Rörelser och förändringar i dagens samhälle: demokrati i antågande eller som ett minne blott?
Den första gången jag röstade i det svenska riksdagsvalet röstade jag som mina föräldrar. Med en pirrande känsla i kroppen av att göra något som anses vara ett steg in i vuxenlivet klev jag in i röstlokalen med min röstsedel i handen. Den där lappen som innehöll mitt namn och personnummer men som ändå var min biljett in i en demokratisk process är inte något som alltid varit en självklarhet. För mig var det själva akten av att stoppa ner en lapp i ett kuvert innehållandes min röst på ett valfritt parti i en låda, och sedan kliva fram till de som ansvarade för att hantera röstandet, är en händelse som jag än idag kommer ihåg. Det där med ”demokrati” – folkstyre – är något som tas för givet i dagens samhälle och det är kanske det som gör det hela problematiskt.
Kan vi då rösta bort demokrati? Ska vi ta argument som ”när vi tar makten” på allvar när de förs fram i publika sammanhang? Min rädsla är följande, vi utsätts dagligen för och görs mer och mer likgiltiga för ordens och argumentens egentliga innebörd. Även om denna typ av diskussion som jag för fram här, just i denna text, dagligen lyfts fram antingen i dagspressen eller på otaliga bloggar samt inom det konstanta producerandet av kortfattade åsikter om demokrati i det sociala medielandskapet, kanske bidrar detta omedvetet till att vi egentligen sakta stänger våra öron och ögon. Kan det vara så att vi inte längre är kapabla att ta till oss den alltmer ökande mängden av information, och är det kanske därför som jag väljer att beskriva vår samtid som en dystopi?
En förklarande orsak kan vara den att alltför ofta vinner det negativa över det positiva, och det är något som måste konfronteras. Under sommaren har världen tagit ett språng mot ”den mörka dalen” (jämför gärna hur denna liknelse har använts för att skildra 1930-talet i efterhand). I konkreta termer tänker jag bland annat på hur den thailändska befolkningen i somras valde att rösta kvar militärjuntan i ett demokratiskt val, vilket innebar att man röstade bort demokratin i tron att det ska bibehålla en form av säkerhet och stabilitet i Thailand. Vidare är den fortsatta blodsutgjutelsen i Mellanöstern ett horribelt men verkligt inslag som måste nämnas här, trots att det dagligen rapporteras och ges ett intryck av att IS terrorstyre äntligen är på väg att tryckas tillbaka på den bördiga månhalvan. Det är dock andra aktörer och utvecklingslinjer i rörelse här, till exempel Turkiets alltmer auktoritära samhällsbild; Syriens fortsatta bombningar av civilbefolkningen, eller för den delen, den skeva och intoleranta synen på ett ”vi och dem” i Europa, en verklighet där flyktingar ges skulden för att representera ”det dåliga” i samhället i jämförelse med det ”exklusivt nationella”. I denna kontext kan vi placera den aktuella ”Burkini”-debatten i Frankrike, eller som en delförklaring till varför en majoritet av Storbritanniens befolkning gav sitt demokratiska stöd till att göra en Brexit i somras. Och om vi beger oss över Atlanten: nomineringen av Donald Trump som presidentkandidat för det republikanska partiet, en uppvisning i vulgaritet av ett sällan skådat slag. Trump har helt enkelt tagit det politiska landskapet i USA till en ny nivå och lokaliserat det i en miljö som mer eller mindre kan beskrivas i termer av en ”reality show”. I USA är nu politik är ett forum för lögner och smutskastning, och om något är säkert, så är landet en splittrad nation uppdelad i flera politiska läger. Frågan är hur det ser ut efter den första helgen i november efter valet har genomförts.
Men det finns hopp. Hoppet ligger i att var och en blir medveten om det kritiska behovet av att skärskåda den information som man bygger sina föreställningar på om hur det globala samfundet ser ut. Vi pratar återigen om källkritik som den ledande principen. Ett steg i rätt riktning torde kanske vara att göra källkritik till ett obligatoriskt ämne i grundskolans läroplan. Att diskutera tillförlitlighet, beroende i närhet och tid, tendens och källors ursprung skadar inte, det kan faktiskt vara till nytta rent av. Även om denna text kan tolkas i termer av att vara en klyscha som enbart upprepar vad så många andra tidigare har sagt, så är bristen av ett dagligt bruk av källkritik en bidragande orsak till att gröpa ur demokratins värde. Det hela handlar om hur vi väljer att forma en världsbild av vår omvärld från det lilla till det stora. Trots att en majoritet av oss rör sig på lokala plan så kan vi inte bortse från det faktum att vi lever i globaliseringens tidevarv, en observation som blir än mer påtaglig när demokratin dagligen lider svidande förluster på nationella arenor.
Och hur gick det första gången jag röstade? Partiet som fick min röst vann inte valet, men det är ju det som är själva poängen med demokrati: man får inte alltid som man vill men det finns en chans och möjlighet att påverka. Bara det är en ynnest och lyx som är lätt att glömma bort.