av Ann-Carin Östman

Jeppis Pride som arrangerades i slutet av juli tog avstamp i de gamla trähuskvarteren på Skatan. När den långa paraden kom ut genom Strengbergsporten, den fabriksbyggnad som på många sätt fått symbolisera Jakobstad och dess historia, bars den fram av varma, kraftiga applåder. Ett ställningstagande för jämlikhet, rättvisa och mångfald lockade en mycket stor och brokig skara att delta och även landets justitieminister (stadens egen dotter) fanns bland marschdeltagarna. Det blev en mycket glädjefylld dag.

Det finns också ett motstånd. Med argument formulerade inom religiösa diskurser har några debattörer kraftigt motsatt sig regnbågsparaden. Ofta används ordet bibelbälte för att beskriva de bönehustäta bygderna i norra svenska Österbotten. Många av de människor som ställde sig i de stolta regnbågsleden gjorde det delvis som en reaktion på kritiska insändare. För att visa att bibelbältet är – som religionsvetaren Peter Nynäs så träffande påpekat – smalt.

En del bekännande kristna anser sig, å sin sida, mötas av intolerans och respektlöshet. Ännu efter manifestationen duggade inläggen tätt på sajter av olika slag. I själva staden finns en stor finsk minoritet, men omlandet är i stor utsträckning svenskspråkigt och på de svenskspråkiga insändarsidorna och diskussionsplanken framstår regionen vid en första anblick som polariserad. Motståndet återfinns också i ”världsliga” sammanhang, men det är ändå i grupper med religiös färgsättning som det är segast och ettrigast.

Pride-paraden beskyddades av stadsdirektören som i sitt öppningstal betonade sambandet mellan öppenhet, tolerans och ekonomi. Han underströk att en region som sluter sig inåt inte kan förbli ekonomisk stark. Det här är ett argument som vinner gehör i en bygd som trots större nedläggningarna lyckats hålla arbetslöshetssiffrorna förhållandevis låga. Stadsdirektören avslutade dock sitt tal med att framhålla att det ekonomiska har en biroll och rättviseaspekter och tolerans huvudrollerna.

Än historien då – ges den någon roll i en debatt av det här slaget?

Genom att stödja Pride kan man visa att även den här till synes insnöade trakten lever i nuet. Implicit finns ett historiskt synsätt hos oss alla som vill rubba ingrodda attityder och därför kan motståndarna tillskrivas förlegade åsikter på ett sätt som kan – men inte ska – uppfattas som nedsättande.

Historien har andra, viktigare roller.

Också i det förflutna finns mångfald och stolta företrädare för olika sexuella minoriteter, något som kan utgöra ett element när nya identiteter formas. Pride-arrangörerna hade valt att inleda sin seminariedag med en historiskt inriktad paneldebatt kring HBTQ-personers erfarenheter av att leva i Österbotten. Det här är säkert ett medvetet val – inte för att det historiska enbart skulle utgöra bakgrund till de påföljande diskussionerna om religion, litteratur och politik, utan därför att historiska perspektiv är viktiga och historiska berättelser som synliggör mångfald nödvändiga.

Det finns ett brett spektrum av erfarenheter. Historien rymmer även tragiska berättelser och erfarenheter som innefattar såväl osynlighet och ordlöshet som ångest och skam. Även det senare inslaget i vår samtidshistoria behöver belysas, och ett synliggörande av det här slaget tvingar till eftertanke och ger ytterligare tyngd åt rättviseargument. Det samma gäller kunskapen om samhällelig diskriminering, om hur sexuella minoriteter diskriminerats i lagstiftning och i den tystnadens kultur som har upprätthållits kollektivt. I det här avseendet är det svårt att rita upp en tydlig gräns mellan det sekulära och religiösa.

En av paneldeltagarna i Pride-seminariet, historieläraren Stefan Nyman, lyfte fram historisk forskning som ett viktigt medel för att förstå och dekonstruera homofob kultur, däribland manlighetsideal. I just det här området är det antagligen svårare för män än för kvinnor att delta i en manifestation för minoritetsrättigheter av det här slaget. I somliga avseenden är den svenskösterbottniska landsbygden, där enbart en minoritet behärskar finskan till fullo, den ”finskaste” av landsändor i Finland. Samtidigt som den här regionen präglas – och plågas – av rikssvensk (parfokuserad) dansbanekultur, finns här starka uttryck för den arbetsmentalitet, tillbakadragenhet och den sisu som förknippas med finska män. När det sammansatta kulturarvet ska dissekeras så är historisk kunskap brukbar. Ville Kivimäkis studie om frontsoldaters nämndes som ett mycket viktigt redskap i det här arbetet.

Jag menar att historiska perspektiv gärna kunde ges ännu större utrymme i debatten. De grupper som motsäger sig Prideparadens synlighet kan bemötas med kvinnors, med mäns och med alla andras berättelser om åsidosättande och osynlighet, med kunskap om hur diskrimineringens många olika former har upprätthållits och återskapats. På samma gång som queera angreppssätt utmanar och omformar historisk forskning är de brukbara i arbete för förändring. Därför bör vi historiker också fästa större vikt vid problemställningar av det här slaget. Det handlar om att visa hur sexualiteter formats av samhälleliga normer, inte minst de religiöst färgade, men också om hur genusrelationer har format kultur och samhälle.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att också religionen utgjort grogrund för ökad jämlikhet och individualism i de nordiska länderna, inte minst i de regioner som liksom Österbotten formats av bönehus och väckelserörelser. En del Pride-förespråkare har förankrat sina argument i religiösa sammanhang, vilket bland annat visar en vilja till dialog. I själva verket är ju även väckelserörelserna mångfacetterade och den sociala radikalitet som ingår i vissa rörelsers och kristna gruppers historia kan åberopas som argument även i en manifestation för sexuella minoriteters rättigheter.

Det blev också en historisk dag. Jag är oerhört imponerad av arrangörerna som på ett konkret sätt visat historikern i mig hur förändring görs, men som framförallt gjort det möjligt för oss alla att få ta del av en mäktig känsla. Jag deltog tillsammans med bl.a. son och 87-årig svärmor. Den senare marscherade med insikt om den tystnad, de tabun och den skam som präglat vänners liv. Den förra kommer säkert länge att minnas känslan av rakryggad glädje och gemenskap. Många ungdomar deltog i paraden. Tvivelsutan kommer de unga även i framtiden att sporras av den här erfarenheten, av känslan av att kunna var med om skapa historia. På så vis förändrar Jeppis Pride både nuet och framtiden.