Av: Sari Nauman, docent

Oftast tycker jag att det går bra, arbetet med källorna. Jag förstår vad jag läser, jag förstår hur jag ska förklara det. Men ibland fastnar jag vid ett ord som först verkar litet men sedan långsamt växer sig allt större. Ordet visar sig vara en nyckel, och utan det släpps jag inte in. Jag kan rycka på axlarna och försöka gå vidare, men närvaron av nyckeln kommer därefter att fortsätta pocka på min uppmärksamhet och viska att det finns något mer än vad jag ser: källmaterialet innehåller något jag ännu inte har förstått. Det handlar om ord som har olika innebörd då och nu, som inte enkelt låter sig överföras mellan tidsperioder: nyckelord.

Historia är en tolkande vetenskap. Det handlar, til syvende og sist, för historikern om att översätta dåtiden till vår samtid och göra den begriplig. All översättning är subjektiv, i så måtto att den beror på hur översättaren förstår originalet och vilka aspekter av texten som denne väljer att lyfta fram framför andra. Men till skillnad från en text, vars ramar är givna på förhand, så är en historisk företeelse inte avgränsad innan översättaren – historikern – påbörjar sitt arbete. Ja, ska vi vara helt ärliga så är avgränsandet en pågående praktik som aldrig riktigt avslutas, och vars fulla utsträckning aldrig syns i den slutliga översättningen – allt får inte plats i en artikel eller ens en bok.

De nycklar jag springer på i källmaterialet i form av ord tenderar att ifrågasätta mina tidigare avgränsningar. De verkar säga: ”du trodde att det här var en vägg, men det är en dörr.” Att använda nyckeln och gå igenom dörren är i vissa fall smått svindlande. För att fullfölja metaforen: Vi kan hamna i ett nytt rum, med helt andra väggar, och helt annat innehåll. Så skapas forskningsprojekt.

Den nyckel jag just nu håller i är ordet flykting. I mitt nuvarande projekt undersöker jag mottagandet av de flyktingar som kom från Finland och de baltiska provinserna till Sverige under stora nordiska kriget (1700–1721). I höstas gästade jag Åbo Akademi för att berätta om min forskning och få hjälp med att komma vidare, och goda kommentarer hjälpte mig framåt.

Utsikt över Stockholm från Kastellholmen, vid den tid då flyktingarna anlände (1720), Stockholms stadsmuseum, konstnär okänd. Notera ramen som avgränsar studien.

Första idén till forskningsprojektet fick jag när jag läste Johanna Aminoff-Winbergs avhandling, På flykt i eget land: Internflyktingar i Sverige under stora nordiska kriget (2007), samtidigt som antalet nyanlända syriska flyktingar i Sverige kulminerade år 2015. I TV och tidningar presenterades situationen som utan motstycke i historien, och de åtgärder som vidtogs bidrog till känslan av akut kris. Ändå förstod jag av Aminoff-Winberg att flyktingar hade anlänt till Sverige i stora antal förut också, och när jag fördjupade mig i ämnet lärde jag mig att akuta ”flyktingkriser” utan motstycke faktiskt förekommit med jämna mellanrum i historien. Ändå ses flyktingrörelser som en samtida utmaning utan historiska rötter. Den uppfattningen ville jag utmana.

Men ett första problem var just hur de finska och baltiska migranterna på 1700-talet skulle betecknas. Själva kallade de sig för flyktingar, vilket framgår av de suppliker som de skickade till olika svenska överheter med bön om hjälp. Men var de flyktingar? Idag används det ordet för att beteckna de som flyr exempelvis krig genom att ta sig till ett annat land. Att använda ordet flykting för att beteckna de finska migranterna blir då att skapa ett avstånd mellan dem och de mottagande svenskarna, eftersom det implicerar att de tillhörde två olika länder. Så var det ju inte – Finland och Sverige hörde ihop, och flykten till Sverige var beroende av detta faktum. De finska flyktingarna var samtidigt svenska undersåtar.

