Kategoriarkiv: Afrika

Vi talar om global historia, men vem bryr sig

Det brittiska imperiet var vid tidpunkten för sitt största geografiska omfång även det största muslimska imperiet, en observation som passerar över huvudet på de flesta när vi diskuterar fenomen som imperier och dess koppling till imperialism och kolonialism. Det är istället det nationella ramverket som fortsättningsvis definierar hur och vad man kan hålla fast i när vi tänker på vad som utgör ”historia”. För vad skulle vi göra om vi inte har nationen att hålla i handen?

Nu är ju inte tanken här att sparka in öppna dörrar, men märk väl, vi lever i en tid då nationens betydelse tydligen har seglat upp som en avgörande markör för den offentliga och politiska diskussionen (kan även läsas som en diskurs). Men det är faktiskt en hel del som rör sig över, genom, under och förbi nationella gränser, och som det inledande exemplet betonar, det kan handla om religion, tankar, idéer men även flöden av människor som antingen rör på sig frivilligt eller inte för den delen. I det senare fallet har rörelser av människor kommit att likställas med nationell tillhörighet och hur nationer har reagerat på det hela, främst genom att nationalismens fula tryne återigen visar upp sig. Om vi ser till den ofrivilliga migrationen så handlar det enkom om tragiska omständigheter med koppling till svält, ekonomiska kriser och krigshärdar i delar av världen som i väst har beskrivits som turbulenta utvecklingsländer (läs den tredje världen). Och det är här tanken om att global historia kan bidra till en förståelse till hur dessa händelser utvecklas och förvandlas över tid. Men när det väl kommer till kritan så landar oftast diskussionen i ett nationellt ramverk, präglat av hur vi ska förhålla oss till eventuella åtgärder som lanseras av internationella organisationer som Förenta nationerna eller Europeiska unionen. För till stor del verkar det som om uppfattningen om global historia är att ”det handlar om allting, och att det utspelar sig överallt hela tiden,” och att det i sin tur förklarar en värld som är sammanlänkad och globaliserad.

Jag skulle vilja påstå motsatsen. Dagens värld är förvisso sammanlänkad genom en global ekonomi och det digitala landskapet, men det är också en värld som utvecklas mer och mer i en fragmenterad riktning. Det senare anspelar på att det finns en stor mängd information, en stor mängd aktörer på den globala arenan, och slutligen, det är en värld som alltmer driver med i nationalismens strömlinjeformade retorik. Titta bara på Trumps presidentskap med ”Make America Great Again”, maktspelet i mellanöstern och hur trummorna för den unika nationen slås fram i retoriken mellan Syrien, Israel, Iran, Irak osv. Om något så har diskussionen om nationen blivit ett samtida globalt fenomen. Men det är intet som är nytt under solen, liknande tongångar präglade fredsförhandlingarna i Versailles 1919. Och det här vi finner pudelns kärna: vi pratar gärna om global historia, men vem bryr sig egentligen när det nationella blir det primära i diskussionen vare sig det utspelar sig på en akademisk nivå och hur kurser utformas eller om det är på en politisk nivå.

Om vi ser till det brittiska imperiet som exempel och hur vi delvis kan förstå dess globala omfång kan vi börja med följande slagord som fördes fram med stolthet under imperiets existens: ”the sun never sets on the British Empire.” I detta koloniala landskap, präglat av imperialism, ingick en befolkning som vid 1930-talets mitt uppskattades uppgå till cirka 493 370 000 miljoner individer. I självaste Storbritannien, inklusive Nordirland och Irland, levde 1935 46 868 500 personer. Genom att enbart se på dessa siffror förstår vi det globala omfånget av det brittiska imperiet. Tidskriften The Economist skrev i en artikel, publicerad den 26 oktober 1935, att det brittiska imperiet kontrollerade över 50 % av världens produktion av kakao, ull, gummi, nickel och guld för att nämna några exempel på eftertraktade varor i den globala ekonomin. Sett till detta skildrar en global historia något annat än en exklusiv nationell historieskrivning, men främst av allt, det vrider på perspektivet när dessa länkar sätts in i ett större sammanhang och hur detta även kom att påverka lokala förhållanden. Det brittiska imperiets kontroll över till exempel Indien gjorde inte mycket för att bryta den höga grad av analfabetism som existerade i landet. Enligt folkräkningen från 1931 uppskattades det att det existerade 321 628 003 individer som var analfabeter. Det här är och var en del av en global problematik om vi ser till hur vi ska förstå och tolka världen som sammanlänkad, men samtidigt, diversifierad och fragmenterad. Och det är därför det är hög grad att börja fundera på varför en global historia även kan vara till nytta för att kunna skriva historia om nationer eller regioner. Och förresten: imorgon är det Sveriges nationaldag…

