Av: Kasper Braskén, forskardoktor
I det polariserade samhällsklimatet konfronteras vi allt oftare av orden fascism, nazism, racism, anti-semitism, och främlingsfientlighet. Många är oroade över de fascistiska idéernas återkomst. Extremnationalistiska tankegångar har normaliseras och presenteras som legitima och rumsrena ‘åsikter’ som även måste få utrymme i yttrandefrihetens namn. Oron över radikalisering verkar berättigad, inte minst i ljuset av den hatiska vandalism som Åbo synagoga utsattes för på förintelsens 75-års minnesdag. Hatets närvaro kan skönjas, men motreaktionen fann också en omedelbar uppslutning i hela Finland. Samhällelig indignation på bred front manifesterades. Som ett tecken på vår solidaritet omringades Åbo synagoga av blomster, som en symbolisk mur av kärlek och solidaritet mot hatet.
Blomsterkransen i Åbo kunde ses som en symbolisk fortsättning på en lång historia av finländskt motstånd mot fascism och nazism, som en del av anti-fascismens och anti-rasismens mångfacetterade historia. Historieskrivningen om anti-fascismen är tyvärr ytterst bristfällig och färgad av politiska stereotypier. På nätets diskussionsforum behöver man inte vänta länge för att bli upplyst om att “anti-fascism” luktar unken stalinism, övervintrad kommunism, eller vänstervriden radikalism. Göring och Goebbels kunde inte vara mer nöjda. Den ensidiga associationen är fortsättningsvis ett de främsta, och kanske mest effektiva, angreppen mot anti-fascismen: att de som gör motstånd mot de ‘sanna’ nationella, etnonationalistiska, är i själva verket illegitima vänsterprovokatörer. Blomstermanifestationen i Åbo är ett direkt exempel som omkullkastar den “anti-anti-fascistiska” tesen som likställer anti-fascism med kommunism. Trots det kvarstår enkelspåriga, men seglivade, tankegångar om anti-fascismens historia och väsen.
Åbo Synagoga [ Wikimedia commons CC BY-SA 2.5: Harri Blomberg]
De två forskningstraditionerna hänger naturligtvis ihop. Vi måste förstå fascismens och nazismens historia och utveckling för att kunna identifiera och historiskt förstå hur dessa rörelser kunde vinna åhörare och även komma till makten. De flesta böckerna om fascismens historia är dessutom skrivna utgående från en implicit eller explicit anti-fascistisk ståndpunkt. Problemet är att fascismen och speciellt tyska nazismen är så starkt kopplade till andra världskriget och förintelsen att det idag är ytterst svårt att greppa hur man förstod dessa rörelser innan våra primära associationer var etablerade. När vi idag hör namnen på dessa ideologier tänker vi reflexmässigt på förintelsen, anti-semitism, massförstörelse och totalt krig. Vad händer om vi spolar tillbaka tiden till 1920- och 1930-talet, före krig och förintelse? Det är här som anti-fascismens historia blir riktigt intressant: Vad omfattade anti-fascism före fascismen/nazismen var ofrånkomligt sammanbundet med det blodiga slutet? Vilka medel och metoder tillämpade man och hur talade man om det fascistiska hotet i dess begynnelse? Vilka tecken i tiden varnade man för? Allt fler ser klara paralleller mellan vår tid och utvecklingen under 1930-talet då europeiska demokratier en efter en kapitulerade inför det fascistiska hotet, antingen genom att själv avsevärt begränsa det demokratiska systemet eller genom att övergå till auktoritära högerregimer och inviga oheliga allianser med fascistiska rörelser, partier och regimer.
När vi idag gör jämförelser med 1930-talet kan det i värsta fall inviga till en känsla av oundviklighet om historiens upprepning. De röda fläckarna på synagogans vägg behöver dock inte visa vägen. Blomsterkransen kring synagogan i Åbo berättar om en alternativ historia som talar om anti-fascismens fortsatta relevans. I mitt pågående Finlands Akademi forskardoktor projekt om anti-fascismens globalhistoria har jag fått möjligheten att studera anti-fascismens mångfacetterade historia runt om in världen. Redan under 1920-talet tog man fasta på fascismens och nazismens hyckleri, våldsbenägenhet och falska rasläror som utnyttjades för att skapa hatiska gemenskaper. Historien om anti-fascismen i Finland och Norden visar även på en bred, men ofta bortglömda anti-fascistisk repertoar: om aktivism inom ungdomsrörelser, kultur- och fredsorganisationer, om konservativa, religiösa, liberala, socialdemokratiska och kommunistiska rörelser och partier som motsatte sig fascismen lokalt och internationellt. Den gemensamma nämnaren för alla parter var en strävan efter att upplysa gemene man om den fascistiska faran. Anti-fascisterna skulle agera som väckarklockor: Folk måste ryckas upp från dvalan och aktiveras för att försvara det demokratiska samhället – så länge det ännu var möjligt.
Problemen, då som nu, var i grunden de samma: hur aktivera folk till det demokratiska systemets försvar före det kanske var för sent. En central lärdom från historien är kanske just blomsterkransens och anti-fascismens förgänglighet. Imponerande manifestationer har förverkligats runt om i världen, men den stora utmaningen har varit att hålla liv i aktivismen över tid. Den aktiva solidariteten övergår till dvala, blomsterkransen vissnar och ger utrymme för nytt hat. Anti-fascismens historia visar på de många alternativa (både lyckade och misslyckade) metoder som använts för att marginalisera fascismen. Därav behöver inte parallellerna till 1930-talet ta fasta på fascismens oundvikliga spridning, utan på att det även då fanns starka motreaktioner som utvecklade innovativa metoder för hålla samhällets immunförsvar starkt.
Bild i baneret: Aixafem El Feixisme [Smash Fascism], 1936, Wikimedia Commons.
Länkar:
Färgattacken mot synagogan i Åbo polisanmäld – polisen ber om tips
Etnonationalism – En stat, ett folk
Skribenten arbetar med postdok-projektet "Towards a Global History of Anti-Fascism: Transnational Civil Society Activism, International Organisations and Identity Politics Beyond Borders, 1922–1945" finansierat av Finlands Akademi (1.9.2017–31.8.2020).