Min vän Bengt Kristensson Uggla tog mig i sin senaste bok till katedralen och lärde mig att beundra rummets olika samtidigheter. Medan jag kanske sitter och ber en tyst bön, beskådar en annan konstverken och en tredje besökare avnjuter hur ljuset bryts genom glasmålningarna. För en del är det ett sakralt rum, för andra ett profant konstverk, för en tredje kanske en mötesplats.

Mitt senaste besök i en kyrka inträffade igår. Jag hade bjudit in vänner för att fira min födelsedag genom att lyssna på Guiseppe Verdis Messa da Requiem. Det var i och för sig en bisarr idé – att höra på en själamässa för att fira sin bemärkelsedag. Å andra sidan var det ju inte fråga om att läsa en själamässa utan vi skulle begrunda ett konstverk, låt vara av ett mera krävande slag. Verdis Requiem var omskakande och den katolska själamässans centrala textparti – Dies irae – dundrade genom märg och ben: Vredens stora dag är nära, elden skall då allt förtära. Verdis tolkning av själamässan är förmanande och omskakande. Jämför man hans tolkning med Mozarts Requiem finns förvisso förmaningen kvar, men inte lika omskälvande, mera begrundande. Fast Verdi gav sig vissa friheter som gjorde att själamässan blev personlig – medan mässans sista vers är en bön för de avlidna (Eviga ljuset lyse över dem!) så avslutar Verdi sitt Requiem med orden: Libera me (fräls mig).

Fysiskt och själsligt omskakade vandrade vi sedan till en restaurang för att äta middag. Min plan var enkel: först själamässan, sedan en gemensam middag. Full kontroll över det hela – trodde jag. Det visade sig nämligen att jag inte alls har kontroll över mitt liv utan att mina goda vänner och nära gaddat ihop sig till en sammansvärjning. Gubben må få utsätta oss för sin själamässa men vi ämnar fira honom på vårt sätt. Överraskning nr ett: in kommer en kvartett från Brahe Djäknar och ger mig en varm, bellmaniansk hälsning. Professorn är fallen från skyn, överlycklig! Och sedan kommer det in en tårta, fantastiskt: överraskning nr två! Överraskning nummer tre (som ingen visste om): in kommer studenter från Kungliga Operahögskolan och uppförde arior ur Rossinis operor. Ugh! I sjunde himlen.

Summa summarum: ingen idé med att stäva efter fullständig kontroll över liv, rum och tid. I stället går denna blogg till er alla: stort tack! (Och till er som undrar var detta utspelade sig: i Stockholm då Brahe Djäknar, Florakören, Kongl Teknologkören och KTH:s Akademiska Kapell uppförde Verdis mästerverk. Vilken tillställning – när den sista tonen klingat ut reste sig publiken i kyrksalen och våra applåder lyfte kyrksalen till himlens höjder!)