Månadsarkiv: maj 2014

Kämpande forskning, aktiva arkivarier

Det hurdana berättelser vi får läsa om nutiden är beroende av det källmaterial som kommer att vara tillgängligt för framtida historiker. Det här för alla historiker självklara sakförhållandet slog mig med ny kraft då jag bekantade mig med Juha Suorantas och Sanna Ryynänens bok Taisteleva tutkimus. Med taisteleva tutkimus avser författarna forskning som analyserar den sociala verkligheten samtidigt som dess målsättning är att förändra världen, dvs. få till stånd sociala eller politiska reformer, vanligen i samarbete med människor som är aktiva inom olika samhällskritiska rörelser.

Suoranta är professor i vuxenpedagogik vid Tammerfors universitet och Ryynänen arbetar som universitetslektor i socialpedagogik vid Itä-Suomen yliopisto. Författarna vill med sin bok ta ställning till den samhällsvetenskapliga forskningens roll i lösandet av sociala och ekologiska problem. De menar att det inte räcker med att observera och analysera samhällsfenomen utan forskning skall entusiasmera och inspirera till större medvetenhet och sporra till aktion för en bättre värld. Den här typen av ”kämpande” forskning har en lång historia, mycket av den marxistiska forskningen (inklusive Marx själv!), kritisk teori, en del av forskningen kring genus, kolonialism och t.ex. Critical Animal Studies har haft och har en klar politisk agenda. Överhuvudtaget ses förbindelsen mellan forskare och aktivister som väsentlig för att forskarna skall kunna upprätthålla en levande kontakt med den sociala verkligheten. Det finns politiska aktivister som börjat forska för att bli bättre aktivister, dvs. för att bättre förstå bakgrunden och de komplicerade förhållandena som ofta ligger bakom politiska, sociala och ekologiska problem. Engagemang i politiska eller sociala rörelser kan för en forskare utgöra en integrerad del av arbetet som den såkallade tredje uppgiften, t.ex. i form av folkupplysning, föreläsningar, workshopar och sakkunnighjälp.

Boken fick mig att reflektera över historikers möjlighet att skriva om små inofficiella samhällsomdanade rörelser som bidragit till samhällsutvecklingen men som har lämnat få spår efter sig. Problematiken påminner om källäget för det vi brukar tala om som de utstötta och marginella gruppernas historia, grupper och teman som historiker lyft fram, i vissa fall uttryckligen för att peka på missförhållanden i det förflutna i syfte att göra en politisk poäng. Historiker, särskilt vi som undervisar och för diskussioner med studenter, funderar ofta över historievetenskapens möjligheter att göra världen till en bättre plats. Särskilt historiker som arbetar med teman som klass, kön, etnicitet och miljö funderar på liknande spörsmål som samhällsvetarna, nämligen frågor gällande forskarens position i förhållande till det undersökta och möjligheter att påverka samhällsutvecklingen. En viktig skillnad mellan samhällsvetenskap och historia är dock tillgången till lämpligt källmaterial. Vi kan vara hur intresserade som helst av ett udda och subversivt tema, men om inga källor som belyser saken finns bevarade är vi hänvisade till att arbeta med tystnaden (vilket historiker gör). Det här hade jag nyligen anledning att tänka på då jag förgäves sökte material om en hundra år gammal förening. Situationen fick mig att reflektera över föreningar jag själv medverkat i och material dessa har lämnat efter sig – eller försummat att spara. Jag har varit och är medlem av både gamla hedersvärda vetenskapliga föreningar och kortlivade radikala ad hoc föreningar som bl.a. försökt skapa alternativ bankverksamhet och protesterat mot olika saker. Jag inser nu att jag i fall där det varit min uppgift att spara eller slänga efterlämnade papper har valt att spara material från de väletablerade föreningarna just för att de är gamla och har en tradition av att bevara sina papper. I de senare fallen där det gällt radikala kortlivade rörelser har jag obekymrat slängt pappren. Utan att tänka på vilken förvrängd bild av historien min handling kommer att leda till i framtiden.

Att vi är hänvisade till källor som är bevarade från den tidsperiod vi studerar för med sig att det som sparas och det som slängs blir en politisk angelägenhet. Den kände aktivisthistorikern Howard Zinn var en av dem som tagit upp frågan, fick jag lära mig då jag läste Sonia Yacos artikel om historiker och arkivarier som betraktar sig som aktivister. Zinn har hävdat att arkivarien genom sin dagliga lågmälda aktivitet upprätthåller politiskt och ekonomiskt status quo.  Det gäller dock ingalunda alla arkivarier. Det finns personer som börjat arbeta på arkiv uttryckligen för att utveckla samlingarna i viss riktning eller sådana som bildat nya arkiv just för att de betraktat ett visst material som viktigt att bevara. Arkiv och enskilda arkivbildare har en ansvarsful uppgift eftersom deras beslut kommer att bestämma vad historiker i framtiden kommer att ha möjlighet att finna i arkiven. Det här i sin tur bestämmer hur historieskrivningen ser ut och vilka berättelser om det förflutna som kommer att berättas.  Exemplet med mina föreningar visar att det är lätt att spara material då någon redan påbörjat arbetet och det finns kanske en mapp, kanske en låda där man deponerar pappren, banden, skivorna eller föremålen. Att hitta ett lämpligt befintligt arkiv för sin förenings papper eller rent av att bilda ett nytt arkiv förutsätter däremot en viss initiativförmåga. Det är mycket lättare att slänga de gamla pappren för att inte tala om banden, kassetterna och alla andra föråldrade föremål som innehåller spår av det som kommer att vara det förflutna om hundra år, femhundra år, tusen år… Man undrar vilka av oss som om femhundra år kommer att betraktas som tysta och marginella grupper i samhället, sådana som inte lämnat spår i källorna, sådana som enligt framtidens historiker är förtjänta av återupprättelse.

