Etikettarkiv: amerikansk politik

Problemen med Trumps trumf

”Ännu har inte Trump Tower fallit”, sade en kollega med glimten i ögat åt mig häromdagen. Som följd av mitt arbete med Förenta staternas kommande presidentval har det närmast blivit vardag att kollegor, släkt och vänner förundrar sig över Donald Trump och hur vi skall förstå hans ställning i presidentvalet. Det är alltid roligt att få tala om presidentvalet, men samtidigt drar jag mig för att fokusera på Trump då jag hör till skaran som inte har mycket till övers för beskrivningar av honom som ”favorit”. De facto anser jag att sannolikheten att reality tv-stjärnan blir republikanernas kandidat är försvinnande liten.

Donald Trump vid presskonferens i Trump Tower, 2015. Foto av Michael Vadon.

Donald Trump har dominerat pressrapporteringen och leder i opinionsundersökningar. Foto av Michael Vadon.

Vanligtvis ställs den som ifrågasätter Trumps möjligheter mot väggen med hänvisningar till hans ledning i opinionsundersökningar. Den kontroversiella affärsmannen och mediapersonligheten leder i alla nationella opinionsundersökningar, och har gjort det i så gott som samtliga undersökningar sedan slutet av juli. För tillfället leder han likaså i gallupar över de tidigaste röstande delstaterna: Iowa, New Hampshire, Nevada och South Carolina. Det finns dock skäl att problematisera användningen av opinionsundersökningar för att förstå, eller förutspå, nomineringsprocessen i Förenta staterna. Det finns både vad jag skulle kalla interna och externa problem med opinionsundersökningarna, problem som förklarar varför jag är skeptisk gällande Trumps möjligheter.

Kirurgen Ben Carson hade stöd bland religiösa och konservativa väljare men hans kampanj är nu i kaos och hans stöd rasar. Foto av Michael Vadon.

Kirurgen Ben Carson hade stöd bland religiösa och konservativa väljare men hans kampanj är nu i kaos och hans stöd rasar. Foto av Michael Vadon.

Först vill jag göra det väldigt tydligt att jag inte ifrågasätter opinionsmätningarna i sig, jag misstror inte att de är välgjorda och metodiskt hållbara. Med interna problem syftar jag snarare på det faktum att undersökningarna inte är särskilt riktgivande ifråga om primärvalsresultaten. Primärval är till naturen skiftande. Till skillnad från själva presidentvalet, där partitillhörighet spelar en stor roll, är röstarna i primärval i regel positivt inställda till majoriteten av kandidaterna. Samtidigt fattar väljarskaran sitt slutgiltiga beslut väldigt sent, under de sista fyra veckorna före caucus-mötet i Iowa (deras form av primärval) steg John Edwards stöd med 25 procentenheter i valkampanjen 2004 medan Newt Gingrich understöd rasade med över 15 procentenheter över samma period 2012. I ingendera fallen fanns det någon större skandal bakom, det handlade helt enkelt om att väljarna i sakta mak började bestämma sig. I en ny undersökning av New York Times framgick det att endast en tredjedel av de tillfrågade redan har bestämt sig. Därmed spelar det ingen betydelse hur länge Trump, eller någon annan för den delen, har hållit tätpositionen i opinionsundersökningar. De betydelsefulla förändringarna lär vänta på sig ännu någon vecka.

Ted Cruz talar till väljare. Foto av Michael Vadon.

Senator Ted Cruz (Texas) bygger sin kampanj på stödet av konservativa gräsrotsrörelser. Foto av Michael Vadon.

Samtidigt är det väldigt oklart hur Donald Trumps etablerade mediapersonlighet påverkar hans understöd och huruvida detta stöd verkligen resulterar i röster. Redan då Trump i somras meddelade att han ställer upp var han ett bekant namn i de flesta hushåll. Därefter har den omtvistade provokatören åtnjutit runt sex gånger så mycket mediauppmärksamhet som hans närmste rival. Sambandet mellan uppmärksamhet i pressen och stöd i opinionsundersökningar har under de senaste åren varit statistiskt sett slående. Detta bör beaktas då man tolkar Trumps stöd i opinionsundersökningarna.

Senator Marco Rubio (Florida) hoppas samla partielitens stöd. Foto av Michael Vadon.

Senator Marco Rubio (Florida) hoppas samla partielitens stöd. Foto av Michael Vadon.

