av Daniel Silén och Emil Kaukonen

Idén om att arrangera en studiecirkel kom från en diskussion som jag och en studiekompis hade i historieämnets korridor. Vi var missnöjda över att historiestuderanden inte för diskussioner om historia utanför föreläsningarna, utan studierna slutar efter förläsningarna eller görs som läskurser hemma. Jag upplever själv att kunskap som erhålls i universitetet inte enbart borde komma från föreläsningar och böcker, utan även från diskussion med andra studerande. Vi ville studera historia på ett annorlunda sätt och tog initiativet till att ordna en studiecirkel. En bonus var att vi fritt kunde välja var studiecirklarna skulle äga rum, vilket blev historieklassen i Bryggerirestaurangen Koulu.

Öl, gott sällskap och upprymd diskussion. I en slöja av nostalgi försvann mina tankar till 60-talet då studeranden hade åsikter och var inte rädda för att säga dem. Det var inte endast examen som motiverade deras studier, utan även ett brinnande intresse för ämnet. Till skillnad från 60-talets radikala fick vi däremot studiepoäng för våra diskussioner, men det krävde att vi i planeringsskedet tog kontakt med kursens examinator och presenterade en klar plan för tillvägagångssättet.

Det blev fyra intresserade studerande på fördjupad nivå som bildade studiecirkeln. Jag och min kompis hade lyckats locka med två andra vänner, och vi skulle avlägga kursen Nationalism för fem studiepoäng. Själva konceptet kunde fungera också med fem eller sex personer, men sju eller flera skulle antagligen vara för många. Idéerna till hur vi skulle ordna studiecirkeln kom delvis från existerande riktlinjer för studiecirklar som i stort sett legat oanvända, men huvudsakligen var det vi som bestämde hur arbetet skulle se ut. Konceptet som vi kom fram till var att en av deltagarna väljer en historievetenskaplig text om nationalism (helst från litteraturlistan för läskursen Nationalism). Då en text behandlas har alla naturligtvis läst den, men personen som valde texten har även skrivit ett reflekterande pro memoria på 4–5-sidor kring den. Samtliga deltagare ska även fungera som sekreterare en gång under kursen och sammanställa en renskriven sammanfattning av mötets diskussion. Vi presenterade vår studiecirkelidé till ämnets professor; hur vi delade in arbetsmängden och vad som skulle skickas till honom. Vi fick grönt ljus för hela idén och nu hade vi det roligaste framför oss.

Studiecirkeln var mycket lärorik och givande. När diskussionen hålls i en liten grupp är det lättare att säga något som kanske visar sig vara dumt eller ogenomtänkt, eftersom man är på jämn fot med de övriga deltagarna. Huvudsaken är att alla kan och måste ta plats då diskussionen organiseras på det här sättet. Deltagarna får pröva på vad andra tycker om ens åsikter och tolkningar av texten som diskuteras och samtidigt tvingas man åtminstone en gång till att leda diskussionen, vilket i sig självt är en mycket värdefull färdighet. Studiecirkeln gav definitivt mycket åt alla deltagare, speciellt färdigheter som inte kan erhållas i föreläsningar eller genom att avklara läskurser hemma: förmåga att ge och ta plats i längre diskussioner, att formulera argument spontant och att kunna styra en diskussion på ett konstruktivt sätt. Man behöver inte studera vid ett universitet för att läsa böcker hemma och svara på några frågor om dem senare. Studiecirkeln erbjuder mer än endast kunskapen som finns i böckerna man läser då studeranden blir tvungna att reflektera över vad som tas upp på mötena. Det går också att skräddarsy kursen utgående från vad som intresserar gruppen, vilket är avgörande för att motivationen för träffarna ska hållas på topp. Vare sig kursen behandlar 1900-talet, folkmord, historicism i media eller klimathistoria gäller det bara att presentera idén för sin professor och därmed också själv ta ansvar för sin utbildning.