Laura Hollsten

Boko haram och kolossen på lerfötter

I april kidnappades mer än 200 flickor i en attack mot en skola i Chibok i norra Nigeria. Ett par dagar senare erkände Abubakar Shekau, ledaren för extremistgruppen Boko haram, att rörelsen stod bakom anfallet och att flickorna skulle säljas som slavar. Gruppen hade hittills sporadiskt nått över Västvärldens nyhetströsklar då det förövat en rad våldsamma attacker mot statliga och federala inrättningar i Nigeria. Men till skillnad från tidigare händelser har Boko haram sedan dess diskuterats i både tidningarnas ledarsidor och TV-sändningarnas analyser om extrema muslimska gruppers framfart i Nigeria och den nigerianska statens oförmåga att hantera situationen. Ett tredje tema som redaktörer och analytiker har börjat lyfta fram är slaveriets och slavhandelns fortsatta existens i det tjugoförsta århundradet.

Extrema muslimska rörelser och deras utbredning i Nigeria har föga kopplingar till al-Qaida eller 9/11 utan är först och främst ett symptom av en misslyckad postkolonial samhällsutveckling som har kännetecknat landet sedan dess självständighet år 1960. Nigeria är liksom de flesta andra afrikanska staterna en kolonial produkt. Landet var och är en artificiell enhet som upprättades av britterna 1914 då protektoratet Norra Nigeria, protektoratet Södra Nigeria samt kronkolonin Lagos slogs ihop till en administrativ enhet. Den norra delen bestod huvudsakligen av två muslimska statsbildningar, Sokotokalifatet och riket Borno, medan den sydvästra delen bestod av yorubastaterna. I sydöst fanns en rad grupperingar såsom igbo, som definierades av britterna att vara s.k. statslösa folk. För de första kolonialadministratörerna framstod de norra delarna som ”semifeodala” muslimska emirat där idén om Indirect rule kunde utvecklas med avsikten att ”konservera” samhällsutvecklingen. Framför allt skulle ingen jordreform genomföras utan slavarnas befrielse skulle resultera i uppkomsten av en klass av jordbruksarrendatorer som skulle bruka de forna slavjordbruken. Elitens maktställning skulle inte ifrågasättas. Kristen missionsverksamhet var per dekret förbjuden medan muslimska domstolar och en modifierad version av sharian skulle gälla (förutom dödsstraffet för s.k. hadd/hududbrott).

Den koloniala praxis i Nigeria ifrågasattes tidigt av afrikanska och afroeuropeiska intellektuella i de södra delarna av kolonin, framför allt Lagos. Denna hade i regel fått en västerländsk skolning och ofta studerat vid något universitet i Storbritannien eller USA. I deras mentala bild framstod de norra delarna av landet som en arkaisk om inte ärkekonservativ kvarleva från en svunnen förkolonial tid. Föga förvånande kom denna grupp att understöda nationalismen och antikolonialismen, medan emirerna i norr framstod som kolonialsystemets försvarare. Situationen tillspetsades ytterligare genom att befolkningen i de södra delarna av landet kom att anta kristendomen (i sydväst huvudsakligen olika protestantiska inriktningar, i sydöst huvudsakligen katolicismen) och emigranter från södra Nigeria tilläts etablera ”kristna” enklaver utanför storstäderna i norr, s.k. Sabon Gari.

Förhållandet mellan norr och syd inflammerades ytterligare efter Andra världskriget då självständighetsprocessen kom i gång i Nigeria. Emirerna och andra politisk-religiösa ledare, såsom Abubakar Gumi som kom att bli Storkadi eller den högsta muslimska domaren under 1960-talet, sökte att bilda en gemensam muslimsk front gentemot de politiska partierna i söder i hopp om att kunna kontrollera det nigerianska statsskeppet och dess ekonomiska tillgångar. Under 1950-talet hade det nämligen blivit klart för alla politiker att inte enbart religion utan även den ekonomiska rikedomen delade landet: i norr odlades jordnötter och bomull som avsalugrödor, i söder fanns palmolja – och olja.

