Kategoriarkiv: Övrigt

Att uppmärksamma forskning och historisera aktualiteter

Under vårterminen pågår kursen Aktuell forskning vid ämnet historia. Syftet med kursen som ordnas på fördjupad nivå i nordisk historia är att studenterna ska få kännedom om pågående och nypublicerad forskning, samt känna till de yttre ramarna för forskning. Som alla forskare vet räcker det inte med bra idé om ingen är intresserad av att finansiera eller publicera den. Läs mer

Om att leda seminarier och stöda studenter

Vi kan ha olika uppfattningar om vad som är universitetsstudiernas kärna. För en del är det inhämtandet av ny kunskap i form av olika delmoment, för andra att behandla den inhämtade kunskapen så att studenten i slutändan kan skriva en avhandling.

Läs mer

Brexit and Broken Britain

An EU official hangs the Union Jack next to the European Union flag at the VIP entrance at the European Commission headquarters in Brussels on Tuesday, Feb. 16, 2016. British Prime Minister David Cameron is visiting EU leaders two days ahead of a crucial EU summit. (AP Photo/Geert Vanden Wijngaert)

An EU official hangs the Union Jack next to the European Union flag at the VIP entrance at the European Commission headquarters in Brussels on Tuesday, Feb. 16, 2016. British Prime Minister David Cameron is visiting EU leaders two days ahead of a crucial EU summit. (AP Photo/Geert Vanden Wijngaert)

”Historikerbloggen” publish a contribution on Brexit, authored by Norry LaPorte, historian and Reader in Modern European History at the University of South Wales. In the blog, LaPorte gives us his own view and interpretation on the context and the consequences Brexit will have on Great Britain once the result of the referendum became evident on the morning of Friday 24 June. LaPorte’s research focus primarily on Europe’s radical history during the twentieth century, and he has published numerous articles and books on this topic, e.g. on the German Communist Party and one of its leading figures Ernst Thälmann; the Communist International and the implications of Bolshevization and Stalinization on the international communist movement between the wars.   

”Historikerbloggen” publicerar ett bidrag om Brexit författad av Norry LaPorte, historiker verksam vid University of South Wales. I bloggen ger LaPorte sin syn på Brexit och dess konsekvenser för Storbritannien efter att resultatet av omröstningen stod klart på morgonen fredagen den 24 juni. LaPortes forskning fokuserar primärt på Europas radikala historia under 1900-talet, och han har publicerat artiklar och böcker om det tyska kommunistpartiet och en av dess ledargestalter Ernst Thälmann; den Kommunistiska internationalen och hur ”världspartiet” påverkades av bolsjevisering och stalinisering under mellankrigstiden.

Norry LaPorte,

Reader in Modern European History at the University of South Wales,

6 July 2016 (with thanks to Jane Finucane)

In the aftermath of the vote to leave the European Union, a widely viewed satirical video appeared on Youtube. A scene in the German film ‘Downfall’ carried spoof subtitles in which Hitler lambasted the Nazi leaders around him in the bunker: ‘You were not supposed to actually win’! To those who had vehemently opposed Brexit, there seemed to be more than a grain of truth in this. Before Michael Gove and Boris Johnson acrimoniously parted company – in the words of Scottish Nationalist Party leader at Westminster, Alex Salmond – they looked like they wanted to cry at their ‘victory’ press conference. At least Johnson seemed to realise why this would be a pyrrhic victory. As mayor of London, he knew that the City and its financial services risked sinking beneath the waves if it stayed on board Gove’s good ship Britannia, together with close to 50 percent of British exports.

For all its complexity, the campaign leading up to the ‘Leave’ vote in the referendum of 23 June was reduced to two messages: immigration (bad) and the economy (bad if we leave). So why did ‘Leave’ win as it risked making voters poorer? And why did ‘Remain’ lose when referenda usually opt for the least risky option, not least economically – as happened in the 2014 referendum on Scottish independence? One reason is that the ‘Remain’ campaign failed even to engage with the wider European project as a means to bring peace and prosperity to post-1945 Europe. Their only clear and consistent message was that you’ll have to pay the cost of leaving EU.

What caught the voters’ imagination – and secured their support – was a cross-class alliance held together by what we can term ‘project Britannia’: a denial of post-imperial decline after 1945, which has been tied to a very Conservative political project. A political discourse already so infused by references to the Second World War went into overdrive. In its referendum special issue the neo-conservative monthly Standpoint called the campaign the ‘Battle for Brexit’ in which ‘we’ were again standing up to the threat from Europe and the EU’s failed project of preventing ‘German domination’.

Great Britain Divided

Great Britain Divided

For 52% of the electorate, the message was seductive. Usual political alliances were thrown in the air as those traditional Labour voters living in post-industrial parts of England and Wales who have suffered from the impact of Chancellor George Osborne’s austerity policies stood on the same side of the debate as more affluent core Conservative voters in rural England. Both groups appear to have believed that ‘immigrants’ were the problem, even if there was not a foreign accent to hear for miles in most of the countryside. A discourse of xenophobia was spewed out by the tabloid press, which hammered out the ‘Leave’ campaign’s simplistic message: ‘take back control’. After decades of hostility to the EU, this large and influential section of the media called for ending the influx of migrant workers (who in reality have contributed significantly to the economy) and ending the so-called Diktat imposed from Brussels – it is only Europe, if you subscribe to this worldview, that does dictatorship, not the ‘mother of democracy’.

