Ann-Catrin Östman

För hundra år sedan, i april år 1914, utgavs boken Svenskt i Finland. Raden av böcker som beskriver och begrundar det svenska i Finland är lång. Just den här skriften bär underrubriken ”Ställning och strävanden” och i förordet talas det om en kamp för nya ideal. Bland bokens skribenter finns huvudsakligen studenter och yngre forskare men även partianknutna, däribland Axel Lille, en av den svenska samlingsrörelsens huvudgestalter.

Denna aprilmånad hade ordet ”finlandssvensk” ännu inte tagits i allmänt bruk.  Åren innan hade intensiv debatt förts på Studentbladets sidor om hur den grupp som nu kringgärdades skulle benämnas. Inom kort skulle ordet ”finlandssvensk” utgå med segern och bli det ord som skulle kännas rätt på tungan ännu ett sekel senare. Författaren till bokens första text, den minst sagt kampinriktade Arthur Eklund, ville hellre använda ordet ”svenskar” än ”svensktalande”. Med ordvalet ville han framhålla att det existerade två särskilda raser i landet. Också andra ord var i rörelse. Där medskribenterna använde ordet ”finlänning” för att även betona gruppens anknytning till fosterlandet, föredrog Eklund ordet ”finländare”.  Som bekant var det sistnämnda ordet som kom i användning.

Enligt förordet skulle boken ses som en plattform för personliga åsikter och inte som en programförklaring. Boken kom dock att bli opinionsbildande.  I Hufvudstadsbladets anmälan betonades dessutom dess vetenskapliga karaktär och författarnas koppling till akademiska kretsar.  Arkeologen C. A. Nordmans uppsats sågs som lyckad popularisering och Gabriel Nikanders översikt om språkgränsen som förträfflig.

I vilka tankesammanhang stelnade de ord som för oss kan te sig som självklara? Två av författarna använder på ett mycket explicit sätt rasifierat tänkande för att definiera det svenska. Bokens syfte var att ”bära vittne om det folkmaterial och det idématerial, varmed svensk samlingssträvan hos oss arbetar”. Eklund beskrev ”folkmaterialet” med manligt kodade begrepp som spänstig resning, dådkraft och krigarsinne, vilket sågs som uttryck för germanska rasegenskaper. Även K.Rob.V.Vikman blandade på ett tidstypiskt sätt samman idéer om folklynne med  då moderna rasläror. Vikman använde å sin sida ordet svensk för att beteckna österbottningarnas egenskaper, bl.a. krigarinstinkt, äventyrslust och ”solidarism”.  Vikmans text kan relateras till den antropologiska forskning som fäste stor vikt vid kroppsliga skillnader.

Redan i den första anmälan i Hbl kritiserades bokens ”dunkla, svårbevisade, rastankar”, och på Finsk Tidskrifts sidor fördes en diskussion om hur ras, kultur, språk och/eller historia som gav form åt det svenska i Finland.  Till den överdrivna tron på ras ställde sig en del av skribenterna kritiska och framhöll i stället kulturens och/eller språkets betydelse.  Men i jämförelser med det finska tillskrevs det svenska ofta överordnade betydelser, främst genom idéer om västerländsk kultur.

Den svenska särarten projicerades också på det förflutna. De stenåldersfynd som presenterades i boken tolkades i flera fall som svenska och utifrån järnåldersfynd kunde ett skandinaviskt kynne läsas fram. Det här hur visar hur det tydligt definierbara, åtskilda och avgränsade blir en norm, både vad gällde det förflutna och framtiden. I uppsatsen om språkgränsen redogjorde Nikander på ett fascinerande och gediget sätt för förändringar i språkgränsen och för språkbyten. Men samtidigt ställde han sig frågande till de källor som framhävde tvåspråkighet på landsbygden. I framtiden ville han se en enspråkig landsbygd och då skulle ”vardera nationaliteten åtnjuta större trevnad”. För städernas del skisserade han en tvåspråkighet, berättigad av utveckling och industrialisering.

När böcker av det här slaget läggs mot varandra får även de tillsynes självklara orden historia; vi kan se det föränderliga i de ord som både skapar och ger innebörd åt grupper av olika slag. Just den här boken synliggör den kontext där de ord som vi i dag använder om det svenska i Finland stelnade och fick – för att använda en av författarnas ord – ”burskap i språket”.

Ann-Catrin Östman, akademilektor i historia