Av: Anton Österholm, studerande, nordisk historia

Kretsandes kring siffran 3 så skriver Jay Winter boken The Great War in history: Debates and Controversies, 1914 to the Present (2005).[1] Boken tar sig an en rad olika historiografiska frågeställningstyper om första världskriget. Hur långt kan en transnationell historieskrivning om kriget sträcka sig och finns det några eventuella bristfälligheter med ett sådant narrativ, med tanke på de redan så robust uppbyggda nationella narrativen? Bokens bidrag till den historiografiska diskussionen är att peka på skillnadstendenser mellan de olika nationella förståelseramverken  (i huvudsak europeisk förståelse) för att på så sätt överskrida och utveckla vår egen förståelse för kriget och därmed bädda för breddad och nyanserad forskning om ämnet. Winter konstaterar att historiska händelser genomgår diskursiva förändringar genom tid och rum. Vad gäller första världskriget finns det tre historiografiska ingångspunkter som i olika skeden har präglat dess historieskrivning.

Forskningen om första världskriget har kantats av försök till förståelse: varför det bröt ut, varför det drog ut så länge och varför freden blev som den blev. Forskningen som gjorts för att finna svar på dessa frågor har varit en reflektion av sin tid, vilket är poängen med Winters tre historiografiska ingångspunkter. Historiografiskt har första världskriget genomgått tre historievetenskapliga forskningsfaser. Forskningstendenserna i de olika faserna är dock inte isolerade utan överlappar varandra. Den första fasen är mellankrigstiden som präglades av militär och diplomatisk historieskrivning. Andra fasen inföll under 1960-talet och influerades av socialhistorisk forskning. Denna fas höll i sig till slutet av 1980-talet då forskningen alltmer började förskjutas till kulturhistoria, vilket är fasen vi i stora drag befinner oss i nu beträffande forskningen om det stora kriget. Alla perspektiven har bidragit till att utforma den förståelse vi idag har om händelserna kring 1914–1918.

Till saken hör dock att historieskrivningen om första världskriget i relativt stor utsträckning har överskuggats av andra världskrigets inträffande. Den historiografiska utvecklingen

Propagandakarta över de brittiska öarna, cirka 1914. Källa: Wikimedia Commons

beträffande första världskriget avbröts tillfälligt, men kom heller inte att återfå sin ursprungliga form. Historievetenskapen genomgick en intresseförskjutning till följd av händelserna 1939–1945, och detta kom också att påverka forskningen om första världskriget. Det skedde bland annat en teoretisk förskjutning från perspektiv ovanifrån till perspektiv nedanifrån. Soldatberättelserna fick större betydelse, vilket under 1960-talet sammanföll med att veteraner började närma sig pensionsåldern och började framföra sina berättelser. Denna utveckling fick ännu mer vind under vingarna i och med televisionens framväxande förekomst i hemmen. Efterkrigstiden kantades även av att bildningsnivån i samhället ökade och universiteten växte sig allt starkare, vilket resulterade i ett större antal professionella historiker samt mer och bättre litteratur. Ökande välstånd bidrog alltså till utökad spridning av berättelser genom litteratur och television. Men det som sker på 1960- och 1970-talet är inte endast fråga om intresseförskjutning, det är även fråga om ett tydligt kulturellt generationsskifte.

Winter pekar på historiens ständigt föränderliga diskurs genom sina tre historiografiska ingångspunkter. Med det som teoretisk utgångspunkt gör han en tematisk genomgång av olika aspekter som är relaterade till ämnet, såsom det politiska perspektivet, soldatperspektivet, det ekonomiska perspektivet, arbetarperspektivet, det civila perspektivet och så vidare. Det metodologiska tillvägagångssättet för Winter är till synes en kronologisk tankebana sammanvävd av hur den historiografiska intressekompassen fallit från 1914 till nutid. Till de första ämnena som behandlas hör det politiska, diplomatiska och det militära, som var typiskt för mellankrigstiden. Sista ämnet som behandlas är minneskulturella ingångar, som mer karaktäriserar dagens intressekompass. Liksom de historiografiska faserna överlappar varandra, så gör dessa teman det också. Winter lyckas genom sitt metodologiska tillvägagångssätt göra det stora antalet perspektiv överskådligt. Med en ständigt föränderlig diskurs följer ett exponentiellt ökande antal perspektiv och synpunkter på historiska händelser. Såsom jag ser följer Winters metod samma princip som gott teaterskrivande; en simpel uppdelning av handlingen ger utrymme för mer komplexa karaktärer.

The Great War in history är en intressant bok eftersom den lyckas tackla många perspektiv på ett överskådligt sätt, som annars skulle te sig övermäktigt, vilket är en beundransvärd bedrift för Winters del. Boken är bra eftersom den finner sin plats i ledet av historiografiska böcker om ämnet och överlämnar en välputsad stig för kommande historiker att fortsätta på. Winter sätter tyngdpunkt på behovet av fortsatta kulturhistoriska studier om första världskriget. Vi rör oss längre ifrån tiden då kriget inträffade och alltmer kommer vi stöta på utmaningar att förstå oss på kulturen som omslöt de människor som upplevde det. Särskilt intressant för den kulturhistoriska forskningen torde krigsutbrottet vara. Vilka krigskulturella intryck i de stridande länderna kom att bidra till att kriget var så välkommet?

Under genomläsningen av boken slås jag av att transnationella ingångar nämns inledningsvis och betonas ganska starkt för att sedan glömmas bort under resten av boken. Det tas upp igen i slutet av boken där Winter reflekterande diskuterar huruvida transnationell historieskrivning är en möjlighet. Själv anser han nämligen att det lätt glider in i eurocentrism och nationella narrationsramverk. Dock anser jag att Winter genom denna bok, trots att begreppet länge faller i glömska, lyckas bevisa att en transnationell historieskrivning är möjlig. Han gör ett korrekt konstaterande när han skriver att tidigare historieskrivning inte bäddar väl för transnationella ramverk. Det är upp till kommande historiker att ta sig an den frågan.

Första världskriget har genomgått tre historiografiska faser, av tre generationer historiker. Kretsandes kring siffran 3 så skriver Jay Winter boken The Great War in history.

[1] Boken är skriven av Jay Winter och Antoine Prost. För tydlighetens skull kan det vara värt att poängtera att Winter är ansvarig författare för bokens engelskspråkiga version och Prost är ansvarig för den franska versionen. Orsaken till den distinkta språkliga uppdelningen är att den vetenskapsterminologiska uppfattningen mellan språken skiljer sig åt så betydligt att man som läsare bildar sig olika uppfattning om boken beroende på vilket språk man läser den på, trots att innehållet är samma. Därför vill jag tydliggöra att denna text utgår ifrån Winters engelskspråkiga begreppsuppfattning och därmed omnämns inte Prost i texten.

Anton Österholm studerar nordisk historia vid Åbo Akademi. Det här blogginlägget är en del av examineringen för kursen Historiografi.