Yet, it became clear that the Brexiteers really did not have any plan for a future outside the EU, and social divisions and political discord defined post-referendum Britain. Prime Minister David Cameron resigned and the Tory government became a caretaker government. The opposition Labour Party fell into a civil war between the parliamentary party and the left-wing, Jeremy Corbyn supporting membership. The 48% who voted ‘Remain’ felt totally disenfranchised. The Brexiteers were dividing into ‘fundamentalist’ (no compromise on immigration) and ‘realist’ (a compromise on immigration to secure access to the EU’s single market) camps. In Scotland, the governing SNP reopened issues of Scottish independence as this part of multinational Britain voted 62% to 38% for ‘Remain’. Northern Ireland too voted ‘Remain’, which now risks all the achievement of the peace process encapsulated in the ‘Good Friday Agreement (1998). Will there really be a hard border dividing Ireland and risking a return to the troubles? According to the hard-line Gove, Westminster should never have appeased ‘Irish nationalism’ in the first place – after all, in his view, if you yield to one ‘demand’ what comes next?

So what did the potent slogan ‘take back control’ mean? Here there is something uniting two of the main candidates in the Tory leadership contest, Gove and Theresa May, beyond the focus on immigrant on ‘borders’ in a globalised world, which has led to a surge in hate crime as recorded by the police. They are enthused by the prospect of repealing the ‘Human Rights Act’ and the intervention of ‘foreign’ judges in the ‘European Court of Rights’ and European labour and working legislation has also been deemed unwelcome in deregulated, free-market Britain.

Is there a way back to the ‘imagined community’ trumped in the tabloid press and the Daily Telegraph when Britain ruled the waves, could stand alone and trade with the wider world? No. All great powers rise and fall, and this vote will only accelerate decline – from multinational state into a ‘Little England’ with Scotland, and perhaps even a re-united Ireland, returning to their common European home.

What, if anything, is the lesson from history in these uncharted waters? One point is to beware myths of national renewal which are exploited by right-wing populists and more readily believed by sections of society in troubled times. 1940 is not 2016 and fixating on Hitler’s ‘Downfall’ not only tells us about British humour but also about how nationalist myths defined against foreign ‘others’ and past battles obscure a positive vision of the future and ‘our’ place in it. The empire is gone and the war long over. Can’t we adopt another myth of Britishness: being a fair, open and hospitable people? It would be much better than Tory leadership hopefuls debating whether Europeans can remain in the UK.


Historiekunskap löser fredskonflikter?

”Historiker måste förklara för omvärlden vad de gör − för annars kommer andra att göra det för dem.” Med dessa välvalda ord mer eller mindre kristalliserade professor Margaret MacMillan den nyss ordnade konferensen ”Historiker utan gränser” (Historians without borders) i Helsingfors. Medierna uppmärksammade konferensen förra veckan, och även Holger Weiss kommenterade konferensen i ett nyligen publicerat inlägg på historiebloggen. Med tanke på konferensens ursprungliga målsättning och de resulterande diskussionerna under konferensdagarna finns det däremot några motstridigheter som det ännu är värt att reflektera över.

Avsikten var att konferensen skulle leda till konkreta förslag hur historiker i framtiden kunde involveras för att förebygga och lösa krissituationer och få till stånd en dialog om försoning och fred. Erkki Tuomioja som i fjol grundade föreningen Historians Without Borders in Finland, lät i sitt öppningstal antyda att diplomatin saknar specialkunskap om historia vilket har en förlamande effekt på förmedlarna vid förhandlingsborden. Följaktligen uppmanade ett flertal talare under konferensens gång historikerna att klättra ner från sina elfenbenstorn och ta sitt samhälleliga ansvar. Det var därför jag på torsdagsmorgonen satt i Helsingfors universitets huvudbyggnad i sällskap av hundratals högprofilerade politiker och diplomater (historiebrukare, för att låna Weiss kategorisering) samt historiker (historieskapare och -uttolkare) för att ta mitt samhälleliga ansvar. Tillställningen inleddes högaktningsfullt med ett fint uppträdande av Sibelius Finlandia i pianoarrangemang. Gränslöst, tidlöst och avskalat av symbolism, eller hur var det nu?

Kontrasten mellan icke-historikerna och historikerna var stor. Skillnaden var särskilt tydlig när man jämförde diskussionspaneler bestående av enbart historiker med paneler representerade av politiker och diplomater. Budskapet från icke-historikerna var att det behövs mera historia och mera detaljkunskap för att förstå handlingsparterna i fredsförmedlande situationer. Av diskussionerna tolkade jag att det önskades historiker i egenskap av domare med definitiva svar på vem som varit offer och vem som varit förövare, vem som varit god och vem som varit ond. Historiker med en vågmästarroll.