Aminoff-Winberg kallar dem därför i sin avhandling för internflyktingar, den något vilseledande svenska översättningen av internally displaced persons (IDPs): en kategori tvångsmigranter som idag tydligt särskiljs från flyktingar och används för att beteckna dem som flyr inom ett land. Den benämningen tycker jag är helt korrekt, och jag arbetar nu med en bok där de finska och baltiska erfarenheterna blir en språngbräda för att introducera IDPs som bärande begrepp i tidigmodern migrationshistoria.

Men den döljer också en viktig omständighet. Jag återvänder till det faktum att av alla tillgängliga ord i början på 1700-talet så valde de finska och baltiska migranterna ändå att kalla sig för just flyktingar. De var i själva verket ansvariga för att föra in det ordet i det svenska språket – valet var alltså inte rutinmässigt, utan måste ha berott på att det fångade en erfarenhet som de kände igen sig i. För att förstå varför behöver vi komma ihåg att ordet inte bara är ett ord, utan också en nyckel. Jag behövde öppna dörren.

Flyktingsupplik av Johan Stilman, förvarad i Svenska Riksarkivet Stockholm, Skrivelser till konungen, vol. 32. Notera ordet ”flyktingar” i slutet på raden näst längst ned. Foto: Sari Nauman.

Bakom dörren hittade jag en fullständigt absorberande värld av religionsflyktingar, upprorsmakare och slavar som alla vid sidan av sina handgripliga kamper också utkämpade begreppsliga strider, som ligger till bakgrund för dagens flyktingregim. De finska flyktingarnas roll i den striden har jag nyligen beskrivit i en artikel, men arbetet med att förstå hur flyktingbegreppet låstes fast i en värld av förment suveräna stater och fasta gränser är långt ifrån avslutat. Jag öppnade en dörr, och fann inte bara ett rum utan en hel flygel.

Det finns ibland en föreställning om att översättarens arbete är mindre fint än författarens, eftersom översättaren bara upprepar eller repeterar författaren. Enligt samma tankesätt skulle en historiker (som översättare) endast berätta om det som hände, punkt för punkt, dag för dag. För Jhumpa Lahiri, som själv är verksam som författare, översättare och akademiker, bottnar sig en sådan åsikt i en missuppfattning om vad översättaren faktiskt gör. ”[A] translator restores the meaning of a text by means of an elaborate, alchemical process that requires imagniation, ingenuity, and freedom”, skriver hon i essän ”In Praise of Echo: Reflections on the Meaning of Translation”.

Visst riskerar vi att tappa mening i processen – en översättare kan svårligen fånga allt som en författare försöker göra i en text, lika lite som en historiker kan få fram all relevant kontext – men å andra sidan vinner vi mening också. ”Translation will open up entire realms of possibilities, unforeseen pathways that will newly guide and inspire the writer’s work, and possibly even transform it”, menar Lahiri, och avslutar: ”For to translate is to look into a mirror and see someone other than oneself.”

Jag tror att vi äldrehistoriker kan göra just det: hålla upp en spegel för vår samtid och visa den något annat än sig själv.

Vidare läsning:

Johanna Aminoff-Winberg, På flykt i eget land: Internflyktingar i Sverige under stora nordiska kriget (Åbo: Åbo Akademis förlag, 2007).

Jhumpa Lahiri, “In Praise of Echo: Reflections on the Meaning of Translation”, i Jhumpa Lahiri, Translating myself and others (Princeton: Princeton University Press, 2022).

Sari Nauman, “Sveriges första flyktingar – en global historia”, Karolinska förbundets årsbok (2023), s. 7–30.

Sari Nauman, ”Outsiders Within: Internally Displaced Persons in Sweden, 1700–1721”, i Geert Janssen & David de Boer (red.), Refugee Politics in Early Modern Europe (London: Bloomsbury Academics, 2024 (kommande)).

Sari Nauman är docent i historia vid Göteborgs universitet och driver forskningsprojekten Humanitarian Great Power? The Local Reception of Refugees in Sweden, 1700–1730, finansierat av svenska Vetenskapsrådet, och Outsiders Within: Internally Displaced Persons in Early Modern Europe, finansierat av Riksbankens Jubileumsfond och SCAS.