Av: Matias Kaihovirta, docent

De nordiska arbetarhistorikerna har samlats till gemensam konferens sedan 1974. Den 7–10 maj 2025 var det åter Finlands tur att stå värd, denna gång i Tammerfors. Intervallen mellan konferenserna har varierat, och den längsta pausen – tolv år – inföll mellan 2004 och 2016, då det nordiska arbetarhistoriska samarbetet låg i träda.

Efter återstarten i Reykjavik 2016 har de nordiska arbetarhistoriska konferenserna förändrats en del. Konferensspråket är numera helt på engelska, dels för att kunna inkludera utomnordiska deltagare, dels för att kunskaperna i skandinaviska språk bland nordiska historiker är svagare än tidigare.

En annan innehållsmässig förändring gäller arbetarhistoria som forskningsfält. De klassiska begreppen arbetare, arbete, arbetarkultur och arbetarrörelse har utvidgats, om denna förändring har några nordiska arbetarhistoriker skrivit om tidigare. Även konferensen i Tammerfors 2025 bjöd på nya intressanta perspektiv och även nya tolkningar av tidigare klassiska ämnen inom arbetarhistoria.

I den här bloggtexten vill jag lyfta fram några presentationer som jag fann särskilt tankeväckande under konferensen i Tammerfors. Förhoppningen är att de kan bidra med nya infallsvinklar och perspektiv på nordisk arbetarhistoria. Det ska dock sägas att detta är ett begränsat urval ur ett i övrigt mycket innehållsrikt program. Konferensprogrammet i sin helhet och korta sammandrag av varje presentation kan läsas här.

Jag menar att forskningsfält utvecklas genom korsbefruktning med andra discipliner. Ett tydligt exempel presenterades i sessionen Decentring the Swedish Model. Industrial Relations and Indigenous Labour in the Far North Between the 1930s and 1980s, med de svenska forskarna Inger Jonsson, Silke Neunsinger och Åsa Össbo. De kombinerar arbetarhistoria med urfolksforskning och riktar fokus mot samerna i Sverige. Hur påverkades urfolkens traditionella försörjningsformer av de ideal och praktiker som växte fram kring fast anställning – en bärande del i den svenska arbetsmarknadsmodellen?

Ett nytt angreppssätt på samisk historia är här att utgå från fackföreningsrörelsen och arbetsmarknadens utveckling, snarare än att – som tidigare forskning ofta gjort – fokusera på folkhemmet och välfärdsstatens relation till samer och andra minoriteter. Urfolkens arbetarhistoria, eller arbetarhistoria ur ett urfolksperspektiv, är förhoppningsvis ett forskningsfält vi får se mer av framöver. Det är särskilt viktigt med tanke på återindustrialiseringen och de omfattande ekonomiska satsningarna i Arktisområdet.

Ett annat nytt och omdiskuterat perspektiv inom arbetarhistorien är djurstudier. Kan djur överhuvudtaget inkluderas i en arbetarhistorisk analys? Historikerna Maria Jalava, Mary Hilson och Petter Norring menar att särskilt boskapsdjur ämnad för matproduktion mycket väl kan betraktas ur ett arbetarhistoriskt perspektiv. Deras presentationer kretsade kring den framväxande industriella svinhushållningen i början av 1900-talet i Finland och Danmark. Med hjälp av kritisk teori diskuterade de människans relation till djur i en historisk arbetskontext.

Jalava förde fram att boskapsdjur kan förstås som en form av arbetare, utsatta för påtvingat arbete – ”the ultimate subaltern” – och som ”superexploaterade” levande varor i den kapitalistiska produktionen. Hilsons studie fokuserade på de nya industriella slakterierna i Danmark, där två typer av arbetare möttes: slakteriarbetarna och svinen.

Sessionen bjöd på insiktsfulla presentationer och intressanta diskussioner, som utmanade invanda perspektiv. Samtidigt är det inte oproblematiskt att kombinera arbetarhistoria och djurstudier. Jalava lyfte att det inom socialhistorien länge funnits en motvilja mot att jämföra arbetare med djur – en analogi som många arbetare själva har tagit avstånd från.