Historia behandlades nästan enbart i avseendet nationell historia ur ett eurocentriskt perspektiv. Datum och krig, nedtecknade av vinnarna. Klyschorna haglade in under talen och beskyllande fingrar pekades mot andra, mer sällan mot en själv. Uppgivet yttrades frågan ”Varför lär vi oss aldrig av historien?”. Till historikerna riktades en konkret uppmaning om att undervisa omvärlden om sanningen. Vilken sanning? Nå, den som vi historiker pantar på i våra skrivbordslådor i elfenbenstornen.

Jag upplevde således att evenemanget, som skulle vara en konferens för historiker utan gränser, blev en konferens för historiker med gränser. Historikerna uppmanades att stiga fram och ge beslutsfattare mera detaljerad information så att historiebrukare kan använda den för sina egna ändamål. Korridorsdiskussionerna behandlade genomgående nationerna som naturliga block och jag upplevde att det var främst nationalhistoria som intresserade, till skillnad från olika former av gränsöverskridande historia, liksom transnationell, internationell eller globalhistoria. Begreppet ”identitet” undveks och ersattes av diskussioner om ”folk” och ”etniciteter”. Inlärda sätt att diskutera historia tycks vara svåra att ändra på. Anthony Asiwaju kom med en uppfriskande vädjan om att försöka överskrida gränserna i sitt eget medvetande. Gränser som ofta är godtyckligt uppdragna på kartan kan vara det också i det egna tänkandet, vilket således hindrar en från att omdefiniera sina värderingar och ställningstaganden.

På konferensen rådde en tydlig hierarki där historikerna gavs rollen av en auktoritet. De äntrade scenen och förväntades presentera lösningar på de flesta konflikterna i världen men försökte istället desperat försvara historiedisciplinens komplexitet. De betonade värdet av att nyansera och arbeta enligt professionella metoder för att komma fram till kvalificerade resultat − inte nödvändigtvis definitiva svar. ”Vi kan inte bidra med planritningarna för framtiden, men vi kan formulera frågor för framtiden med exempel från det förflutna”, förklarade MacMillan. Personligen upplevde jag att det fanns en ganska liten kontaktyta mellan historikerna och icke-historikerna. Problemet är, som jag ser det, att vi historiker saknar ett gemensamt språk för att begripliggöra vår forskning för icke-insatta personer. Det betyder att den icke-akademiska omvärlden är ganska oupplyst om vad dagens historiker gör. Det är inte ens självklart att historikerna sinsemellan är överens om vad historia är (eller bör vara). Detta försvåras ytterligare av att forskare, inte minst i Finland, har väldigt olika förutsättningar för att genomdriva sina forskningar – vilket är en diskussion för sig. När avståndet mellan historiker och allmänheten ökar är risken överhängande att historietolkningen tas över av självutnämnda experter som på beställning producerar den versionen av historien som behagar makthavarna.

Ungdomar idag sägs vara ointresserade av historia på grund av att de känner sig distanserade från historien. Varför ska händelser i det förflutna påverka deras framtid? Det är en relevant fråga. Samtidigt kommer dessa ungdomar inte undan sociala medier som konstant bombarderar dem med snabba och förenklade förklaringar om omvärlden. ”Quick-fix”-generationen är kanske van att få detta, men jag tycker inte att historikerna ska bli en del av denna trend: den nedbantade historiekunskapen blir problematisk när de snabba och enkla svaren inte håller måtten.

Trots min kritiska reflektion upplever jag att det är ett steg i rätt riktning att vädja till historiker att uttala sig i samhällsdebatter. Historiker är kanske inte de bästa på att ge råd i krissituationer, eftersom vi ofta är sena att reagera på dagsaktuella händelser, men vi borde definitivt delta i diskussioner där historia anses ha en instrumentell uppgift. Om vi inte talar ut och förklarar hur vi jobbar och hur historievetenskapen kontinuerligt förändras, så kommer troligtvis någon annan att göra slag på tolkningen.

Koh-i-Noor: den historiska stölden eller gåvan

Koh-i-Noor i sin prakt. Diamant och historia som kontrovers.

Koh-i-Noor i sin prakt. Diamant och historia som kontrovers.

Vems historia är det som skrivs? Jag tänker ta med er på en omvänd historia som har sin början 1849 och med inget synligt slut. Det är en historia rotad i nationella ramverk, men som också rör sig bortom det nationella och förståelsen av vad en nation är. Som historiker förhåller vi oss alltid kring tankar om kronologi, tematik, urval och avgränsning samt objekt och subjekt för att skapa förståelse utifrån teoretiska och metodologiska val. Frågan är vems historia vi väljer att skriva i slutändan. Just nu utspelar sig en historia i brittisk media med kopplingar till den brittiska koloniseringen av Indien under 1800-talet, en händelse som spänner mellan då- och nutid, med fokus på ett specifikt objekt, nämligen diamanten Koh-i-Noor som än gång utgjorde en oumbärlig och symbolisk del av den heliga byggnaden Taj Mahal i Agra, Indien. Diskussionen i brittisk press handlar dels om hur Koh-i-Noor hamnade i brittiska händer, dels om diamanten någonsin kommer att återbördas till Indien. Tushar Gandhi, ett barnbarn till M. K. Gandhi, hävdade för ett par år sedan att diamantens återförande till Indien skulle vara ”en gottgörelse för den koloniala tiden” från Storbritanniens sida. Vidare förs det fram en historieskrivning i indiska skolor att den brittiska militären stal Koh-i-Noor 1849. Å andra sidan hävdas det att diamanten var en gåva från de punjabska härskarna till det ostindiska handelskompaniet, för att sedan föras till London (hjärtat av det brittiska imperiet) och överlämnas till drottning Victoria. Och det är här den historiska kontroversen kring stöld eller gåva tar sin början.

