Månadsarkiv: december 2016

Samtidighetens parallellitet och möjliga enhet

Föreställ dig att du går över ett torg. Emot dig kommer en annan människa. Vi finns samtidigt på torget och under det ögonblick som vi möts kanske vi stannar upp och blickar den andre i ögonen. Vi fortsätter åt var sitt håll, mötet kanske varade inte längre än en sekund. Samtidigheten är obruten, vi finns parallellt i samma rum, på samma torg. Vi registrerar kanske vårt möte samtidigt men bryter inte tystnaden som finns, stannar inte upp.

Samtidigt som vi möts på torget står det en tredje person och iakttar oss. Tre personer finns samtidigt på samma plats, två möts men stannar inte upp, den tredje har fixerat blicken på dig när du dök upp. Personen valde att följa med dig, registrerade kanske inte den andre som kom från det andra hållet. Samtidigheten har blivit mera komplex. De tre personerna finns parallellt i samma rum men en har gjort ett val och följer endast den ena personens steg. Existerar ens den andre personen för iakttagaren? Endast när de två personerna möts finns båda samtidigt närvarande för iakttagaren. Men om iakttagaren inte uppmärksammas av de två som har ögonkontakt så finns alla tre visserligen på samma plats men inte nödvändigtvis i samma rum. Kanske ingen av dem finns i samma rum, kanske ögonkontakten inte inträffar utan de två personerna som möts inte sett den andre som kommer emot.

Multiplicera situationen på torget med ett par miljarder människor. Just nu finns vi samtidigt, ett par av oss på samma plats, många fler på andra platser, ännu fler i andra länder. Alla samtidigt, alla parallellt.

Samtidigheten är tredimensionell. Tid och rum existerar samtidigt. Men vad händer när vi möts? Vad händer om vi stannar upp och verkligen ser den andre i ögonen – och tilltalar henne? Samtidigheten blir nu tvådimensionell. Jag ställer en fråga, du ger ett svar. Vi finns fortfarande samtidigt på en och samma plats, du står framför mig, jag framför dig. I det ögonblicket som jag besluter mig för att fråga hur du mår har dock ordens samtidighet upphävts. För du har för din del bestämt dig för att lyssna till vad jag har att säga. Kanske känner vi varandra och har viftat med handen för att fånga varandras uppmärksamhet. Kanske har vi först talat i mun på varandra – formulerat och uttalat våra första ord och meningar samtidigt som den andre. Men vi måste hejda ordflödet för ifall vi skulle fortsätta med det skulle vi tala förbi varandra.

Samtidigheten måste överbyggas för att ett möte skall kunna förverkligas. En dialog, ett samtal går emot samtidigheten. Du talar först, jag sedan, jag lyssnar, du lyssnar. En ordning uppstår, ett tidsflöde. Du först, jag sedan, sedan du igen.

Den fullständiga samtidigheten under ett samtal är således omöjlig. Lika omöjlig är den när vi handlar. Eller nästan. Vi kanske samtidigt sträcker ut handen när vi går mot varandra, samtidigt tar tag i den andre, samtidigt kramar om varandra. Vi två uppnår fullständig samtidighet och enhet i tyst samvaro. Finns till, ger en kram, behöver inte säga något. Ord bryter förtrollningen av samtidighetens enhet. Ord behövs för att uppnå denna enhet men tystnaden gör den möjlig.

Ord kan även användas för att möjliggöra massornas enhet. Föreställ dig att du är en godsherre som ger en order till dina drängar och pigor. Ni skall gräva ett dike, tjänstefolket ställer sig på rad, griper tag i hackan och spaden och börjar gräva. I takt, helst. Föreställ dig att du är en plantageägare och ger order om att sockerrören skall skördas. Slavarna står i rad med skäran i hand. Föreställd dig att du är en officerare som skriker ’attack!’ och soldaterna rycker fram i slutna led, hoppar upp ur skyttegravarna och rusar framåt. Och på andra sidan skriker sergeanten ’ge fyr!’ och så knattrar kulsprutan på och ett inferno bryter ut. Föreställ dig att du är Gröfaz eller Lillefar och uppmanar massorna att utföra stordåd. Och så bygger vi Autobahn och dämmer upp floderna och de som inte är anpassningsbara, formbara eller bara annars är Untermenschen förpassar vi till slutna rum, anstalter, KZ och GULAG.

