populära program. Genom att måla upp Roosevelts ekonomiska styrning som de första stegen mot socialism och diktatur hoppades dessa affärsmän att rucka den politiska balansen. Bröderna Du Pont, Lammot, Irénée och Pierre, finansierade tillsammans med vänner ett av de tidigaste försöken att vända stödet för New Deal, American Liberty League. Den tydliga kopplingen mellan affärslivet och det konservativa politiska budskapet ledde en framstående demokrat till att skämta om hur organisationen borde kallas American Cellophane League, dels eftersom man kunde se rakt igenom den och dels eftersom det var en DuPont produkt.

Antikommunismen och det organiserade motståndet gentemot New Deal var utbrett men det var uttryckligen i Kalifornien som den moderna konservatismen utvecklades. Detta skedde i utbyte mellan affärsmän, antikommunistiska gräsrots organisationer och kyrkan, i synnerhet diverse konservativa protestantiska kyrkor i väst och södern. Framstående affärsmän fick i början av 1940-talet upp ögonen för de österrikiska nationalekonomerna F.A. von Hayek och Ludwig von Mises och bekostade deras verksamhet i Förenta staterna i hopp om att sprida deras filosofi om den fria marknaden. Genom att säkra och finansiera en professorstol vid University of Chicago för von Hayek, samt publicera och distribuera hans texter i konservativa och religiösa tidsskrifter lyckades direktörerna för bolag som General Motors, U.S. Steel, Colgate-Palmolive-Peet, General Electrics, DuPont och Chrysler etablera en bred politisk konservatism som bygger på en stark tro på den fria marknaden. I Kalifornien samlades även mycket av det militär-industriella komplexet och bland medelklassen som åtnjöt vad John Kenneth Galbraith kallade ”the affluent society” hårdnade den utbredda antikommunismen. Inspirerade av organisationer som finansierades av framstående affärsmän, som John Birch Society, Christian Anti-Communism Crusade eller Spiritual Mobilization, växte tankarna om välfärdsprogram som socialism och den fria marknaden som idealet.

F.A. von Hayek är ett exempel på växelverkan mellan det lokala och det globala i framväxten av modern konservatism i Förenta staterna.

F.A. von Hayek är ett exempel på växelverkan mellan det lokala och det globala i framväxten av modern konservatism i Förenta staterna.

Vid mitten av 1960-talet sattes dessa nätverk till prov och lyckades besegra den traditionella republikanska eliten på östkusten i och med valet av Barry Goldwater framom Nelson Rockefeller, William Scranton eller George Romney som Republikanska partiets presidentkandidat. Goldwater förklarade att ”extremism in the defense of liberty is no vice”, och trots att han gick ett stort nederlag till mötes mot Lyndon Johnson fortsatte det antikommunistiska och konservativa budskapet, med en religiös prägel, att vinna mark med Ronald Reagan som galjonsfigur.

Valet av Reagan som president 1980 förstås oftast som en nationell händelse, men rötterna till denna händelse kan uttryckligen ses i växelverkan mellan det lokala och det globala. Kalifornien, med dess lokala prägel på jordbruk, fackföreningar, underhållningsindustrin, och politiskt engagemang, är scenen för den moderna konservatismens framväxt. Men dramat som utspelas på denna scen är även beroende av det globala. F.A. von Hayek är inte endast en österrikisk nationalekonom, hans filosofi är uttryckligen utvecklad inom traditionerna i Österrike och Storbritannien. Likaså nöjer sig inte amerikanska affärsmän med att ge von Hayek en nationell plattform, de finansierar även Mont Pelerin Society, en internationell organisation för nationalekonomer, företagsledare och intellektuella som verkar för den fria marknaden så som von Hayek och von Mises uppfattade den. De religiösa nätverk som parallellt byggs upp kring dessa samma tankar om den fria marknaden anammar global missionsverksamhet, samtidigt som den starka antikommunismen inom kyrkan hade en direkt global bakgrund. För den moderna amerikanska konservatismen profilerar sig huvudsakligen som en nationell reaktion på ett globalt och lokalt fenomen, det vill säga kommunismens frammarsch världen över. Därför kan den amerikanska högern omöjligt förstås utan att uppskatta växelverkan mellan det lokala och det globala.

Parallella historier och motnarrativ

 

Den "Afro-Asiatiska konferensen" i Bandung, Indonesien, april 1955. Den tredje världen markerar sin närvaro.

Den ”Afro-Asiatiska konferensen” i Bandung, Indonesien, april 1955. Den tredje världen markerar sin närvaro.