Drottning Elizabeths krona och fragment av Koh-i-Noor infattade.

Drottning Elizabeths krona och fragment av Koh-i-Noor infattade.

Efter diamanten hade anlänt till Storbritannien delades den i flera delar, varav den största delen slipades om och sedan monterades in i drottning Elizabeth Bowes Lyons krona. Koh-i-Noor är persiska och betyder ”berg av ljus”, och i och med denna akt av fysisk splittring gavs diamanten en ny kontext och nationell identitet. I samband med ”drottningmodern” Elizabeths (mor till nuvarande drottning Elizabeth II) begravning i London 2002 placerades kronan på kistan för att symboliskt markera äganderätt och brittisk identitet. Vad detta visar är en historia som rymmer flertalet dimensioner och perspektiv i vilket det nationella ramverket spär på och odlar konflikter som ter sig olösliga.

BBC:s hemsida publicerades två kortare reportage den 19 och 20 april i år med fokus på den historiska kontroversen kring Koh-i-Noor. När historiker talar om historiebruk, talar de involverade parterna om äganderätt. Tydligast kom detta fram i den brittiska premiärministern David Camerons uttalande från 2010 i samband med ett besök i Indien: ”If you say yes to one, you suddenly find the British Museum would be empty”, enbart för att avsluta att ett återlämnande av diamanten skulle skapa ett obevekligt prejudikat inför liknande framtida ärenden. Det har gått sex år sedan Camerons uttalande, och för att belysa det absurda i kopplingen mellan museum och identitet, gick det oppositionella partiet i Indien (Indiska nationalkongressen, hemvist för indiska ikoner såsom M. K. Gandhi och Jawaharlal Nehru) ut med ett uttalande som krävde att Narandra Modis regering borde göra allt i sin makt för att kräva tillbaka Koh-i-Noor eftersom den ”knyter an till våra känslor”.

Om vi beger oss till Taj Mahal får man en känsla av vad denna kontrovers egentligen handlar om. Det är en plats som har skapat myter kring Indien, eller som landet beskrevs i svenska tidningar i början av 1900-talet, det var ”ett sagoland”. Kontroversen kring diamanten rymmer legender och myter som rör sig parallellt med fakta och historiska observationer. Efter att själv besökt Taj Mahal i samband med en konferens i New Delhi 2013 öppnades min förståelse för frågans karaktär. För att komma in till monumentet måste man passera en av fyra ingångar (varav en är reserverad för speciella gäster, VIP-ingång), och sedan öppnar det upp sig en större portal som leder en fram till självaste Taj Mahal och de trädgårdar som omgärdar platsen. Portalen liknar ett nålsöga och efter att ha passerat genom den uppenbarade sig Taj Mahal i sin majestätiska och vykortsliknande form, och motsvarade i stort de föreställningar jag hade ställt upp för mig själv om platsen i förväg. Det här var (och är) alltså platsen som rymmer en konflikt som inte enbart splittrar två nationer i en historisk dispyt, det är också en plats som rymmer olika historier, historiesyner och historiska uppfattningar. För att kontrastera Taj Mahals mäktiga inramning, utanför monumentets inhägnad finner vi en social miljö som är gravt eftersatt i form av nedsmutsning och fattigdom samt huserar en leprakoloni strax över gatan till VIP-ingången.

Om Koh-i-Noor återlämnas till Indien och huruvida detta skulle bidra till att ändra på den sociala situationen är jag tveksam till, men det är inte det som är själva poängen, utan det handlar om en nations självbild och om diamantens historia efter 1849 antingen förstås som en stöld eller en gåva. Och än mer, vilken historia är det som skrivs för att tolka hur ett objekt reser genom tid och rum? När det kommer till historien om Koh-i-Noor så är det ett typiskt exempel på ett oavslutat kapitel i kolonialismens och imperialismens historia, frågan är när kapitlet avslutats och på vilket sätt. Det finns nog skäl att återkomma i frågan. Koh-i-Noor är inte det enda fallet som täcker in denna typ av kontroverser kring äganderätt om en historisk artefakt.