Samtidigheten har en totalitär och en anarkistisk dimension. I den totalitära dimensionen eftersträvar staten – ’systemet’ – till fullständig kontroll över samtidigheten genom att eftersträva absolut enhet. Den totalitära statens tidsrum är singulär, det finns endast en sanning, endast ett rum, endast en tid, endast en människa (som visserligen finns i miljontals upplagor – alltid lika, tänker samma tankar, beter sig på samma sätt). I den totalitära staten finns det inga behov av möten, av att två människor upplever enhet. Ty denna enhet skulle vara fröet till den totalitära statens undergång.

I den extrema, individualistiska varianten av den anarkistiska dimensionen skulle även möten vara omöjliga. Varför skulle vi mötas, varför skulle jag vilja ge avkall på min frihet för att uppnå enhet med dig? Vem talar först? Den som yttrar det första ordet får ett försprång, sätter agendan. Men om vi inte talar till varandra existerar vi visserligen samtidigt, vi utför våra handlingar samtidigt men utan att beröra, röra, samverka med den andre. Jag undviker dig för att inte förlora min frihet, mitt handlingsutrymme, min egovärld som existerar samtidigt som din egovärld och alla andra samtida egovärldar. Men vi är ensamma. Om jag tycker att samvaro kvittar så fortsätter jag att leva i min egovärld och undviker kontakt. Men vad om jag och du behöver hjälp? Vad om jag och du är olyckliga i vår ensamhet? Vad om jag och du fryser i vår ensamhet? För att överleva måste jag tilltala dig, ge avkall på min egovärld, öppna den för dig, släppa in dig. Uppnå enhet i samtidigheten. Samtidigt som vi lever med alla de andra individerna runt omkring oss som även söker att övervinna samtidighetens parallellitet. Orden behövs för dialogen, dialogen och tankeutbytet för att motverka ensamheten och det totalitära. Tystnaden och stillheten för att vi skall uppnå fullständig enhet i samtidigheten.

Tankar om plats och förändring

En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

Över tid har jag utvecklat en hatkärlek till Moskva. För drygt en vecka sedan återvände jag till Moskva tillsammans med mina kollegor (Holger Weiss och Kasper Braskén) för att forska i det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI). Det är ett arkiv som rymmer Sovjetunionens historia och som alla som forskar om Sovjetunionen måste och bör förhålla sig för att kunna bedriva någon form av vettig och kritisk forskning på området. Förutom att vi upplevde en intensiv arbetsvecka med tillhörande äventyr på tåget från Helsingfors till Moskva (vilket visade sig ha genomgått en hälsoreform under de senaste åren, dvs. inget vin, vodka eller cognac serverades längre i tågets restaurangavdelning), ett hotellkomplex som innehöll ett antal obskyra restauranger och barer, eventuell matförgiftning samt djuplodande samtal om dagens fynd i arkivet, så är Moskva alltid Moskva. Eller rättare sagt, Moskva är alltid ett nytt Moskva varje gång som jag har återvänt till staden. När det var dags att fylla i visumansökan inför resan ska det alltid anges hur många gånger man har rest till Ryssland. För min egen del har jag tappat räkningen och jag skrev ner på ren instinkt att det är väl sisådär 14-15 gånger. Hur ska jag förhålla mig till den här platsen som har blivit så central för den forskning som jag har bedrivit nu i över ett decennium (jisses, bara tanken…).