En samhällskris som blivit en hungerkris och snart en omfattande svältkris – Tchadsjöregionen

I slutet av februari 2017 meddelade Förenta Nationerna att det för första gången sedan 2011 råder akut svält i världen. I och för sig kom nyheten inte som en överraskning. Södra och delar av östra Afrika drabbades av en svår torka 2016 som en följd av 2015/16-års El Niño-anomali. I sju stater (Sydafrika, Madagaskar, Malawi, Moçambique, Swaziland, Zambia och Zimbabwe) utlystes nödsituation efter att skörden misslyckats eller totalt uteblivit och 16 miljoner människor hotas av svält (se vidare http://www1.wfp.org/southern-africa-emergency). Sedermera har även Etiopien utlyst nödtillstånd som en följd av 2016-års torka med ytterligare 5,6 miljoner människor som är i behov av nödhjälp. Det att Förenta Nationerna nu fäster uppmärksamhet till att svältkris råder i en rad länder som i första hand är ett resultat av mänskligt agerande.

Den uppmärksamme läsaren av både Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat kunde för ett par dagar sedan läsa om nyheten att det råder en alarmerande svältkris i Jemen, Afrikas horn, Sydsudan, Centralafrikanska republiken och i Tchadsjöregionen. Den gemensamma nämnaren för hungerkrisen är att det inte i första hand är uteblivna regn utan politisk instabilitet och militära konflikter som förorsakat en akut livsmedelsbrist. Av de drabbade regionerna kan Jemen, Somalia, Sydsudan och Centralafrikanska republiken betecknas som dysfunktionella om inte sönderfallande stater där makthavarna har begränsade möjligheter, om några alls, att vidta effektiva åtgärder för att förebygga, minimera eller lösa krisen. Den politiska krisen, om inte implosionen som kännetecknar statsmakten i dessa länder har varit långvarig och för Somalias del kan den i det närmaste betecknas som strukturell. I Jemen och Sydsudan pågår ett inbördeskrig som slitit sönder staten medan det råder ett inbördeskrigslikande tillstånd i Centralafrikanska republiken. I alla tre länder har människor lämnat sina hem och boställen och flyr den politisk-militära instabiliteten, ofta först som interna flyktingar inom landet men många har sökt skydd i flyktingläger utanför landets gränser.

Världslivsmedelsprogrammet (World Food Program, WFP) betecknar den nya svältkrisen som mycket allvarlig. I Jemen är ca 18,8 miljoner invånare i behov av humanitärt stöd varav 7 miljoner betecknas som ’food insecure’, d.v.s. är i akut behov av nödhjälp. Av Sydsudans 12 miljoner invånare är 2,3 miljoner på flykt, av dessa har 1,3 miljoner flytt till grannländerna; 4 miljoner människor är i behov av nödhjälp och 100 000 hotas av akut svält. I Somalia och Centralafrikanska republiken är läget inte mycket bättre, i det förra landet är 6,3 miljoner människor i behov av nödhjälp, i det senare 2,5 miljoner.

Nyheten om en spirande kris i Tchadsjöregionen fick mig dock att haja till. Visserligen hör regionen, framför allt de delar som räknas till Sahelsavannen, till ett av världens ekoklimatologiskt mest utsatta områden. Den bofasta befolkningen försörjer sig genom subsistensjordbruk medan de mera mobila boskapsskötarna är beroende av tillgången på betesmarker. För majoriteten av befolkningen finns det en central fråga varje år: när börjar regnperioden, hur länge pågår den samt hur jämnfördelat är nederbörden? Om regnperioden är för kort misslyckas skörden likaså om regnet kommer som ett enda skyfall den ena dagen och nästa regn kommer först en månad senare. Statistiskt ser det ut som om nederbörden varit tillräckligt omfångsrik under regnperioden men dess fördelning har varit för ojämn för att balansera och utjämna avdunstningen vilket leder till uttorkning av marken och i värsta fall en missväxt. Småbrukarna har få möjligheter att reagera på vädrets nycker annat än att ha tillräckligt med frön för att kunna så eller plantera en annan omgång. Fast då ökar risken för att växtperioden blir för kort och grödan hinner inte mogna innan torrperioden börjar. Boskapsskötaren har flera alternativ till handa: att uppsöka nya betesmarker för sin hjord i närheten av lägret, att lämna boplatsen och bege sig på längre vandringar efter betesmarker, ofta söderut i riktning mot Sudansavannen.