Republikanernas situation i år har osedvanligt mycket potential för stora omväxlingar i och med att det fortfarande finns elva mer eller mindre seriösa kandidater (varav minst fyra har en verklig chans att bli landets nästa president). Räkna med att flera kandidater inom de närmaste sex veckorna kommer att hoppa av, i synnerhet bland de vars strategi bygger på en kraftuppvisning i Iowa (Ben Carson, Mike Huckabee och Rick Santorum) eller New Hampshire (John Kasich och Chris Christie). Det mycket omtalade stödet som Trump tillsvidare åtnjuter i nationella gallupmätningar ligger på ungefär 35 %. Med andra ord betyder det att endast en tredjedel av väljarna uppger sig stöda den diskutabla favoriten, kommer det att stiga i takt med att allt flera kandidater tackar för sig eller är detta Trumps tak?

Governor_of_Florida_Jeb_Bush_at_FITN_2015_in_NH_by_Michael_Vadon_03

Tidigare guvernör Jeb Bush (Florida) har stöd inom partiet men har inte lyckats övertyga eliten. Foto av Michael Vadon.

Ifall de interna problemen med opinionsundersökningar kan sägas båda illa för Trump är de externa problemen än värre. Pressen bygger till stor grad sin rapportering om valkampanjen på opinionsundersökningar uttryckligen för att de har en antydd förutspående funktion. Tanken är att vi genom att studera opinionsundersökningar kan bedöma vem väljarna kommer att utse till partiets kandidat. Detta är orsaken till att Trump under de senaste sex månaderna regelbundet nämner hur bra det går för honom i opinionsundersökningarna, det är också orsaken till att många idag ser honom som favoriten. Det finns dock ett avsevärt problem i detta resonemang, och det är historiskt. Det bästa sättet att bedöma vem som kommer att vinna partiets nominering är inte att studera opinionsundersökningarna, utan stödet inom partieliten. Begreppet elit är här måhända besvärligt men det handlar om en heterogen grupp bestående av politiker, finansiärer och intresseorganisationer. Nyhetssidan FiveThirtyEight räknar det uttalade stödet kandidaterna har bland kongressmedlemmar, senatorer och guvernörer. Medan både Jeb Bush och Marco Rubio har en handfull senatorers och över tjugo kongressmedlemmars stöd har Donald Trump inte en enda betydelsefull partimedlems uttalade stöd. Sedan partierna 1972 övergick till den moderna nomineringsprocessen där primärvalen utser partiets kandidat har ingen klarat av att knipa nomineringen utan avsevärt stöd inom partieliten.

Guvernör Chris Christie (New Jersey) hoppas säkra partielitens stöd genom att vinna i New Hampshire. Foto av Michael Vadon.

Guvernör Chris Christie (New Jersey) hoppas säkra partielitens stöd genom att vinna i New Hampshire. Foto av Michael Vadon.

Summa sumarum, Trump har ett stort stöd i opinionsundersökningarna, men dess betydelse är betydligt mindre än vad folk tror. Den polemiske gallupledaren, som kallat sig själv ”a big history fan”, borde med tanke på primärvalens moderna historia vara minst sagt orolig. Å andra sidan har han inte hittills visat någon större respekt för historiska fakta i sin kampanj, och han har avfärdat historieforskning med att fråga hur någon kan veta vad som hänt i det förflutna. ”Were they there?” frågade han sig i New York Times. Jag kan öppet erkänna att jag inte har förstahands erfarenhet av att vinna Republikanska partiets presidentkandidatur, men ändå vågar jag påstå att Trump inte heller kommer att ha det.

Också guvernör John Kasich (Ohio) satsar på New Hampshire och partielitens stöd. Foto av Michael Vadon.

Också guvernör John Kasich (Ohio) satsar på New Hampshire och partielitens stöd. Foto av Michael Vadon.

För mera akademisk analys kring presidentvalet i Förenta staterna, se författarens podcast där han regelbundet diskuterar det historiska, politiska och juridiska sammanhanget med internationella experter: www.campaigncontext.wordpress.com

De osynliga primärvalen

I Förenta staterna är kampanjen redan i full fart inför presidentvalet hösten 2016. I dagsläget har 4 demokrater meddelat att de söker partiets kandidatur, bland republikanerna är motsvarande siffra redan 10 och minst 5 till beräknas göra dessa sällskap. Detta har även uppmärksammats i den nordiska pressen, där i synnerhet Helsingin Sanomat och Politiken sticker ut med skarp rapportering. Två stora namn bland kandidaterna bidrar dock till att förvränga rapporteringen något, Hillary Rodham Clinton och Jeb Bush. Det är alltför lockande att måla upp det kommande valet som en duell mellan två familjer: Clinton 2 vs Bush 3! De två innehar dock drastiskt olika ställning i förhållande till presidentvalet 2016.