Min första resa till Moskva gjorde jag som studentrepresentant för Södertörns högskola på hösten 2003. Tanken med resan var att universitet i Sverige och Moskva skulle ”bygga broar” och skapa samarbeten i linje med det Erasmusprogram som flertalet universitet i Europa idag använder sig av för studentutbyten. Nåväl, jag tänker inte gå in på resultaten av resan, vilket ni nog kan gissa själv, men det som gjorde intryck på mig var staden och platsen. En mytomspunnen plats som rymde en historia som jag just hade börjat glänta på i samband med min andra magisteruppsats som jag skrev inom ramen för ett engelskspråkigt magisterprogram med fokus på Baltikum. Själva tanken på att få gå på de gator där en del av de historier och berättelser som jag hade valt att skriva om hade utspelat sig, och när det kommer till min magisteruppsats utmynnade det mer eller mindre i ett textanalytiskt experiment där jag försökte analysera ett källmaterial baserat på svenska tidningsrapporter om den första skenrättegången i Moskva 1936. Moskva 2003 var hursomhelst en kaotisk plats. Trafiken var intensiv, avgaserna trängde igenom överallt och var utmattande på alla sätt och vis, men det var flödet av människor som pulserade i stadens kärlsystem, det vill säga, den mytomspunna tunnelbanan, som lämnade det starkaste intrycket. Känslan av att klämmas ner i ett rör som leder cirka 100 meter under jord. I jämförelse med Stockholm blev det ett uppvaknande, eller som jag alltid brukar se på det när jag återvänder från Moskva till min hemstad, den senare är som en liten by i jämförelse. Vidare var Moskva 2003 en stökig plats, en bullrande maskin och omtumlande upplevelse som speglade ett Ryssland som sökte sin plats och identitet. Moskva är dock inte Ryssland och Ryssland är inte Moskva, men mycket utgår ifrån den ryska huvudstaden och hur vi uppfattar Ryssland som en monolitiskt statsmakt. Ta till exempel all offentlig rapportering: den sker alltid utifrån Moskva som ett centrum.

Arkivets interiör

Arkivets interiör

Nästa resa till Moskva gjorde jag på våren 2004. Det var min första resa till RGASPI som doktorand i projektet ”Comintern and African Nationalism, 1921-1935” under Holgers ledning. Inom ramen för projektet skulle jag samla in material till min doktorsavhandling och när jag öppnade den första mappen som jag hade beställt fram så höll jag ett fotografi i min hand, ett fotografi på den tyske kommunisten Willi Münzenberg (1889-1940), en upplevelse som kom att följa mig genom hela min doktorand och resulterade att jag satte bilden i den publicerade versionen av min avhandling (vol.I-II, Queenston: Lewiston Press). För mig blev Münzenberg en person som kom att prägla min forskning om den sympatiserande organisationen League against Imperialism and for National Independence (LAI, 1927-1937) och vilket till slut resulterade i min doktorsavhandling 2013. Mappen med fotografiet tillhörde Münzenbergs personfil och i mappen hittade jag anteckningar som beskrev hans liv som kommunist inom dels den tyska kommunistiska rörelsen, dels inom den Kommunistiska internationalen (Komintern, 1919-1943). På ett dokument kunde jag läsa att han hade bott på Hotel Moskva tillsammans med sin partner Babette Gross 1936. Och här gjorde sig historia som ett skeende påmint när jag väl satt på arkivet denna första gång. Frågan är varför. Jo, RGASPI ligger på Bolshaya Dmitrovka-gatan och längre ner om man rörde sig i riktning mot Röda torget passerade man först Fackföreningarnas hus (där de ökända skenrättegångarna under den stora terrorn utspelades 1936-1938) och sedan stod man mittemot Hotel Moskva, en brun koloss som symboliserade sovjetmaktens omnipotenta roll i det ryska samhället. Märk väl att jag skriver i dåtid här eftersom Hotel Moskva inte längre existerar. Efter 2004 beslöt man att riva hotellkomplexet för hand med slägga (ja, det är sant) och bygga upp en replika av hotellet på exakt samma plats och döpa om det till Four Seasons. Och det är här mina funderingar om platsers föränderlighet och hur det påverkar oss blir centralt, nämligen, vad är det som skapar referensramar och hur ska man förhålla sig till en plats som ständigt förändras? Förändring är positivt men förändring kan också skapa osäkerhet, och i fallet med Moskva skapar det alltid en känsla av att vara på en ny plats varje gång som man återvänder. Vad är det som man återvänder till? Är man återigen enbart en besökare? Under mina forskningsresor till arkivet i Moskva har det alltid känts som att åka till en ny plats varje gång. Jag har bott i ett av ”de sju systrarnas hus” (Hotel Ukraina) på våning 28 och haft utsikt över centrala Moskva, och nu senast i november blev det i Izmailova-komplexet vid Partizanskaya en bit utanför centrala Moskva. Men det är fortfarande en och samma plats.

