Projektet Kommunicerande konsumtion: kringvandrande försäljare och kulturmöten i de svenskspråkiga delarna av Finland 1800–1940 presenterades på Nordic Labour History Conference, som arrangerades i Reykjavik 28–30 november. I projektet studerar vi de personer som försörjde sig genom kringvandrande handel och på marknad samt de möten som därigenom uppstod med lokalbefolkningen. Under 1800-talet utgjorde försäljning på marknader, torg eller från gård till gård en kompletterande eller primär försörjningsform för flera ur bondesamhället. Alla försäljare var inte finländare, utan en del var judar som saknade medborgerliga rättigheter eller ryska medborgare från det archangelska guvernementet som bedrev gårdfarihandel på den finländska landsbygden. De ryska böndernas gårdfarihandel var egentligen olaglig och överheten i Finland var förgrymmad över att dessa personer tjänade pengar i landet. Gårdfarihandlare var alltså i många fall inte en laglig yrkeskategori, men trots det en mycket synlig sådan eftersom det snarare var norm att lagen bröts än att den efterföljdes.

Nordic Labour History Conference, som inte har ordnats på över ett decennium, var av det mera lyckade slaget, där de praktiska arrangemangen löpte problemfritt och där den vetenskapliga nivån var hög. Som aboiter kunde vi dessutom vara extra stolta för att Matias Kaihovirta kommer att tilldelas det prestigefyllda Rudolf Meidner-priset för sin avhandling Oroliga inför framtiden, som han disputerade på 2015. Förutom Eija Stark, har vi som representerade projektet Kommunicerande konsumtion, dvs. Ann-Catrin Östman, Johanna Wassholm, och jag, inte tidigare bedrivit arbetarhistorisk forskning och vårt nuvarande forskningsprojekt tillhör inte arbetarhistoriens huvudfåra. Vårt deltagande var därför ett sätt för oss att ”pröva på” om vi platsar in i det arbetarhistoriska fältet.

Vi kände oss inte riktigt inkluderade då jätten på fältet Marcel van der Linden gav sitt keynote-föredrag om hur arbetarhistorien kunde bräddas. Enligt van der Linden ska kunskapen om arbete (labour) i det kapitalistiska systemet i det globala nord kompletteras med kunskap om arbete i det kapitalistiska systemet i det globala syd. I det andra keynote-föredraget av Dorothy Sue Cobble var en av ambitionerna att omvärdera arbetarhistoriens gränser, och som en röd tråd genom konferensprogrammet gick frågan hur begreppen arbete/work/labour kan förstås. Är arbete det sätt varpå människan försörjer sig? Inte nödvändigtvis. Slavarbete och arbete som utförs av fångar eller volontärer har inte som syfte att försörja den individ som utför arbetet. Slavarbete kunde dessutom förekomma i många former, såsom det tjänstetvång som var utbrett i Europa under tidigmodern och modern tid och som tvingade obesuttna att söka tjänst för att inte arresteras för lösdriveri. Och även om en person kunde försörja sig var det inte sagt att det räknades som ett legitimt arbete. I vårt projekt har vi sett exempel på hur personer anhölls för lösdriveri på grund av att kringresande handel inte betraktades som en tillräcklig form av försörjning.

Är arbete ett sätt att stratifiera samhället? Förvisso, men det finns flera former av arbete som existerar utanför den klasstratifikation vi är vana vid. Militärtjänst är en form av arbete, i alla fall om vi betraktar den allmänna värnplikten i Finland, som har stratifierat enligt kön och inte enligt klass. Är arbete en grund för organisering? Flera föredrag på konferensen behandlade en av den klassiska arbetarhistoriens grundpelare, nämligen fackföreningsrörelsen. Men som historikern Fia Sundevall poängterade i konferensens slutpanel finns det andra sätt varpå arbetare idag vill organisera sig och varpå identiteter konstrueras, såsom kring hbtqi-frågor. Behöver en arbetare alltid vara stöpt i mänsklig form? Vissa av de uppgifter som människan utför kan även utföras av djur eller maskiner. Var går då gränserna mellan det mänskliga, animaliska och maskinella? Och borde inte arbetarhistoria lika fullt vara intresserad av arbetshästens som arbetarens historia?

Slutintrycket blev att arbete är ett mångfacetterat begrepp och att det har skett en stor breddning av det arbetarhistoriska fältet. Vårt projekt passade därför mycket väl in i den bredare och omvärderade arbetarhistorien, vilket även uttryckligen poängterades i konferensens slutpanel. För många bondekvinnor var handeln ett givet komplement till försörjningen. Och det var helt klart ett fysiskt slitsamt arbete som t.ex. 1800-talets gårdfarihandlare från Östkarelen utförde, då väskan som bars på ryggen vägde 50–80 kg. Dessutom var gårdfarihandlarna inte så oorganiserade som verksamheten kanske ger sken av. Den 14 april 1907 ordnades ett möte för gårdfarihandlare i Karis med Vasili Iivana Arhippainen som ordförande i syfte att lägga press på den finländska senaten och generalguvernören att legalisera gårdfarihandeln.

Vi som deltar i projektet har gång på gång kunnat konstatera de frapperande paralleller som kan dras mellan 1800-talet och dagens samhälle. Motviljan mot att människor av annan nationalitet och etnicitet kommer till Finland och konkurrerar om arbete är uppenbar då de ryska gårdfarihandlarna debatterades i 1800-talets dagspress. Den handel som bedrevs av såväl marknadsförsäljare som gårdfarihandlare var i de flesta fall ett komplement till jordbruksarbetet, och ett sätt att underlätta en svår ekonomisk situation. I läsningen av källmaterialet är det därför lätt att jämföra med dagens diskussion om invandring samt den osäkerhet som många idag upplever på arbetsmarknaden och som tvingar till omvärdering av och uppfinningsrikedom i den egna yrkeskarriären.