Nigeria kom att bli en politisk och ekonomisk koloss på lerfötter. Landets närhistoria har kännetecknats av politiskt våld, militärkupper och social och ekonomisk ojämlikhet. Landet skakades av ett inbördeskrig i slutet av 1960-talet (Biafrakriget). Landet har experimenterat med både brittiska och amerikanska representationsformer, och under militärdiktatorn Ibrahim Babangida infördes ett tvåpartisystem som gick i graven när Sani Abacha blev militärdiktator under 1990-talet. Hoppet om att framdriva en accelererad ekonomisk utveckling med hjälp av oljeintäkterna kom på skam redan på 1970-talet och landet kom  att framstå som en dysfunktionell kleptokrati under 1900-talets sista decennier. Återgången – eller snarare övergången – till demokratiska strukturer och upprepade antikorruptionskampanjer på 2000-talet har tillsvidare inte förbättrat den enskilde medborgarens ekonomiska och sociala situation och en av världens stora oljeexportörer hör fortsättningsvis till Afrikas ojämlikaste och per capita fattigaste länder.

Fattigdom och social ojämlikhet har utpekats av ett flertal analytiker att vara Nigerias utmaning. Båda ses även som förklaring till de religiösartikulerade reform- och proteströrelser som har uppstått med jämna mellanrum i norra Nigeria sedan 1960-talet. Analysen har dock som oftast blivit enkelspårig och tolkats som en motsättning mellan muslimer och kristna. Dessa motsättningar, som i allt högra grad blivit en del av vardagen i den s.k. Middle Belt-regionen eller de södra delarna av det forna protektoratet Norra Nigeria som inte varit islamiserade och där kristendomen kom att få ett kraftigt fotfäste under kolonialtiden, är visserligen en realitet, men i sig är religionen endast ett symptom på en djup samhällskris. Som både historikerna Yusuf Bala Usman (d. 2005) och samhällsforskaren Lamido Sanusi Lamido (f. 1961) har framhävt så har en fattig muslimsk invånare i norr mera samhörighet med en fattig invånare i söder än med en rik muslim i norr. Dylika analyser har dock varit fåtaliga och nästan aldrig upptagits i den politiska vokabulären av politikerna eller statsmännen i landet.

I stället har radikala religiösa aktivister getts tolkningsföreträde i kritiken mot de samtida orättvisorna. Om det fanns en radikal, om inte socialistisk röst i Aminu Kano (1920-1983) och hans Northern Element’s Progressive Union (NEPU) på 1960-talet, så kom Muhammad Marwa, kallad Maitatsine (död 1980), att vara den första radikala muslimska lärda vars budskap enbart byggde på en snäv uttolkning av islam och som lika mycket riktade sig mot det muslimska etablissemanget som den (officiellt) sekulära nigerianska staten. Armén slog ned hans rörelse med våld. Den postmoderna islamiseringsvågen som svepte över norra Nigeria efter Abachadiktaturen och införandet av sharia i tolv av delstaterna i början av 2000-talet uppfattades av (kristna) politiker i söder som muslimska guvernörers populistiska drag för att säkra sin position. Muslimska radikala kritiker ansåg för sin del att islamiseringsprocessen inte var något annat än ett spel inför kulisserna och krävde för sin del en genomgående förändring av samhället. I deras tankevärld handlade det om att ”återvända” till den rätta stigen eller ett urislamiskt samhälle som hade inrättades av Profeten Muhammad.

En av dessa kritiker var Muhammad Yusuf som bildade gruppen Jamāʿat ahl as-sunna li-d-daʿwa wa-l-jihād i Maiduguri 2002. Hausatalande invånare kom att beteckna gruppen som Boko haram eller ‘De som motsätter sig västerländsk utbildning’. Liksom Muhammad Marwa inledde Muhammad Yusuf sin bana som kritiker av den rådande ordningen i samhället och kritiserade högljutt de lokala myndigheterna för deras oförmågas att rätta till situationen för de utslagna och förtryckta. Lika mycket kritiserade han dock även de lokala muslimska auktoriteterna för deras ’laxa’ inställning till det som han uppfattade som ’ickemuslimska’ seder och bruk. Förhållandet mellan gruppen och myndigheterna försämrades snabbt och år 2009 utpekade en undersökningsrapport gruppen för att samla in vapen. I tron om att kunna avvärja det kaos som uppstod i samband med Maitatsineupproret 1980, genomförde den nigerianska armén en föregripande attack mot gruppen 2009. Muhammad Yusuf häktades och avrättades. Arméns storoffensiv misslyckades dock: i stället för att gruppen skulle ha försvunnit radikaliserades den under dess nya ledare Abubakar Shekau.

Sedan 2009 råder i princip krigstillstånd i nordöstra Nigeria. Vägen till attacken mot flickgymnasiet i Chibok i april 2014 startade dock mycket tidigare. En långsiktig lösningen kommer varken att vara politisk eller religiös utan kräver djupgående ekonomiska och sociala reformer som den postkoloniala nigerianska staten och det politiska etablissemanget tycks – än så länge – vara föga intresserad av att implementera.

Holger Weiss