Av Christoffer Holm, doktorand

De senaste årtiondena har stora delar av den gamla industrialiserade världen upplevt omfattande förändringar. Arbetsplatser har förlorats, fabriker har övergivits och sociala omställningar och problem har följt. Allt anses ha börjat i Nordamerika på 1970-talet, men olika industrialiserings- och avindustrialiseringsprocesser har skett i alla tider sedan industrier uppkom, mer eller mindre världsomspännande. Processerna har givetvis haft olika intensitet och intervall i olika delar av världens ekonomier, och med industrins tillväxt har nedläggningarna, då de kommit, förstås blivit mer omfattande med omfattande uppsägningar, övergivna fabrikskomplex och hela samhällen i förfall som konsekvens. Perioden sedan 1970-talet kan både i västvärlden och senare i stora delar av den övriga världen ändå anses vara en period av mer dramatisk avindustrialisering. Inledningsvis ansågs automatiseringen och flytten av produktion till lågkostnadsländer ha varit huvudorsakerna, men anledningarna är och har varit många. Forskare har länge också debatterat hur stor del av den västerländska avindustrialiseringen som handlar om en naturlig utveckling mot servicesamhällets allt starkare dominans, och vad som kan handla om misslyckad politik eller världsekonomins nyckfullhet.  

Men efter betydande industrinedläggningar har också en våg av återindustrialisering inletts, dock med helt annorlunda utvecklingar och följder i olika länder och regioner. I lågkostnadsländer har vissa industrier blomstrat, och över lag har vidareförädlingen och tillverkningen av varor förstås inte försvunnit, utan i första hand automatiserats och effektiverats. Vissa sorters industrier har minskat i antal, men samtidigt har nya uppkommit. Och med nya teknologiska upptäckter har också helt nya branscher sett dagens ljus.  

Industri är fortsättningsvis en grundpelare i många samhällen, inte bara ekonomiskt utan även som en identitetsskapande faktor, nationellt och särskilt lokalt. Industri kopplas till länders självförsörjningsgrad, internationella status, nationella stolthet och förstås deras handelsbalans, utvecklingsgrad och ekonomiska välstånd. Dessutom är industrierna i sig ofta betydande arbetsplatser där ”en fläkt från den stora världen” kan skönjas, för att återge ett citat ur materialet för mitt avhandlingsprojekt om Koverhar stålverks nedläggning och strukturomvandling på Hangö udd sedan 2012. 

I skrivande stund skulle jag personligen säga att industrin befinner sig i någon form av limbo. Vad som egentligen utgör industri är något oklart. Vilken är egentligen definitionen? Talar vi i första hand om den traditionella tunga basindustrin, textilindustrin, bilindustrin och elektronikindustrin, eller ska vi också inkludera IT-industrin med datacentraler, mjukvaruproduktion och AI-lösningar? Kanske vi till och med ska inbegripa hela den omfattande kunskapsindustrin, eller tillhör den ändå den mer traditionella servicenäringen?

Och ja, var står det finländska, tyska, japanska eller argentinska samhället i industrialiseringsprocessen? Industrialiseras, avindustrialiseras eller återindustrialiseras dessa länder? Svaret på allt detta är väl lika enkelt som det är otillfredsställande. Både industrialiserings- och avindustrialiseringsprocesser pågår sida vid sida. 

Klart är i alla fall att industri fortsättningsvis har en stor roll i samhället. Och klart är framför allt att industrin väcker känslor, skapar rubriker och omformar samhällen, både då den läggs ner och etableras. Ett aktuellt exempel är debatten kring etableringen av ett ”grönt” stålverk i Ingå. Stålverket har potential att skapa både arbetstillfällen och stora export- och skatteintäkter, men också medföra en betydande omvandling av det rurala Ingå. Åsikterna delar den lilla kommunen och debatten har ända sedan planerna lanserades år 2023 gått het både i traditionell media, på invånarmöten och i sociala medier. I kommunalvalet 2025 blev det en knäckfråga. 

Ämnen och fallstudier för fortsatt forskning råder det inte brist på. Med utgångspunkt i sydfinländska industrisamhällen såsom Pojo, Dalsbruk och Hangö, men även den planerade nyetableringen i Ingå, inleddes forskningsprojektet ”Minoritetserfarenheter och industrialiseringsprocesser” (MOI) vid Åbo Akademi i oktober 2024. Målet med projektet är att studera hur olika industrialiseringsprocesser har påverkat och påverkar det svenskspråkiga Finland, med särskilt fokus på mindre städer och landsbygd.