När jag arbetade som lektor i modern svensk politisk historia vid det Ryska statliga universitetet för humanistiska studier (RGGU) i Moskva ägnade jag oftast den tid som jag hade ledigt att antingen forska i arkivet eller promenera genom staden. I det senare fallet styrde jag stegen från universitetet vid Novoslobodskaya mot Arbat och sedan sick-sackade jag mig ner mot Röda torget. På vägen passerade jag Moskva zoo, den amerikanska ambassaden, TASS kontor och Leninbiblioteket. Väl framme vid biblioteket, åtskild av en intensivt trafikerad motorled mitt i staden, kunde jag stå och betrakta det som tidigare var den Kommunistiska internationalens högkvarter, en byggnad som var ytterst hemlig och omgärdad av mystik under 1920-30-talen. Idag sitter plaketter med Ho Chi Minh, den ungerska kommunisten Bela Kun (som avrättades under den stora terrorn) och den italienska kommunisten Antonio Gramsci (arresterades av Mussolinis fascistiska regim 1926 och avled i fängelse i Rom 1937) på byggnadens vägg för åskådan. Mittemot högkvarteret ligger Kreml och till vänster ligger Manegen och ett antal krigsmonument som högtidlighåller den sovjetiska krigsinsatsen under ”det patriotiska kriget”. Om jag valde att passera det nybyggda Four Seasons (Hotel Moskva) kunde jag stanna till vid Karl Marx-statyn som är vänd mot Bolshoiteatern (jag har alltid undrat vad Marx själv skulle ha haft för åsikt att stå som staty på just denna plats). Efter detta styrdes stegen förbi Hotel Metropol (där Münzenberg och andra personer som jag forskat om satt och säkerligen hade ångest under den senare hälften av 1930-talet) för att vandra uppför sluttningen med riktning mot Lubyanka, en plats där ett stort antal av de personer jag har forskat om ändade sina liv. Väl framme där kunde jag antingen hoppa ner i tunnelbanan eller fortsätta min vandring längs med gatorna i Moskva tills jag helt enkelt tröttnade. Men det är det som är poängen: min hatkärlek till staden och platsen gör alltid att jag kommer att känna ett sug efter att återvända. Kanske är det så enkelt att det har göra med att jag förstår att det fortfarande är mycket att ”gräva efter i arkiven”, kanske har det bara att göra med att staden Moskva ständigt förändras och upplevs som ny när jag återvänder. Att flanera och se hur en plats inte är en och densamma varje gång.

Nordic Labour History Conference och olika förståelser av arbete

Projektet Kommunicerande konsumtion: kringvandrande försäljare och kulturmöten i de svenskspråkiga delarna av Finland 1800–1940 presenterades på Nordic Labour History Conference, som arrangerades i Reykjavik 28–30 november. I projektet studerar vi de personer som försörjde sig genom kringvandrande handel och på marknad samt de möten som därigenom uppstod med lokalbefolkningen. Under 1800-talet utgjorde försäljning på marknader, torg eller från gård till gård en kompletterande eller primär försörjningsform för flera ur bondesamhället. Alla försäljare var inte finländare, utan en del var judar som saknade medborgerliga rättigheter eller ryska medborgare från det archangelska guvernementet som bedrev gårdfarihandel på den finländska landsbygden. De ryska böndernas gårdfarihandel var egentligen olaglig och överheten i Finland var förgrymmad över att dessa personer tjänade pengar i landet. Gårdfarihandlare var alltså i många fall inte en laglig yrkeskategori, men trots det en mycket synlig sådan eftersom det snarare var norm att lagen bröts än att den efterföljdes.

Nordic Labour History Conference, som inte har ordnats på över ett decennium, var av det mera lyckade slaget, där de praktiska arrangemangen löpte problemfritt och där den vetenskapliga nivån var hög. Som aboiter kunde vi dessutom vara extra stolta för att Matias Kaihovirta kommer att tilldelas det prestigefyllda Rudolf Meidner-priset för sin avhandling Oroliga inför framtiden, som han disputerade på 2015. Förutom Eija Stark, har vi som representerade projektet Kommunicerande konsumtion, dvs. Ann-Catrin Östman, Johanna Wassholm, och jag, inte tidigare bedrivit arbetarhistorisk forskning och vårt nuvarande forskningsprojekt tillhör inte arbetarhistoriens huvudfåra. Vårt deltagande var därför ett sätt för oss att ”pröva på” om vi platsar in i det arbetarhistoriska fältet.