Statsmaktens agerande under en instundande livsmedelskris är avgörande – under förutsättning att myndigheterna registrerar krisen. Det att så inträffar förutsätter dock att statsmakten har gett sig själv uppgiften att läsa och tolka ”tidens tecken”, d.v.s. samla in uppgifter om livsmedelspriser på marknaderna, nederbörds- och skördestatistik, och därefter dra slutsatsen att en nödsituation råder och utlysa undantags- eller nödtillstånd. I och för sig förutsätter detta förfarande även att det överhuvudtaget finns myndigheter som samlar in uppgifter om nederbörd och livsmedelsproduktion och en statsmakt som fokuserar på folkets och inte makthavarnas välmående. Huruvida härskaren i riket Borno, hans vasall i Damagaram eller emirerna i Sokoto-kalifatet, 1800-talets dominerande politiska enheter (stater) väster och söder om Tchadsjön, ansåg sig vara ansvariga för sina undersåtars välbefinnande är ovisst. Någon systematisk statskontrollerad förebyggande verksamhet fanns inte, däremot ett välutvecklat lokalt system av spannmålslager som tillhörde varje hushåll. Makthavarnas hushåll var de största och när torkan slog till brukade makthavarna öppna sina spannmålslager och dela ut nödhjälp till svältande. Men lika väl levde den bofasta befolkningen under en ständig stressituation i form av (nästan) årligen återkommande lokala och regionala politisk-militär instabilitet i form av krigståg mot uppstudsiga vasaller eller jakt på slavar.

Regionen väster om Tchadsjön delades 1900 mellan fransmän och britter – i Sahelsavannen den franska Nigerkolonin, i Sudansavannen det brittiska Norra Nigeria. Varken den franska eller den brittiska koloniala staten ansåg sig vara i första hand ansvarig för sina afrikanska undersåtar, den koloniala statens primära uppgift var att garantera samhällsfreden med hjälp av sina koloniala arméenheter. Statlig utvecklingspolitik förekom men var minimal och riktade sig till att möjliggöra produktionen av råvaror och grödor för export till (huvudsakligen) moderländerna. Svår torka med omfattande svältkris registrerades under de första decennierna av den koloniala tiden. Den mest omfattande torkan inträffade 1913 och drabbade hela Sahel- och Sudansavannen från Atlanten till Nilen. Året därpå registrerades ett av 1900-talets svåraste svältkriser i den drabbade regionen. I norra Nigeria förvärrades krisen dock huvudsakligen av en massiv invandring av svältflyktingar från Nigerkolonin, ett fenomen som inte tidigare registrerats i de lokala krönikorna. Kolonialmyndigheterna tog dock lärdom av 1914-års samhällskris och införde en rad förebyggande åtgärder för att förhindra nya katastrofsituationer.

Den centrala punkten i krisplanerna var att olika nödhjälpsprogram kunde genomföras först efter att myndigheterna deklarerat att en kris råder och att en nödsituation har utlysts. Denna grundläggande princip övertogs av de postkoloniala afrikanska staterna vilket har lett till svältkrisernas politisering. Den afrikanska regeringens prestige står på spel ifall man erkänner att det råder en nödsituation. Hunger och svält används av makthavarna som ett politiskt vapen för att hålla oppositionella grupper under kontroll eller straffa upproriska folkgrupper vilket har varit fallit i exempelvis Darfur eller Tchad. Ifall myndigheterna inte utlyser en krissituation kan inte världssamfundet agera – WFP och andra aktörer står maktlösa i och med de inte har befogenheter att ingripa.

