Av: docent Johanna Wassholm

I Åbo länsstyrelses arkiv finns en tjock bok med titeln Förteckning öfver från landet förviste personer, eller sådane hvilka blifvit efterlyste 1815–1862. I alfabetisk ordning listar den hundratals utlänningar som har förvisats från det ryska riket – eller som inte får släppas in över dess gränser. Boken är ett av många dokument som belyser de förvisningar och avvisningar jag undersöker i forskningsprojektet Vågor av förvisning – reglering och praktiker i norra Europa ca 1450–1850.

Förteckningen vittnar om hur Finland år 1809 hade blivit del av en rysk gränsregim. En följd av den geopolitiska omvälvning som förvandlingen från svensk riksdel till ett särförvaltat ryskt storfurstendöme innebar var att Finland blev ett imperiellt gränsland – och Åbo en västlig utpost i det vidsträckta ryska imperiet som sträckte sig till Stilla havet 9 000 kilometer österut. Därmed fick Finland och Åbo en viktig roll när det gällde att stöda den ryska överhetens ambitioner att kontrollera imperiets gränser.

I gränslandet Finland ålades myndigheterna på alla nivåer att bidra till gränsarbetet. Information om personer som hade sänts ut ur riket kom från den ryska centralmakten, vanligtvis inrikesministeriet, till generalguvernören över Finland. Generalguvernörens kansli vidarefordrade informationen till landshövdingarna, till vars centrala uppdrag övervakningen av utlänningar hörde. Många brev från generalguvernören till länsstyrelsen i Åbo under 1820- och 1830-talen innehåller information om personer som förvisats från Ryssland: allt från franska revolutionärer till preussiska körkarlar och österrikiska hantverkare. På det rent praktiska planet var det polisen i Åbo som skötte övervakningen av utlänningar. Polisverken i många i europeiska länder grundades i början av 1810-talet just med uppdrag att övervaka utlänningars rörlighet.

Stater har genom historien med varierande intensitet övervakat sina externa gränser i den interna säkerhetens namn. Kontrollen har skärpts till exempel under perioder när epidemier har spridits eller när länder varit i krig. Från 1812, året när Napoleons stora armé marscherade mot Moskva, hittas i generalguvernörskansliets arkiv i Riksarkivet i Helsingfors en diger akt som berör ”misstänkta och farliga personer, i första hand spioner, samt åtgärder för att göra dessa ofarliga”.

Just året 1812 figurerar i dokumenten många fransmän som har utvisats ur Ryssland eller som inte får släppas in i riket. Dokumenten i akten belyser också hur finska myndigheter agerade för att visa att man bar sitt ansvar för att hålla misstänkta utlänningar utanför storfurstendömet. I december 1812 inkom till exempel Viborgs läns landshövding Carl Stjernvall med ett memorial där han intygade att han hade vidtagit nödvändiga åtgärder ”i afseende å uptäckandet och gripandet av franska Spioner” och beordrat den lokala ordningsmakten i länet att ”låta på det sorgfälligaste efterspana slike personer, samt i händelse någon sådan skulle anträffas – med dem lagligen förfara”.[1]

Akt 109/1827 i generalguvernörskansliets arkiv berör ”diverse personer som har sänts över gränsen”. Decembristupproret 1825 hade visat att de revolutionära idéerna fått så starkt fotfäste i Ryssland att de konkret kunde hota autokratin. I början av Nikolaj I:s regering (1825–1855) skärptes den ryska gränsregimen och övervakningen av den interna säkerheten ytterligare.

Förutom i tider av krig har kontrollen över utlänningar varit särskilt sträng i revolutionstider. Regenterna i Europas stora imperier, som krampaktigt försökte hålla fast vid autokratin, samarbetade i början av 1800-talet i Wienkongressens anda för att hindra misstänkta revolutionärer att sprida sina omvälvande idéer över riksgränserna.

I Ryssland stärktes rädslan för revolutionära rörelser stegvis. Decembristupproret 1825 visade att revolutionära idéer hade fått så starkt fotfäste att de konkret kunde hota autokratin. År 1830 bröt revolutioner ut på flera håll i Europa – även i det så kallade Kongresspolen som ingick i det ryska imperiet. För den ryska överheten utgjorde polska revolutionärer som kämpade för att återupprätta Polen som hade utplånats från kartan i slutet av 1700-talet, ett ständigt orosmoment. Efter den misslyckade revolutionen 1830 verkade många polska revolutionärer i exil, framför allt i Frankrike. De många polska namn som förekommer i Förteckning öfver från landet förviste personer visar att även de finska myndigheterna förväntades bära sitt ansvar för att dessa in skulle släppas in över Rysslands gränser.

Enligt källorna ertappade myndigheterna inga polska revolutionärer i början av 1800-talet. År 1797 passerade däremot den polska revolutionshjälten Tadeusz Kościuszko Åbo efter att ha frigetts från fångenskap i S:t Petersburg. Kościuszko, som också är känd som amerikansk revolutionshjälte, hade år 1794 lett det polska uppror mot Ryssland som resulterade i Polens tredje delning som helt och hållet utplånade landet från kartan. Om Kościuszkos korta vistelse i Åbo påminner en plakett på väggen av det nuvarande Casagrandehuset där han övernattade.

Enligt källorna ertappade polisen i Åbo aldrig några revolutionärer eller andra misstänkta personer som saknade rätt att vistas i det ryska imperiet. Från Centraleuropa sett fanns det betydligt kortare rutter in i Ryssland än via det långt i norr belägna Finland. I ljuset av detta framstår strategierna för att kontrollera gränserna som något överdimensionerade i förhållande till den faktiska risken. Samtidigt ger den livliga korrespondensen mellan myndigheter på olika nivåer en god inblick i de strategier som ingick i upprätthållandet av imperiets gränsregim – och i den roll Åbo som en gränsstad spelade i denna.

[1] Allmänna akter 1812 (Fa 85), GGK, Riksarkivet Helsingfors. Akten innehåller dokument om dylika personer fram till 1824.

Litteratur

Leitzinger, Antero, Ulkomaalaiset Suomessa 1812–1972, Helsinki 2003.

Ossa, Mikko, Turun poliisilaitos 1816–1966, Turku 1966.

Rumsford, Chris, Cosmopolitan Borders, PalgraveMacmillan 2014.

Selovuori, Jorma, ’Lääninhallinto’. Raimo Savolainen (toim.), Oma hallinto. Kansakuntaa rakentamassa 1809–2009, Porvoo 2009.

Squire, P. S., ’Nicholas I and the problem of internal security in Russia in 1826’. The Slavonic and East European Review 38 (1960).

Välimäki, Matti, ’Viranomaiset ja ulkomaalaisten näkeminen turvallisuuskysymyksenä Suomessa 1800-luvulta 2000-luvulle’, Ennen ja nyt. Historian tietosanomat 2024:1. 97.

Johanna Wassholm är docent i Rysslands och Nordens historia. Hon är verksam inom projektet "Waves of banishments? Regulations and practices of expulsion in Northern Europe 1450–1900", som finansieras av Finlands Akademi och Svenska kulturfonden.