”De är ni som e dom konstiga, de är jag som e normal”

Musikern Joakim Thåström återvände till den svenska musikscenen 1999 när han släppte en skiva där han sjunger på svenska efter att ha ägnat näst intill tio år till att sjunga på engelska. Som en ikon och inspiration för många musikintresserade människor i Sverige blev skivan början på något nytt för Thåström som artist. Refrängen i skivans öppningsspår ”Från himlen sänt”  repeterar frasen: ”De e ni som är dom konstiga, de e jag som är normal”. Det här är en mening som har fastnat i mig. Men för mig har det blivit mer än en mening, det är ett ställningstagande till hur man uppfattar sin närhet och omvärld. Är det så att vi alla går omkring och tänker att alla andra är konstiga medan jag är normal? Thåström lyckades i sin comeback sätta fingret på en beskrivning över något som verkar prägla vår vardag både i det stora och det lilla.

Situationen i dagens skola är en ständigt närvarande fråga som diskuteras höger till vänster (om vi ser till den politiska skalan), och uppmärksammas även över nationella gränser för att jämföra hur skolan fungerar antingen i Sverige, Finland eller Storbritannien. När det kommer till den politiska diskussionen så är det dock något helt annat än det som jag tänker på just nu. Istället är det frasen ”att de e ni som är dom konstiga, de e jag som är normal”, och hur en enskild elev upplever att gå i skolan idag som är betydelsefull att beakta här. Dagens skola är en institution, och för en institution att fungera någorlunda effektivt, bör alla dra åt samma håll. Ingen splittring, ingen söndring. Men det är en bild som inte överensstämmer med verkligheten. Konformitet och en förväntan från eleven att agera och fungera normalt är det som eftersträvas. Sedan i höstas har dessa tankar alltmer börjat snurra runt i mitt huvud, särskilt när jag börjat skärskåda hur skolan fungerar som en plats för lärande för mina egna barn i Stockholm. Där mitt ena barn är väldigt disciplinerad och ordentlig i sitt skolarbete, verkar den andra följa devisen ”att de är ni som e dom konstiga, de är jag som e normal”. Frågan är dock för vem dagens konforma skolsystem passar egentligen, det vill säga, skolan präglas av betygshets, nationella prov, läxläsning efter och inte under skoltid samt att eleven redan i ett tidigt skede förväntas vara kapabel till att tänka abstrakt och analytiskt. För mitt andra barn är detta en utmaning. Om vi vänder på det som Thåström sjunger i refrängen i ”Från himlen sänt” så anser jag att det är fullständigt normalt att vara konstig. Hur hade världen sett ut om alla hade varit ”normala”? Rätt tråkig misstänker jag, och vi hade nog gått miste om ett antal stora tänkare, uppfinnare och entreprenörer. Genom historien har samhälle och individ byggts upp kring visionärer som har tillåtits att pröva sina vingar.

Det är här dagens skola borde spela en större roll för att lyfta fram egenskaper hos elever, ägna uppmärksamhet åt de som är i behov av extra hjälp och visa på nyttan av att vara en tänkande individ, och att det är inget fel i att vara unik på sitt eget vis. När diskussionen alltmer kretsar kring statistik och budgetfrågor för att kunna upprätthålla en fungerande skola, verkar det som om de egenskaper och potential varje enskild elev har inom sig ses som något sekundärt. Elevens plats är inte irrelevant för skolans utformning och innehåll, men frågan är hur varje individ uppmärksammas i en miljö som kan liknas vid ett ständigt brus av intryck. Det senare är något som särskilt uppmärksammades i programmet ”Gympaläraren” (SVT, 22.3.2016). Huvudpersonen i dokumentären, gymnastikläraren Kalle Zackari Wahlström, reflekterar själv över hur skolan slukar energi och lämnar honom helt matt efter en dag. Vidare upplyser Wahlström oss om att detta är en plats som varje elev ska vistas på under tio års tid, i synnerhet ”när han tar sig an dem som hamnar lite utanför”. Är det helt enkelt så att den enskilde elevens utmaningar reduceras till ett problem som måste lösas för att få in individen i fållan igen? Jag trodde att skolan vara en plats som borde vara till för att skapa starka, tänkande individer istället för att enbart bli ”normala”.

Stipendieforskaren och universitetsfinansieringen

Minister Sanni Grahn-Laasonen skrev för en vecka sedan att de Finländska universiteten inte är kostnadseffektiva. Det lösryckta uttalandet gav upphov till många kritiska röster eftersom verkligheten är en annan. Med lite pengar åstadkommer vi mycket. University of Minnesota i USA har lika stor budget som Finlands alla 14 universitet tillsammans. Men såväl ministerns uttalande som alla andra inlägg förbisåg stipendieforskarna. Orsaken kan vara att trots all forskning vi gör, så är vi inte en del av universitetet.

För somliga kan det komma som en överraskning – speciellt med tanke på hur ofta universitetens finansiering och forskning diskuterats de senaste månaderna – att en betydande del av den forskning som görs i de Finländska universiteten görs med hjälp av forskningsstipendier utdelade av stiftelser och fonder som inte är bundna till universiteten. Just nu när detta skrivs sitter vid ämnet historia åtta stipendieforskare (exkluderande alla som arbetar hemifrån). Vi är dubbelt fler än de anställda.

Universiteten i Finland (läs: en del av forskningen i Finland) är beroende av välvilliga stiftelser och fonder som delar ut pengar till olika typer av forskning. Det betyder också att dessa fonder och stiftelser delvis bestämmer vilken typ av forskning det bedrivs vid universiteten.