Krisen i Tchadsjöregionen började med myndigheternas tigande och förnekande. Redan i juli 2016 varnade Läkare utan gränser för att en svältkatastrof hotar nordöstra Nigeria (SvD, 16 juli 2016). Då klingade varningen ännu för döva öron hos den nigerianska regeringen. Dock var det uppenbart att regionen håller på att drabbas av en akut kris. Det regionala samarbetsorganet Sahel and West Africa Club (SWAC) varnade redan under hösten 2016 att extrem fattigdom, underutveckling och klimatförändring var de underliggande orsakerna till krisen som förvärrats av instabiliteten i följderna av Boko Harams attacker och terror samt den nigerianska arméns kampanjer mot gruppen. Redan i slutet av regnperioden 2016 stod det klart att skörden misslyckats p.g.a. uteblivna regn och politisk instabilitet och omkring 4,4 miljoner människor var akut krisdrabbade, av vilka 65 000 redan led av svår hunger, i delstaterna Yobe, Borno och Adamawa (Sahel and West Africa Club, Maps & Facts No 44, Nov 2016, se www.oecd.org/swac/maps).

Några månader senare publicerade SWAC en ny undersökning om krisläget i norra Nigeria. Förutom de tre akuta krisområden varnades att krisen håller på att sprida sig till övriga delstater i norra Nigeria, såsom Kebbi, Sokoto, Zamfara, Katsina, Kaduna, Jigawa och Plateau. Sammanlagt hotades 8 miljoner människor av ’acute food insecurity’, d.v.s. svält. SWAC prognosticerade även att krisen hotar att sprida sig till 16 delstater, drabba mellan 8 och 10 miljoner människor i norra och mellersta Nigeria och bli som mest akut under de så kallade ’hungermånaderna’, d.v.s. månaderna innan man har fått in den första skörden i augusti-september 2017. (Sahel and West Africa Club, Maps & Facts No 45, Nov 2016.)

Den nigerianska regeringen negligerade krisen fram till februari 2017. Inför en kriskonferens i Oslo erkände Nigerias utrikesminister faktum och bad världssamfundet om nödhjälp. Därefter utlyste såväl WFP som UNICEF nordöstra Nigeria som ett akut. Inte nog med det, på grund av Boko Harams attacker befann sig 2 miljoner människor på flykt och levde antingen under svåra umbäranden i överfyllda flyktingläger i städerna i nordöstra Nigeria eller i grannländerna.

Krisen hade således spridit sig till hela Tchadsjöregionen och över 10,7 miljoner människor bedöms av WFP att vara i akut behov av humanitärt bistånd och nödhjälp i regionen. Svår akut undernäring hotar en miljon barn och 120 000 människor lider av akut svält i de tre mest drabbade delstaterna i nordöstra Nigeria. (http://www1.wfp.org/nigeria-emergency) Vid kriskonferensen utlovade en rad europeiska länder att donera medel för att bekosta krishjälpen. Vi får se hur det går.

Tankar om plats och förändring

En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

Över tid har jag utvecklat en hatkärlek till Moskva. För drygt en vecka sedan återvände jag till Moskva tillsammans med mina kollegor (Holger Weiss och Kasper Braskén) för att forska i det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI). Det är ett arkiv som rymmer Sovjetunionens historia och som alla som forskar om Sovjetunionen måste och bör förhålla sig för att kunna bedriva någon form av vettig och kritisk forskning på området. Förutom att vi upplevde en intensiv arbetsvecka med tillhörande äventyr på tåget från Helsingfors till Moskva (vilket visade sig ha genomgått en hälsoreform under de senaste åren, dvs. inget vin, vodka eller cognac serverades längre i tågets restaurangavdelning), ett hotellkomplex som innehöll ett antal obskyra restauranger och barer, eventuell matförgiftning samt djuplodande samtal om dagens fynd i arkivet, så är Moskva alltid Moskva. Eller rättare sagt, Moskva är alltid ett nytt Moskva varje gång som jag har återvänt till staden. När det var dags att fylla i visumansökan inför resan ska det alltid anges hur många gånger man har rest till Ryssland. För min egen del har jag tappat räkningen och jag skrev ner på ren instinkt att det är väl sisådär 14-15 gånger. Hur ska jag förhålla mig till den här platsen som har blivit så central för den forskning som jag har bedrivit nu i över ett decennium (jisses, bara tanken…).

