Av: PD Jutta Ahlbeck
Barns fysiska och fysiologiska hälsa med småbarnsdödlighet, fattigdom och smittsamma sjukdomar var ett återkommande samhälleligt huvudbry, men mot slutet av 1800-talet började europeiska läkare, psykologer och pedagoger rikta sitt intresse även mot barns mentala, dvs. själsliga hälsa. Inte endast kroppen utan också barnets sinne, de själsliga förmågorna, var centrala för barnets normala utveckling och välmående. Tysken Wilhelm Preyer (Die Seele des Kindes, 1882), britten James Sully (Studies of Childhood, 1895) och amerikanen G. Stanley Hall (Adolescence, 1904) introducerade nya psykologiska teorier om barns själsliv. På det psykiatriska planet låg fokus på barns avvikande utveckling, dvs. mentala störningar, såsom Henry Maudsleys Insanity of Early Life (1867) och Hermann Emminghaus Die psychische Störungen des Kinderalters (1887).