Flest stipendieforskare hittar man bland de humanistiska ämnena. Och man kan sammanfatta oss som kända, men icke nämnda. Vi är en grå massa. Stipendieforskare är inte anställda och således räknas vi inte till universitetspersonalen. Därför får vi inte automatiskt delta i personalens friluftsdagar eller ta del av deras förmåner och vi har (förstås) ingen arbetshälsovård. Kort sagt, vi exkluderas mer än vi inkluderas – men i många fall utgör vi stommen av den forskning ett ämne kan uppvisa.

På pappret är stipendiaterna däremot en viktig del av universitetens finansiering. Det här hänger ihop med att 13 procent av universitetens finansiering bestäms av antalet publikationer som varje enskild forskare gör. Staten betalar universiteten mellan 4000 och 12000 euro beroende på i vilken tidskrift eller i vilket förlag publikationen ges ut. Således inbringar jag cirka 30 000 euro till universitetskassan nästa år. Det är mer pengar än mina två arbetsstipendium för i år. Det känns på något sätt lite avigt.

I de humanistiska ämnena är antalet stipendieforskare högt, vilket betyder att stipendiaternas publiceringstakt är en viktig del av universitetens finansiering. Till exempel så har ämnet historia har en hög publikationstakt (en av de högsta av alla humanistiska ämnen) och med tanke på att majoriteten av historikerna är stipendieforskare, så blir det klart att vi är viktiga för universitetet, men speciellt för fakulteten och ämnet.

Universitetsvärlden befinner sig just nu i ett mångfacetterat paradigmskifte. Universiteten måste sälja (brända) sig själv (eller sin forskning) för att få finansiering. Den nya finansieringsmodeller har således gett stipendieforskarna en ny och mer betydelsefull roll och den kunde med all fördel beaktas av universiteten.

Allt det här placerar fonderna och stiftelserna i nytt ljus. De projekt de finansierar påverkar (kanske) indirekt universitetens finansiering samt deras image. En utmaning är att antalet forskningsansökningar till stiftelserna och fonderna har ökat markant. De största fonderna får årligen in över 6000 ansökningar, men enbart nio procent kan tilldelas finansiering. Tävlingen om forskningsfinansiering är alltså hård. Faktumet är att i den här tävlingen vinner de universitet som satsar på sina stipendieforskare. Det finns alltså mycket att vinna på om det lades ned mera tid, energi och pengar på stipendieforskarna. Kanske något att tänka på för den nya styrelsen som snart börjar sitt arbete vid Åbo Akademi.

Segerdag – för vem? Del III

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Begravningsplats i Holland efter andra världskriget

Tacksamma – åt vem?

I Sverige har det sedan början av året förts en livlig debatt om slutet av andra världskriget, som inleddes när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg den 2 februari hävdade – hon ställde alltså inte en fråga utan gjorde ett påstående – att ”vi ska vara tacksamma att det var Röda armén och inte fascisterna som vann”. I debatten som följde – och som fortfarande pågår – har ett flertal personer tagit ställning för eller emot det ursprungliga inlägget. T.ex. uttryckte författaren Jan Guillou sitt stöd för Linderborg, med argument som kan beskrivas som historierevisionistiska och polariserande – medan professor Kristian Gerner, ledande expert på Sovjetunionens och Rysslands historia i Sverige, till synes utan effekt försökt nyansera och problematisera Linderborgs krav på att ”vi ska vara tacksamma”.

Som en trogen förespråkare av marxismen var Linderborgs syfte att konfrontera svenska ”liberaler” och en historieskrivning som utgår från andra kriterier än klasskamp och dialektik. Hon har i ett flertal inlägg envist rättfärdigat sitt krav på vi bör vara tacksamma, men även om Röda arméns avgörande insats svårligen kan förnekas, är kravet på många sätt problematiskt. En sådan historiesyn som Linderborg och en del av dem som stöder henne förespråkar misslyckas kapitalt med att beakta historiska processers komplexitet och de följder kriget hade för specifika grupper i samhället på ett internationellt, nationellt och lokalt plan. En del av inläggen i debatten ger inte heder och rättvisa åt alla offer som led eller dog i Tyskland och Sovjetunionen på den väg som ledde till att andra världskriget bröt ut, eller åt de miljoner soldater och civila som föll offer för det blodiga kriget i Sovjetunionen och Östeuropa. De beaktar inte hur den statliga terrorapparaten fick ett grepp om Östeuropa, administrerad i skenet av kommunism som sanktionerad ideologi. Eller slutligen, hur den anti-fascistiska retoriken bakom järnridån förvandlades från en kamp mot ”de onda fascisterna” till en anti-imperialistisk retorik riktad mot de ”onda västmakterna”.