Min första resa till Moskva gjorde jag som studentrepresentant för Södertörns högskola på hösten 2003. Tanken med resan var att universitet i Sverige och Moskva skulle ”bygga broar” och skapa samarbeten i linje med det Erasmusprogram som flertalet universitet i Europa idag använder sig av för studentutbyten. Nåväl, jag tänker inte gå in på resultaten av resan, vilket ni nog kan gissa själv, men det som gjorde intryck på mig var staden och platsen. En mytomspunnen plats som rymde en historia som jag just hade börjat glänta på i samband med min andra magisteruppsats som jag skrev inom ramen för ett engelskspråkigt magisterprogram med fokus på Baltikum. Själva tanken på att få gå på de gator där en del av de historier och berättelser som jag hade valt att skriva om hade utspelat sig, och när det kommer till min magisteruppsats utmynnade det mer eller mindre i ett textanalytiskt experiment där jag försökte analysera ett källmaterial baserat på svenska tidningsrapporter om den första skenrättegången i Moskva 1936. Moskva 2003 var hursomhelst en kaotisk plats. Trafiken var intensiv, avgaserna trängde igenom överallt och var utmattande på alla sätt och vis, men det var flödet av människor som pulserade i stadens kärlsystem, det vill säga, den mytomspunna tunnelbanan, som lämnade det starkaste intrycket. Känslan av att klämmas ner i ett rör som leder cirka 100 meter under jord. I jämförelse med Stockholm blev det ett uppvaknande, eller som jag alltid brukar se på det när jag återvänder från Moskva till min hemstad, den senare är som en liten by i jämförelse. Vidare var Moskva 2003 en stökig plats, en bullrande maskin och omtumlande upplevelse som speglade ett Ryssland som sökte sin plats och identitet. Moskva är dock inte Ryssland och Ryssland är inte Moskva, men mycket utgår ifrån den ryska huvudstaden och hur vi uppfattar Ryssland som en monolitiskt statsmakt. Ta till exempel all offentlig rapportering: den sker alltid utifrån Moskva som ett centrum.

Arkivets interiör

Arkivets interiör

Nästa resa till Moskva gjorde jag på våren 2004. Det var min första resa till RGASPI som doktorand i projektet ”Comintern and African Nationalism, 1921-1935” under Holgers ledning. Inom ramen för projektet skulle jag samla in material till min doktorsavhandling och när jag öppnade den första mappen som jag hade beställt fram så höll jag ett fotografi i min hand, ett fotografi på den tyske kommunisten Willi Münzenberg (1889-1940), en upplevelse som kom att följa mig genom hela min doktorand och resulterade att jag satte bilden i den publicerade versionen av min avhandling (vol.I-II, Queenston: Lewiston Press). För mig blev Münzenberg en person som kom att prägla min forskning om den sympatiserande organisationen League against Imperialism and for National Independence (LAI, 1927-1937) och vilket till slut resulterade i min doktorsavhandling 2013. Mappen med fotografiet tillhörde Münzenbergs personfil och i mappen hittade jag anteckningar som beskrev hans liv som kommunist inom dels den tyska kommunistiska rörelsen, dels inom den Kommunistiska internationalen (Komintern, 1919-1943). På ett dokument kunde jag läsa att han hade bott på Hotel Moskva tillsammans med sin partner Babette Gross 1936. Och här gjorde sig historia som ett skeende påmint när jag väl satt på arkivet denna första gång. Frågan är varför. Jo, RGASPI ligger på Bolshaya Dmitrovka-gatan och längre ner om man rörde sig i riktning mot Röda torget passerade man först Fackföreningarnas hus (där de ökända skenrättegångarna under den stora terrorn utspelades 1936-1938) och sedan stod man mittemot Hotel Moskva, en brun koloss som symboliserade sovjetmaktens omnipotenta roll i det ryska samhället. Märk väl att jag skriver i dåtid här eftersom Hotel Moskva inte längre existerar. Efter 2004 beslöt man att riva hotellkomplexet för hand med slägga (ja, det är sant) och bygga upp en replika av hotellet på exakt samma plats och döpa om det till Four Seasons. Och det är här mina funderingar om platsers föränderlighet och hur det påverkar oss blir centralt, nämligen, vad är det som skapar referensramar och hur ska man förhålla sig till en plats som ständigt förändras? Förändring är positivt men förändring kan också skapa osäkerhet, och i fallet med Moskva skapar det alltid en känsla av att vara på en ny plats varje gång som man återvänder. Vad är det som man återvänder till? Är man återigen enbart en besökare? Under mina forskningsresor till arkivet i Moskva har det alltid känts som att åka till en ny plats varje gång. Jag har bott i ett av ”de sju systrarnas hus” (Hotel Ukraina) på våning 28 och haft utsikt över centrala Moskva, och nu senast i november blev det i Izmailova-komplexet vid Partizanskaya en bit utanför centrala Moskva. Men det är fortfarande en och samma plats.