Min egen delstudie inom projektet fokuserar på uppbyggnaden och omvandlingen av stålverkssamhället Lappvik, intill Koverhar stålverk, med fokus på invånarnas upplevda språkrelationer i arbete, vardag och fritid, under industrialisering och efterföljande förändring. Delstudie två genomförs av forskningsledare Matias Kaihovirta, docent i nordisk historia. Han fokuserar på stålverksarbetarnas erfarenheter av Åminnefors smält- och valsverks nedläggning som inleddes i slutet av 1960-talet och fortgick fram till den slutliga stängningen av stålverket 1996. Åminnefors hör till industrisamhället Pojo, som dessutom ligger granne med de historiska bruksorterna Fiskars och Billnäs. Den tredje delstudien fokuserar på den säregna bostadspolitiken på den gamla bruksorten Dalsbruk på Kimitoön och dess förändring under det lokala stålverkets sista verksamma årtionden från cirka 1970 till 2012. Dalsbruk fulländar den stålverkstriangel i sydvästra svenskspråkiga Finland som MOI fokuserar på. Bostadspolitiken i Dalsbruk utgör Alexandra Nummenpääs påbörjade doktorsavhandling i nordisk historia.

Stålverken och deras snabba uppgång och lika snabba nedläggning i det svenska Finland står alltså i vårt fokus. Orsaken till att vi börjar med den traditionella basindustrin, som även globalt ofta fått mest synlighet i industrialiseringsforskningen, är helt enkelt att den ligger som grund för en stor del av vår övriga industri, och dessutom under en längre tid har monterats ner i Finland. Vi ser dock även annan industri, men också andra stora arbetsplatser såsom sjukhus (exempelvis sanatorium och mentalsjukhus), som minst lika intressanta och kommer på lång sikt därför inkludera även dessa. Då tål också definitionen av industri diskuteras närmare.

Definitioner och narrativ är för övrigt en avgörande aspekt av forskning kring industrialiseringsprocesser. Exempelvis i Finland har avindustrialiseringen inte varit lika omfattande som i stora delar av den övriga västvärlden, men ändå haft en samhällsekonomisk inverkan. Kanske processen därför fått den mer positivt klingande och neutrala benämningen strukturomvandling, i stället för exempelvis avindustrialisering. Vad innebär detta? Påverkar retoriken erfarenheten hos den enskilda anställda som blir uppsagd då industrin läggs ner, eller den långtidsarbetslösa som vid en nyetablering kanske äntligen får möjlighet att kunna använda sin långa branscherfarenhet igen? Mest avgörande är industrin på lokalplanet och hos individen själv. Ändå såg avindustrialiseringsforskningen länge i första hand på de ekonomiska och sociala konsekvenserna på samhällsnivå. 

Både i mitt avhandlingsarbete och i forskningsprojektet MOI är utgångspunkten ett erfarenhetshistoriskt perspektiv, vilket innebär att man betraktar erfarenheter som historiskt konstruerade och formade i en viss tid och på en viss plats där människors levda historia är i fokus. Det är den anställda, uppsagda, kommuninvånaren eller kanske den fritidsboende som erfar förändringen på första parkett. De erfar den förändring som resulterar i starka känslor och upplevelser, och som vid nedläggningar och stora strukturomvandlingar ger erfarenheter som kan få utlopp i nostalgi, glorifiering, medvetet ignorerande eller omformade narrativ. 

Återindustrialiseringen för i sin tur med sig förhoppningar om att en ny våg av industrietableringar kan skapa en ny socialt och ekologiskt hållbar välfärd, som motvikt till och kompensation för den förflutna industri som ansågs ha varit smutsig och till och med hälsovådlig för de anställda och de omgivande samhällena. Där står Finland just nu inför ett flertal potentiella etableringar av industri kopplad till batteriteknik, alternativa energikällor och grönt stål, såsom stålverksprojektet Blastr i Ingå. Hur förhåller sig tidigare industriarbetare till denna förändring? Blir förutsättningarna för etableringar på lokalplanet annorlunda beroende på vilken historia man bär på?