Campaign Context Party Decides

För mera analys kring presidentvalet 2016 se www.campaigncontext.wordpress.com

Medan Clinton är den överlägsna favoriten bland demokraterna är Bush position på den republikanska sidan långt mera komplicerad. Vissa har hävdat att republikanernas ovanligt breda, och därmed starka (?), fält med kandidater är orsaken till att en klar favorit saknas och kontrasterat detta med demokraternas situation. Clintons styrka beror dock inte, oberoende av kritikers försök att övertyga oss om motsatsen, på att demokraterna saknar starka namn att ställa upp som utmanare. Bland de republikanska kandidaterna finner man första-periods senatorer (demokratiska alternativ kunde vara Kirsten Gillibrand, Elizabeth Warren eller Cory Booker), sittande och före detta guvernörer (demokratiska motsvarigheter kunde vara Andrew Cuomo, Deval Patrick eller Jack Markell), samt några kandidater som tidigare inte suttit på politiska poster (bland demokraterna kunde Richard Carmona tänkas vara ett alternativ). Man bör inte heller glömma att demokraterna har en populär sittande vicepresident. Ingen av dessa demokrater har dock valt att utmana Clinton, i stället har tre av de sju ovannämnda demokraterna slutit sig till dem som redan offentligt gått ut med att de stöder Clinton. Bland de fyra utmanarna som Clinton verkligen väntas möta är två före detta republikaner (Lincoln Chafe och Jim Webb) medan en tredje är den obundne Bernie Sanders (som själv beskriver sig som socialdemokrat). Bland etablerade demokrater är det endast den tidigare guvernören i  Maryland, Martin O’Malley, som bjuder på motstånd, och hans stöd i opinionsmätningarna är knappast övertygande (2.3 % i medeltal i de fyra senaste undersökningarna).

 

Orsaken till att demokraterna tvingas låna in före detta republikaner och en socialist från Vermont är alltså inte att det saknas starka namn bland demokraterna, det bör snarare ses som ett tecken på Clintons styrka. I vad som kommit att kallas det ”osynliga primärvalet”, det vill säga den politiska positioneringen som sker i tysthet före kampanjerna kör igång, har Clinton krossat allt motstånd. Det finns skäl att poängtera att Clinton även 2008 uppfattades som en favorit, denna gång är dock stödet i en helt annan klass – hon åtnjuter siffror som vanligen endast ses hos sittande presidenter eller populära sittande vicepresidenter. Ingenting är säkert inom politiken men det krävs någon form av katastrof för att Clinton inte skall vinna demokraternas kandidatur.

 

Det är likaså uttryckligen i det osynliga förvalet/primärvalet som den förre guvernören från Florida, John Ellis Bush, hade tänkt cementera sin position som favoriten bland republikanerna. Genom att tidigt, i december 2014, meddela att han överväger en kandidatur och sedan uppvisa ett kraftprov i form av pengainsamling hoppades Bush avskräcka eventuella utmanare. Det var uttryckligen det han lyckades med då Mitt Romney, endast två veckor efter att i början av året ha uttryckt intresse för ännu en kampanj, meddelade sina stödtrupper att han trots allt är nöjd som pensionär. Efter Bushs manövrerande fanns det inte utrymme för Romney i form av politiskt och ekonomiskt stöd. Med tanke på Bushs moderata profil och starka kopplingar till Florida och Texas, är det rimligt att tänka sig att han hoppades på större skalper än den pensionerade Romneys och att också hålla kandidater som Marco Rubio, Rick Perry, John Kasich, George Pataki och Chris Christie utanför kampen. Det faktum att Bush trots sin aggressiva tidiga taktik misslyckats med att skrämma eventuella utmanare, misslyckats med att vinna öppet stöd bland de viktiga partipamparna och misslyckats med att höja sin position i opinionsmätningarna visar hur han, i direkt motsats till Hillary Clinton, inte vunnit det osynliga primärvalet. Det betyder naturligtvis inte att han inte ännu kan göra det, eller att han inte kan vinna det verkliga primärvalen och nomineringen men det bör ses som en strategisk förlust.

 

Hur lockande det än må vara gör vi alla gott i att spara våra historiska jämförelser med 1992 (då Jebs far George H.W. Bush förlorade mot Hillarys man Bill Clinton i presidentvalet), för att inte tala om våra rädslor och oroliga skämt om en tredje Bush president, till ett senare skede då det står tydligare om Bush faktiskt ännu kan hitta sin önskade position i det trånga republikanska fältet.

 

(för mera akademisk analys kring presidentvalet i Förenta staterna, se författarens podcast där han regelbundet diskuterar det historiska, politiska och juridiska sammanhanget med internationella experter: www.campaigncontext.wordpress.com)