Den svenska ”tacksamhetsdebatten” pekar mot den historielöshet som tyvärr får plats i offentliga rum genom att fakta reduceras till något sekundärt på bekostnad av ideologiskt rättfärdigande av den egna ståndpunkten. Krigsslutet i maj 1945 bör betraktas bortom samtida ideologiska kamper. Berättelsen om andra världskrigets slut för sjuttio år sedan handlar om både segrare och förlorare, varför det lätt blir fel – och potentiellt farligt – att ställa krav på uttryck för tacksamhet. Historiska processer är aldrig endimensionella, utan alltid komplexa. En mera gångbar och konstruktiv väg att minnas förefaller att vara ett större fokus på att minnas och hedra alla som på sitt sätt bidrog till att stoppa Hitlertysklands terrorvälde – liksom alla dem som föll offer för krigets grymheter på båda sidor. Att nå fram till en sådan insikt är dock omöjligt så länge som historien primärt utnyttjas i politiska och ideologiska syften.

Segerdag – för vem? Del II

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Den 8 maj 1945 - Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)

Den 8 maj 1945 – Berlin i ruiner, Unter den Linden (Källa: Bundesarchiv, Lichterfelde)


En tredje stor berättelse om kriget tog form i Sovjetunionen. Här var det inte ens ”andra världskriget” som skulle ihågkommas, utan det ”stora fosterländska kriget”, Sovjetunionens heroiska anti-fascistiska kamp mot det nazistiska Tyskland 1941–1945. Tiden från hösten 1939 fram till sommaren 1941, då Sovjetunionen genom Molotov-Ribbentrop-pakten var allierad med Tyskland, tystades ner i historieskrivningen. I Sovjetunionen – och numera i Ryssland – uppmärksammas den 9 maj inte primärt för freden eller krigsslutet, utan symboliskt och retoriskt är det uttryckligen segern som firas. Segerdagen blev helgdag 1965 och firandet var omfattande fram till slutet av 1980-talet. Efter en svacka under perestrojka-tiden och det kaotiska tidiga 1990-talet, som präglades av en historisk vilsenhet efter kommunismens fall, återinfördes det militära firandet 1995. I ett Ryssland som sökte nya vägar in i framtiden fanns ett stort behov av ett historiskt medvetande som alla kunde identifiera sig med, och det var ett syfte som få historiska händelser kunde tjäna som den heroiska och uppoffrande anti-fascistiska kampen, som slutade i seger.

Kommunismens fall öppnade samtidigt upp för en möjlighet att skapa en ny mera nyanserad europeisk minneskultur kring kriget efter det kalla krigets motsättningar. När sextionde årsdagen av krigsslutet uppmärksammades 2005 närvarade en stor del av Västeuropas statschefer vid militärparaden på Röda torget. För första gången närvarade även Tysklands förbundskansler, Gerhard Schröder, symboliskt en viktig vändpunkt ur den europeiska försoningens perspektiv. I sitt tal lyfte president Vladimir Putin fram segern över fascismen som en gemensam kamp; Ryssland skulle med tacksamhet ihågkomma att amerikaner, britter, fransmän – liksom tyska och italienska anti-fascister – deltagit i kampen.

När segerdagen i Moskva firas lördagen den 9 maj 2015 får vi knappast höra en sådan försonande retorik. De flesta europeiska statsöverhuvuden har tackat nej till inbjudan att närvara vid militärparaden på Röda torget. De olika minnena kring kriget håller efter en tid av närmande igen på att glida i olika riktningar. Ryska regeringen driver en historiepolitik som syftar till att skapa en entydig sanning om kriget – läroböcker skrivs om, man stiftar lagar som styr vilka berättelser om kriget som är gångbara och vilka som inte är det, och organisationer som Memorial som vill granska krigets avigsidor tystas ner. I den officiella retoriken har segern över fascisterna återgått till att vara helt och hållet Röda arméns, och denna uppfattning utnyttjas i dagspolitiken. Europas himmel må under de senaste åren ha förmörkats av politiska och militära motsättningar, men över Röda torget skiner solen garanterat den 9 maj.

…läs vidare i del III…

Segerdag – för vem? Del I

Av FD Johanna Wassholm & FD Fredrik Petersson

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

Den 23 augusti 1939: V. Molotov och Joachim von Ribbentrop i Moskva efter signerandet av icke-aggressionspakten.

För ett år sedan uppmärksammade vi i denna blogg hur Ryssland 2015 valde att markera sin globala politiska närvaro och historiska roll genom landets firande av slutet på det andra världskriget för sextio år sedan. Med kopplingar till hur och varför detta utvecklades antingen i känsliga eller och a-historiska debatter, ifrågasattes tanken om vems minne som egentligen tolkas och skrivs. Är det möjligt att skriva politisk historia utan att ta i beaktande faktorer som maktanspråk och samtida politiska konflikter? I det senare fallet gäller det Rysslands aktiva roll i Ukraina, Krim och Syrien. Vi har också att göra med den alltmer urgröpta ekonomiska situationen i Ryssland och hur detta förhindrar ett permanent etablerande av en stabil medelklass. Eller för den delen, reaktionerna från den ryska utrikesministern Sergei Lavrov på Sveriges och Finlands potentiella och eventuella framtida medlemskap i NATO. En snabbsökning på internet (läs Google) visar att endast Russia Today (RT; det ryskfinansierade nyhetsbolaget) har ägnat uppmärksamhet åt den roll och betydelse som den sovjetiska krigsmakten hade i att bringa det nazistiska riket ner på sina knän, och hur ”Segerdagen” bör och helst ska firas den 9 maj.