Vi kände oss inte riktigt inkluderade då jätten på fältet Marcel van der Linden gav sitt keynote-föredrag om hur arbetarhistorien kunde bräddas. Enligt van der Linden ska kunskapen om arbete (labour) i det kapitalistiska systemet i det globala nord kompletteras med kunskap om arbete i det kapitalistiska systemet i det globala syd. I det andra keynote-föredraget av Dorothy Sue Cobble var en av ambitionerna att omvärdera arbetarhistoriens gränser, och som en röd tråd genom konferensprogrammet gick frågan hur begreppen arbete/work/labour kan förstås. Är arbete det sätt varpå människan försörjer sig? Inte nödvändigtvis. Slavarbete och arbete som utförs av fångar eller volontärer har inte som syfte att försörja den individ som utför arbetet. Slavarbete kunde dessutom förekomma i många former, såsom det tjänstetvång som var utbrett i Europa under tidigmodern och modern tid och som tvingade obesuttna att söka tjänst för att inte arresteras för lösdriveri. Och även om en person kunde försörja sig var det inte sagt att det räknades som ett legitimt arbete. I vårt projekt har vi sett exempel på hur personer anhölls för lösdriveri på grund av att kringresande handel inte betraktades som en tillräcklig form av försörjning.

Är arbete ett sätt att stratifiera samhället? Förvisso, men det finns flera former av arbete som existerar utanför den klasstratifikation vi är vana vid. Militärtjänst är en form av arbete, i alla fall om vi betraktar den allmänna värnplikten i Finland, som har stratifierat enligt kön och inte enligt klass. Är arbete en grund för organisering? Flera föredrag på konferensen behandlade en av den klassiska arbetarhistoriens grundpelare, nämligen fackföreningsrörelsen. Men som historikern Fia Sundevall poängterade i konferensens slutpanel finns det andra sätt varpå arbetare idag vill organisera sig och varpå identiteter konstrueras, såsom kring hbtqi-frågor. Behöver en arbetare alltid vara stöpt i mänsklig form? Vissa av de uppgifter som människan utför kan även utföras av djur eller maskiner. Var går då gränserna mellan det mänskliga, animaliska och maskinella? Och borde inte arbetarhistoria lika fullt vara intresserad av arbetshästens som arbetarens historia?

Slutintrycket blev att arbete är ett mångfacetterat begrepp och att det har skett en stor breddning av det arbetarhistoriska fältet. Vårt projekt passade därför mycket väl in i den bredare och omvärderade arbetarhistorien, vilket även uttryckligen poängterades i konferensens slutpanel. För många bondekvinnor var handeln ett givet komplement till försörjningen. Och det var helt klart ett fysiskt slitsamt arbete som t.ex. 1800-talets gårdfarihandlare från Östkarelen utförde, då väskan som bars på ryggen vägde 50–80 kg. Dessutom var gårdfarihandlarna inte så oorganiserade som verksamheten kanske ger sken av. Den 14 april 1907 ordnades ett möte för gårdfarihandlare i Karis med Vasili Iivana Arhippainen som ordförande i syfte att lägga press på den finländska senaten och generalguvernören att legalisera gårdfarihandeln.

Vi som deltar i projektet har gång på gång kunnat konstatera de frapperande paralleller som kan dras mellan 1800-talet och dagens samhälle. Motviljan mot att människor av annan nationalitet och etnicitet kommer till Finland och konkurrerar om arbete är uppenbar då de ryska gårdfarihandlarna debatterades i 1800-talets dagspress. Den handel som bedrevs av såväl marknadsförsäljare som gårdfarihandlare var i de flesta fall ett komplement till jordbruksarbetet, och ett sätt att underlätta en svår ekonomisk situation. I läsningen av källmaterialet är det därför lätt att jämföra med dagens diskussion om invandring samt den osäkerhet som många idag upplever på arbetsmarknaden och som tvingar till omvärdering av och uppfinningsrikedom i den egna yrkeskarriären.