När jag arbetade som lektor i modern svensk politisk historia vid det Ryska statliga universitetet för humanistiska studier (RGGU) i Moskva ägnade jag oftast den tid som jag hade ledigt att antingen forska i arkivet eller promenera genom staden. I det senare fallet styrde jag stegen från universitetet vid Novoslobodskaya mot Arbat och sedan sick-sackade jag mig ner mot Röda torget. På vägen passerade jag Moskva zoo, den amerikanska ambassaden, TASS kontor och Leninbiblioteket. Väl framme vid biblioteket, åtskild av en intensivt trafikerad motorled mitt i staden, kunde jag stå och betrakta det som tidigare var den Kommunistiska internationalens högkvarter, en byggnad som var ytterst hemlig och omgärdad av mystik under 1920-30-talen. Idag sitter plaketter med Ho Chi Minh, den ungerska kommunisten Bela Kun (som avrättades under den stora terrorn) och den italienska kommunisten Antonio Gramsci (arresterades av Mussolinis fascistiska regim 1926 och avled i fängelse i Rom 1937) på byggnadens vägg för åskådan. Mittemot högkvarteret ligger Kreml och till vänster ligger Manegen och ett antal krigsmonument som högtidlighåller den sovjetiska krigsinsatsen under ”det patriotiska kriget”. Om jag valde att passera det nybyggda Four Seasons (Hotel Moskva) kunde jag stanna till vid Karl Marx-statyn som är vänd mot Bolshoiteatern (jag har alltid undrat vad Marx själv skulle ha haft för åsikt att stå som staty på just denna plats). Efter detta styrdes stegen förbi Hotel Metropol (där Münzenberg och andra personer som jag forskat om satt och säkerligen hade ångest under den senare hälften av 1930-talet) för att vandra uppför sluttningen med riktning mot Lubyanka, en plats där ett stort antal av de personer jag har forskat om ändade sina liv. Väl framme där kunde jag antingen hoppa ner i tunnelbanan eller fortsätta min vandring längs med gatorna i Moskva tills jag helt enkelt tröttnade. Men det är det som är poängen: min hatkärlek till staden och platsen gör alltid att jag kommer att känna ett sug efter att återvända. Kanske är det så enkelt att det har göra med att jag förstår att det fortfarande är mycket att ”gräva efter i arkiven”, kanske har det bara att göra med att staden Moskva ständigt förändras och upplevs som ny när jag återvänder. Att flanera och se hur en plats inte är en och densamma varje gång.

Hybriditet, Guldkusten och euroafrikaner i sekelskiftet 1800–1900

Brittiska Guldkustens euroafrikaner är intressanta studieobjekt då man vill lokalisera det globala i det lokala. Deras historia hör också till en bortglömd historia eftersom den nationella historieskrivningen har fokuserat på Ghanas självständighet och velat glömma den koloniala tiden. Anmärkningsvärt är att euroafrikanerna under kritiska perioder i Guldkustens historia var etablerade politiska aktörer med interkontinentala nätverk och kunskap som de satte i rörelse på hemmafronten.

Continue reading

Afrika och vi i Europa

…eller några tankar kring behovet och nödvändigheten att veta mera för att förstå för att kunna handla i dag.

Jag åhörde i går på Africa Days vid Högskolan Dalarna en mycket inspirerande keynote föreläsning av Henning Melber, emeritusdirektör för Dag Hammarskiöld stiftelsen och tidigare forskningsdirektör för Nordiska Afrikainstitutet. Henning Melber framhävde skillnaden mellan ’African Studies’ och ’Africa Studies’ – i det förra borde det vara afrikanska aktörer – forskare, akademiker och aktivister – som engagerar sig med och om den afrikanska kontinenten, dess invånare och miljöer. I det senare ingår i denna kritiska massa även vi utomstående aktörer som forskar om och i Afrika.

