I DN 22.4.14 skriver Jonas Thente om de s.k. näthatarna. Thente kallar dem för de ”bortsorterades röst”, med det avser han att de anonyma inlägg som postas på websidor, som inte sällan innehåller aggressiva, hånfulla och kränkande uttryck riktade mot personer i offentligheten, skrivs av personer som marginaliserats i samhället.

Thente problematiserar  enligt min åsikt näthatet på ett nyanserat sätt och lyfter fram många mycket viktiga poänger som är fruktbara att diskutera. Thente ser näthatet som en klassfråga: de bortsorterade, det vill säga de som blivit långtidsarbetslösa, förtidspensionerade, sjukpensionerade eller på annat sätt marginaliserade i arbetssamhället, har ingen som talar för deras sak. Därför tyr de sig enligt Thente till det anonyma näthatet .

Thente är inte heller sen med att rikta kritik mot den s.k. kulturvänstern som valt att ignorera de bortsorterade i samhället och istället för att ställa sig på de utstöttas sida använder kulturvänstern makten att offentligt fördöma näthatet och näthatarna. Dessutom visar kulturvänstern sitt klassförakt genom att håna näthatarna som obildade idioter.

Thentes artikel har inte gått obemärkt förbi i den svenska debatten. Svar på tal har han fått av bland annat Aftonbladets Åsa Linderborg (23.4.14) som håller med om att klass försvunnit som analytiskt begrepp i den offentliga debatten. Men Linderborg är kritisk till Thentes utgångspunkt att näthatarna tillhör samhällets utstötta som av vanmakt tyr sig till det anonyma hotet som vapen i kampen mot eliten.

Det förtjänstfulla i Thentes artikel är problematiseringen av näthatet utgående från klassojämlikheterna i samhället. Men samtidigt ger Thente uttryck för en ganska klassisk borgerlig fördom om att samhällets utstötta är den grupp som skriver rasistiska, homofobiska och föraktfulla kommentarer mot kvinnor på nätet. Varför skulle marginaliserade vara mera hatiska än den högt akademiskt utbildade Eirabon (läs Jussi Halla-aho)?

Thentes invändning mot detta är att det är de utsatta som väljer anonymiteten som vapen i kampen mot eliten och han hänvisar till E P Thompsons klassiska socialhistoriska studier om den engelska arbetarklassens kamp mot adeln på 1700–talet. I en uppsats i antologin ”Albions fatal tree” från 1975 skriver Thompson att det anonyma hotbrevet, stenen som krossar fönstret mitt i natten eller dödade husdjur kunde väcka rädsla och osäkerhet hos eliten. Just anonymiteten hade något skräckinjagande i sig eftersom fienden var okänd och visade att den var förmögen att tränga sig in i elitens skyddade rum.

Thompson ställde frågan vad det var för slags samhälle där undersåtarna tvingades använda sig av anonyma hot för att få sin röst hörd. Antropologen James Scott inkluderar det anonyma hotet i det han kallar för ’the hidden transcript’, det slags dolda vardagsmotstånd som förtryckta i samhället utövar mot eliten. Scott menar att anonyma hot hade syftet att väcka eliten till medvetenhet om att undersåtarna var missnöjda med dess maktutövning. I min avhandling har jag undersökt motsvarande anonyma hotelsebrev som bruksarbetare skrev till sin patron för att göra honom medveten om att han regerade över ett lokalsamhälle med missnöjda undersåtar.

Som Linderborg skriver måste vi göra skillnad mellan de anonyma hotelser som arbetare gjorde i 1700–talets England (eller i det tidiga 1900–talets Billnäs) och med näthatet idag – även om hennes argumentering i mitt tycke inte är helt övertygande. Det viktigaste är kanske att som Thente ta näthatet på allvar utan att för den skull acceptera det, möjligtvis måste vi söka svar på frågan vad det är för ett slags samhälle där anonyma hot på internet blir en påverkningskanal för att få sin röst hörd. Kanske det är i dessa forum vi finner den dunkla baksidan av det nordiska konsensussamhället?