Av: Otso Kortekangas, FD

Sedan i höstas har jag haft förmånen att jobba inom ett projekt som undersöker nordiska sannings- och försoningskommissioner. Ett av projektets syften är att studera hur dessa kommissioner behandlar de historiska relationerna mellan de nordiska staterna och minoriteter så som samer, kväner och tornedalingar. Med min forskningsbakgrund i historia och språkkunskaper i finska och nordsamiska faller det sig naturligt att jag framför allt tittar på hur kommissionerna framställer den samiska historien och vilka internationella inspirationskällor och paralleller som går att hitta för och i kommissionernas arbete.

Ett begrepp som är intressant att fundera kring i sammanhanget är naturligtvis sanningen. Detta begrepp har diskuterats flitigt både inom tidigare sannings- och försoningskommissioner och i den forskningslitteratur som intresserar sig för kommissionernas premisser, arbete och eftermäle. Charles S. Maier har jämfört kommissionernas mandat med historikernas tillvägagångssätt då det gäller det förflutna. Han skriver att medan historiker har som uppgift att skapa ett narrativ ur den historiska komplexiteten, arbetar sannings- och försoningskommissioner med ett mandat som tillåter och till och med förutsätter ett antal olika sanningar som får samexistera. Detta är viktigt, eftersom (som exempelvis Tore Johnsen och Paulette Regan påpekat) urfolkens förståelse av begrepp såsom sanning och försoning kan skilja sig rätt markant från majoritetsbefolkningens definitioner. Umeåhistorikerna Björn Norlin och Daniel Lindmark ställer i sin artikel som handlar om försoningsprocesser och deras förhållande till populärvetenskap och “public history” följande retoriska fråga: om akademisk historia och historieskrivning premieras i sannings- och försoningsprocesser, vilka andra typer av historia och historiska narrativ ignoreras och nedprioriteras?

Samer utanför Utsjoki kyrka

Som historiker som forskar om sannings- och försoningskommissioner håller jag inte helt och hållet med Maiers typologisering. För det första finns det naturligtvis sedan länge en viktig inomvetenskaplig kritik som borde göra oss extremt försiktiga med våra tolkningar och narrativiseringar. Jag tänker här till exempel på Hayden White och metahistoria och all den litteratur som ingår i denna tradition. Jag tänker också på diskussionen om forskningsetik (inom urfolksstudier är Linda Tuhiwai Smith en klassiker): för vem och varför åtar vi våra projekt och skriver våra artiklar, vems röster får höras och vems perspektiv synas?

För det andra har det sedan åtminstone de sociala och kulturella vändningars tider ingått i historikers uppdrag att belysa samhällsfenomen och -processer ur flera olika perspektiv – gärna så många som möjligt. Dessutom kan man redan i hermeneutiken hitta tanken om värdet av historisk mångfald och uppmaningen att konstant uppdatera vår förståelse med ny och mer detaljerad kunskap. Historisk komplexitet är något som vi inte enbart måste tolerera, utan också omfamna och lyfta fram.

Det är klart att för arbetsekonomins och läsbarhetens skull ska historiker sträva efter att skapa narrativ som hjälper oss att bättre förstå det förflutna. Detta är inte samma sak som att koka ner olika sanningar och perspektiv till ett enda narrativ. Som Norlin och Lindmark, historikern Jorma Kalela och till exempel kulturvetaren Veli-Pekka Lehtola i Kalelas fotspår påpekat, existerar historia alltid på flera olika nivåer.

Det är lätt hänt att vi professionella historiker blir isolerade i vår parnass då vi, ofta på goda grunder, skyddar vår vetenskaps integritet. Kanske kunde vi försöka vara mera öppna mot andra typer av historia, historiebruk och historiepolitik. Att engagera sig i dialog och debatt är berikande. Vad kan till exempel samisk konst berätta för oss om sådana traumatiska händelser i det förflutna som inte är så lätta att klä i ord? Kunde det öppna för helt nya tolkningsmöjlighet för oss som yrkeshistoriker, kanske allra helst i samarbete och samförstånd med samiska konstnärer, aktörer och organisationer?

Litteratur

Johnsens and Regans texter ingår i Trading Justice for Peace? Reframing Reconciliation in TRC Processes in South Africa, Canada and Nordic Countries, red. Guðmarsdóttir, Sigríður; Regan, Paulette; Solomons, Demaine (AOSIS Books 2022). https://books.aosis.co.za/index.php/ob/catalog/book/174

Maier, Charles S. “Doing History, Doing Justice. The Narrative of the Historian and of the Truth Commission,” in Truth vs. Justice: The Morality of Truth Commission, red. Rotberg, Robert and Thompson, Dennis (Princeton Uni Press, 2000). http://www.jstor.org/stable/j.ctt7t4sd.16.

Norlin, Björn and Lindmark, Daniel. “Generating and Popularising Historical Knowledge in a Reconciliation Process: The Case of the Church of Sweden and the Sami”, Historical Justice and History Education 2021.

Kalela, Jorma. Making History. The Historian and the Uses of the Past (Basingstoke: Palgrave Macmillan 2012).

White, Hayden. Metahistory: The Historical Imagination in Nineteenth-century Europe (Baltimore: Johns Hopkins UP, 1973).

Smith, Linda Tuhiwai. Decolonizing Methodologies. Research and Indigenous Peoples (London: Zed Books, 2021 [första upplagan 1999]).

Lehtola, Veli-Pekka. Entiset elävät meissä. Saamelaisten historiat ja Suomi (Helsingfors: Gaudeamus, 2022).

“Wilhelm Dilthey” Stanford Encyclopedia of Philosophy https://plato.stanford.edu/entries/dilthey/#N190HistUndeHerm 4.5.2023.

Otso Kortekangas är forskardoktor i historia vid Åbo Akademi. Han har publicerat mångsidigt om samisk och arktisk historia och för tillfället studerar han nordiska sannings- och försoningskommissioner inom projektet TRiNC: Truth & Reconciliation in the Nordic Countries.