I diskussionen efteråt påpekade jag åt Henning att skillnaden fungerar på engelska men inte på tyska eller svenska. På tyska låter ”Afrikanische Studien” krystat, likaså på svenska (afrikanska studier) däremot fungerar det på finska (Afrikan tutkimus). Det låter kanske i dina öron som enbart en lek med ord och semantik men så behöver det nödvändigtvis inte vara.

Skillnaden mellan ’African’ och ’Africa’ avslöjar nämligen det komplicerade förhållande som finns mellan Afrika och Europa. Det att våra magister- och doktorsprogram heter African Studies blottlägger ett kolonialt förflutet och förhållande till den afrikanska kontinenten. För i västvärldens African Studies Programmes (som för den delen finns numera även i Indien, Kina och Japan; därom en annan gång…) är det (som oftast) vi vithyade som är experterna och berättar om och lägger ut texten hur Afrika har varit, varför ingenting fungerar (visst gör det!), varför kontinenten hungrar (en mera komplicerad historia, även om denna skall jag återkomma) och hur den politiska, ekonomiska och sociala utvecklingen egentligen borde vara. På tyska/Afrikastudien eller svenska/Afrikastudier är denna kolonisering mindre markant och det finns ett längre avstånd mellan oss och dem, Europa och Afrika. I likhet med Henning Melber pläderar jag för att a) vara medveten om denna akademiska kolonisering, b) motverka den genom att gå i dialog med afrikanska kolleger, och c) göra som Robert Chambers uppmanade oss redan på 1980-talet: Putting the Last First = sätt Afrika i centrum.

För om du inte har märkt det så har det inträffat ett paradigmskifte i Europa. I början av oktober gjorde förbundskansler Angela Merkel en rundresa i Afrika. Inte för att fly bråk och besvär på hemmafronten och i Bryssel utan för att initiera ett nytt strategiskt partnerskap med Afrika. ”Wenn wir deutsche Interessen verfolgen wollen, müsen wir realistischer weise sagen, dass auch das Wohl Afrikas im deutschen Interesse liegt” (Die Zeit 13.10.2016, s. 8) kunde översättas som att det ligger i såväl Finlands som Europas intresse att främja Afrikas ekonomiska, sociala och politiska utveckling så att grundorsakerna till varför människor i Afrika fattar beslut om att söka sin lycka och framtid i Europa – fattigdom och arbetslöshet i främsta hand – avlägsnas.

Merkel menar allvar. Hennes Afrikastrategi är en fortsättning på hennes strategi att hitta en lösning på den pågående flyktingkrisen. Dock med en skillnad: Syrienkonflikten kräver en annan lösning än flyktingfrågan per se. Ty i den senare handlar det huvudsakligen om människor från Afrika söder om Sahara som söker att komma till Europa via Medelhavsrutten. För att lösa detta problem måste vi – Europa – investera i Afrikas framtid. Eller, som Merkels nya Afrikarådgivare Paul Collier (jo, just han – Afrikaexperten och Oxfordprofessorn som skrivit boken Exodus: How Migration is Chaning Our World [2013, läs om den i t.ex. Ivar Arpis recension) understryker: vi måste möta Afrika på ögonhöjd och respekt ty endast afrikanerna själva kan rädda sin kontinent (Die Zeit 13.10.2016, s. 7).

Vad innebär detta för oss? För det första måste vi bli medvetna om att Europas framtid beror på Afrika. För det andra att Afrika är en del av Europa. För det tredje att Afrika finns i Europa. Mötet på ögonhöjd innebär jämlikhet och ömsesidig respekt. Att Afrika är en del av Europa innebär en kritisk rannsakning: varför får EU-trålare tömma fiskevattnen utanför Senegal? Varför dumpar EU tomater i Ghana? I Senegal blir fiskarna utan arbete, i Ghana ruttnar tomaterna på åkrarna för att det är dyrare att konservera dem i den (sedan länge) nedlagda konservfabriken än att importera billiga Made in EU konservburkar med krossade tomater och tomatpuré. Att Afrika finns i Europa innebär att den afrikanska diasporan blir en del av den europeiska berättelsen och vardagen och berikar kontinenten genom att den blottlägger vad vi egentligen redan är: hybrider och kreoler.