Både etableringar och nedläggningar föder en stor samhällsomvälvning. Syftet med MOI är förutom att studera de övergripande känslorna och erfarenheterna, även att gå på djupet. Vi frågar oss vilken roll språk och genus har haft och har, finns det skillnader mellan hur män och kvinnor liksom svensk- och finskspråkiga upplevt nedläggningar och omställningar? Och vilka argument förs fram för och emot eventuella nyetableringar? De här aspekterna är relativt outforskade i historieskrivningen om industrialiseringen i det svenska Finland. I själva verket är industrialiseringens roll för den region som kan anses utgöra Svenskfinland i sin helhet ganska okänd. Utgör industrialiseringsprocesser alls en del av vår historia?

Vi utgår från att en förståelse av industrialiseringsprocesserna i det förflutna är viktiga för att förstå både aktuella och kommande dylika processer. I en starkt svenskspråkig bygd som sydvästra Nyland, där forskningsprojektets inledande tre fallstudier liksom den potentiella etableringen i Ingå befinner sig, är språk en betydande faktor att studera. Som ett exempel från min egen fallstudie kan den stora förändringen då stålverket i Koverhar byggdes ut på 1960-talet nämnas. Den omgivande trakten hade historiskt sett varit svenskspråkig, men då arbetskraften började tryta lockades personal från finskspråkiga östra Finland. Följderna för både språkfördelningen och den lokala kulturen blev givetvis stora, och konflikter till en början oundvikliga. Dylika kultur- och språkkrockar kan ske även i dag, för att inte tala om vad som sker då ett relativt ruralt samhälle som Ingå planerar ett stort stålverk som omformar infrastrukturen och servicebehovet i samhället därefter. 

Av samtliga dessa orsaker är industri, och särskilt förändringen av den, mycket intressant och högst relevant att studera inom ett flertal discipliner. Och frågorna är som ni ser många. 

Dessutom behövs mer tvärvetenskaplig forskning, något som MOI ämnar arbeta för längre fram i projektet. Trots att avindustrialiseringens politiska och sociala konsekvenser har diskuterats flitigt de senaste åren, och bland annat ansetts vara en delorsak till framväxten av högerpopulistiska rörelser, behövs mer forskning.

 

Forskningsprojektet ”Minoritetserfarenheter och industrialiseringsprocesser” (MOI) inleddes i oktober 2024. Projektet har tilldelats finansiering av Svenska kulturfonden, är förlagt till Nordisk historia vid Åbo Akademi och pågår i sin nuvarande fas fram till 2026. Som forskningsledare verkar docent Matias Kaihovirta. Christoffer Holm och Alexandra Nummenpää medverkar som forskare.

 

Referenser och fortsatt läsning:

Backius, Stefan (2024): Den mångfacetterade avindustrialiseringen. Historisk Tidskrift Vol. 144, no 3, 527-535.

Clarke J, McIvor A, McEwan A, Burns S (2024): Gender and Deindustrialization: A Transnational Historiographical Review. International Labor and Working-Class History, 105: 85-103. doi:10.1017/S0147547924000024

Kaihovirta, M. & Holm, C. (red.) (2022): Klasskamp på svenska. Aktörer, idéer och erfarenheter i 1900-talets finlandssvenska arbetarrörelse. Papers on labour history X. THPTS: Helsinki.

Kaihovirta, M. & Holm, C (2024): Minoritetserfarenheter och industrialiseringsprocesser (MOI): Ett erfarenhetshistoriskt perspektiv på av- och återindustrialisering i det svenska Finland, 1945–2025. Arbetarhistoria: meddelande från arbetarrörelsens arkiv och bibliotek 189–190: 110–111.

Kivimäki, V., Suodenjoki, S. & Vahtikari, T. (eds.) (2021): Lived Nation as the History of Experiences and Emotions in Finland, 1800-2000. Palgrave MacMillan. doi:10.1007/978-3-030-69882-9 

Linkon, S.L. (2018): The Half-Life of Deindustrialization, University of Michigan Press: Ann Arbor.

Lönnqvist, B., Nordlund, I., Ståhls, M. & Båsk, K. (1997): Industrisamhälle och arbetarkultur. En etnologisk studie över Tolkis cellulosafabrik i Borgå landskommun 1893–1975. Folklivsstudier XX. Svenska litteratursällskapet i Finland: Helsingfors.

 

Christoffer Holm är doktorand i allmän historia och forskar i nedläggningen av och strukturomvandlingen efter stålverket Koverhar i sydvästra Finland år 2012. Vid sidan av avhandlingen arbetar han som manusförfattare, frilansskribent och redaktör på förlaget Libraria.