En viktig kommentar under sessionen kom från konferensens tredje keynote-talare, Christian de Vito från Wiens universitet. Han påpekade att E. P. Thompsons berömda definition av klass – att arbetarna skapar sig själva som klass – inte går att tillämpa på djur. Här finns en utmaning för den som vill förena djurstudier med arbetarhistoria. Thompson motsatte sig nämligen varje form av arbetarhistoria som reducerade arbetare till passiva objekt för exploatering och förnekade deras subjektiva roll i klassbildningen. Djur kan kanske ses som en klass i sig – i lös marxistisk bemärkelse – men knappast som en klass för sig. Undantaget är förstås George Orwells Djurfarmen.

En annan av konferensens tre utmärkta keynote-talare var Pirjo Markkola – Finlands ”grand old lady” inom socialhistoria och tidigare professor vid Åbo Akademi. Hon riktade blicken mot den nordiska jämställdheten och dess historiska koppling till idén om delat familjeförsörjningsansvar och kvinnors emancipation genom lönearbete.

Markkola analyserade vad som kännetecknar det specifikt nordiska i uttrycket ”Nordic gender equality”, med utgångspunkt i rapporter och kommittéutredningar inom Nordiska rådet från 1970-talet och framåt. Hennes slutsatser är många och viktiga – inte som en hyllning till den nordiska jämställdheten i sig, utan som en kritisk och nyanserad analys av de nationalistiska föreställningar som präglar nordiska köns- och jämställdhetsnormer.

Två saker utmärker nordisk jämställdhetspolitik fram till idag: en binär könsuppfattning och en stark betoning på lönearbete som ett slags normativ indikator för både jämställdhet och individuell frihet. Under föreläsningen kom även en intressant publikfråga från en deltagare med italiensk bakgrund, som noterade hur starkt den nordiska jämställdheten förlitar sig på statens roll. Detta gäller fortfarande, även om – som också Markkola påpekade – många nordiska regeringar i dag för en mer restriktiv invandringspolitik och intar en konservativ hållning i frågor om kön och jämställdhet.

Sammanfattningsvis rör sig den nordiska arbetarhistorien framåt som forskningsfält. Visst fanns det många presentationer som behandlade mer traditionella ämnen – socialdemokrati, fackliga relationer, strejker – men dessa utgjorde knappast något hegemoniskt centrum, utan var en del bland många värdefulla forskningsproblem.

Stämningen på konferensen var mycket god. Deltagarna – en del faktiskt iklädda rutiga skjortor och snabba med att samlas över ett ölstop – bidrog till den öppna atmosfären. Tammerfors är, med rätta, den ultimata arbetarhistorikerstaden. Och konferensen kunde inte ha börjat mer passande: en endagsstrejk vid universitetet tvingade fram en flytt av öppningsdagen till Arbetarmuseet Werstas i Finlaysonområdet. På stadens officiella mottagning läste museichefen och arbetarhistorikern Kalle Kallio Jack Londons dikt The Scab, och förbannade därmed sitt eget strejkbryteri.

Konferensprogrammet innehöll även två filmvisningar. Särskilt dokumentären The Potato Revolution. Telling the Story of the Women who Inspired the Swedish Hunger Uprisings of 1917 gjorde intryck på den internationella publiken. En annan höjdpunkt – i dessa bastueuforiska tider – var besöket till Rajaportin sauna i Pispala, Finlands äldsta ännu aktiva allmänna bastu. Åbo Akademi hade två representanter på plats, och under avslutningsmiddagen på Folkets hus underhöll den ena av oss, doktorand Calle Strandberg, den internationella publiken med Lasse Erikssons version av Cotton Fields på Närpesdialekt – det vill säga Kåtongfields.

Framöver hoppas jag på fler tvärvetenskapliga möten för att föra den nordiska arbetarhistorien vidare. Jag hade hoppats att ämnen som arbetarrörelsens rasism, nationalism och populism, invandrar- och minoritetsperspektiv på arbetarhistoria, likaså queer- och maskulinitetsperspektiv och studier av avindustrialisering i Norden hade synts till på programmet. Här finns mycket kvar att göra för att locka forskare från andra fält till arbetarhistoria. Dessutom hoppas jag också att vi i framtiden kan diskutera om det över huvud taget finns något som kan kallas nordisk arbetarhistoria – och vad vi i så fall menar med det ”nordiska” i arbetarhistoria. Den diskussionen behöver ständigt föras i en föränderlig värld.

Må detta bli något att lyfta fram på nästa nordiska arbetarhistorikerkonferens, som hålls i Uppsala 2028.

Matias Kaihovirta är forskare och docent i nordisk historia vid Åbo Akademi.