Av Erica Helin
När jag 2015 började forska kring inbördeskrigets utspel i Åbolands skärgård var det inga överväldigande mängder litteratur som mötte mig. Sanningen är att nästan allt som fanns skrivet om Skärgårdens Frikår (S.F.K) och inbördeskrigets drabbningar i Korpo och Nagu till stor del baserade sig på en kort skrift av Otto Wahlroos och en minnesbok utgiven 1918 av Ludvig Lindström. Jag fick också höra att det inte gick att skriva så mycket mer om ämnet; sist och slutligen hände det inte så mycket i skärgården och S.F.K lämnade inte efter sig mycket i pappersväg.
Kvar i skärgården fanns ändå berättelser, myter och sägner. Som barn växte jag upp med skrönor om slaget vid Mielis: om hur grannar sköt varandra, hur människor flydde till skogs för att undgå de rödas rekrytering och om hur en skjuten poliskonstapel steg upp från det döda. Det har med åren visat sig att det mesta jag hört som barn var just skrönor, med möjligen ett undantag. Enligt en minnesanteckning jag kom över i Riksarkivet hösten 2016 skriven av Walter Stenmark berättas det om poliskonstapeln Valter Rohde från Pargas som blev tillfångatagen av rödgardister. Rödgardisterna tog med honom till Åbo, men någonstans vid Kakskerta blev han av icke angiven anledning skjuten med flera skott, varav minst ett par i huvudet. Rödgardisterna trodde man bragt Rohde om livet, så han kastades i ett dike och täcktes med granris. Konstapeln verkar ändå ha kvicknat till inom en rimlig tid och lyckats ta sig till Brinkhalls egendom några kilometer från brottsplatsen, där han mottog första hjälp. Så småningom skall han enligt Stenmarks berättelser blivit helt återställd, med undantag av ett par förlorade tänder.
Den finländska militärhistoriska forskningen kan sägas vila på tre ben: den akademiska forskningen, försvarshögskolans forskning och hobbyforskningen. Den sistnämnda har visat sig vara ett ovärderligt tillägg speciellt vad rör händelserna i Åboland 1918. I december 2017 utgav Gustav Wikström boken En storm är lös, i vilken han redogör för mycket mer än det S.F.K-perspektiv som tidigare var känt; just en sådan bok jag febrilt letade efter redan för flera år sedan. I boken − en rekommenderad läsning − får civilbefolkningens tankar och upplevelser ett hedervärt stort utrymme och som läsare får man stifta bekantskap med både rent mod och naiv dårskap. Som hobbyforskare gör Gustav Wikström ingen vetenskaplig djupdykning och problematiseringarna uteblir, men det är inte heller relevant i denna typ av forskning vars främsta mål är att berätta en historia om inbördeskriget i Åbolands skärgård för den stora allmänheten. Till grund för boken ligger flera års ”arkivarbete” ute i skärgårdsbornas byrålådor, och varje skildring i boken har sin grund i berättande källor. Därmed har Wikström och flera med honom gjort en ovärderlig insats i att bevara historien och möjligheterna till framtida forskning då man grävt fram minnesanteckningar, dagböcker och gamla ljudband ur allmänhetens skrymslen och vrår.
Den senaste tidens uppmärksamhet kring inbördeskrigets händelser i skärgården har inte bara fört fram nytt källmaterial, det återupptäckta materialet har till och med resulterat i att en gammal ”sanning” fått skrivas om. Kaj Arnö berättar i YLE (15.10.2017) om sin familjehistoria och hur han midsommaren 2017 fått kännedom om att en röd 21-årig anförvant som släkten lärt sig att stupade vid slaget vid Mielis, Nagu den 4 april 1918, egentligen arkebuserades två dagar senare av misstag! Det hade skett en olycklig förväxling mellan ynglingen och hans far, en förväxling som upptäcktes för sent, och för att dölja de vitas missöde, valde man kallt att köra 21-åringens kropp till Mielis och lägga honom överst i högen av stupade. Den makabra förväxlingen hade förblivit hemlighållen för de anhöriga i 99 år.
Det råder med andra ord inte längre en nedslående brist på källmaterial för den forskare eller gradu-skribent som vill ta sig ann inbördeskrigets spår i skärgården. De blodiga sammandrabbningarna var visserligen få men visst hände det saker även ute i skärgården som är värda att undersöka och berätta för eftervärlden.
Källor:
YLE.fi, Den bortschabblade arkebuseringen, https://svenska.yle.fi/artikel/2017/10/15/kaj-arno-den-bortschabblade-arkebuseringen, 2.3.2018.