Segerdagen i Moskva (9.5.2015)

Firandet av ”Segerdagen” i Moskva (9.5.2016)

Anledningen till varför vi väljer att publicera bloggen i sin helhet ett år senare är helt enkelt för att påminna om vikten av att sätta in detta specifika minne i någon form av begriplig kontext, främst av det skäl att vi lever i en värld som fortfarande upplever  svallvågorna av världskrigets slut i Europa 1945.

(FD Fredrik Petersson och FD Johanna Wassholm, Åbo/Stockholm, 8.5.2016)

Vems minne?

Europa i maj 1945. Mussolini har dödats, Hitler har begått självmord och den nationalsocialistiska regimens fruktansvärda brott börjar träda fram i dagsljuset. Tyskland har kapitulerat villkorslöst och i ett sönderbombat Berlin firar den Röda armén segern över nationalsocialismen som krävt mer än 25 miljoner militära och civila sovjetmedborgares liv. På vägen mot Berlin har man ”befriat” de baltiska staterna som nu inkorporeras i Sovjetunionen och en rad andra Central- och Östeuropeiska länder som inom kort kommer att förvandlas till kommunistiska diktaturer. I dessa länder hade delar av befolkningen stridit mot Röda armén på Wehrmachts och SS-truppernas sida, och även varit delaktiga i folkmordet på judar. De västeuropeiska länder som varit ockuperade under kriget – Frankrike, Belgien, Nederländerna, Danmark och Norge – är åter fria. Här står man inför uppgiften att göra upp med dem som under krigsåren kollaborerat med ockupationsmakten, medan folk som medverkat i motståndsrörelser och exilregeringar hyllas som hjältar. I Storbritannien och USA, som lett den allierade offensiven i väst sedan landstigningen i Normandie i juni 1944, gläder man sig över att man har lyckats försvara friheten och demokratin i Europa.

Utifrån de varierande erfarenheter som andra världskriget innebar för olika länder och grupper inser man lätt att det svårt att skapa en gemensam uppfattning om vad krigsslutet i maj 1945 betyder – såväl i det förflutna som i samtiden. De motsägelsefulla ”stora berättelserna” kring andra världskriget är för tillfället högaktuella, dels på grund av det i år gått sjuttio år sedan kriget i Europa avslutades, dels på grund av de politiska och militära spänningar som för tillfället präglar världsdelen och i vilka narrativen än en gång utnyttjas som historiepolitiska argument.

En gemensam referensram?

Efter kriget delades Europa av en järnridå som redan i sig förde minnet i två separata riktningar. I Västeuropa kom krigserfarenheten att manifesteras i ett politiskt projekt, som i längden skulle leda till grundandet av Europeiska unionen. Man var från början medveten om att skapandet av en övernationell europeisk identitet förutsatte att man lyckades konstruera en uppfattning om ett delat förflutet. Till en sådan s.k. memory frame som alla kunde anknyta till – ur medlöparens, offrets eller motståndarens perspektiv – gjorde EU med hjälp av en aktiv historiepolitik särskilt på 1990-talet Förintelsen och erfarenheten av den nationalsocialistiska totalitära regimen. Ett primärt syfte med både integrationsprojektet och historiepolitiken var att med Förintelsen som delad referensram söka försoning och att för all framtid hindra krig mellan länderna och uppkomsten av totalitära regimer som skulle vara kapabla till motsvarande grymheter som den nationalsocialistiska regimen varit kapabel till.

När de postsovjetiska staterna och de f.d. kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa kring millennieskiftet förberedde sig för inträde i unionen, visade det sig att den västeuropeiska minnesramen som sådan inte var tillämpbar i denna region. Den historiska erfarenheten här dominerades av en annan ”stor berättelse” kring världskriget; Sovjetunionens seger som vägen in i en annan form totalitarism som varade i fyrtiofem år, och som för många hade inneburit ofrihet, förtryck och lidande. Brott mot mänskliga rättigheter som hade begåtts i kommunismens namn hade blivit ett hett debattämne i den europeiska offentligheten sedan det uppseendeväckande verket Kommunismens svarta bok publicerades 1997. EU:s officiella historiesyn måste revideras så att de kommunistiska regimernas brott beaktades. 2009 antog EU-parlamentet en resolution som fastställer att fascismens och kommunismens brott bör fördömas på lika villkor. Man stod fortfarande bakom tanken att ett enande av Europa är omöjligt om man inte lyckas skapa ett delat historiskt minne, men födde samtidigt en debatt som även idag inför firandet av krigsslutets sjuttionde årsdag är politiskt känslig och väcker stark kontrovers. Debatten kretsar kring frågan Förintelsen är att betrakta som en historiskt unik händelse, eller huruvida de brott som den regim som besegrade nationalsocialismen kan anses vara lika stora – eller rentav större.

…läs vidare i del II…

För intervju av FD Johanna Wassholm och FD Fredrik Petersson om ”segerdagen” och ”tacksamhetsdebatten” i Svenska Yle, 9.5.2015: klicka här.