1900-talets anti-koloniala och anti-imperialistiska rörelser är en del av den motnarrativ som skildrar en parallell historieskrivning. Det är en historia med flera fixeringspunkter, nav och strömningar som antingen kan utläsas separat eller länkas samman i en större och mer komplex helhet. I april 1955 hölls den ”Afro-Asiatiska konferensen” i Bandung, Indonesien, en händelse som i efterhand har kommit att symbolisera hur den tredje världen positionerade sig i förhållande till den första (liberalism och kapitalism) och andra världen (socialism och kommunism) under efterkrigstiden. På plats i Bandung befann sig 29 ledare från Afrika och Asien, till exempel Indiens premiärminister Jawaharlal Nehru, Zhou Enlai från Kina och tillika landets premiärminister och Egyptens Gamal Abdel Nasser (som blev Egyptens president 1956), för att diskutera mål kring en slutlig avkolonisering av världen. Under konferensens öppningsanförande av Indonesiens president Achmed Sukarno slog han fast att ”[O]nly a few decades ago it was frequently necessary to travel to other countries and even other continents before the spokespersons of our people could confer”. Sukarnos påstående är i mångt och mycket centralt för hur anti-kolonialism och anti-imperialism som politiska rörelser utvecklades under 1900-talet, dvs. vi har att göra med rörelser och möten som gjordes möjliga genom resor från och över kontinenter, men också, det var rörelser som definierades utifrån den kontext som var rådande vid tidpunkten för Bandungkonferensen. Det globalhistoriska perspektivet vänder så att säga upp och ner på den förståelse vi har av 1900-talets så kallade ”subversiva organisationer” och söker efter att finna förklaringar till en global historia som löpte parallellt med en mer allmänt accepterad historieskrivning, till exempel det första och andra världskrigets inverkan på det globala samfundet, polariseringen av världen i ”goda” och ”onda” läger under det kalla kriget ända fram till kommunismens definitiva sammanbrott i Östeuropa 1989 och med Sovjetunionens kollaps 1991. Vidare har vi att göra med Francis Fukuyamas tes om ”historiens slut” (the end of history) eller Samuel P. Huntingtons argument om civilisationernas kamp (the clash of civilizations) samt EU:s strävan att bli en stark överstatlig organisation. Anti-kolonialism och anti-imperialism är berättelser som löper vid sidan om de linjer som nämns ovan, frågan och utmaningen är hur vi närmar oss dessa parallella historier.

I spegelsalen och i väntan på delegaterna under fredskonferensen i Versailles 1919.

I spegelsalen och i väntan på delegaterna under fredskonferensen i Versailles 1919.

1918 lanserade USA:s president Woodrow Wilson sina fjorton punkter i syfte att finna en väg och lösning på den pågående globala konflikten under det stora kriget (läs även ”det första världskriget”, en efterhandskonstruktion). I den femte punkten beskrevs det hur frågan om ”koloniala krav” skulle hanteras efter krigets slut genom”[A] free, open-minded, and absolutely impartial adjustment of all colonial claims…”. En idé och ett koncept som aldrig blev en verklighet, istället blev Wilsons punkt(er) politiskt bränsle som slängdes på en redan pyrande eld i kolonierna, och vilket under fredskonferensen i Versailles 1919 resulterade i desillusionerade delegater som hade rest från kolonierna och befann sig på plats för att föra fram sina krav på oberoende. Det skulle dröja fram till 1960 innan Förenta nationerna valde att deklarera ett stöd för koloniernas rätt till nationellt oberoende och självbestämmande, en tanke och nationell doktrin Wilson hade lanserat redan 1918. Enligt Förenta nationerna var dock skillnaden nu att ”[A]ll peoples have the right to self-determination; by virtue of that right they freely determine their political status and freely pursue their economic, social and cultural development”. I Bandung 1955 fördes det fram krav på att pressa Förenta nationerna att ta ställning i den koloniala frågan, vare sig det utövades påtryckningar från den första eller andra världen. Det dröjde ungefär fem år innan något konkret presenterades den 14 december 1960 i ”Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples”.

Kedjor som anti-kolonial och anti-imperialistisk symbol.

Kedjor som anti-kolonial och anti-imperialistisk symbol.

Historien om 1900-talets anti-kolonialism och anti-imperialism är präglad av både snabba och långsamma framåtskridanden. Det är också en sammanlänkad historia över nationella gränser och gör även skillnad mellan det som anses vara ”kolonialt” och ”imperialistiskt”, det vill säga, vad och var riktade anti-rörelserna sitt politiska fokus mot. Var det kolonierna eller imperierna? På kursen ”1900-talet ur ett globalhistoriskt perspektiv” är målet att uppmärksamma gemensamma och parallella skeden av detta dynamiska och mångfacetterade århundrade, och i detta spelar anti-kolonialism och anti-imperialism en viktig beståndsdel. Det visar också att saker och ting (individer – organisationer – fenomen – händelser) är i rörelse och är föremål för reviderade historieskrivningar och nya tolkningar. När det kommer till att visa på anti-kolonialism och anti-imperalism som politiska rörelser är det betydelsefullt att visa hur och varför 1900-talet även inkluderar en motnarrativ (counter-narrative) karaktäriserad av motstånd och politiska rörelser som mer och mer rörde sig mot politiskt medvetenhet i en kontext av global förändring. Där Bandung anses vara en kulmination på 1900-talets anti-kolonialism, är det tillika en händelse och en stund som hade återkopplingar bakåt i historien, vilket i sin tur än idag ges uppmärksamhet i nya globalhistoriska perspektiv.